Funderingar kring ursprung …
Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av samer. Tecknade ofta färgstarka samer i skolan och jag läste så mycket som möjligt om dem. Varför jag drogs till samer vet jag inte.
Samepojken Nils av Lisa Larsson och vår dotter Anna i Bruksvallarna
På senare år frågade jag mamma om hon kände till eventuella kopplingar till samer i vår släkt. Hon svarade nekande, men berättade att det förekom att samer kom och uppehöll sig i närområdet där hon föddes och växte upp – utmed Ångermanälven.
Jag frågade med anledning av att många i hennes släkt var relativt korta till växten, mycket mörkt hår och bruna ögon. Eller kanske fanns det valloner? Mitt intresse för släktforskning hade försiktigt börjat.
Kusin Torsten frågade en dag om vi var hottentotter … Han hade samma tankar som jag, så vi skickade båda våra salivsamlingar för DNA-analys till USA.
Vi fick nästan identiska svar. Här finns spår av gener från Ost-Asien! Aha, där har vi släktskapet med pojken från Nias. Han är vår anfader och kom till Sverige 1767 – döptes 1769 till Johan Pehr Gustaf. Han tog efternamnet Philander. Ett barnbarn till honom flyttade till Ångermanland och där började den släktgrenen. Johan Erik Filander fick tre döttrar – Anna Sofia Filander, f 1855-05-05 i Bjästa Nätra. Död 1944-03-11 i Stöndar Boteå. Hon blev farmor till min mamma.
Kapten Carl Gustaf Ekeberg – inom Ostindiska Kompaniet – hade köpt loss honom från holländskt fångenskap. Ytterligare två pojkar från Nias köptes fria och kom också ombord på skeppet Stockholms Slott. Alla tre döptes i Sverige. Två har vi kunnat följa livet ut … den tredje har ännu ett okänt livsslut.
Nias befolkning?
Förfäderna till befolkningen på Nias var austromelanesoiderna som kom från Hoabinth i nuvarande Vietnam, ungefär 10000 f.Kr. Senare invandrade austronesier från Taiwan som var mer avancerade och tog över i området.
Även om ökedjan vid Nias varit isolerad från omvärlden har befolkningen på ön under långa tider idkat handel med andra öar och andra kulturer och även haft kontakt med fastlandet.
Det finns historiker och arkeologer som menar att den lokala kulturen på Nias tillhör de mycket få kvarvarande stenålderskulturerna. Detta är omtvistat, men faktum kvarstår att Nias relativa isolering från omvärlden gjort att en unik kultur kunnat bibehållas.
Familj på ön Nias
Vad är ett urfolk?
Ett urfolk härstammar från folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område, som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställande av nuvarande statsgränser och vilka har behållit en del eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner.
Så lyder den vanligaste definitionen av ett så kallat urfolk eller ursprungsfolk. Ofta lägger man även till att folket självt måste anse sig vara ett urfolk, d v s självidentifikation.
Wiki: Ursprungsfolk, ursprungsbefolkning, urbefolkning, urfolk och urinvånare är olika benämningar som i vardagligt talspråk avser antingen etniska folkgrupper vars förfäder var de första människorna att bebo och göra anspråk på ett visst geografiskt område som sitt territorium eller folkgrupper som var bosatta inom ett område, när andra folkgrupper grundade en stat inom samma område. I formellt språk förekommer skillnader mellan benämningarna; se avsnittet terminologi nedan. Grupperna har i regel eget språk, kultur och sedvänjor som skiljer dem från utomstående folkgrupper.
Benämningarna brukas huvudsakligen för grupper som delvis eller helt förlorat anspråk på sitt ursprungsområde, vanligen genom migration, kolonisering eller invasion från andra folk.
