JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Kanton

”Stockholms Slott” – SOIC

 

En bedövande tystnad följer manskapets åtta hurrande och skeppets sexton saluterande skott på vägen mot ön Wampoe, närmare Kanton än så kommer de inte. Det är här vid Pärlflodens mynning som de lägger sig för att betala för angöringen och därefter ta sig de trettio sjömil till ankarplatsen Wampoe. Uppströms.

Oroad närmar sig Philandor gången utanför hytterna på översta däck. Han tycker sig höra en plågsam och rosslande hosta från en hytt vars dörr ideligen öppnas och stängs med snabba rörelser. Han urskiljer mumlanden från skeppsläkaren, prästen och kaptenen. En syrlig doft sipprar ut i passagen och Philandor förstår att den kommer från Gadds hytt. Kargören som friköpte en annan ung slav.

Ingen får vistas här utan tillstånd så det är bäst att Philandor ger sig av.

Solen steker manskapets nakna överkroppar mörkröda och i hettan finner de svårt att stilla sin törst efter friskt vatten. Trots att de är så nära land har de ännu inte hunnit fylla vattenkaren. Kaptenen har sedan de kommit till Kina utfärdat ransonering. Stämningen blir alltmer otålig.

– Men var är kaptenen?

Skeppsprästen låter skeppsklockan kalla till samling och kliver därefter upp på rorsdäck.

– Va, predikan nu, frågar sig en lång man med sönderrivna underarmar. De har mycket att göra och otåligheten ombord tillåter inga onödiga avbrott.

Prästens axlar faller mer än vanligt när han kungör att kargören Andreas Gadd gått hädan och uppmanar alla till gemensam bön.

Den olidliga värmen tvingar dem att omgående svepa liket i väntan på sista färden mot land. Kaptenen beger sig först mot stranden till begravningsön för att noggrant välja ut en lämplig gravplats. Valet blir en strandhylla inom synhåll för skeppets ankringsplats. Här vilar ett antal svenska sjömän. Kaptenen kan inte längre läsa namnen på de vindpinade träkorsen, men vet att de som avlidit ombord på kompaniets skepp vid Wampoe ligger jordade här. Vilken plats för dem som slutar sitt liv inne i Kanton har, känner han inte till.

När stunden är inne och Gadd lämnar skeppet, står besättningen uppradade på däck som en sista hälsning. Kapten Ekeberg följer brödraskapets ritual – att troget följa till sista vilan och övervaka gravsättningen. Skeppet skjuter salut med trettio skott för salig Gadd, och inte förrän sent på kvällen kommer kaptenen tillbaka till skeppet. Han ser förbi Philandor då han passerar på sin väg mot hytten.
Besättningen ombord är bekymrad. Gadds efterlämnade tillhörigheter skall auktioneras bort och gossen som kargören friköpte är av det slaget. En tillhörighet som ska auktioneras ut, men han försvinner bort i vimlet kring Kanton. Han är som uppslukad. Endast befäl har råd att köpa något av Gadds kvarlämnade föremål.

Nästa morgon ska den medförda lasten flyttas över till pråmar seglas och rors de sista sjömilen upp till platsen för faktorierna och invänta den last som kargörerna köper in och som ska fraktas samma väg tillbaka och packas långt ner i skeppets inre lastutrymme. Det ser ut att bli en lyckad tid för handel med kineserna och kargörer med assistenter har bråttom ut i småbåtarna Eschaloupen, Jollen och Båten som forslar dem fram och åter till den flacka stranden vid Kanton. Fyra till sex roddare går åt för varje båt som för kargörer, besättning eller gods iland.
Innan det svenska skeppet kan lasta ombord kinesiska varor väntas Hoppo komma ombord – den mäktige tullmandarinen som ska bedöma skeppets storlek och besluta om och hur mycket tull som ska betalas. Endast han kan ge tillståndet att föra ombord den mängd handelsvaror som kargörer och beställare tänkt sig.

Hoppo kommer furstligt i sällskap att med sina skrivkarlar. Samma procedur upprepas var gång ett handelsskepp anländer. Mätbetjänterna ser till att Hoppo från sin sampan och egen lejd kommer upp på skeppsdäcket. De har med sig eget bord som de ställer fram tillsammans med en bekväm stol. Bordet sveper de med sidenduk och stolen får en mjuk dyna. Mönstret – den eldsprutande draken – markerar Hoppos status. Drakens eldstunga ses på hans fotsida sidenrock, sidenduken och den sidenklädda sittdynan. Han gör sig ingen brådska. Med hjälp av långa linor mäter betjänterna skeppet – från för till akter, från sida till sida – och Hoppo inväntar deras resultat. Under tiden ägnar han inte den svenska besättningen en blick, men vet ändå exakt vad som ska hända. Så snart han har han nickat sitt godkännande, satt sin namnteckning på rätt dokument, bärs gåvor fram till honom. Mätningen är slutförd exakt i samma stund som timglaset rinner ut. Den högt ansedde mandarinen och de svenska handelsmännen dricker sig samman i en skål. Proceduren är avslutad och Hoppo kliver åter ner utmed sin egen trappa till den väntande sampanen. Tullavgiften är fastlagd.

