JAVANEN

Om väggar kunde tala

Kategori: Arbete

Bevare mig väl för sjukvården!

ArbetskvinnorMycket har skrivits om läkares och sjuksköterskors syn på ledning för verksamheten. Vare sig den är i landstingskommunal eller regional regi, och inte minst om effekter på den lokala nivån när omorganisationer och politiska beslut upplevs få en förödande effekt. Skjut gärna administratörer och tjänstemän, det gör mig inget. Jag är redan sönderskjuten!

Vi sitter i ett konferensrum på en färja över sundet mellan Fredrikshamn och Göteborg. Vi ska planera för nästkommande verksamhetsår. Peka ut vilka projekt som är viktiga att slutföra. Peka ut vilka projektledare som får ”överleva” den nya omstruktureringen av regionens utvecklingsarbete. Fina ord.
På ett blädderblock skissar direktören likt en magiker vad som ska möta oss i framtiden. Att de flesta av oss har den bakom oss vet vi i detta ögonblick inget om.

Plötsligt ringer mobiltelefonen i direktörens kavajficka och han lyfter upp den, tittar på displayen och uppenbarligen bestämmer sig för att svara på samtalet. Han tar sig snabbt ut i korridoren utanför rummet och stänger dörren väl om sig. Vi är ett tjugotal personer som ömsom tittar på blädderblocket där framme i vid whiteboarden och ömsom på den stängda dörren … Ingen yttrar ett enda ord.

Vem får Svarte Petter i knät? Det återstår att se.

Efter en kvart kommer en blek direktör in och han har stoppat mobilen tillbaka i fickan. Han tittar ut över oss. Vi förväntar oss att han ska berätta något. Något allvarligt?

– Det var Västnytt, suckar han. De frågade hur det känns att under en eftermiddag bara bli nedlagd!!!
– Nedlagd?
– Ja, vår enhet är genom ett pennstreck nedlagd … av politiken, fortsätter han.

Funderar några sekunder över hans återkommande benämning ”politiken” i betydelsen politiska beslut, och ibland helt enkelt politiker. Personer som utövar politisk makt. Fattar beslut. De som har ansvar för hur våra skattepengar ska disponeras. I synnerhet inom sjukvården. Vilka som ska överleva och vilka som ska dö. Vare sig man befinner sig inom sjukvårdens väggar eller inom kansliets väggar. Nu skulle vi dö!

Det blir inte mycket mer sagt den återstående delen av resan hem från Fredrikshamn. Där vi haft så kallad ”kick-off” – planeringsmöten som avlöser varandra. Under två dagar. Säkert serveras en och annan smörrebröd och snaps … minns inte. Minns att det blåser rejält ute vid Jyllands norra spets! Minns också att det på TV vid 18-tiden meddelas att stora förändringar väntas inom regionens verksamhet.

Nästkommande dagar råder det tystnad. Vi tittar på varandra med tomma ögon. Några få går småleende omkring och kvittrar på som vanligt i personalrummet. Kanske är de säkra på att kunna driva sina projekt vidare. De som stod på blädderblocket? Vi kallas till otaliga möten med personalansvarig chef. Han berättar hurtigt, vid första mötet, hur han själv kommit i situationer där han fått söka nya jobb. Och att nu är det vår tur att göra det …
Ut och sök jobb, är hans mantra! Själv har jag erfarit ett tiotal omorganisationer under senare år. Pendeln slår ständigt mellan decentralisering och centralisering …

Jaha, det är väl inte så enkelt tänker jag i min enfald. Ber att få ordet och frågar i vad mån ledningen kan ge oss stöd att finna nya jobb samtidigt som jag med en snabb gest sveper över den samlade gruppen av personer – övervägande del kvinnor – och konstaterar att jag tillhör de yngre, 53 år!
I samma stund förbannar jag de stunder då jag viker mig för chefens argument, tillika direktör, då jag vill flytta över till annan enhet där mina kunskaper och erfarenhet efterfrågas och som jag själv är mycket intresserad av. Men får rådet att inte flytta på mig. Att det skulle bli ”ett himla liv på kärringarna” om jag lämnar enheten …

En annan medarbetare tar till orda och vänder sig till mig och näst intill ropar;
– Nu kan du surfa på nätet. Hela dagen. Det gör jag, tillägger hon. Jag har blivit tillfrågad om jag vill jobba i köket, men jag kan inte laga mat, konstaterar hon kort.

