JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Klippan

Klippan… mot Göta älv!

Hoppar av vid Vagnhallarna Majorna och tar mig förbi gamla arbetarbostäder som en gång inhyste de som arbetade vid sockerbruket vid Klippan. Kliver upp för ett antal trappsteg och når det gamla slottet … som 1743 beskrevs som ”öde liggande plats” – inlöstes för 24 daler silvermynt av inspektor Carl Uddesson – vid slutet av 1700-talet fanns bara några stenhögar kvar! idag återstår ruiner med en skyddande takkonstruktion.

Här har man grävt ett antal gånger – 1900-1901 byggdes sockerfabriken och stora delar av ruinen förstördes. Ingen brydde sig om Carnegie hade planer på att bygga på området. Endast ett fåtal protester från allmänheten …

Här gjordes en del fynd i samband med utgrävningar och idag har jag skådat Johan III:s krönsten inne på ett café! Den stenen hittade man när Novotel skulle byggas om 2010. Ett fynd från 1500-talet.

När 1300-talet led mot sitt slut när ett stort skepp gled in i Göta älvs mynning – i fören stod Margareta och spanade förväntansfullt mot den Södra Älvstranden – han hade löst panten för Älvsborg och nu skulle hon äntligen få sin morgongåva – och den höga bergsklippan uppenbarade sig och får syn på fästningen. Det måste ha varit en märklig syn. På det arton meter höga berget tronar nu en magnifik byggnad som egentligen är ett flertal sammansatta trähus – flera våningar höga och hela fästningen omgärdas av en skyddande palissad. Denna kvinna hade skapat fred i Norden och hon styrde unionen fram till sin död.

Adoptivsonen Bogislav tog över – Erik av Pommern – och snart var cirkusen igång igen. Kampen om Älvsborg pågick i nästan trehundra år!

Lämnar de raserade tegelstenarna och ruinerna och tar mig förbi Wingårdhs höghus i karaktäristisk tegelkonstruktion – ner till Klippanområdet som för dagen bjuder på det mest ljuvliga höstväder man kan önska.

Solen ler mot oss och alla – flanerare, seglare, kafébesökare, cyklister och några överförfriskade män i ett litet skyddande buskage.

Sockerbruket vid Klippan – Göteborg

Bruket vid Klippan

Det är djupt vid Klippans hamn, och det är bra för skeppen som kommer med råvaror till de verksamheter som kommer att etableras här. En av de allra äldsta är Göteborgs Glasbruk. Stadens första glasbruk som skapas av handelsmän som Wolrath von Öltken och Johan Schutz – året är då 1761.

Borta vid Röda sten planeras för annan verksamhet som tar sin början 1764, då brukspatronen Johan Cahman får tillstånd att anlägga gjuteri – också det blir det första i Göteborg. Det enda som finns inom räckhåll är vid Thorskog i närheten av Lilla Edet. Cahman använder sig av något alldeles nytt – en ny teknik som utvecklas till stenkolseldad ugn – eller som de kallar Reverberugn.

Placeringen vid Klippan är sålunda den allra bästa tänkbara – här har man ju redan erfarenhet av transporter med att förse trankokerier med stenkol.  Lastning och lossning blir så mycket enklare – och gjuteriprodukterna är efterfrågade på marknaden, inte minst för de som bygger kvarnar.
1772 säljs gjuteriet till Christian Arfwidsson och nu blir det en ny inriktning på produktionen; grytor, kastruller, fyrfat, mortlar, stekpannor, spishällar och brandjärn. Ja, Gud vet allt…

Affärerna går dock allt sämre under senare delen av 1700-talet och efter nytt ägarbyte säljs gjuteriet på offentlig auktion 1806. Köparen är ägare till repslageri och han får verksamheten att koncentrerar sig på produkter som krävs till kvarnar och fartyg. 1815 kommer ännu ny ägare – denna gång är det Anders Magnus Pryts som tyvärr får lägga ner verksamheten efter bara åtta år.

Glasbruket däremot lever vidare fram till 1803 då det säljs och bruket flyttar sin verksamhet till Mariestad. Och fem år senare kommer Abraham Robert Lorent in i bilden. Han köper bruket med planer att anlägga ett sockerbruk här.