Utmed lastkajen går vaktande mandariner redan vid solens uppgång. Handeln är redan i full gång när svenska kargörer och assistenter går iland med sina blankpolerade skor. Men längre än till faktorierna utanför stadens murar kommer de inte. Bara i sällsynta fall får någon av ynnest komma innanför skyddsvärnet. Handel är endast tillåten på strandremsan utanför stadsporten. Kineserna övervakar nogsamt utlänningarnas utrymme för handel och förråd – faktorierna.
En svensk flagga vajar i vinden utanför handelshuset mellan de spanska och brittiska faktorierna. Inne i faktoriet förbereds för lång tillvaro för det viktiga handelsutbytet mellan kineser och svenska kargörer. Tillsammans med överbefäl gör sig kargörer beredda att med sina assistenter flytta in i rummen som kompaniet upplåter åt dem. De kommer att stanna här länge.

Kinesiska tjänare bär på snabba fötter inredningen till förste superkargörens rum i faktoriet. Förutom säng med tillhörande grönt förhänge, tio stolar, ett skrivbord av bambu, ett runt bord också det av bambu, ett fyrkantigt träbord, ett runt spelbord, ett par ljusstakar och ljusfat av zink, tolv par tekoppar med lock, en tekanna, spatelkum och sockerfat och sist installeras en nattpotta. De övriga superkargörerna och kaptenen inreds på samma sätt med undantag av spelbord, färre stolar och tekoppar – de får åtta stolar och sex par koppar med fat. Till assistenternas rum bärs en säng med rött förhänge, ett bord och två stolar. Styrmännen får nöja sig med säng och förhänge likt assistenten, ett bord och fyra stolar.

Kring skeppet råder ett fasligt oväsen. Allt ska avtacklas och med hjälp av sampaner förs allt löst gods iland för genomgång. Här ska bankas, hyvlas och städas. I de enkla byggnaderna, Bängsalarna (Bankeshalls), ska all utrustning ses över och återställas. Master och rår tas ner för att låta timmermännen reparera skador, smeder ska göra nya beslag och se till att varje skeppsspik sitter på plats.
Underbefäl och jungmän avdelas för den otacksamma uppgiften att se till att medförd last bevakas och att inget förstörs eller plundras. Dygnet runt går de sina vakter. Brölande kreatur föses ombord upp på den smala lejdaren till lastrummen och blir till färskt köttförråd för kocken. Vinlagret fylls på.
Manskapet ser inte mycket av själva Riket. De kan bara ana Kina som ett gytter av hustak ovanför murkrönet. I bakgrunden hägrar blåa höga berg mot himlen. Stanken från stadens kloaker är olidlig.

Kargörerna ser till att deras tillvaro i faktorierna blir så bekväma som möjligt. Nu finns också möjlighet att knyta bekantskap med andra länders kompanier. Varje tillfälle till fest tas till vara. Här flödar gott mandarinvin!
Varje porslinspjäs, telåda, rulle av siden eller kryddlåda måste noga granskas av svenska ögon innan packning sker. Det är ingen tvekan om att varornas kvantitet och kvalitet kan manipuleras – mellan själva köpet och överlämnandet.

Klangen av silverpiastrar från Cadiz blandas med dammet från halminpackningen av ömtåligt porslin. Porslinskistor får till inget pris skadas utan hanteras med stor varsamhet. Unga starka män sliter som djur med att få kistorna ombord på pråmarna som ska föra lasten vidare ut mot skeppet.
I en annan del av faktoriet turas halvnakna män om att trampa teblad i stora kistor. Oförtrutet trampar de runt som vore de på tå! Ett hältramp kan straffas hårt! Den som svajar av trötthet hålls uppe av kamrater tills passet är slut… andra låter korgar fyllas av färdigtrampade teblad och bär fram dem för vägning. Inte en flaga får gå förlorad!
Kinesernas starka begränsning av utlänningars rörelsefrihet sker med visst undantag. Kapten Ekeberg har deras förtroende att röra sig fritt och ämbetsmännen i orangefärgade kläder bugar vördsamt åt ”old Ekeberg”.

Tidigt varje morgon, innan det blir för hett, tar han på sig de vita strumporna, de svarta skorna, sammetsrocken över linneskjortan och hatten. Sist fångar han upp den långa staven och med raska steg tar han sig fram på promenadvägar han känner sedan gammalt.
De flesta han passerar hälsar han på med en höjd handrörelse och i Kanton bjuds han ofta in på tehus. Det går inte att ta miste på hans belåtenhet över kinesernas välvillighet. Här har han alla möjligheter att göra förvärv till både vetenskapen och till sitt privata bruk. Inte minst med tanke på hustrun Hedvigs önskan om att han denna gång för hem en uppsättning blåvita porslinsföremål och några rullar siden.
Kaptenen har själv skissat förlagan till dekorationen som flinka fingrar överför till skålar och fat. Efter bränningen av glasyren packar han omsorgsfullt in lådorna med porslinet i sin rymliga hytt.
Köpmän hemma i Sverige har gjort stora beställningar på kinesiska artiklar. Kargörerna gör sitt yttersta för att göra alla beställare nöjda – och rika. Inte minst sig själva.
Under uppehåll i främmande hamnar gör kapten Ekeberg inte bara dagspromenader utan beger sig ofta på exkursioner i otillgängliga landskap som kräver invånarnas färdhjälp. Inget är honom främmande eller obekvämt.

