Magnus Ladulås stadgar år 1279 att bönderna skulle turas om att ansvara för mat och logi för de resande. Under 1600-talet växer en stark nationalstat fram vilken kräver mycket resande för kronans folk. För att göra detta möjligt behövs ett strukturerat vägväsende med förbättrade vägar, avståndsmarkeringar i form av milstenar, organiserat skjutsväsende samt gårdar, där de resande kan äta och vila upp sig. Enligt 1649 års gästgivareordning avskaffas den fria gästningen för resande personer i kronans tjänst i Sverige och bönderna tvingas inte längre att inhysa dem i sina hem. Bönderna är dock skyldiga att ingå i ett skjutslag som får rycka in när gästgivareskjutsens resurser inte räcker till. Denna skjutsskyldighet upphör inte helt förrän med 1911 års skjutsstadga. Skjutstrafiken är ämnad för människor som hade råd att betala för att bli skjutsade från en plats till en annan med häst och vagn.
Gästgiverier uppförs runt om i landskapet som skjutsstationer på lämpligt avstånd för att trötta hästar skulle kunna bytas ut och rundresande skulle kunna äta och vila sig. Enligt lag ska det vara högst två mil mellan varje gästgiveri. Vid gästgivaregårdarna sättes det upp stentavlor med namnen på de närmast omkringliggande gästgivaregårdarna samt avstånden dit. Vid sidan om gästgiverierna finns även skjutsstationer. Vid dessa kan man byta ut hästarna men någon matservering finns inte.
Gästgivaren är befriad från skatt, men får ingen lön för sitt arbete. För att trygga en inkomst fick gästgiveriet i gengäld monopol på alkoholutskänkning inom en radie av två mil. Gästgivaren står för underhållet av gården och all inredning, medan byggnaden bekostas av häradsinvånarna i proportion till hemmantalet. Gästgivaregårdarna fungerar ofta som byns centrum.
På 1700-talet görs försök att samordna alla gästgiverier och deras skjutstrafik med postväsendet, något som hade inletts under 1600-talet. Under andra hälften av 1800-talet sker en nedgång inom gästgiveriskjutsen, till stor del som följd av järnvägens tillkomst. År 1933 upphör gästgiveriorganisationen.
Nästan under Angeredsbron ligger några hus inklämda mellan den mycket branta bergväggen och motorvägen. Röda trähus som en gång var gamla Gårdstens Gästgiveriet i Agnesberg – vid Steken – är från 1800-talets början och har fungerat som gästgiveri och som bostadshus. Det här är då en viktig knutpunkt för resande. Detta är sista anhalten på vägen mot Göteborg. År 1800 rekvireras från bönderna i trakten mellan 600 och 800 hästar varje månad till Lahall för resande till Göteborg eller Vänersborg. Bönderna klagar ständigt på den långa och dåliga resvägen till Göteborg och föreslår att upprätta ett nytt gästgiveri vid Steken eller Nyebro – nuvarande Agnesberg, där utbyte av skjutshästar kan äga rum vilket skulle avlasta Nödingeböndernas skjutsbörda. Närheten till Göteborg gör att många borgare i staden under 1700- och 1800-talet placerar en del av sitt kapital i fastigheter i Angered. Det är flera gårdar som på så sätt har ägts av olika göteborgare, och där det vid tiden finns drängar och pigor som sköter gårdarna. Säkerligen tillbringar göteborgare en del av året, inte minst sommartid, ”utom stadens hank och stör”.
I husförhörslängderna för Angereds socken finns uppgifter för åren 1821-25 som säger att här bodde Peter Emanuel Bahrman med familj under torpet Gårdsten. Då finns ett mindre torp en större mangårdsbyggnad. I torpet bor familjen Bahrman med sex barn och två pigor! I den större byggnaden bor troligtvis upp till tre familjer samtidigt samt en änka med två barn, en arbetskarl och en piga. Bahrman uppges som gästgivare i domböckerna – möjligen är det torpet som är gästgiveri och inte den större byggnaden.
Uppgifter om att William Chalmers vistats här – och avlidit på plats – är dock inte belagt.
Åker med buss 173 från Nils Ericsonsplatsen mot Gårdsten och funderar en del över Angered. Hur ser det ut idag? Deltar under 1980-talet i byggandet av ett sjukhem – Gunnareds sjukhem, idag Äldreboende inom Göteborgs Stad. Mycket är förändrat sedan jag såg Angereds centrum för första gången…
Tittar in i historiken kring Angered och läser bland annat att före år 1865 är Angered annexförsamling i Stora Lundby, Skallsjö, Lerums, Angereds och Bergums församlingars pastorat. Detta år utbryts Angered och Bergum till ett pastorat med Angered som moderförsamling. 1962-1966 utgör Angered eget pastorat. 1 januari 1971 bildas Gunnareds församling och pastorat genom utbrytning ur Angered. Angered ingår till 1 januari 1968 i Älvsborgs län, överförs sedan till Göteborgs och Bohus län.