Herreminje, vad är det jag ser och hör? Är detta en omfördelning av resurser för regionalt utvecklingsarbete – som ska gynna allmänhetens tillgång till sjukvård? Skattebetalarna.

Vi sitter kvar i kontorslandskapet och i samma utrymme förbereds för en framtid. En enhet skall bildas för utvecklingsprojekt i regionen! Vi tror nu att vi som arbetat med samma frågor kommer att ingå i den enheten – med vår samlade kunskap och långa erfarenhet av strategiskt utvecklingsarbete. Att det är bara en av alla dessa omorganisationer som innebär ett namnbyte – ”kejsarens nya kläder” i mitt tycke! Men så är icke fallet.
Intill min arbetsplats – bara några meter från min datorskärm – sitter just nu ”nyrekryterade personal” som skall ta över uppgifter vi tror att vi har kompetens för!

Vem drog pennstrecket över oss?

I efterhand kan jag förstå vad som händer, det kommer fram revisionsrapporter som hemligstämplas och en och annan ”obekväm” blir omplacerad. Wissleblowers? Någon som vet något om någon eller något jag inte själv känner till. Är det ett spel bakom kulisserna?
Visserligen har jag flera decenniers erfarenhet av rubrikskapande exerciser i den förvaltning jag för ett par år sedan lämnade för just det här uppdraget. Alltid hållit mig borta från tveksamma aktiviteter där jag som tjänsteman kan hållas ansvarig. Att ens surfa på nätet i privat syfte på arbetstid – är för mig fullständigt otänkbart.
Blivit ihärdigt uppvaktad av journalister som önskar få insiderinformation om chefers ifrågasatta tjänsteresor, tveksamma fakturor, kontakter med andra intressenter, förehavanden som kan betvivlas. Får anonyma hot per brev vars avsändare inte kan spåras. Urklippta bokstäver som klistrats samman … gång på gång. Blir upptryckt mot väggar av kvinnliga kollegor som kräver att jag skall ”erkänna” att jag ”knullat till mig” den tjänst jag har, eller med de uppdragsgivare jag har ett gott förhållande till.
Inte bra att stå för god vandel, det vill säga vara redbar och i övrigt lämplig för mitt yrke? Jag vill framhålla att det ibland känns som att det är kvinnor som hatar kvinnor!

Tittar jag åter i backspegeln har jag haft ett långt, intressant och händelserikt yrkesliv. Aldrig någonsin ångrat en dag att jag gått till mitt arbete. Min lojalitet behöver ingen ifrågasätta.
Däremot var jag uppenbarligen naiv. I den situation som uppstod efter ”kick-offen” i Danmark kunde jag gjort ett annat val. Ett val som några gjorde. Som till exempel att fullfölja intressen att göra karriär inom sin egna privata sfär. Att samla uppgifter som finns inom räckhåll för att skriva till exempel en bok – och ge ut den. Till ett hyfsat pris. Skriva på någon avhandling inom ett närliggande område till mitt arbete som bara finns där att inhämta. Utan någon större ansträngning. Ingen skulle ändå fråga vad jag sysslar med eller vad min privata forskning skulle utmynna i. Raljerar jag?

Många inbjudningar till avtackningar följer med tiden. Jag avstår. Inbjudningar till begravningar kommer också. Så ses vi då ibland – vi som en gång var kollegor. Med strama leenden.
Mest saknar jag den chef som struntar i att jag ibland säger att jag slagit huvudet i mitt kompetenstak. Han som låter mig hoppa – ”bungy-jumping” – inför nya uppdrag, som får mig att växa, får mig att känna stolthet över att klara allt knepigare uppgifter att presentera underlag inför politiska beslut. Han som skriver små uppmuntrande lappar som att ”snart väntar Pulitzer-priset, Maya”, han som ger mig allt sitt förtroende. Han som också blir ifrågasatt. Berättar ibland att han och en kollega till honom  får sitta längst bort vid direktörsbordet – vid månadsmöten. Längst ner på hierarkins stege!
Idag är han liksom jag själv inte längre kvar inom offentlig verksamhet. Vi kan skratta åt det som varit.
Vi har hittat annan källa till liv!

På solsidan … eller skuggsidan!

Foto0307Jag ser henne i kön till kassan, och medan jag plockar ner mina varor hinner hon ikapp mig. Nämner hennes namn högt som en hälsning. Hon tittar frågande på mig. Ser hennes stress och förvåning. Men oj, det var ett tag sedan vi sågs, säger hon medan vi med raska steg  tar oss mot utgången av butiken.

