JAVANEN

Om väggar kunde tala

Kategori: Nias

På stranden…

Nias strand

Ännu värmer solen stranden där en pojke leker vid vattenbrynet. Lite längre bort hörs röster från föräldrar som förbereder sin urholkade trädstam för nästa dags fisketur. Pojken borrar ner sina små fötter i sanden och blicken följer vattnet som snirklar sig runt hans anklar. Det kittlas och han skrattar högt.

– Mohan, gå inte för långt bort, ropar kvinnan som håller ett vakande öga på sin son. Hon rättar till sin gulbleka sarong innan hon böjer sig ner för att lyfta fram några fiskkorgar. Hennes svarta fläta är smyckad av band och pärlor.

Varje kväll kommer de ner från byn som med åren flyttat allt längre upp mot bergen. Bort från stranden och höga monstervågorna. Deras hus reser sig mot trädtopparna som monument av väldiga stockar, stenar och plintar utom räckhåll för havets krafter som emellanåt obarmhärtigt slår till.

Havet som tar liv ger också liv som fisk och skaldjur att dryga ut den annars så fattiga kosten av sago. Kvinnor tar hand om nerhuggna sagopalmer. De smular sönder veden, vaskar sagon i rännor av palmblad och detta mättar hungriga magar i flera månader.                                            

Pojken står ännu kvar vid vattnet och hans runda mage tyder på att han äter mycket sago. ”Papuamage”, brukar hans mor skämta. Runt halsen hänger ett läderband med amuletter, och runt hans höfter endast ett skynke.

Han är så uppfylld av vattenleken att han inte lägger märke till skuggan som plötsligt faller över honom. Att solen på hans nakna rygg just nu skyms av en främmande vit man – som utan förvarning ser ut att ha kommit upp ur havet. Pojken förstår inte vad som händer när nätet slängs över honom och han släpas bort i sanden – bort mot båtar som väntar runt udden. Han jollrar i tron att någon leker med honom.

Modern, som bara för ett ögonblick vände sig bort, släpper allt vad hon har för händerna och springer förtvivlad efter… men snart ekar endast hjärtskärande skrik. Allt är över på bara några sekunder.

Den lille pojken ser aldrig mer sin mor.

Sparkande och skrikande förs han ombord på ett större skepp ute på redden. När nätet dras undan från hans kropp och de främmande vita männen skrattande petar på honom är han så vild av panik att de binder hans händer och fötter.

I den stunden är pojken övertygad om att han kommit till den värld som föräldrarna ibland talade om – den värld där de onda andarna lever och att dessa nu ska döda honom.

De onda andarnas ansikten är så olikt hans eget – deras bleka hy, långa stripiga hår, deras språk! Närgångna vålnader får honom att hellre falla in i töcken, än att möta dessa rödmosiga och grymma ansikten.

När han slutligen ger efter släpas han ner till ett mörkt och illaluktande däcksutrymme där andra pojkar och unga män redan ligger fängslade.                       

Ibland föses fångarna upp på däck för att spolas av med vatten eller få lite frisk luft.  Likt djur står de sammanbundna kring vattenkaret – medan vakten, med ett kärl, öser vatten över deras huvud. Här blir pojken också vittne till hur unga män sliter sig loss och hoppar över bord. Och den som fiskas upp igen får räkna med att bli straffad med piskrapp, som ibland ändå slutar med en befrielse – döden.

I vaket tillstånd gråter han högljutt och är helt upptagen av att leta efter tecken på att mamman ska komma…  Förtvivlan och längtan verkar aldrig upphöra. Det enda som förändras är att pojken från Nias strand med åren stilla gråter sin saknad. Men det hjälper inte, det kommer ingen och tröstar!

Han är fast på ett holländskt skepp som fraktar människor mellan öarna kring Java. Livet ombord blir mer än outhärdligt och varje försök till uppror slås ner av vakter.                      

Med tiden lär han sig att överleva genom att blidka holländarna och lyda varje order utan att visa missnöje. När de närmar sig visar han ett vänligt och lustigt yttre… men i sin ensamhet avskyr han dem. Holländarna tycker mycket om honom och kallar honom ”Philandor” – vänlig man – trots att han bara är ett barn!

