Idag skrivs i G-P att det inte finns tillräckligt med sökande till direktörsjobbet på Sahlgrenska sjukhuset. Det har jag under mina år inom sjukvården läst och hört många gånger. Ett utomordentligt knepigt uppdrag att ständigt dra ner på budgeterade medel, medan behovet av vårdplatser ökar. Konstant stabsläge …
Drar mig till minnes en kvinna som kämpat i motvind. En sen eftermiddag ser jag henne i kön till kassan, och medan jag plockar ner mina varor hinner hon ikapp mig. Nämner hennes namn högt som en hälsning. Hon tittar frågande på mig. Ser hennes stress och förvåning. Men oj, det var ett tag sedan vi sågs, säger hon medan vi med raska steg tar oss mot utgången av butiken.
Vi hinner ändå på några få minuter tala om hur vi under våra många år inom offentlig sektor blivit ”trötta”. Trötta på raden av oändliga omorganisationer, trötta på kritiken man får utstå när politiska beslut ska verkställas! Ja, hur vi varit upphöjda för vår ambition och hur vi slagits i bitar för vår ibland påstådda ”inkompetens”. Hon har innehaft mycket höga positioner i hierarkin. Förhoppningsvis var hon berättigad till s k ”fallskärm”, likt många av hennes manliga kollegor. För min del blev det ett avsked på finkrogen … utan ”fallskärm”. Men så hade jag ingen hög position. Däremot stort ansvar.
Att leva i en föränderlig organisation kan kännas vitalt. Det är inte så att jag tycker ”det ska vara som det alltid har varit”. Nej, men när vi knappast hinner sjösätta en organisation, en arbetsmetod, eller ens har hunnit packa upp i nyss inflyttade lokaler, eller inte på länge hunnit finna arbetsro innan nya beslut fattas – om en förändring av ännu större mått. Sammanslagningar av sjukhus, neddragning av vårdplatser, nedskärningar i budget, vårdpersonal ”går på knäna” – då är det knepigt att motivera omgivningen att ännu en gång vara beslutslojal! Många kollegor flyr fältet när det börjar ryktas om nya beslut som ofta innebär att man ska söka ”sin egen tjänst” – en gång till! Men många av oss kvinnor stannar troget kvar. Och det är inte helt riskfritt. Kroppen och själen tar stryk.
När jag börjar min bana som administratör inom sjukvården är de flesta av våra chefer män. Såväl som på högre nivåer som på mellannivåer. Män som ofta är duktiga inom sitt yrkesområde innan de blir chefer! Att tala om goda ledaregenskaper verkar inte alltid gälla. Så småningom kommer dock kvinnor som vill ta plats och man följer påbudet; ”Jämlikhet mellan könen.” Könskvotering. ”Vi ser gärna att kvinnor söker tjänsten …” Ja, det stiftas till och med lagar om jämställdhet. Vi får Jämställdhetsombudsman (JämO) – som senare blev Diskrimineringsombudsman.
Mötet med kvinnan i butiken kastar mig tillbaka i tiden. Då det finns dagar jag får höra allt positivt om min enorma kapacitet – då jag gärna arbetar mycket övertid, lämnar och hämtar barn på dagis/förskola. Och tar jobbet med mig hem! Min långa erfarenhet och kännedom om förvaltningskulturen, politiska beslutsvägar, personkännedom. Blir inte sällan ombedd att ge handledning åt den som strävar att själv göra karriär. Om mitt öppna och vänliga sätt – min förmåga att ”ta folk på rätt sätt”, i synnerhet då klagomål från allmänhet framförs.
Det händer naturligtvis att jag lyckas mindre bra i vissa sammanhang – då är jag ”oduglig”, ”jävla praktiker”, ”inkompetent” eller ”har problem”. Då inte-ser man mig. Då kan ansvaret för något av mina uppdrag plötsligt läggas på någon annan. Utan föregående information. Får veta det via skvallervägen, eller då jag noterar att en projektpärm saknas i min bokhylla! Sådant gör ont. Att antingen vara på solsidan eller skuggsidan. Jag har tur som i många år får vara på solsidan.
Byter jobb efter många, många år och kommer till en plats där göteborgare ”ej bör göra sig besvär”, där varje tillkortakommande sarkastiskt skylls på ”Göteborgsandan” – kulturkrockar mellan olika förvaltningars ursprung. Regionledningens kansli. Förlagd till Vänersborg. Med placering i Göteborg!
Gamla kollegor håller varandra om ryggen. De hånar inte varandra öppet. Som ”ny” och i synnerhet som kvinna blir man lätt överkörd i sådan miljö. Inte-sedd! Om inte jag mår bra ska inte heller du må bra, lär vara mottot.
Författaren Hjalmar Söderberg uttrycker i romanen Dr Glas:
”Man vill bli älskad,i brist därpå beundrad,i brist därpå fruktad,i brist därpå avskydd och föraktad.Man vill ingiva människorna något slags känsla,själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”