Vi hinner ändå på några få minuter tala om hur vi under våra många år inom offentlig sektor blivit ”trötta”. Trötta på raden av oändliga omorganisationer, trötta på  kritiken man får utstå när politiska beslut ska verkställas! Ja, hur vi varit upphöjda för vår ambition och hur vi slagits i bitar för vår ibland påstådda ”inkompetens”. Hon har innehaft mycket höga positioner i hierarkin. Förhoppningsvis var hon berättigad till s k ”fallskärm”, likt många av hennes manliga kollegor. För min del blev det ett avsked på finkrogen … utan ”fallskärm”.

Att leva i en föränderlig organisation kan kännas vitalt. Det är inte så att jag tycker ”det ska vara som det alltid har varit”. Nej, men när vi knappast hinner sjösätta en organisation, en arbetsmetod, eller ens har hunnit packa upp i nyss inflyttade lokaler, eller inte på länge hunnit finna arbetsro innan nya beslut fattas – om en förändring av ännu större mått. Sammanslagningar av sjukhus, neddragning av vårdplatser, nedskärningar i budget, vårdpersonal ”går på knäna” – då är det knepigt att motivera omgivningen att ännu en gång vara beslutslojal! Många kollegor flyr fältet när det börjar ryktas om nya beslut som ofta innebär att man ska söka ”sin egen tjänst” – en gång till! Men många av oss kvinnor stannar troget kvar. Och det är inte helt riskfritt. Kroppen och själen tar stryk.

När jag börjar min bana som administratör inom sjukvården är de flesta av våra chefer män. Såväl som på högre nivåer som på mellannivåer. Män som ofta är duktiga inom sitt yrkesområde innan de blir chefer! Att tala om goda ledaregenskaper verkar inte alltid gälla. Så småningom kommer dock kvinnor som vill ta plats och man följer påbudet; ”Jämlikhet mellan könen.” Könskvotering. ”Vi ser gärna att kvinnor söker tjänsten …” Ja, det stiftas till och med lagar om jämställdhet. Vi får Jämställdhetsombudsman (JämO) – som senare blev Diskrimineringsombudsman.

Mitt möte med kvinnan i butiken kastar mig tillbaka i tiden. Då det finns dagar jag får höra allt positivt om min enorma kapacitet – då jag  gärna arbetar mycket övertid, lämnar och hämtar barn på dagis/förskola. Och tar jobbet med mig hem! Min långa erfarenhet och kännedom om förvaltningskulturen, politiska beslutsvägar, personkännedom. Blir inte sällan ombedd att ge handledning åt den som strävar att själv göra karriär. Om mitt öppna och vänliga sätt – min förmåga att ”ta folk på rätt sätt”, i synnerhet då klagomål från allmänhet framförs.

Det händer naturligtvis att jag lyckas mindre bra i vissa sammanhang – då är jag ”oduglig”, ”jävla praktiker”, ”inkompetent” eller ”har problem”. Då inte-ser man mig. Då kan ansvaret för något av mina uppdrag plötsligt läggas på någon annan. Utan föregående information. Får veta det via skvallervägen, eller då jag noterar att en projektpärm saknas i min bokhylla! Sådant gör ont. Att antingen vara på solsidan eller skuggsidan. Jag har tur som i många år får vara på solsidan. Byter jobb efter många år och kommer till en plats där göteborgare ”ej bör göra sig besvär”, där varje tillkortakommande sarkastiskt skylls på ”Göteborgsandan” – kulturkrockar mellan olika förvaltningars ursprung.

Gamla kollegor håller varandra om ryggen. De hånar inte varandra öppet. Som ”ny” och i synnerhet som kvinna blir man lätt överkörd i sådan miljö. Inte-sedd! Eller trakasserad.

Författaren Hjalmar Söderberg uttrycker i romanen Dr Glas; ”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla,
själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”

En alldeles ovanlig dag på jobbet

Rosor

Det har blivit så ödsligt på jobbet. Ingen kan fylla den plats som nu står tom. Ingen. Den ena människan kan inte bli det som den andra var – hur kulle det vara möjligt?
Jag undviker att titta åt Britt-Maries arbetsrum varje gång jag passerar genom korridoren. Där ligger hennes avsparkade skor på golvet, och hennes läsglasögon ligger ovanpå en av pappershögarna på bordet. Det ser ut som hon ska komma in i vilken minut som helst.