Allt började egentligen med att de unga bröderna Abraham Robert och Paul Emil flyttar från Hamburg i Tyskland till USA för att göra goda affärer. Vad ska de handla med där då? Jo, dessa försigkomna unga män handlar med bomull, slavar och socker! De kommer tillbaka till Europa och så småningom till Köpenhamn där de startar sitt första sockerraffinaderi. Kriget gör det omöjligt att fortsätta verksamheten i Danmark så bröderna väljer att flytta till Göteborg.

Abraham Robert arrenderar både mark och fastigheter vid Klippan – läget är perfekt för transporterna från Asien, Mellan- och Sydamerika. Samma år får han privilegium att starta sockerbruk för raffinering av importerat råsocker från kolonialländer. Tillverkning av socker kommer igång relativt snabbt men det dröjer ända till 1817 innan tillverkningen av porter kommer igång på allvar. Bruksägaren Abraham Robert är en flitig man och ägnar sig dessutom åt handel med järn, trä, tjära och har även en egen redarfirma!

Kriget ute i Europa påverkar de Lorentska bruken i längden och för att rädda Abraham Roberts ekonomiska problem köper brodern rörelsen i syfte att tillföra kapital, men det räcker inte utan en svåger  i England blir övertalad att satsa fullt på anläggningarna vid Klippan och efter några år flyttar även han – Johan Nonnen till Göteborg. Han tar över ledningen och blir disponent med rätta att förfoga över hela driften.

Det blir några svåra år för dem alla, men nådastöten kommer den 17 maj 1833 då Abraham Robert Lorent plötsligt avlider. Han har då befunnit sig i England under en tid. Nonnen lämnar in cessionsansökan, det vill säga han var bankrutt,  och framhåller inför Rådhusrätten i Göteborg att han med anledning av Lorents död inte längre har styrka att fortsätta bedriva rörelsen.

Man söker nya lösningar och nya spekulanter i Tyskland, men misslyckas och allt går ut på auktion i början av april år 1836. Då smäller David Carnegie Jr till med ett bud om 200 350 riksdaler banco – och med inventarier och lager av porter löser han ut hela rörelsen med 268 608 riksdaler banco.

Skulle vi räkna om det i dagens penningvärde skulle det betinga ett värde om  tjugotals miljoner kronor! Ännu en ung skotte har tagit plats i Göteborgs näringsliv, men Johan Nonnen får vara kvar som disponent och leda driften.
Slutet gott allting gott?

Nej, nya och strängare förordningar om rusdrycksförsäljning kommer 1917 och drycker som överstiger 3,6 % får nu endast försäljas via motbok och på Systembolaget. Omsättningen av porter minskar drastiskt och bryggeriet överlåter all sin verksamhet till statens Vin & Spritcentral.
En del överföringar mellan olika bolag genomförs, men det 150-åriga sockerbruket vid Klippan upphör omsider under 1957. Göteborgs kommun övertar byggnaderna och där bedrivs idag helt andra verksamheter än socker- och portertillverkning.

Från Stadsgränsen till Röda Sten – Klippan…

Vagnen skymmer det nya stationshuset, som låg till höger om cykelparkeringen. I bakgrunden till höger syns den viadukt som anslöt Karl Johansgatan till Torgny Segerstedtsgatan.
Bild från gamla Handelstidningens arkiv.

Det börjar med en avstickare till ”Stadsgränsen”, fast idag kallar vi hållplatsen för Kungssten. Under1945 införlivas Västra Frölunda med Göteborg, och hållplatsen kunde inte längre heta Stadsgränsen. Det nya namnet Kungssten infördes 1946 men lär sedan lång tid tillbaka ha förekommit som beteckning både på en lokal sten och på dess omgivningar. Beslut om namnändring togs av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 16 november 1945 (enligt Riksarkivet). Älvsborgs kommunalförening började redan 1944 att agera för att ändra namnet Stadsgränsen. Även Ekebäck – benämning på området söder om stationen – ville föreningen få bort. Man ansåg att Ekebäck hade ett oförtjänt dåligt rykte, och att det vore bättre att stadsdelen istället kallades Ekehöjd. En önskan som inte förverkligades. En spårvagn lämnar Kungssten på väg västerut, i augusti 1948.