Denne man föddes i juni 1716 som äldste son till frälsekamreren på Djursholm, Gustav Gustavsson Ekeberg. Redan som mycket ung gick han i apotekslära och blev provisor (apotekare) i Åbo och kom sedan att arbeta som skeppsläkare på skepp inom Ostindiska Kompaniet. Hans kärlek till havet förde honom vidare till skolning inom navigation och han blev så småningom styrman och kapten på flera av kompaniets ostindiefarare. Hemma väntar hustrun Hedvig. Hon har fött honom tre barn; Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.
Här i Kina visar kaptenen sin beundrar för den kinesiska lanthushållningen, folkets levnadsförhållanden, landets historia och inte minst om växter och djur. Inget undgår hans oförtröttliga observationsförmåga då han på skumpiga vägar, och i tropiskt klimat, välvilligt och engagerat också vägleder Linnés apostlar som har i uppgift att söka rara fynd på land och i hav. Sällan är dessa unga män vana sjöfarare, utan har i all hast inför resan vigts till skeppspräst eller medicinare utsetts till skeppets fältskär. Med, i många fall, risk för det egna livet insamlar dessa unga män exotiska växter och djur för arkiatern i Uppsala. Idogt insamlas och katalogiseras föremålen som förvaras levande, torkade eller i spritfyllda glasburkar.

Så länge dagsljuset tillåter sitter lärjungen i sin trånga hytt och skriver journaler och rapporter i hopp om att bli ihågkommen i vetenskapens anda.
I kaptenens hytt släcks dock ljuslyktan långt efter mörkrets inbrott. På skottens hyllor trängs en ansenlig mängd av naturalier tillsammans med andra kuriositeter. Han är också en samlare!

Philandor lämnar aldrig skeppet ensam. Endast i skeppsprästens sällskap vågar han närma sig landbacken. Som den yngste ombord – jonge – är han sysselsatt med att lära sig det nya språket, bli ett med matroserna och hålla sig ur vägen för underbefälet.
Alltid beredd att vara till kaptenens personliga tjänst vid minsta lilla vink. Den första kommer från en middag i Stora Kajutan. Kapten och kargörer har lämnat boendet i faktorierna för att ombord planera och påbörja hemfärden.Nu ska han göra sitt första ärende i kaptenens hytt och passerar ett blankt föremål som hänger på ena skottet. Den ser ut att glimra i olika färger när han går förbi. Han går förbi en gång till, fast åt andra hållet. Vet inte vad han skall tro, och rör sig fram och tillbaka. Jo, figuren han ser rör sig också. Hur kan det vara möjligt att det han bara sett då han stått lutad över ett vattenkar, kan hänga rakt upp och ned? Han tittar rätt i ögonen på den andra pojken. Grimaserar. Det gör den andra pojken också. Samtidigt.
Nu går han närmare, betraktar ansiktet och vidrör försiktigt sina öron. Ser att de ännu inte är läkta. Såren. De djupa såren i örsnibbarna. Ibland värker de ohyggligt. Särskilt om natten, då han försöker undvika att öronen trycks mot underlaget. Det mjuka byltet han brukar skjuta in under huvudet innan han somnar, hjälper inte mycket. Självaste kaptenen tvättar och ser om såren. Brukar säga något obegripligt, och klappa på hans axel. ’Vriendelijk’, uppfattar han. Ingen har någonsin rört honom så varsamt som kaptenen gör. Ingen har talat till honom så lugnt och stilla.
Hängkojen, på nedre däck, krokar han stolt upp inför varje natt. Där sover han bland matroser – tätt mellan balkar och skott. På slavskeppet tillbringade han alla nätter direkt på däcket. I bästa fall med lite ströhalm som underlag.

Han minns inte längre sitt första språk. Ibland dyker det upp små fragment, såsom mjuka armar som håller om honom. En mor som ger honom mat och värme. ”Saya sayangkan kau, Mohan, Mohan”, nynnar hon honom till sömns. Kanske är hans namn Mohan?
Nej, han vill inte minnas så mycket mer just nu och stryker sina våta kinder med ena skjortärmen. Försöker komma på vad det är han egentligen ska göra i kaptenens hytt.

Blicken tar fäste på det blanka mahognybordet. Jo, där ligger ju den vita pipan som han ska hämta åt kaptenen och det är just anledningen till första besöket i den enorma hytten. På bordets ena hörn står en märklig behållare som ser ut att vara fylld med den allra finaste sand. Likt den han för längesedan lät borra ner sina små fötter i, på en strand.
Ett lerkrus fyllt med starkt, doftande vätska står på andra hörnet av bordet som i övrigt är belamrat av pappersrullar och underliga metallföremål. Utmed ena skottet står en bred slaf med tjocka tygstycken kring sidorna.
Här finns sällsamma ting att titta på, men nu är det inte tid för sådan beundran, han måste snart tillbaka till det väntande sällskapet.