Fredagsmorgonen hade börjat med ett telefonsamtal. En ung man presenterar sig som Kenny nån´ting och jag förbereder mig ännu på ett samtal i raden av klagomål. Om hur ”kasst” husläkarsystemet fungerar, om hur svårt det är att komma fram på telefonen till vårdcentralen, ”snorkiga sköterskor” som avvisar oroliga patienter, man bor på ”fel sida” om gatan i upptagningsområdet för det medicinska ansvaret. Hur ska man veta? Men den här unge mannens röst talar osammanhängande om väder och vind, och efter en stund ställer han plötsligt en fråga.
– Undrar du inte var Britt-Marie é idag?
– Neeej, hon skulle visst till tandläkaren idag på morgonen, så hon kommer lite senare. Hurså, undrar jag, och får i samma ögonblick en känsla av olust över att ha lämnat information om sekreteraren, till en helt främmande person. Men det är ju ändå någonting i hans fråga som avslöjar att han känner Britt-Marie.

– Jo, dé é så att hon var på symöte igår kväll, fortsätter den unge mannen. Alltså, efter mötet med konstföreningen på Lillhagen. Mamma hade planerat att följa med på konstresan till Kina, men när hon kommer till symötet på Arvids Lindmans gata så tycker tjejerna att hon såg lite konstig ut, så dom frågar om hon mår illa. Han säger allt i ett enda andetag. ”Nej, det gör jag inte, ge mig lite kaffe så blir jag snart pigg igen,” lär Britt-Marie ha svarat. Hon får sitt kaffe, men tjejerna tycker fortfarande att hon verkar lite frånvarande, så dom tar ut henne i köket, sätter henne på en stol och ringer sjukvårdsupplysningen. Ambulansen kommer med tjutande sirener efter bara några minuter och då kör dom henne till Östra sjukhuset … och då är väl klockan sådär vid tiotiden”, fortsätter Kenny lite dröjande.
– Jaha, säger jag nervöst och otåligt. Och var är hon nu då?

– Jo, hon é kvar på Östra, men hon dog … hon dog klockan två … pappa, Anette och jag har varit hos henne i bårhuset.
– Men, Herre Gud, varför säger du inte detta med detsamma, hackar jag fram och får skakningar i hela kroppen. Här har vi pladdrat på om oviktiga saker, och så har hans mamma dött!

Chockad och beklagande avslutar jag samtalet.
Britt-Marie är DÖD!
Eller glömde jag beklaga, tänker jag och reser mig upp för gå ut och skrika ut till de andra om vad som hänt.

Hur kunde detta hända? Var hon sjuk? En massa förebrående tankar far i mitt huvud. Jag drar mig till minnes att vi kvällen innan glatt ropat ”hejdå” till varandra. Nu är äntligen Kinaresan inom räckhåll. ”Hälsa mina gamla kamrater”, är det sista jag ropar ut i korridoren när hon går iväg till mötet om resan.

Budet om Britt-Maries plötsliga död blir till förvirring för oss alla och jag bestämmer mig för att ordna en minnesstund, på den plats och för dem som Britt-Marie arbetat tillsammans med under många år.
– Vi måste komma till ett avslut och kunna bearbeta sorgen och förvirringen som drabbat oss, förklarar jag för sjukhusprästen Urban.
Han tycker det är en utmärkt idé och lovar att fixa både kantor och särskild utsmyckning i sjukhusets lilla kyrka.

Jag räknar med att det kan komma ett tjugotal personer.
När jag stiger in i det lilla kyrkorummet möts jag av närmare hundratalet människor som sitter bänkade – tätt, tätt intill varandra!
Anblicken av alla dessa nedböjda huvud får mig att ta den kortaste vägen fram till en tom stol som ser ut att vänta just på mig! Längst fram och närmast altaret.
Det är knäpptyst i lokalen. Jag nickar till prästen Urban som till en hälsning. Han är som vanligt både högröd och blank om kinderna, dessutom verkar hans prästkrage vara av en storlek mindre än sist jag såg honom.
Församlingens unga kantor gör sig redo för att spela hymnen ”Ave verum corpus” av Mozart.

Efter att ha hälsat alla välkomna, överlämnar prästen snabbt ordet till mig. Jag som i detta läge är tacksam över att ha förberett även en kollega på att läsa en dikt. Kollegan är, som många i hennes ålder, en gammal trotjänare i sjukvårdens tjänst och som blivande pensionär ska hon snart ägna mer tid åt volontärarbete.