Går genom Kungssten som idag blivit ett litet affärscentrum för godis i lösvikt, sushirestaurang, galleri för konst, inredningsdetaljer, blommor, pizzeria, guldsmed, konditori och kafé, nagelskulptur, mäklare, tobaksaffär, restaurang, frisör – kanske något mer som inte noterats. Ett litet rosa hus har en alldeles särskild plats och historia. Här har varit fiskaffär, köttaffär, brödaffär, glassbar, massage/mini-SPA tillsammans med nagelvård. Huset byter ofta ägare.

Fortsätter uppför backen vid sidan om och passerar blanda andra ”Villa Solliden”, ”Berghem” och ”Wilhelmsberg” … villor som byter ägare i takt med generationsskiften. Utbyggda, inbyggda, ombyggda! Följer den väg som kallas ”Hälsans stig” och träffar på Dennis.

Han tittar vakande på mig när jag stannar till och funderar på vilken väg vi ska ta genom skogen och nedför berget, förbi Sjöbergen och vidare ner mot Röda Sten. Dennis berättar att han bott här sedan 1948 och ber mig vänta medan han springer in i huset och hämtar några bilder. Den ena är tagen den 1 juli 1954 – och Dennis sitter framför något som kallades ”bonnens damm” – där åkte skridskor som barn och under andra tider på året fångade han vattenloppor med håv till akvariet. Han berättar att han på bilden sitter på Elins och Carls djurgård – som då var odlingsmark.

På nästa bild sitter Dennis tillsammans med sin mor. Han är nykonfirmerad och på utflykt med sin mor och far som tagit med korg med kaffe och bullar! Han berättar att de ofta gick till Sjöbergen under helgerna, med en fika. På den tiden var det idylliskt och varken trafik eller vägar, säger han. Han är stolt över sin klocka som han fått nu när han har konfirmerats. Det var gott om duvslag vid kullen där de satt och fikade.

Säger tack och adjö till Dennis och tar mig ner för stigen som bär till Röda Sten. Det är ovanligt lite folk ute denna vackra förmiddag. kanske är de många i sta´n och firar Göteborgsvarvet.

Innanför gården till de gamla arbetarbostäderna vid Klippan hörs barn stoja och skratta. Gnissel från gungor blandas med ljusa barnröster. Från St Birgittas kapell får man en vidunderlig utsikt över inloppet till Göteborg. En färja kommer närmare i inloppet till Göteborg – förmodligen lämnade fartyget Fredrikshamn klockan åtta idag på morgonen! Några få passagerare befinner sig på övre däck. Vinden är något kylig trots att solen är på sitt allra bästa humör.

Mot himlens blåa bakgrund betraktas ett grönt kors – monterat på en stång med en sten vid dess fot. På stenen står inskriptionerna ”Göta Coldinu Orden” samt årtalen 1768 – 5/4 -1968 samt 1993.

Coldinuorden är en gammal Sjöfararorden med medeltida rötter från området kring Medelhavet och infördes till Sverige under 1755. Ordens bruk att sätta upp kors är en obruten tradition från Prins Henriks sjöarsenal. Den symboliska korsplanteringen finns kvar som en tradition i våra dagar. Har sett den vid besök på Ragnhildsholmen för ett tag sedan. På ordens hemsida står bland annat att läsa; ”Henrik Sjöfararen som han också kallades var ståthållare i Sagres som var hans residensstad i dåvarande ”konungariket Algarve” på Iberiska halvöns sydvästra del. Han upprättade under första hälften av 1400-talet Portugals första astronomiska observatorium och en Sjöarsenal. Där drog han försorg om utbildandet av skickliga sjömän och matematiker. Nästan årligen utsände Prins Henrik expeditioner mot söder och Afrikas kust ända ner till Senegal och Gambia. Även Madeira, Azorerna och Kap Verde togs därvid i besittning. Det var Prins Henriks förtjänst att Portugiserna började med sina upptäcktsresor som efter hans död ledde till upptäckten av sjövägen till Indien. Kors sattes upp såsom sjö och landmärken vid sjöexpeditioner och upptäcktsresor dels för att visa för andra sjöfarare att platsen var utforskad på ett eller annat sätt, samt att det i förekommande fall kunde överensstämma med kartor som man kontinuerligt ritade och uppdaterade.”