Trots att socken inte längre är en administrativ enhet används socken idag som registreringsenhet i historiska arkiv, och ligger till grund för de distrikt som inrättas i Sverige 2016. Angereds socken var förr uppdelad i följande sex rotar:
Angereds rote med Angereds by och stom, Gunsered, Rågård och Enerkullsdalen.
Linnarhults rote med Linnarhultsgårdarna samt Eriksbo och Espered. Lärje rote med Lärjeholm och övriga lärjegårdar samt Hjällbo, Bläsebo och Bergsgården. Surte rote med Södra Surte, Steken, Agnesberg, Nyebro och Gårdsten. Rösereds rote med gårdarna i Rösered, Gunnared och Tolered. Gunnilse rote med Gunnilsegårdarna, Annered och Skärsjölund.
Dessa beteckningar kan vara viktiga vid exempelvis släktforskning, annars kan det kännas något främmande. Angereds centrum sägs förresten ligga i Gunnared!
Nu till 1960-talet; på kort tid förändras Angered från en landsbygdkommun – med inslag av mindre industrier vid Göta Älv – till något helt annat. Den 1 januari 1967 införlivas Angereds kommun i Göteborgs stad kommun och cirka 3 000 invånare blir en stadsdel i den expanderande staden Göteborg. Vi ser Miljonprogrammet – Socialdemokraternas folkhemsbygge – som innebär att det under 1964 -1975 byggs en miljon lägenheter för att möta den ökade bostadsbristen.
Redan långt innan Miljonprogrammet har det i flera etapper byggts förorter utanför centrala Göteborg, som Järnbrott och Högsbohöjd, Biskopsgården och Kortedala. Men det räcker inte för att täcka behovet med anledning av stor invandring till Göteborg. Därmed kommer den obebyggda och glesbefolkade kommunen Angered i fokus.
Det är bråttom att bostäder byggs med en likställd standard och rimlig hyra – detta måste ske innan gruppen arbetare riskerar att flytta någon annanstans. Det är i samband med detta som Angered-Bergum inkorporeras med Göteborg 1967.
Efter några få år drar man dock i bromsarna – statistik visar på att antalet outhyrda lägenheter ökar kraftigt under 1972 och etablering av företag i Angered inte motsvarar förväntningarna.
Ett gott exempel på hur man under 1990-talet och in på 2000-talet ägnar stor kraft åt utvecklingsarbete i en del av Angered, är Gårdssten. Ett område som ligger på Gårdstensberget, cirka hundra meter över havet och med en möjlighet att bjuda på milsvid utsikt över Göta Älvdalen. Från Gårdsten är det cirka tretton kilometer till Göteborgs centrum och stadsdelen har ca 7 000 invånare.
Två eldsjälar för bostadsbolaget Gårdstensbostäder belönas 2010 med Världsnaturfondens Carl Mannerfeltpris. De får pris för att de har arbetat för en hållbar och levande stadsdel ur ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt perspektiv, i nära samverkan med de boende. Det etableras ett större antal företag i Gårdsten och den lokala arbetsmarknaden uppnår ett hundratal tjänster. Trots en ofta tuff situation med arbetslöshet och segregation har renoveringarna och miljösatsningarna – kombinerat med delaktighet, arbetsförmedling och ungdomsverksamhet vänt utvecklingen i positiv riktning.
Något att känna stolthet över. Närheten till naturen ger positiva upplevelser – på vissa platser storslagen. I trakter kring Vättlefjäll kan man ge sig ut på vandring i naturen eller med kanot paddla genom ett nät av sjöar.
Här drivs en gång några jordbruk och också kvarnar vid vattendragen – från Stora Mölnesjön ner till Lärjeån samt närmare Lärjeåns utlopp i Göta Älv. Bönderna i trakten kunde få sitt mjöl från lokala mjölnare.
Vi befinner oss åter vid Gårdstens Gästgiveri och på andra sidan trafikleden fanns Axa havregrynskvarn. Historien berättar att dansken Peter Otto Stokkebye, på 1890-talet, börjar importera spannmål och exportera havre från Göteborg. Han har ambitioner och vill utveckla verksamheten, men blir nobbad av gryntillverkarna. Så han bestämmer sig för att bygga en egen kvarn och konkurrera med rivalen Gyllenhammar. Kvarnen etableras i Agnesberg och står klar 1910!
Tyvärr brinner det gamla gästgiveriet ner till grunden, sommaren 2018.