Efter att ha intagit en långdragen måltid reser sig kapten Ekeberg för att leda sitt sällskap runt bålen med arrak. Nu far ett och annat löshår på sned. För löst är det, det har Philandor sett när han råkat kika in i dessa mäns hytter. På en trästock hänger de vitpudrade huvudlockarna under stunder männen inte sitter tillsammans i aktersalongen, befinner sig på väderdäck eller gör affärer i utländska hamnar.
Kaptenen bär mycket sällan sin gulnade och opudrade peruk. Han har tjockt vitt hår, vänliga blå ögonen och väl utmejslade kinder och haka. Sjölivets hårda strapatser har endast ristat tunna spår i ansiktet. Kargörerna vid första bordet är en tacksam publik för hans skämtsamheter.
Under tjänst på däck håller kaptenen ett ständigt öga på guldrovan han bär i vänster hand. Nu ligger den i västens vänstra ficka.

Männen lutar sig bekvämt tillbaka och inväntar höjdpunkten då punschen serverats. Goda middagar i Stora Kajutan avslutas med drycken som gör männens kinder lite rödblommiga.
Kråset under deras hakor slokar alltmer och en och annan knapp frigörs i sammetsrockarna, kantade med guldsnören. På sidenklädd bänk ligger trekantiga hattar med gulddekor och fjädrar uppradade.
De bukstinna kargörerna lyssnar lojt på kaptenens rapport om vad sorts väder som kan väntas under de närmaste dagarna. Kanske inte så viktigt just som skeppet kommer att ligga kvar i Kanton i ännu några dagar. Men för all del …

Skeppet ligger imponerande ståtlig med sin nytjärade kropp, nyförgylld galjonsfigur och ett flaggspel som knattrar från renoverade master och segel. De svarta kanonerna inger respekt. Skeppet kan välja att visa upp en sida som örlogsskepp och så krävs. All handel är avklarad och nu inväntas ögonblicket då rätt väderförhållande infinner sig och återfärden mot Sverige kan påbörjas. Ännu kvarstår en tid i tropisk hetta och kargörer ombord struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket, medan kaptenen allt som oftast måste förhindra bråk bland törstiga män som skriker efter hårt ransonerat färskvatten.
Inte ens med en extra ranson brännvin nöjer sig manskapet. Segel spänns upp på däck för att skydda mot brännande sol. Kanonluckorna förmår inte låta luften gå i rörelse under däck.

– Jonge, hierheen! ropar kaptenen.

Philandor plockar raskt upp den vita pipan och bär den försiktigt till salongen.
Ur höger västficka tar kaptenen fram påsen av läder och snart fylls salongen av rökslingor och en doft som för alltid ska komma att förknippas med kapten Ekeberg. Hans tjocka vita hår är bakåtstruket och hopsamlat i nacken med ett svart band.

Philandors nye tuan – herre.

A nice cup of tea

”Det finns få timmar i livet som är angenämare än den timme, som är ägnad den ceremoni som är känd som afternoon tea”

Henry James (1843-1916)

Carl von linne

Det Linné helst ville ha hem från Kina är en tebuske, han hade länge förargat sig över de stora penningsummor som går ut ur landet till Kina för inköp av te och andra produkter och han anser att ingenting kan vara av större vikt än att stänga den port, varigenom allt detta silver lämnar Europa … Linné gör därför otaliga försök att få hem teplantor till Sverige och efter många misslyckanden uppmanar han nu sin vän kapten Ekeberg att så frön av teplantor vid avfärden från Kanton – och denna gång ser det ut att lyckas. Ekeberg är på sin åttonde resa med det Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång med skeppet ”Storfurstendömet Finland” och från Kanton för Ekeberg hem tolv levande teplantor. Den här gången åker kapten Ekebergs hustru Hedvig, med plantorna i knät från Göteborg till Uppsala och till Linnés ”obeskrifvelige glädje”. Han får sina plantor den 3 oktober 1763, men måste konstatera att tebusken inte trivs i Sverige på grund av klimatet. Den sista av Linnés teplantor dör 1781.

Linné hade både positiva och negativa saker att säga om te. Han skriver;

Efter som Théet förswagar nerverne och hiernan, hwilket sielfwa Chineserne tillstå; så är icke underligit, at thée länge och mycket brukadt, giör en darr händt; hälst där det skall drickas med hett watn”.

Han skriver också att te sköljer blodet och att drycken därför är bra;

för dem som dagen förut plösat sin kropp med starka, skarpa och sega drycker”.

Linné namnger tebusken första gången 1737. I hans Species plantarum som publiceras 1753 får den namnet Thea sinensis, ett namn som fortfarande används i viss utsträckning. Linné experimenterar med flera växter för att undersöka om de kan användas för odling i stor skala. Han förespråkar också att teplantan skulle kunna odlas i Sverige för att pengar inte skulle lämna landet. Han tycker att det spenderades för mycket pengar på import av te. Första försöket att ta en planta till Sverige görs i början av 1750-talet av botanikern och prästen Pehr Osbeck. Han hämtar hem hundratals växter till Linné från Kina och Java, men med teplantan sker det ett missöde då plantan faller över bord vid Goda Hoppsudden och därmed är den förlorad.