Från min utpost ses gammal bebyggelse och utsmyckning blandat med ultramodern byggkonst. Ett relativt nybyggt höghus sticker upp med panoramafönster och balkonger som planerats med tanke på att till fullo utnyttja möjligheter till ”havsutsikt” – älven med inloppet och Nya Älvsborgs fästning – om man har tur.

Som av en händelse känner jag på en dörr till kapellet i hopp om att den ska vara öppen. Men den är låst. Som de flesta kyrkors dörrar är i dagens Göteborg. Om det inte pågår en gudstjänst eller annan rit. Men plötsligt låser någon upp dörren inifrån och jag får komma in och beskåda denna lilla favoritkyrka för par som vill knyta hymnens band. Just nu pågår förberedelser inför dagens tre dop.

Kapellet som uppförs 1856-57 på uppdrag av David Carnegie, tillsammans med bostäder, skola och kyrka bildas här ett eget litet samhälle. Adolf W Edelsvärd (1824-1919) ritar kapellet utifrån skisser som Carnegie fört med sig från kyrkor i Skottland – i engelsk gotisk stil. På väggarna ser man de fyra evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes – utförda av Gotthard Adolf Werner (1837-1903). En altartavla sätts upp i samband med renovering under 1937 och föreställer Jesus fråga till Petrus; ”Älskar du mig?” – men flyttas till förmån för ett kors som till formen ansluter till kapellets ursprungliga utsmyckning.

Lämnar kapellet och på vägen ner för trappor kommer ett par med ett barn som snart ska döpas – hans namn blir Oliver Sven, berättar föräldrarna.
Det är dags att avsluta förmiddagens utflykt från Kungssten till Röda Sten – Klippan.

Göteborgs glasbruk på Gamla Älvsborgs område!

Göteborgs Glasbruk

På 1700-talet är Klippans hamn av stor betydelse för Göteborg, eftersom djupgående fartyg inte kan gå längre upp i älven. Ostindiska kompaniet disponerar större delen av hamnen och för kompaniets räkning. På 1760-talet anläggs förutom ett sillsalteri också Göteborgs glasbruk, ett bruk som omfattar sammanlagt ett tiotal byggnader väster och söder om ”Älvsborgsklippan”.

Pärlor är faktiskt de första svensktillverkade glasen från 600-talet. Tillverkning av s k bruksglas startade 1581 i Nyköpingshus under ledning av Peter Keller. Verksamheten varade i sju år och man levererade huvudsakligen glas till hovet Där lär man ha slagit sönder mängder av glas vid festliga tillfällen. Detta har dokumenterats vid hoven hos både Erik IVX och Johan III. På 1640-talet grundade Melchior Ljung sin glashytta på Munkgärdet i Stockholm.

Kunskap att tillverka glas kommer utifrån – från män som Christopher Schyts, Anewald Waltzer, Johan Schyttz, Georg Schmidt och Christian Fillion, Brauer, Rentsch och Gerner. Redan på 1500-talet lockade Gustav Vasa och hans söner tyska och italienska glasblåsare till Norden för att inleda den första svenska glastillverkningen. Bara det var ett konststycke. Venetianare som lämnade sin hemstad – renässansens glasmetropol – för att bedriva sitt yrke på andra håll hotades av stränga straff. Glasblåsarnas yrkeshemlighet var väl vaktad, särskilt vad beträffade glasmassans, den så kallade mängdens, sammansättning. Denna blandades under kvällen och smälte nattetid i lerdeglar i ugnen, redo att lätt avsvalnad bearbetas under morgonen.

Vi tar oss till Göteborg och här erhåller handelsmannen Johan Schutz privilegium under 1762 för ett glasbruk. I hallrättens årsberättelse för år 1765 står att läsa; ”att där tillverkats af hvitt glas: diverse sorter vin-, öl- och brännvinsglas, buteljer, flaskor, ljusformar och lampor m. m.; och af grönt glas: större och mindre flaskor, sylt- och mjölkbunkar samt dricksglas och senapsburkar, dessutom apotekareflaskor.”

