Dags att ge sig av, förklarar fru Hedvig för barnen och jungfrun. Hur många dagsresor det handlar om vet ingen säkert. Bara att det nu står en hästskjuts utanför den stora porten, och väntar på att familjen Ekeberg med sin utökade barnaskara ska fara hem. Hem till Altomta gård i Uppland.
Första dagens resa är slut redan efter ett par mils färd och de stiger ner från vagnen efter en ranglig resa från Göteborg. Gästgiveriet vid stadsgränsen får ett besök. Med fru Hedvig i spetsen följer svansen av kaptenen, barnen och jungfrun, rakt in i nästa gästgiveri där både mat och sovplatser väntar.
Trots den mjuka sittdynan i vagnen, har resan frestat på deras kroppar. Vägarna är smala, grusiga, gropiga och tillåter bara två hjulspår. Vid möte måste vagnen väja undan och kränger så pass mycket att lilla Hedvig Charlotta ibland lyfts av för att kräkas. Precis som Philandor gjorde då han första gången kom ut på ett öppet stormigt hav. Man vänjer sig…
Vid första nattens härbärge tittar pojkögon storögt på rosiga tjänsteflickor som ilar ut och in mellan innergården och köket, halvt avklädda i augustivärmen.
Hästar, bönder, vagnar, skjutspojkar, hundar, grisar och resande blandas i en total förvirring. Den fräna lukten av hästspillning och svettiga seldon, av brännvin, damm och solvarmt trä tränger in i näsborrarna.
En liten främmande pojke somnar på madrassen, fylld av halm, omtumlad och utan ork att ens ta av sig de dammiga kläderna.
Skjutshållens avstånd från varandra är avpassade till vad en häst orkar dra under en dag, men ibland tycker fru Hedvig att de ska fortsätta resa utan uppehåll för natten.
Philandor vaknar till var gång sällskapet avstannar och kapten Ekeberg bullersamt argumenterar med kontrollerande vakter vid länsgränserna.
– Inrikespass, skriker uppstudsiga vakter.
När kapten Ekeberg nämner barnens namn sticker vakterna in sina huvud i den täckta vagnen och stirrar misstroget på den mörke pojken.
– Jag är kapten Ekeberg och har gjort denna resa ett otal gånger och vet att betala väl vid varje skjutshåll. Vad saknas för att låta passera igenom detta land utan dessa evinnerliga dröjsmål? Vi har långt nog att resa! Raska på!
Resehandlingarna slängs ängsligt tillbaka av vaktposterna och Philandor slumrar åter in.
Lyckligtvis tillhör den blå kaleshen familjen och de slipper därmed lasta om tunga koffertar och packning. Kuskar och hästar avlöser däremot varandra genom landet. Ekipaget kräver inte bara dragare, gästgivare förväntas också tillhandahålla husrum med rena sängkläder, liksom mat och dryck. Vid kyliga nätter får någon piga stiga upp ur sin sömn och sätta fyr i husets kakelugn.
Ressällskapet hamnar en kväll rätt in i ett bröllopsfirande och gårdens alla gäster blandas samman. Det bjuds frikostigt på både vin och brännvin till rätter av lamm, höns, ägg och puddingar.
En kort natts sömn och det är åter dags att ta plats i vagnen. Utvilade hästar sätter fart så grus och sten sprätter upp på passagerarna. Dammet virvlar upp från torra vägar och varje liten ojämnhet fortplantar sig genom hjulen och upp genom deras kroppar. Ingen kan längre hålla räkning på hur många skjutshåll de har passerat.
De ännu ljusa nätterna förbryllar Philandor.
Efter veckor av vedermödor når resan äntligen sitt slut. Altomta.