Camelia sinensis
Camelia sinensis (latin)

I Svenska Ostindiska Kompaniets historia är te av central betydelse. Européerna är mycket intresserade av kinesiskt silke, porslin – och framförallt te. Kinas utrikehandel koncentreras till Kanton som under 1700-talet blir Kinas viktigaste hamn för utrikeshandeln och Kanton får även monopolrättigheter på all utrikeshandel.
Det engelska kompaniet tar över den viktiga handeln med te och konsumtionen av drycken ökar både i England och på kontinenten och följaktligen är det engelska kompaniet det första att dra nytta av detta. Den engelska kompanihandeln är monopol, vilket bringar höga priser. Men monopol kan brytas och en rad politiska förvecklingar startas, men det tänker jag inte gå in på. Efterfrågan på te ökas markant inom Västeuropa och den enda asiatisk hamn där alla européer kan handla är just i Kanton.
Det finns uppgifter om att värdet av importen av te för det svenska kompaniets uppgår till ca 80 % av lasten och andelen ökar efter 1750. Varor som porslin, siden, kryddor, arrak är i stort sett en komplettering av lasten. Porslinet är ett bra komplement eftersom det är tungt och det luktar inte så det kan heller inte förstöra teet.
De stora mängder av te som landar i Göteborg är inte avsedda för svenska konsumenter. Den exporterades vidare till Holland, Tyskland och inte minst till Storbritannien som har Europas mest tedrickande folk.

Nu åter till teplantan och våra traditioner kring tedrickande.
Te på latin heter Camelia sinensis och är ett träd – i odling en buske – som härstammar från Sydostasien, ön Hainan Dao i Sydkinesiska havet eller möjligen södra Kinas fastland. Infusioner (extrakt) av bladen har i Kina druckits sedan långt för Kr.f. och teet är styrkt redan i källor från 300-talet. Till Japan kommer teet troligen på 700-talet och utvecklas där till den berömda teceremonin. I Europa nämns te första gången 1559 i Venedig, blir en allmän dryck först i Holland i början av 1600-talet. I Sverige omtalas te tidigast ca 1715 men spelar länge en underordnad roll vid kaffets sida, utom i de delar av Finland som ligger nära det tedrickande Sankt Petersburg. I den östligaste finländska skärgården dricker t o m fiskarbefolkningen te. Seden att dricka te på eftermiddagen introduceras i Holland ca 1650 – sprids sedan till Nordamerika med de holländska emigranterna på nuvarande USA:s östkust och därifrån till britterna. Minsann!

Iste skapas under den synnerligen heta världsutställningen i Saint Louis 1904 – liksom glasstruten! Afternoon tea – five-o’clock tea är den engelska traditionens dagliga höjdpunkt, införd ca 1840 av hertiginnan av Bedford och snabbt accepterad av drottning Victorias hov. Eftersom den fungerar som ett lätt mellanmål utgörs tilltugget av bakverk som t ex scones, kex med marmelad, Dundee Cake – fruktkaka med mandlar – eller shortbread – mördegskakor. Denna paus för te blir en social företeelse och under1880-talet byter överklassens kvinnor om till långa kappor, handskar och hattar inför deras eftermiddagste som vanligtvis serveras i salongen mellan klockan 4 till 5!

”Five O’Clock Tea” av Julius LeBlanc Stewart (1855 – 1919)
”Five O’Clock Tea” av Julius LeBlanc Stewart (1855 – 1919)

Afternoon tea är en så ingrodd vana att engelska soldater under andra världskriget påstås ha sagt ”we fight until four o’clock, and then we have tea”.

Kineserna skriver ursprungligen ordet för te med tre bokstäver och den första versionen är ”Kia”. Namnet utvecklas till ”Cha” och vid ankomsten i väst blir det ”te”, som fortfarande används i många länder runt om i världen.

En legend berättar att denna underbara dryck upptäcks av en slump av den kinesiska kejsaren Shan Nong i 2737 f.Kr. Kejsaren har en vana att koka sitt dricksvatten. En dag när han kopplar av i sin trädgård, faller några teblad ned i hans kokande vatten och som ger vattnet en rik, lockande doft. Efter att ha druckit det, upptäcker kejsaren att det är både uppfriskande och energigivande. Han ger genast order om att tebuskar bör planteras i palatsets trädgårdar. Det verkar vara ursprunget till seden att brygga färska teblad i varmt vatten. Berättelse sprider sig snabbt och traditionen att dricka te blir uppskattat av den kinesiska aristokratin.

En annan tradition berättar att folkstammar i bergen, i sydvästra Kina, tuggar teblad av medicinska skäl. Eftersom navigatörer, sjömän, och missionärer reser till Kina på jakt efter egna fynd sprids också de gamla legenderna och man börjar ta med sig seden att dricka te till Västeuropa.