Redan under 1770 är dock verksamheten avstannad i brist på omsättning. Det noteras även att det råder det brist på skickliga arbetare. Under 1785 ägs bruket, förutom av Schutz, av en del intressenter, som hade skickat ut lämpliga personer att studera förhållandena i Skottland, Sachsen, Preussen och Norge och att bruket anställer sex glasblåsare från Böhmen. Tillverkningen består nu av finare sorters fönsterglas. Driften av glasbruket drivs vid Klippan fram till 1803. Då står landshövding Forselles och grosshandlare Carl Bagge som ägare. De köper Bromö i Torso socken – Västergötland – och dit flyttar man bruksrörelsen. Bromö fönsterglasbruk är under 1800-talets första hälft ett av de största i landet, men läggs ner under 1880-talets början.

Backar vi tillbaka i historien och tittar på glasbruket vid ”Älvsborgsklippan” kan vi konstatera att det ligger på området för den gamla Älvsborgs fästning, som till stor del raserades för att få material till den nya fästningen som började byggas på Kyrkogårdsholmen redan 1653.

Bruksägaren Johan Schutz avser att använda stenkol i stället för ved som är en bristvara i våra trakter och använder aska av sjötång i stället för importerad soda. Ytterligare en ägare, Carl Bagge, driver sedan 1796 glasbruket framgångsrikt och bygger ut verksamheten, men 1803 tröttnar han och flyttar alltså verksamheten till det skogrika Bromö, därifrån kan man utnyttja sjötransport via den nybyggda Trollhätte kanalen. Ekonomin sviktar och bruket byter ägare ett antal gånger och när glasbruket på Bromö läggs ner 1879 så flyttar man huset som kallas för Bromöhuset på flotte ner till Surte!

Än idag kan vi finna exempel på vackra glasföremål som tillverkats vid Göteborgs Glasbruk. I synnerhet de i koboltblått glas med vit dekor som är karaktäristiskt för just det här glasbruket – alltifrån små saltkar till stora lockurnor. Men glasbruket tillverkade även allehanda bruksvaror såsom buteljer och vinglas samt fönsterglas i grönt eller vitt glas. Men det är framför allt de blå lockurnorna som är omtyckta prydnadsföremål under empiren. Ses ofta i par och används att förvara blomblad i – ”potpurri” – som sprider sin väldoft när man lyfter på locket.

Göteborgs glasbruk har trots sin relativt korta verksamhet lämnat fantastiska föremål till vår glasskatt.

Det nedlagda bruket vid ”Älvsborgsklippan” övertas1808 av Abraham Robert Lorent, som kommer från Hamburg i Tyskland. Han uppför ett sockerbruk och 1813 bygger han till ett porterbruk. Men det är en annan historia …

Mot Klippan vi gå

Jag har blivit med bok. Den är skriven av Axel Rosén och heter ”Det forna Majorna i ord och bild”. En historisk överblick av en del av Älvsborgs Kungsladugårds område – nuvarande Majorna. Det är ur den jag gör några nedslag för att återberätta något om hus vi kan se än idag och lite, lite om livet förr – som sjöman. Boken gavs ut första gången 1938.

Vi tar oss tillbaka till senare delen av 1700-talet och går vägen om färjeplatsen vid Klippan som tar sig förbi kapellet – St Birgittas kapell – på Skinnarberget och viker av till vänster passerar vi vid hörnet av Klippgatan, det hus som betecknas Maj. 2 rot. n:r 5 eller Klippgatan 7. I detta gamla hus inryms just nu värdshuset ”Klippan” och det är under ostindiska kompaniets tid vi befinner oss.
Av allt att döma är det ett traktörsställe med bättre anseende än en del andra här ute i Majorna. Det är James Carnegie som är traktören – och han är nog så modern när det gäller att göra stället tilldragande. Hans annonser i våra tidningar vittnar om detta. Än fixar han tärningsspel med något lockande som vinst, än är det något annat trick han frestar med … Vi ser oss omkring och konstaterar att majoriteten av kunderna är sjöbefäl eller andra som står dem nära.
Värdshuset växlar innehavare ofta, men en av dem som gör visst avtryck är Wickström. Om honom antecknar en gäst vid namn Carl Gustaf Gladsten – officer vid Östgöta kavalleri – att på ”traktören Wickströms värdshus ’Stora Klippan’ kunde man få vad man ville ha i matväg.”
Så det lär uppenbarligen ha varit ett bra matställe. På ”Apollo” något längre in i Majorna – förmodligen i Hästhagen, Maj. 3 rot. n:r 31 – hade samme officer en gång hyrt in sig och rapporterar att han inte få annat än ölost och smörgås. För övrigt hade han inget att klaga på. Den gamle ”coopvardie-skepparen” Henric Hamberg som vid tiden äger ”Apollo” hyr ut rum och gör sitt bästa för sina gäster.