Det samiska folket har aldrig haft ett eget land med gränser men man har rört sig över stora områden som jägare, fiskare och samlare sedan urminnes tid. Det finns arkeologiska fynd av olika slag samt hällristningar och hällmålningar, och skriftliga källor som är närmare 2000 år gamla, som visar på samernas existens i Skandinavien och på Kolahalvön.
(Källor: samer.se och manskligarattigheter.se)
I en arkeologisk rapport finner jag samer i Uppland!
”Det övergripande syftet med projektet var att bidra till kunskap om den samiska historien i Mellansverige. Mer specifikt syftade undersökningarna till att uppmärksamma den samiska historien i Uppland och att utöka kunskapen om den så kallade sockenlappsinstitutionen. Genom att datera och närmare beskriva lämningarna och det omgivande landskapet kan vi bidra till en bättre förståelse av både nomadiserande samers och bofasta samers villkor och livssituation i området.”
Samer och införandet av den så kallade sockenlappsinstitutionen i Nora
Från Nora socken finns flera uppgifter om samen Jan Olsson (1767–1836) som 1801 bodde med sin familj i Nora socken, enligt traditionen på Ängesmyran, i det område där den så kallade Lappkällan eller Lappbrunn är belägen (se Qviström, Nordin & Zachrisson 2022a). Jan Olofsson nämns som så kallade sockenlapp 1808 i samband med att han sannolikt kontrakterades som sådan. Familjen, som förutom Jan bestod av hustrun
Sigrid Larsdotter (f. 1765) samt två söner, Olof (f. 1793), Lars (f. 1795) och två döttrar, Brita (f. 1805) och Sigrid (f. 1806) tilldelades samma år en tomt vid Ingboviken, ungefär 3 km bort. Lokalt kallas den inre delen av Ingboviken omväxlande för Lappviken eller bara Viken, men dessa namn fastnar inte på några kartor (Svanberg 1980: 311–312; 1999: 71–72; Wahlberg 1988: 113; Zachrisson 2006: 44).
Från Nora socken finns ett skriftligt belägg av betydelse för förståelsen av kontrakteringen av Jan Olsson. I ett bystämmoprotokoll för Vikbolandet, Östa, från maj 1796 bestämdes under paragraf 7 ”att hindra Lapparne i Lappviken att beta sina renar på våra betesställen”. Konkurrens om skogsbete och om andra resurser var en avgörande faktor för 1671, och 1720–30-års lagstiftningar syftande till fördrivning av nomadiserande samer från områdena utanför lappmarkerna (Nordin & Olofsson 2023). Även 1683 års skogstadga var betydelsefull i detta sammanhang. Närheten i tid mellan 1796 års byabeslut och de första uppgifterna om att sockenlappsinstitutionen implementerats i Nora kan tala för att det var Jan Olssons, Sigrid Larsdotter eller deras släkts renar som allmogen i Östa upplevt sig besvärade av, samtidigt visar ministerialböckerna från Nora socken att det åtminstone under sent 1700-tal och under 1800-talet var tämligen många samiska familjer och enskilda samer som rörde sig i regionen. Ett exempel är Kerstin (”Lappflicka”) som 28 juli 1798 födde ett dött gossebarn (Arkivdigital, Nora U C3, 1792 – 1852:22). Att viken kallades “Lappviken” redan innan familjen Olsson flyttade till platsen tyder på en återkommande samisk närvaro i området, längre tillbaks i tiden.
Även från den närbelägna socknen Östervåla finns flera uppgifter om att samer bott under 1800-talet. Olof Larsson och hans hustru Brita Olsdotter flyttade från Österfärnebo till Åkerby i Östervåla år 1811. Brita dog 1818 men Olof och parets dotter Greta bodde kvar i Östervåla till 1821 (Svanberg 1980: 311). Från Östervåla finns också äldre uppgifter om samer som i dopboken från 1717, i vilken ”lappmannen” Johan Larsson och Carin Jonsdotters dotter Margeta kristnades. Uppgiften står dock inte att finna någon annanstans än här. År 1811 finns i en flyttlängd en Olof (”Lappman”) vilken flyttar från Österfärnebo ut på ”allmänningen”.