I Japan där te ursprungligen serveras i buddhistiska tempel för munkar, präster och överklassen som deltar i särskilda religiösa och reningsritualer. Dessa tempelritualer anpassas till den japanska kulturen som förs vidare från generation till generation under flera hundra år och blir en av de mest kända traditionerna i världen. Dessa ceremonier nedtecknas av prästen Sen Rikyu i mitten av 1500-talet. Idag betraktas han som grundaren av den japanska teceremonin.

Många sorter av te produceras i Indien som är den näst största exportören av te. Darjeeling, känd som ”champagnen av te” växer vid foten av Himalaya. Endast på denna höjd och i mikroklimat är det möjligt att producera en långsam tillväxt av blad som ger den mustiga smaken. Assams te, är mer maltigt och fylligt, och odlas i nordöstra Indien. Höglandet Nilgiri i södra Indien är känt för sina fina, doftande, fruktiga teer.

Gammal japansk målning (1800-tal) - teceremoni
Gammal japansk målning (1800-tal) – teceremoni

Det sägs att te var en viktig bidragsgivare till det amerikanska självständighetskriget. Paradoxalt nog är det den engelska traditionen som faktiskt avslutar Storbritanniens förbindelser med sina kolonier i Nordamerika. Vid den berömda Boston Tea Party 1773, dumpas tre fartygslaster med te i hamnen som protest mot de höga skatterna som införs av den brittiska regeringen för allt te som importeras till kolonierna. De amerikanska kolonisterna betraktar denna tull som olaglig eftersom de inte hade fått vara med och bestämma om detta. Händelsen inträffar alltså den 16 december 1773 då amerikanska patrioter förstör lasten med te som tillhör Brittiska Ostindiska Kompaniet. Aktionen organiseras av Samuel Adams som tillsammans med en grupp uppretade Bostonbor – vräker lasten i havet! Enligt legenden är de utklädda till mohawkindianer. Det är sammanlagt 342 lådor med te, till ett värde av 18 000 pund. Hamnen stängs under 16 år och det blir upptakten till ett krig …

Teblad har rest en hel del ända tills denna dag. Det har gjort att vi kan dela berättelser, myter, legender, traditioner och även historia kan ändra riktning!

Källor:
http://www.historic-uk.com
http://www.altomtaakademi.se
Kjellberg, Sven T, 1974, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813 kryddor, te, porslin, siden

En legendarisk kapten inom Svenska Ostindiska Kompaniet

Carl Gustaf Ekeberg

Carl Gustaf Ekeberg kommer till världen den 10 juni 1716 och växer upp på Djursholm – vid det Banérska säteriet i Danderyds socken – där är hans far Gustaf Ekeberg frälsekamrer och förvaltare. Hans mor är Ebba Catharina Fast och han växer upp tillsammans med sex syskon.

Carl Gustav börjar som elvaåring studier i kemi vid Uppsala universitet, men övergår efter tre år till praktisk apotekstjänst under 1730 som elev hos apotekare G. Wessel i Västerås. Under sex års lärotid inhämtar han så medicinska kunskaper och blir provisor vid apotek i Åbo och fortsätter samtidigt sina studier. Han får tillfälle att följa med som skeppsläkare under två resor på handelsfartyg till Spanien, där han lär sig navigation. Ett intresse han känner starkt för och kommer i framtiden att ägna sig åt navigationsyrket – blir inskriven och avancerade vid Amiralitetet (svenska flottans överstyrelse) och här startar hans långa bana i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst. Det är amiral Theodor Ankarcrona, en av kompaniets direktörer, som värvar Carl Gustav Ekeberg åt företaget.
Ekeberg tar värvning som 4:e styrman år 1742 på skeppet ”Drottningen av Swerige” och detta blir hans första och dramatiska resa. Skeppet grundstöter – efter 14 dagar – vid norska kusten och kaptenen på skeppet omkommer, sekonden rymmer och 1:e och 2:e styrmannen insjuknar – Ekeberg blir andre man. Det tar flera månader innan man till slut når Kanton, där skeppet ligger kvar till 1744.
På hemfärden är han andre befälhavande person och i juli 1744 kommer han åter till Göteborg. Carl Gustav Ekeberg gifter sig med Hedvig Erlandt och beger sig snart ut till sjöss igen.

Den 5 januari 1745 föds en dotter i Amiralitetsvarvsförsamlingen (Gamla varvet) i Göteborg. Och Ekeberg själv är ute på sin andra resa som håller på att sluta ännu vådligare än den första! Skeppet ”Stockholm” förliser en natt utanför Shetlandsöarna och endast genom en lycklig tillfällighet kan han ta sig i land på en rest av vraket.
Enligt vittnen blir hans hår totalt silvervitt den natten! På Shetlandsöarna dröjer han kvar i tre månader och passar på att ägna sig åt naturhistoriska studier samt hjälper lokalbefolkningen med läkarvård.

Carl Gustav Ekeberg blir icke avskräckt av det som skett, utan går som 2:e styrman åter ut på ”Götha Lejon” i december 1746, och stannar i Kanton även hela året 1748. Han återkommer inte förrän den 20 juni 1749.
Under året i Kanton passar han på att studera naturalhistoria och samlar på sig en del exotiska fynd. Han har nu börjat föra dagboksanteckningar med huvudsakligen naturvetenskapligt innehåll.