Men det är här, på Klippans värdshus som skeppsprästen Jakob Wallenberg tar sitt logi medan han väntar på att ostindiefararen ”Finland” ska bli segelfärdig. Om detta kan vi uppleva i den klassiska ”Min son på galejan”.
Jakob Wallenberg, som föds i mars 1746 i Viby socken (Östergötland), lär vara en mycket munter yngling som älskar upptåg och äventyr. Redan som 20-åring är han informator hos en av direktörerna i kompaniet – Martin Holterman – och det är genom dennes förord som Jakob nu fått anställning som skeppspräst. Det kommer att bli tre resor för Jakobs del, och med skeppet “Finland” under åren 1769-1771, 1772 samt 1774. Det är under den första resan han skriver sin bok. En minst sagt dramatisk resa. Han avlider endast trettioett år gammal och nyss börjat sin tjänst som kyrkoherde i Mönsterås. I sin resbeskrivning skildrar han både vedervärdigheter på sin resa genom Masthugget ut till Klippan, och de angenäma överraskningarna här på värdshuset. Att glädjen står högt i tak och att man inte direkt spottar i glaset kan man förstå genom följande text;

”Här sista fyrken gick. På bordet buros fram
de korpulentaste av husets alla bålar.
Man glädjeströmmar drack i karlavulna skålar.
Bekymret klunk för klunk med punschen nedersam.
Stor sak i släkt, i vän, i flicka!
Man glömmer allt, när så när som dricka.”

Författaren Jakob betygar att alla är ”ganska nyktra”. Värden har nog en annan uppfattning, han för själv både skeppspräst och skeppskamrater till skeppet när det är dags för avfärd. Med förnöjd uppsyn har traktören undfägnat dem till sent om aftonen och för att inte äventyra deras ben ser han till att alla kommer ombord – välbehållna!
Det måste ha varit en lustig syn för dem som nu eventuellt blivit vittne det hela.

Längre ner på planen ligger en stor byggnad som inrymmer kontor för Ostindiska kompaniet, och inte minst finns här varumagasin där man lagrar dyrbara varor av allehanda slag. När Ostindiska kompaniets dagar är räknade och den lukrativa kommersen tar ett sorgligt slut säljs ”Stora Klippan” – eller ”Sjöhamnen” som platsen och kallas. Göteborgs stad är köpare och vi har då kommit fram till 1813. Allt säljs för två tunnor guld eller i vår dags värde drygt 120 00 kronor! Ett par år senare etableras på samma plats tullbevakning.
Vid sidan om den långa träbryggan som leder till den gamla vaktstugan ligger ännu en badbassäng och bredvid ligger den en tilläggsplats för mindre båtar.

Om vi stannar upp en minut och funderar på sjömansyrket i dessa gamla tider finner jag i ”Reglementet för Coopvaerdie-Skeppare och Skeppsfolk” från den 30 mars 1748 att det finns bestämmelser som att den som tagit hyra som sjöman skall före sin första sjöresa inför vederbörlig myndighet – magistratet – med hand på bok avlägga den så kallade sjömanseden. Den innehåller en högtidlig försäkran om trohet mot konungen och hans efterträdare på svenska tronen, om redbarhet mot Sveriges krona och om efterlevnad i övrigt av rikets Fundamental-Lagar och gällande sjölag samt vad för handelsjöfolket var eller framledes kunde bliva stadgat.
Jag läser vidare och finner att en ”lärgosse” i regel måste binda sig för anställning i sju år. Att rymma från fartyget är belagt med strängt straff, i synnerhet om detta sker utomlands. Dess ålderdomliga regler ersätts av nya under 1870.