Prästen Urban lotsar mig varsamt genom hela proceduren kring minnesstunden, som kommer att bli en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om. Vackra sånger sjungs av den unga kantorn, ljus tänds och släcks enligt ritualen och slutligen läser jag en bön till Britt-Maries själ;

(…) Det är som en flik av förlåten till den andra världen dragits ifrån, och en strimma därifrån fallit ner över vårt liv på jorden. Låt den inte försvinna! Låt mig inte glömma att jag – att vi alla – tillhör båda världar. Låt mig alltid trofast bevara minnet av den som gått och trofast göra vad jag kan för att lätta sorgen för de andra. Amen

Nu är stunden inne för kollegan att läsa dikten ”Det är vackrast när det skymmer”.
Tårar hörs inte – inte heller små mjuka pappersnäsdukar som diskret plockas fram ur fickor.
Hon är en engagerad medmänniska, tänker jag om kollegan samtidigt som jag efter tecken från prästen går fram till den enkla predikstolen. Sveper med blicken ut över kyrkorummet och tar sats för att hålla mitt avskedstal.

Exakt i det ögonblicket är jag nära att bryta ihop. Men jag gör inte det. En känsla av styrka och trygghet har alldeles nyss spridit sig inom mig – den känslan fick jag på vägen till minnesstunden. I bilen. På motorvägen mellan Tingstadstunneln och Backa. Jag hör tydligt en röst som säger: ”Ska det va´ nödvändigt?” På Göteborgska, eller rättare sagt på Hisingska!
Det är Britt-Maries röst. Hon sa alltid så när hon fick en uppgift som inte var så där alldeles kul att genomföra … när hon inte hade lust.

Jag harklar mig och börjar mitt avskedstal.
– Vad tänker man på en så´n här dag när vi samlas för att hedra minnet av Britt-Marie?
Är det att hon varit Göteborgs sjukvårds trogen i många år?
Att hon alltid ställt upp för stressiga chefer och arbetskamrater – utan att någonsin klaga? Att hon gång på gång blivit ”övertalig”, men aldrig gett upp hoppet om ett nytt jobb – och att vi andra känt skuld över att få vara kvar, men också en stark oro över att vid nästa omorganisation stå på tur att lämna arbetsgruppen?
Jag för min del tänker på hur hon nyss alldeles strålande kom till sin nya arbetsplats med nya arbetskamrater, och också till mig. Hur snabbt hon blir en mycket omtyckt person med nära till skratt och vänlighet?
Därefter berättar jag om mitt sista minne från vår gemensamma arbetsdag, och om hur vi går omkring i kvarteret Haga på lunchrasten. Britt-Marie säger att hon nästan bara sett Göteborg från Hisingen och att hon inte känner till Haga så väl! Hon blir förtjust när hon hittar ett perfekt bord till landet – som nu är utbyggt och ger plats åt fler matgäster.
En vacker gammal paradhandduk ska bli present till dottern som fyller år nästkommande lördag. En blomma inköps till kvällens värdinna på symötet. Vi äter paj på ett mysigt café och Britt-Marie skrattar åt tanken att dottern kanske inte alls vill ha en paradhandduk.
– Anette vet vad hon vill ha, Kenny skulle aldrig säga annat än att presenten är jättefin.

På kvällen skall Britt-Marie planera sin Kinaresa – äntligen ska den bli av. Därefter ska hon iväg på symöte hos ”tjejerna”, gänget som umgåtts sedan barnsben. På Arvid Lindmansgatan.
Det är en alldeles vanlig dag på jobbet, och i luften känner vi att våren var på väg, trots den kyliga aprilvinden.

När jag kommer till slutet av mitt tal tittar jag rakt in i allvarsamma ögon och ställer frågan högt.
– Vad skulle Britt-Marie ha sagt om hon var med oss just nu? Jo, ”var detta nödvändigt?”

Igenkännande leenden och småskratt sprids i den församlade skaran av vänner och sannolikt också känslan av att det nu är dags att gå vidare.
– Nu kan vi sörja, nu kan vi läka våra sår … är mina sista ord innan jag glider ner på stolen igen. Längst fram och närmast altaret.
I bakgrunden klingar försiktigt orgelspel ”Älska mig”, och vi skingras för att återgå till vardagen.
Allt skulle komma att bli som vanligt igen.

Från prästen kommer ett kort;

Kort

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