1750 väljs Ekeberg in i Vetenskapsakademien som ämnessven (gesäll, lärling) och tillbringar tiden i Göteborg på uppdrag av Ostindiska kompaniet.
I början av december samma år för han, denna gång som kapten, kompaniets gamla fartyg ”Freden” till Cadiz  för försäljning. Hemresan sker med skeppet ”Ulrica”

Därefter företar Ekeberg tre lyckade Kinafärder, de två första som 1:e styrman ombord på ”Hoppet” 1751-54 och ”Sophia Albertina” 1755-58, under den andra resan utnämns han till löjtnant vid Amiraliteten och under den tredje resan som kapten på ”Friederic Adolph”.
Under 1761 väljs han in i Vetenskapsakademien som fullvärdig medlem och året efter gör Ekeberg sin åttonde resa med Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång som kapten ombord på skeppet ”Finland”. Under resan till Cadiz omkommer flertalet av manskapet i rötfeber och man lejer in nya matroser i Cadiz. Fartyget stöter oturligt på en mudderbank vid Bankasundet och han kan klokt avvärja följderna av missödet, genom att med stor möda få sina lejda, vilda matroser från Cadiz att lyda.
Ekeberg är känd som sträng och fordrande, men samtidigt mänsklig – han föredrar en human behandling och undviker prygelstraff.
Det är från denna resa han för hem tolv levande teplantor till Linné, till dennes stora glädje och sedan sorg, ty plantorna dog!

Under åren 1763-65 tillbringar Ekeberg mer tid på sin gård Altomta i Tensta (Uppland)
och ägnar sig åt jordbruk, trädgårdsodling samt författarskap. Nu är han en uppländsk jordägare och akademikollega i nära vänskap med Linné.

Den 28 december 1765 är han åter på ett skeppsdäck. Nu som kapten på ”Stockholms Slott” och ombord finns också den knappt 18-årige Anders Sparrman, en av Linnés lärjungar och blivande fältskär. Det bör också nämnas att den här resan till Kanton kommer att bli en av de mest vinstgivande i kompaniets historia – hela 97,75 %.
Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Ekeberg skildrar själv sina resor i såväl som i skrift och som i teckningar och inte minst graverar han planscher och kartor.
En resa som går till eftervärldens historia är den med skeppet ”Finland” – den 29 juni 1769 mönstrar Ekeberg på som kapten och ombord mönstrar också en ung man vid namn Jakob Wallenberg. En ung man som just blivit prästvigd. Han beskriver resan i den klassiska ”Min son på galejan” och Ekeberg å sin sida beskriver resan i boken ”Capitaine Carl Gustaf Ekeberg Ostindiska Resa, åren 1770 och 1771”. Wallenberg nämner hur den vaksamme gråhårige kaptenen simmar fram och åter på däck och blir räddad av en välsignad tågstump – fru Ekeberg har då ingen aning om hur nära hon är att bli änka!
Under uppehållet i Kapstaden gör Ekeberg botaniska observationer och är även den förste som kartlägger False Bay.

Sskeppet Finland

Ytterligare två resor gör Ekeberg – båda med ”Sophia Magdalena” under åren 1774-75 och 1777-78. Under den sista vistelsen i Kanton skriver hans kollega i kompaniets tjänst, kapten James Maule, om att Ekeberg är för gammal för att fara till Ostindien, men också att han är tacksam att ”old Ekeberg” har vågat åta sig det svåra uppdraget att föra skeppet den långa vägen från Sverige. Ekeberg får under resans gång besked om att han tilldelats ordensdekorationen riddare av Vasaorden. Den kommer via post till Kanton. Den 12 januari 1778 lämnar Ekeberg Kanton – en sista gång.

På Altomta i Uppland

På Altomta visar Ekeberg att han är en driftig och intresserad jordbrukare och han skriver gärna brev om odling av säd, gräs och foderväxter.

Den 4 april 1784 avlider Ekeberg på sin gård. Den gamle och sjuke läkaren, tillika kaptenen skriver ”Flera år har jag vid häftigt gående eller rörelse känt ett styng uti bröstet …

Hans liv och leverne går till historien som kanske den mest erfarne sjökaptenen i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst.

På herrgården Altomta får jag en sommar förmånen att betrakta ”Ekebergsrummet” – med väggmålningar av hans hand – med motiv från hans färder.