Reglementet för Coopvaerdie-Skeppare och SkeppsfolkDet lär ha legat något stiligt över gamla dagars sjömän. Någon skriver: ”Han förde sig med en viss, lätt grandezza såväl ifråga om klädsel som uppträdande. Redan på långt håll kunde man ute i Majorna lägga märke till, vilken yrkesgrupp han tillhörde.”

Detta gäller förmodligen under Ostindiska kompaniets dagar. Då en sjögast som kommer tillbaka från långresa ofta är klädd i vita byxor och en kort jacka med snip i ryggen. Ur bröstfickan sticker en gul sidennäsduk fram. Om livet bär han sidenskärp och om halsen en lysande silkeshalsduk. Blankskinnshatt på huvudet och slidkniv vid sidan hör också till utrustningen.
Man kan lätt föreställa sig hur förhållandet är när det gällde befälet. I en gammal beskrivning från slutet av 1700-talet beskrivs befälhavaren på ostindiefararen ”Sofia Magdalena”, att han såg förnäm ut ”med sin frack eller långrock af fint blått kläde med stora, förgyllda knappar och grått chalongfoder och mermissioner af gulgrönt engelskt tyg, som kunde tagas för siden, så glänste det”.

Minsann! Jag avslutar med en gammal sjömansvisa:
”Gula sidenduken flaggar,
blanka hatten på tre kvart bakut,
ack, varthän den djärve vaggar,
sköna ögon honom ge salut”.

Vi går mot till platsen där Abraham Robert Lorent grundar sin verksamhet. Han är född i Hamburg och lär ha härstammat från en adlig släkt i Ungern. Hur som helst, så kommer han till Köpenhamn efter studier i Amerika. I Köpenhamn har han planer på att anlägga en sockerfabrik men allt grusas då engelsmännen bombarderar Köpenhamn 1807. Han söker sig till lugnare trakter och hamnar så i Göteborg. Han hoppas på att kunna försörja sig som mellanhand åt köpmän i de krigförande länderna. Det tar inte lång tid innan Lorent kan sätta sina planer i verket. Han upptäcker att just ”Stora Klippan” är en perfekt plats att anlägga ett sockerbruk. Tomten är tillräckligt stor och kajområdet tillräckligt djupt för fartyg som kan föra hit råvarorna. Inom ett år har han gjort sig känd som en driftig köpman och betraktas som ett av stadens bästa affärshuvud! Det är i hård konkurrens bland de köpmän som redan etablerats i staden och som anses vara lysande stjärnor på handelsområdets himmel.

Lorent begär och får privilegium att tillsammans med J C Schutz anlägga ett sockerbruk och ciderättiksfabrik 1808. Nu kommer en ny anläggning till på den plats där gamla slottet en gång funnits. Lorent köper upp eller arrenderar tomtmark och får rätt att nyttja ett område som självaste kung Carl XIV och kronprins Oscar besöker under sommaren 1820 och de blev mäkta imponerade. Inte bara av Lorents goda språkkunskaper utan också av den frukost de höga herrarna blir bjudna till. Och den serveras inne i ett porterfat som skulle kunna rymma 96 000 liter – vem blir inte imponerade av det? Allt går Lorent väl i händerna och på befallning av regeringen utfärdar Kommerskollegium i augusti 1823 det skatteköpebrev som Lorent så väl behöver. Under lång tid bedrivs verksamheten med stor framgång och Lorent kan leva gott. Men som i tider av depression brukar göra med affärsföretag så kom även denna att gunga. Nu gäller det att göra allt för att rädda så mycket som möjligt – släkt och vänner hade gjort investeringar som förväntas ge utdelning. Lorent beger sig till London 1833 för att försöka skaffa ytterligare kapital, men det blir fullständigt misslyckat. Och inte nog med det, Lorent avlider plötsligt och vilda rykten om orsaken kommer igång. Den slutliga kraschen är ett faktum. Fabriksanläggningen säljs på konkursauktion och inropas av David Carnegie Jr. David Carnegie får, trots hårda tider, igång en verksamhet som porterbryggare och han går en lysande framtid till mötes. Han värnar om sina plikttrogna arbetare, vilket bl a kapellet, skolan, den fria sjukvården och bostäderna är bevis på.

1928 tar Pripps över bryggeridelen och tillverkningen fortsätter i Carnegiebryggeriet fram till 1976.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