Den 15 januari 1746 föddes en pojke i Karlskrona som döptes till Mauritz Salomon von Krusenstierna. Han var son till amiralen Mauritz Adolf von Krusenstierna (1707–1794) och dennes första hustru Anna Maria, född von Gertten (1715–1747).
Mauritz Salomon gjorde karriär inom den svenska flottan. Han började som yngling vid faderns Amiralitetsvolontärkompani 1758 vid tolv års ålder! År 1763 tog han officersexamen och året därefter blev han löjtnant vid amiralitetet. År 1774 fick han kaptenstitel och 1776 utsågs han till major. Nästa utnämning kom 1784 då han blev överstelöjtnant och 1778 blev han överste. År 1789 begärde han avsked från flottan.
Mitt uppe i den militära karriären tog han tjänst vid Ostindiska Kompaniet – ombord på fartyg som handlade med värdefulla varor i Kanton, Kina. Han började sina resor med Kompaniet i februari 1764 och avslutade sina färder tjugo år senare. De flesta resor företog han i den tredje oktrojen, d v s mellan 1766–1786.
Resorna var ekonomiskt fördelaktiga och i privilegiebrevet som kapten för fartyget Adolf Fredrik står att läsa: ”Istället för fri Förning sam aldeles är afskaffad bestås honom, efter lyckelig gjord Resa, uti Privilegiipengar, och et för alt, en summa av Riksdaler Tre tusende specie.”
1786 kunde han för sina sparade pengar köpa gården Tunarp kontant, med underlydande gårdar i Västra Ryds socken (Östergötland). 1795 köpte han också gårdarna Edhult i Askeryds socken (Jönköping) och Västra Kulla i Asby socken (Östergötland).
När karriären var över och Tunarp var i hans ägo ville han gifta sig.
Carl Tersmeden (en amiral och memoarförfattare) skriver i sina memoarer – i november 1786: ”Öfverstelieutenant Krusenstierna avreste idag upp till Småland, att bese den egendom han af lieutenant Broman köpt för 15.000 rdr. … Krusenstierna som i flera år idkat ostindiska farten med mycket lycka och 2:ne resor fört skepp, har samlat så stor förmögenhet, att hans närmaste kända skatta honom ega 50.000 rdr. …
Krusenstierna blev dödeligt kär vid dess hemkomst förledet år uti Ebba Grubbe och vinner änteligen hennes bifall. Ryktet gick i hela staden, att de voro sinsemellan förlofvade, hvartill Krusenstierna ej alldeles nekade. Men Ebba Grubbe höllt det åtminstone för publiquen caché. Emellertid hyrde Krusenstierna till förleden på andra våningen i Psilanderskiölds hus, som är bland de rymligaste i staden (Carlskrona).
Han meublerade och städade i ordning, att kunna med all anständighet där införa sin tillkommande hustru. Ebba Grubbe hade hela tiden under haslerie gjort mine af tvetydighet i dess supponerade förlofning, hvarken nekat eller jakat förrän påsketiden detta år, då hon insjuknade uti frossa, under ett slags melancolie, men nämnde för ingen orsaken till sitt förändrade humeur, utan sjukdomen tilltog, så att man trodde det skulle blifva hennes död.”
Orsaken var att hon var missnöjd med Mauritz Salomon och ville riva upp förlovningen. Hennes förmyndare landshövding Köhler, försökte övertala henne att inte släppa ett så fördelaktigt parti, men hon lämnade likväl tillbaka förlovningsringen till Mauritz Salomon, som han tog emot. Efteråt ångrade han sig visserligen och Ebba reste tillsammans med sina tre systrar till Jönköpings län för att hälsa på släktningar. Under den resan träffar hon baron Adolf Fredrik von Knorring. Hon gifter sig med honom 1787 och de får sju barn!
Tersmeden kommenterade det hela på sitt eget sätt: ”Ett så stadgat beslut hos en flicka af 18 år. Som själf egde knappt 5.000 plåtar och för tycke och humeur likväl refuserade en rik, ung och vackrare karl för en barn med icke ens 1.000 plåtars revenue, är visserligen en anmärkningsvärd anekdot.”
Det gick uppenbarligen ingen nöd på Mauritz Salomon. Tre år senare gifte han sig med Ebbas två år yngre syster – Anna Magdalena Grubbe (1765-1835). Hon var då tjugofyra år gammal och i rask följd fick de nio barn! Deras äldste son, majoren Carl Mauriz (1791-1862) kom till Kalmar med sin familj på 1850-talet och bosatte sig i den första Krusenstiernska gården som var placerad där nuvarande stadspark ligger. Han träffade sin blivande hustru, Louise von Baerenfels Warnow, i hennes fädernehem – godset Rustow i Pommern, när han deltog i kriget mot Napoleon 1813-14. Tycke uppstod, men de fick inte gifta sig förrän kriget var över, d v s 1818. Paret fick sju barn.
Deras näst äldsta dotter, Hermina von Krusenstierna, köpte den nuvarande Krusenstiernska gården i Kalmar 1874. Tre år senare gifte hon sig med sin kusin, löjtnanten Philip von Krusenstierna. Hans far var Gustav Philip och han var bror till Carl Mauritz – sonen till Ostindiefararen Mauritz Salomon … Hermina och Philip fick inga barn.