Till de sysslor som ingick i rollen som så kallad sockenlapp hörde vanligen jakt på vilt, men även att avliva och flå hästar, hundar och katter. Korgmakeri och annan slöjd var också viktigt. Jan Olsson vid Viken, även kallad ”Lapp-Jan”, ska ha varit känd som en duktig jägare och skytt och jagade bland annat lodjur. Torpet där Jan Olsson (och Sigrid Larsdotter) bodde fram till sin död 1836 ska ha funnits kvar åtminstone till 1948 (Nilsson 1939: 87, 123; Svanberg 1980: 312; 1981: 38, 44–45). Som våra undersökningar här visar, stod stugan emellertid inte på samma plats som den nuvarande byggnaden, åtminstone inte då den först uppfördes. Den stuga som idag står på platsen innehades vid fornminnesinventeringen 1960 av ättlingar till Jan Olsson och Sigrid Larsdotter (L1944:279). Under 1970-talet fick ättlingarna lämna huset. Genom kontakterna med Ulf Karlsson, sommarboende i Östa och ättling till Jan Olsson och Sigrid Larsdotter har vi fått denna historia både bekräftad och fördjupad. Som permanentboende upphörde dock stugan att fungera på 1950-talet.
Jan Olssons och Sigrid Larsdotters äldste son Olof flyttade 1814 till Norrbärke i Dalarna. Yngste sonen Lars flyttade 1834 till Torsåker i Gästrikland och två år senare, 1836 avled Jan Olsson. Hustrun Sigrid avled 1840. Parets båda döttrar stannade kvar i Ingbo. Sigrid gifte sig med ”lappdrängen” Jan Andersson från Ovansjö socken och Brita med ”lappmannen” Johan Gustav Åberg från Alderhulten i Österfärnebo. Den senare dog 1843 och året därpå står Jan Andersson upptagen som sockenlapp. Två år senare dog Sigrid och Jan flyttade från Ingbo. Johan Gustav tog över tjänsten. Han och Brita fick fyra döttrar: Brita-Stina (f. 1835), Margareta Sigrid, (f. 1837), Hedda Dorothea, (f. 1840,d. 1844) och Margareta Anna (f. 1844, d. 1845). År 1844 avled också Johan Gustaf Åberg (Svanberg 1980: 312; 1999: 71–72). Brita-Stina kom att bli känd som ”Lapp-Brita” och bodde kvar i Ingbo till sin död 1921 (Zachrisson 2006: 44). Brita-Stina fick dottern Brita-Stina Åberg som inte gifte sig men fick tre barn, Brita-Stina Söderberg, 1860, Mathilda Maria Åberg, 1867, utflyttad till Sala Landsförsamling 1888 och Emma Dorothea Söderberg, 1874.
Ett äldre odaterat fotografi föreställer Brita-Stina Åberg och hennes stugavid Ingboviken (fig. 4). Vid närstudier av fotografiet och den på platsen stående byggnaden är det tydligt att dessa skiljer sig åt. Fotografier överensstämmer sannolikt inte heller, avseende byggnadens form och placering, med den undersökta husgrunden. Troligen är det den nuvarande byggnaden som syns på bilden, men att den förändrats kraftigt efter att bilden togs. Huset har byggts till på längden, byggts på med en övervåning samt försetts med panel (jfr fig. 2–4). Åtminstone delar av detta skedde förmodligen på 1920-talet, efter Brita-Stinas död då dottern Emma och hennes man tog över huset (Ulf Karlsson, muntligen april 2022).
Ur Samer i Uppland Arkeologiska forskningsundersökningar, del 2 – Linda Qviström, Jonas M. Nordin och Torun Zachrisson – Upplandsmuseets rapporter 2023:21