Jag har timmar att låta tankarna gå. En smal strimma mellan liv och död. Snart ska han lämna detta liv. Gå till en annan dimension. Tänker tillbaka. Det första mötet med mannen jag nu håller i handen. Jag är bara sjutton år. En tonåring som inte vet så mycket om världen, eller om livet. Spelar på hans skivspelare. Sapore di sale…
Förstår inte hans modersmål. Vi talar svenska med varandra.
Nu håller jag hans hand för sista gången och talar italienska med honom. Sjunger några gamla strofer. Han är lugn. Andas lugnt. Så vacker han är, tänker jag. Fortfarande har han det klassiska utseende som påminner om ett konstverk från Firenze – Florens. Nobla ansiktsdrag. Slät hy. Ålderslös. Han har ett vackert inre också.
Funderar i timmar över ödets nyckfullhet – att jag efter många, många år mött honom igen. Gång på gång hör jag telefonsamtalet inom mig: ”Du står som närmast anhörig, det är snart slut… kan du komma?”
Skyndar dit, sitter vid sängen och bestämmer mig för att bli kvar, följa honom hela vägen. Tills han möter ljuset. Och under tiden far mitt liv förbi i repris. Vad är viktigt i livet? Minns hur vi tillsammans reflekterat över händelser.
I korridoren utanför rummet rör sig personal och boende precis som vanligt. Över gården genar människor, precis som vanligt. Mörkret lägger sig och utomhusbelysning tänds. Konditoriet stänger. Konsum på torget har öppet till sen timma. Där på torget står en mamma. I brons och med ett barn på armen och ett barn som står och håller mammas kjol. Rest av tacksamhet till en Mor.
Mannen jag håller i handen hade också en mor. Älskade han henne? Älskade hon honom? Trots att han lämnade sitt land, moderns land. Han tillbringade långa tider både i Sverige och långt borta i Sydostasien. Älskade en man. Med humor berättade han om deras likheter och olikheter. Om ett liv som är så annorlunda från livet i Göteborg, på Volvo som nykommen till landet, senare inom förskolan som pedagog. Vi talade mycket om ordning och reda. Lämnade aldrig smulor eller odiskat porslin i köket. Ville vara prydlig när han gick till den gemensamma matsalen. Tog god tid på sig att fixa sin hygien. Alltid så fräsch att möta.
Sitter ensam med mina tankar tills jag får sällskap en stund och hinner springa till affären och köpa något drick- och ätbart. Här har jag sprungit så många gånger. Min mamma bodde i samma hus. När hon plötsligt dog ville jag inte tillbaka till huset. Nu är jag här igen. Försonas med situationen, inser att vi inte kan styra allt som händer i livet. Cirklar öppnas och sluts. Allt har en mening.
Handen jag håller blir allt kallare. Ingen personal kommer in och frågar hur det går. Här finns bara han och jag. Ute i ”världen” firas påsk… i en annan värld går en man mot sitt slut. Vi går tillsammans vägen mot Golgata. Frid. Bara frid känns i rummet denna natt.
Tack för din vänskap, Bruno och tack för de insikter som kommer till mig – tillsammans med dig.
Året som snart har gått fylldes med glädje och sorg. Precis som livet är.
Glömmer dig aldrig.