Carl Gustaf Ekebergs målningar

Källor:
Ostindiska kompaniet – Tore Frängsmyr
http://ostindiska.nordiskamuseet.se/
http://www.ub.gu.se
Sven T. Kjellbergs Svenska Ostindiska Companierna 1731-1813, Malmö 1974 (STK) http://sok.riksarkivet.se
Capitaine Carl Gustav Ekebergs OSTINDISKA RESA åren 1770 och 1771. Beskrefven uti bref til Kongl. Vet. Academiens Sekreterare
http://www.arkivdigital.se

Frimurare inom Svenska Ostindiska Companiet – SOIC

Skölden från S:t Johannes logen i Kanton

Kompaniets handelsutbyte med utlandet resulterar i att det i juni 1755 bildas en frimurarloge – den Salomonska logen – i Göteborg. Logen får senare ett nytt namn – Salomon á Trois Serrures – troligen för att erinra om logens franska ursprung. Medlemskapet är vid denna tid förebehållet framstående män i samhället. I den Salomonska logen upptas i första hand handelsmän och militärer – men faktum är att det är anställda inom Ostindiska Kompaniet som är logens största grupp yrkesmän. Under åren 1755-1760 är var femte nya person – alltid en man – som blivit upptagen i orden, anställd inom Kompaniet.
Det är således gott om frimurare inom Svenska Ostindiska Kompaniet – såväl bland anställda i land såväl de som är till sjöss. I synnerhet de superkargörer och kaptener som seglar till Kina. Eftersom resan till Kina tar mellan 1-2 år ansöks om att få hålla loge på annan ort i anknytning till de långa resorna. I mars 1757 beviljas ansökan och Johanneslogen i Göteborg överlämnar patent till sju frimurare som är på väg till Kina. Patentet innebär att de har rätt ”att å utrikes orter, ehvaret de i land kan komma, hålla ordentelig loge och sammankomst.”

Två skepp lämnar den 25 januari år 1759 Göteborgs hamn – Stockholms Slott och Prins Fredric Adolph med totalt sju frimurare ombord. Bland dessa finns förutom superkargör Friedrich Habicht som var med och grundade den Salomoniska logen även kaptenerna Carl Gustaf Lehman och Carl Gustaf Ekeberg, Andreas Gadd och Jacob Hahr, löjtnant Herman Celsing och styrman Livinius Olbers.

Då skeppen anländer till Cadiz, för att dels proviantera och dels byta svenska varor mot silverpiastrar och köpa in ytterligare varor som lämpar sig för handel i Kina, möter de ett hemvändande skepp – ”Prins Carl”, och även där finns frimurare ombord. Förutom dessa tre skepp finns också ett antal örlogsfartyg i hamn som ska eskortera skepp på väg tillbaka till Sverige. Ombord på örlogsfartygen finns män som har intresse av att bli frimurare. Nu är tio män samlade för att hålla loge på skeppet ”Prins Carl” och fyra officerare från örlogsfartygen balloteras (röstas fram) till frimurare.

Väl framme i Kanton är det läge att hålla nästa loge. Vid ankomsten håller de sju bröderna på Kompaniets två skepp en logesammankomst- sannolikt den första i Kina. För att hålla sammankomster krävs att innehavare av patentet finns närvarande. I genomsnitt är det nu ett tiotal svenska frimurare i Kanton. Men det kommer att dröja tjugosju år innan en permanent frimurarloge inrättas. I väntan på den kan frimurarna eventuellt besöka en annan nations loge – den engelska logen fanns där sedan 1768.

Den 21 mars 1787 inrättas en loge i Kanton – nu är tillströmningen av frimurare betydligt större och hertig Carl ger sitt tillstånd att inrätta logen ”S:t Johannis Frimurare Riddare Loge S:t Elisabeth”. Logen i Kanton ska genom protokoll rapportera till Johanneslogen i Göteborg och får tillstånd att bedriva verksamhet i de tre första graderna. Från Göteborg kommer sigill och prydnader i en låda av metall – försedd med tre lås!

Logen öppnas första gången den 20 september 1788 klockan fyra på eftermiddagen. På kvällen samma dag håller logen sin andra sammankomst och vid det tillfället väljs William Chalmers till dess Förste Bevakande Broder. Som kvarliggande superkargör i Kanton är William Chalmers utsedd till logemästare i logen S:t Elisabeth och eftersom logen är internationell, kan William Chalmers knyta värdefulla kontakter med bröder från stora delar av Europa och Nordamerika.
De nytillkomna bröderna i Kanton stiger snabbt i graderna och därför krävs ibland två sammankomster per dag för att hinna utföra balloteringen (omröstningen). Från första till andra graden tar det tre veckor och för att nå tredje graden kan det ta endast en dag. Det händer också att bröder från andra länder upptas i broderskapet, oftast gäller detta engelsmän .

Frimureriet i Kanton kan väl utan överdrift sägas vara nära förknippat med Kompaniet och dess historia. Så i takt med att handelsutbytet med Kina avtar i slutet av 1700-talet minskar också antalet sammankomster. Logen blir liggande i vila fram till 1878 då logen blir struken ur Svenska Frimurare Orden. Den siste logemästaren är James Chalmers som utnämns till ämbetet år 1801 då även han som kvarliggande superkargör i Kanton, erhåller samma tjänst som hans bror William har haft drygt tio år tidigare.
James Chalmers skriver den 23 mars 1801 till sin äldre broder William:

”. . . och anhåller at Du på det kraftigaste måtte försäkra samteliga Bröderne, at det alltid har varit, och skall alltid förbli, mitt käraste och första ändamål här i Werlden at wara en ägta och sann Frimurare.”

Logen må vara struken, men kvar i Kanton finns dock ett vackert altare!

Frimureriet i Kanton

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