För ett tjugotal år sedan arrangerades en utställning vid Kalmar läns museum med just Mauritz Salomon von Krusenstiernas föremål från många av hans resor. Det är en rapsodisk berättelse jag gör med stöd av katalogen till utställningen.
Mauritz Salomon var som jag nämnt tidigare i ostindiska kompaniets tjänst och genomförde åtta resor till Ostindien och gjorde sig goda affärer. Han ägde sätesgården Tunarp i Västra Ryds socken, Östergötlands län.
Efter Mauritz död 1810 var hans hustru Anna Magdalena Grubbe huvudägare fram till 1840 när dottern Wilhelminas make översten Carl Printzensköld övertog godset, som då bestod av säteriet och 27 underlydande gårdar.
Vi vet att fartygen i Ostindiska kompaniets tjänst skulle avgå från och återvända till Göteborg. Varorna de hade med sig hem skulle säljas på auktion. För varje hemkommet fartyg skulle 100 daler betalas till kronan så länge oktrojen pågick. Skeppen skulle segla under svensk handelsflagga och befälen hade samma rättighet vad gällde ordningen ombord, som sjöofficerare i flottans tjänst, d v s de hade rätt att möte våld med våld om fartygen attackerades eller kapades under resans gång.
Mauritz Salomon förde räkenskapsbok under sina resor till Kina. Han beskrev i detalj vad han köpt in, t ex en brun klädesrock med satinfoder, 2 st broderade underklänningar, arbetslön för 2 st underklänningar med foder, en brun sidenunderklänning, ett par svarta satinbyxor, ett par vita silkesstrumpor.
Resorna till Kina var lönsamma.
Det som vi idag kanske allra mest förknippar med handeln med Kanton är det ostindiska porslinet. Med Kina kom också seden att dricka te. Det innebar att vi fick nya föremålsformer som hörde samman med tedrickandet.
I början av 1700-talet dominerade de små tekopparna utan öron samt skålfat. Att kopparna var små berodde på att teet ansågs som en dyrbarhet – det var långt senare, när engelsmännen började odla te i Indien, som folk började dricka te i stora koppar. I Europa dracks te med mjölk eller grädde och socker. Detta krävde småkannor, sockerskål med lock, små kakfat mm.
Koppar med öron blev inte vanliga förrän på 1730-talet och kallades grepkoppar! Teservisen föddes …
Om vi tittar på ett dukat bord i Krusenstiernska salongen ser vi följande:
Dukningen är gjord för fyra personer enligt en meny som den kunde se ut i slutet av 1700-talet.
Kalasen börjar i allmänhet omkring klockan tre på eftermiddagen och måltiden serveras i den stora salen. Bordet är dukat med en vacker linneduk som knyts upp i hörnen. Till dukningen hör ofta servetter som är brutna enligt dåtidens mode, t ex i form av båtar då husets värd är Ostindiefarare.
Bordet är även dekorerat med ljusstakar i ostindiskt porslin samt de föremål som krävs för en komplett måltid med tre rätter – en terrin till soppan och fyra djupa tallrikar, ett uppläggningsfat för fisken eller köttet samt en skål för potatis. Potatis är förresten en nymodighet på 1700-talet och är kanske inte helt uppskattad ännu … Huvudrätten serveras på flata tallrikar.
På bordet finns en bordssyrtut med ättika, olja, salt och peppar samt en karaff för vinet. En vattenbehållare och sköljskål för glasen står också på bordet. Glasen byts inte ut, utan de sköljs mellan rätterna.
Maten förs in i slutna kärl direkt från köket av husets personal. Just i den här familjen krävs en stor tjänarstab. En jungfru, en betjänt, ett flertal drängar och pigor – samt deras barn. Personal sköter både mindre och större middagsbjudningar. En av flyglarna utgör köksutrymme för gården.
Måltiden inleds med soppan, därefter kött- eller fiskrätt. Kötträtten kan bestå av fårstek med ristimbaler, rapphöns och kalkonstek. Fisken av stekt gädda, abborre eller brax. Måltiden avslutas med dessert som serveras i crèmekoppar med lock. Denna kopp är ett typiskt 1700-talsföremål som placeras på s k plateuer i porslin.
Till detta dricks vin, punsch eller likör samt te eller kaffe. Punschen dricks ur kaffekoppar.
I Mauritz Salomons bouppteckningen från 1810 upptar det ostindiska, d v s kinesiska porslinet, nästan fem sidor. Det domineras av blått och vitt gods och omfattar två stora bordsserviser med 200 respektive 256 delar och två teserviser om sammanlagt 220 delar. Av porslin med röd dekor – i övervägande rosa eller rödviolett emaljfärg – finns en te- och kaffeserviser på 81 delar. Vidare listas 780 pjäser av flera olika serviser i såväl blått och vitt som ”rött och vitt”. Bland de udda föremålstyperna märks ett flertal punschbålar, krämkoppar, fruktkorgar, blomsterkrukor och potpurrikrukor. Dessa totalt 1 500 föremål …
(Källa: ”Fest och vardag kring bordet” i Krusenstiernska salongen, 1:a advent 2002/Kalmar läns museum samt Släktföreningen von Krusenstierna, Släktbrev nr 30 2016)