Det sker en sen kväll. En man med grova nävar går utmed skeppsdäcket för att krossa det sista av en pojkes själ. En man som i skydd av mörker tvingar ner ett barn på durken för att sedan ränna in hans torftigt klädda kropp. Philandors redan sargade barndom rivs i stycken. Hans skrik tystas av hand som hårt pressas över hans mun. Han försvinner in i ingenmanslandet. Vettskrämda medfångar sluter sina ögon och öron inför det som händer alldeles intill dem. De svettas av ångest och rädsla över att nästa gång stå på tur.

Skeppet går i hamn vid en ö i Bankasundet mellan Sumatra och Java dit även ett skepp från svenska Ostindiska Kompaniet lägger till för att ta ombord friskt vatten på sin väg till Kina.

Kapten Ekeberg går iland för att beskåda det holländska skeppet, som håller på att lasta ombord sina varor – av människor. Män och kvinnor som ska färdas över stora hav och som boskap säljas till högstbjudande.

Stanken från slavskeppet känns vida omkring, men Ekeberg avskräcks inte av sådant utan ber hovsamt om att få stiga ombord. Han visar tydligt sin holländske yrkesbroder att han är emot alla former av slaveri – trots att Sveriges konung inte ger honom tillstånd till ett ordnat motstånd.                                                                                        

Oväntat kliver en sjöman snart ner för lejdaren och böjer sig otåligt över Philandor. Ett gällt skrik hörs när mannen sliter bort den grova skeppsspiken från kistan – den spik som slagits genom Philandors ena örsnibb!

Sjömannen befaller pojken att räta på sig och skjuter honom bryskt framför sig och upp till det skarpa solljuset på övre däck. Omväxlande rör sig pojkens vilsna blick mellan en holländare som flinande viftar med en pengapung och mannen med de vita stumporna. 

Uppenbarligen är detta ingen artighetsvisit den svenske kaptenen gör, eftersom han tar sig ner i dunklet där ingen längre orkar skrika. Skriken som ändå inte skulle få sjömännen att sluta upp med att plåga sina slavar, och innan den svenske kaptenen beslutar att lätta ankar uppmanar han sin besättning att friköpa ytterligare två pojkar.                      

Kapten Ekeberg är nöjd med sin lilla insats i kampen mot slavhandel. Hans uppgift är ju gubevars att föra befäl på skepp som hämtar hem mängder av porslin, siden, te och kryddor och han gör sitt yttersta för att resorna ska bli fullbordade och lönsamma. Resor som gör kompaniets direktörer, kargörer – och inte minst honom själv – omåttligt rika. Hans trekantig hatt, mörkblå långrock, tränsar av guld, vita strumpor och skor med silverspännen säger att detta är ett högt befäl. Slavhandel, korruption och sjöröveri är inte några främmande företeelser, men han för sin egen kamp mot slaveriet och för att frimureriet grundas i Kanton. Han är en riktig medvindsseglare!

Kapten Ekeberg står på däcket i starkt solsken och tittar mot vita måsar som singlar skränande från den blå himlen. Ibland kan de se blå ut Från sin hytt kan han knacka med staven i däcket. Signalera till skeppsprästen – gudsmannen – Anders Ödman som har i uppgift att hålla modet och moralen uppe – och gudstjänst på helger. Han har sin hytt på däcket rakt under kaptenen. En del knackningar betyder att kapten yrkar på att det är dags för dans och lekar för besättningen då plikterna inte är alltför betungande – och att kaptenen tycker det är läge för att bjuda på punsch (vatten, arrak, citron och socker).

Från Godahoppsudden mot Ostindien har de under tre månader klarat sig från både de fruktade piraterna vid Madagaskar och tyfonerna på Sydkinesiska sjön.  Uppehållet i Bankasundet är det sista innan de sätter fart mot Kanton.

När morgonljuset träffar den efterlängtade konturen av Kinas kust ropar utkiken att han ser hamnen . För några i den utmattade besättningen är det första gången och för andra är det en välbekant vy.

Klungan av svajande master utökas med ännu tre från det svenska skeppet. Här vid Wampoe trängs skeppen från hela Europa i väntan på tillstånd att fara uppför floden till Kanton – eller i väntan på rätta vindar för återfärder hem.

Canton, CG Ekeberg

Philandor håller för öronen var gång skeppen saluterar varandra med dundrande kanonskott. Slupar sätts i sjön och kaptener med besättning gör hövliga besök hos varandra. Själv vill han inte riskera att åter bli infångad av främmande vita män utan nöjer sig med att genom en kanonöppning betrakta sjömäns stojiga kommers med djonkers som omringat skeppet.

Han går omkring och njuter av sin nya frihet – på däcket där matroser och jungmän efter sin vakt hakat upp sina hängkojer – bland rader av svarta kanoner. En liten brun hand stryker över ett ännu varmt och skrovligt järn. Dessa kanoner måtte avvärja varje försök till anfall av pirater.                     

I aktern hör Philandor smattret från den tvåtungade blågula flaggan -med monogrammet i mitten av korset:

SOIC – Svenska Ostindiska Companiet

Han, den friköpte gossen, ska nu finna sig tillrätta på ett svenskt skepp.

I jakten på min historia

Megalit, Nias omkr 1915

Megalit, Nias omkr 1915

Det var en gång en prinsessa från Kina. Hon blev av någon anledning utstött från sin fars rike och flydde med ett skepp. Efter ett oväder på havet förliser hon på ön Nias, nära en flodmynning. När hon kommer upp på stranden med sin besättning går de längs floden på jakt efter invånare. Men de hittar inte några. Då beslutar prinsessan att de ska slå läger inom synhåll från kusten, ifall det en dag skulle passera ett annat skepp kan de signalera och förhoppningsvis bli räddade. En dag kommer det äntligen ett skepp, också det från Kina. Detta nya skepp lägger till vid stranden, men männen på skeppet kommer nu för att plundra öborna på mat och värdefulla saker. I sin kamp att överleva börjar männen, som en gång blivit strandsatta, att strida mot männen som kommit för att plundra dem.

De båda lägren förlorar män i en blodig och förödande strid och inser till slut att det måste till en vapenvila för att skarorna ska kunna enas. Prinsessan blir överlycklig och frågar efter den kinesiske befälhavarens namn, vilket är Mo. Hennes eget namn är Go och så skapas den första byn på ön Nias – Gomo. Nias ligger väster om Sumatra. Och en av legenderna säger att öns första by skapades så.

Många är de som genom åren sökt något värdefullt i naturen att göra affär av, men det fanns inget guld på Nias, inte heller kryddor eller andra mineraler. Istället blomstrade slavhandeln. De fångar som togs i de ständiga fejderna stammar emellan såldes som slavar över hela malajvärlden, detta var före kolonialtiden – och slavar kom till bland annat Aceh, en provins i norra delen av Sumatra. Senare blev ju också holländare inblandade. Hela norra delen av ön Nias avfolkades under 1800-talet och ön blev känt för sina slavar. Européerna var inte så intresserade av den otillgängliga ön i havet med sina oberäkneliga invånare, inte minst för att de även var kända som huvudjägare.

På bilden ovan ser vi en megalit – rikt dekorerad. En viktig del av kulturen i denna lilla ön utanför västra kust Sumatra , Indonesien. Det fanns också stenstatyer, stenplatser för hövdingar, stenbord där rättvisan skulle skipas och stenpelare – högar av sten som byns män hoppade över under firande. Ett slags mandomsprov?

Megaliterna tjänade till att fira höga personligheter och försäkra deras plats bland sina förfäder i livet efter detta. När en sådan sten transporterades och uppfördes festades enligt gamla ritualer. Det lär ha tagit 525 personer att under tre dagar att resa denna sten i byn Bawemataloeo.

Här har jag mina rötter. Härifrån kom min anfader.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