En bedövande tystnad följer manskapets åtta hurrande och skeppets sexton saluterande skott på vägen mot ön Wampoe, närmare Kanton än så kommer de inte. Det är här vid Pärlflodens mynning som de lägger sig för att betala för angöringen och därefter ta sig de trettio sjömil till ankarplatsen Wampoe. Uppströms.
Oroad närmar sig Philandor gången utanför hytterna på översta däck. Han tycker sig höra en plågsam och rosslande hosta från en hytt vars dörr ideligen öppnas och stängs med snabba rörelser. Han urskiljer mumlanden från skeppsläkaren, prästen och kaptenen. En syrlig doft sipprar ut i passagen och Philandor förstår att den kommer från Gadds hytt. Kargören som friköpte en annan ung slav.
Ingen får vistas här utan tillstånd så det är bäst att Philandor ger sig av.
Solen steker manskapets nakna överkroppar mörkröda och i hettan finner de svårt att stilla sin törst efter friskt vatten. Trots att de är så nära land har de ännu inte hunnit fylla vattenkaren. Kaptenen har sedan de kommit till Kina utfärdat ransonering. Stämningen blir alltmer otålig.
– Men var är kaptenen?
Skeppsprästen låter skeppsklockan kalla till samling och kliver därefter upp på rorsdäck.
– Va, predikan nu, frågar sig en lång man med sönderrivna underarmar. De har mycket att göra och otåligheten ombord tillåter inga onödiga avbrott.
Prästens axlar faller mer än vanligt när han kungör att kargören Andreas Gadd gått hädan och uppmanar alla till gemensam bön.
Den olidliga värmen tvingar dem att omgående svepa liket i väntan på sista färden mot land. Kaptenen beger sig först mot stranden till begravningsön för att noggrant välja ut en lämplig gravplats. Valet blir en strandhylla inom synhåll för skeppets ankringsplats. Här vilar ett antal svenska sjömän. Kaptenen kan inte längre läsa namnen på de vindpinade träkorsen, men vet att de som avlidit ombord på kompaniets skepp vid Wampoe ligger jordade här. Vilken plats för dem som slutar sitt liv inne i Kanton har, känner han inte till.
När stunden är inne och Gadd lämnar skeppet, står besättningen uppradade på däck som en sista hälsning. Kapten Ekeberg följer brödraskapets ritual – att troget följa till sista vilan och övervaka gravsättningen. Skeppet skjuter salut med trettio skott för salig Gadd, och inte förrän sent på kvällen kommer kaptenen tillbaka till skeppet. Han ser förbi Philandor då han passerar på sin väg mot hytten.
Besättningen ombord är bekymrad. Gadds efterlämnade tillhörigheter skall auktioneras bort och gossen som kargören friköpte är av det slaget. En tillhörighet som ska auktioneras ut, men han försvinner bort i vimlet kring Kanton. Han är som uppslukad. Endast befäl har råd att köpa något av Gadds kvarlämnade föremål.
Nästa morgon ska den medförda lasten flyttas över till pråmar seglas och rors de sista sjömilen upp till platsen för faktorierna och invänta den last som kargörerna köper in och som ska fraktas samma väg tillbaka och packas långt ner i skeppets inre lastutrymme. Det ser ut att bli en lyckad tid för handel med kineserna och kargörer med assistenter har bråttom ut i småbåtarna Eschaloupen, Jollen och Båten som forslar dem fram och åter till den flacka stranden vid Kanton. Fyra till sex roddare går åt för varje båt som för kargörer, besättning eller gods iland.
Innan det svenska skeppet kan lasta ombord kinesiska varor väntas Hoppo komma ombord – den mäktige tullmandarinen som ska bedöma skeppets storlek och besluta om och hur mycket tull som ska betalas. Endast han kan ge tillståndet att föra ombord den mängd handelsvaror som kargörer och beställare tänkt sig.
Hoppo kommer furstligt i sällskap att med sina skrivkarlar. Samma procedur upprepas var gång ett handelsskepp anländer. Mätbetjänterna ser till att Hoppo från sin sampan och egen lejd kommer upp på skeppsdäcket. De har med sig eget bord som de ställer fram tillsammans med en bekväm stol. Bordet sveper de med sidenduk och stolen får en mjuk dyna. Mönstret – den eldsprutande draken – markerar Hoppos status. Drakens eldstunga ses på hans fotsida sidenrock, sidenduken och den sidenklädda sittdynan. Han gör sig ingen brådska. Med hjälp av långa linor mäter betjänterna skeppet – från för till akter, från sida till sida – och Hoppo inväntar deras resultat. Under tiden ägnar han inte den svenska besättningen en blick, men vet ändå exakt vad som ska hända. Så snart han har han nickat sitt godkännande, satt sin namnteckning på rätt dokument, bärs gåvor fram till honom. Mätningen är slutförd exakt i samma stund som timglaset rinner ut. Den högt ansedde mandarinen och de svenska handelsmännen dricker sig samman i en skål. Proceduren är avslutad och Hoppo kliver åter ner utmed sin egen trappa till den väntande sampanen. Tullavgiften är fastlagd.
Utmed lastkajen går vaktande mandariner redan vid solens uppgång. Handeln är redan i full gång när svenska kargörer och assistenter går iland med sina blankpolerade skor. Men längre än till faktorierna utanför stadens murar kommer de inte. Bara i sällsynta fall får någon av ynnest komma innanför skyddsvärnet. Handel är endast tillåten på strandremsan utanför stadsporten. Kineserna övervakar nogsamt utlänningarnas utrymme för handel och förråd – faktorierna.
En svensk flagga vajar i vinden utanför handelshuset mellan de spanska och brittiska faktorierna. Inne i faktoriet förbereds för lång tillvaro för det viktiga handelsutbytet mellan kineser och svenska kargörer. Tillsammans med överbefäl gör sig kargörer beredda att med sina assistenter flytta in i rummen som kompaniet upplåter åt dem. De kommer att stanna här länge.
Kinesiska tjänare bär på snabba fötter inredningen till förste superkargörens rum i faktoriet. Förutom säng med tillhörande grönt förhänge, tio stolar, ett skrivbord av bambu, ett runt bord också det av bambu, ett fyrkantigt träbord, ett runt spelbord, ett par ljusstakar och ljusfat av zink, tolv par tekoppar med lock, en tekanna, spatelkum och sockerfat och sist installeras en nattpotta. De övriga superkargörerna och kaptenen inreds på samma sätt med undantag av spelbord, färre stolar och tekoppar – de får åtta stolar och sex par koppar med fat. Till assistenternas rum bärs en säng med rött förhänge, ett bord och två stolar. Styrmännen får nöja sig med säng och förhänge likt assistenten, ett bord och fyra stolar.
Kring skeppet råder ett fasligt oväsen. Allt ska avtacklas och med hjälp av sampaner förs allt löst gods iland för genomgång. Här ska bankas, hyvlas och städas. I de enkla byggnaderna, Bängsalarna (Bankeshalls), ska all utrustning ses över och återställas. Master och rår tas ner för att låta timmermännen reparera skador, smeder ska göra nya beslag och se till att varje skeppsspik sitter på plats.
Underbefäl och jungmän avdelas för den otacksamma uppgiften att se till att medförd last bevakas och att inget förstörs eller plundras. Dygnet runt går de sina vakter. Brölande kreatur föses ombord upp på den smala lejdaren till lastrummen och blir till färskt köttförråd för kocken. Vinlagret fylls på.
Manskapet ser inte mycket av själva Riket. De kan bara ana Kina som ett gytter av hustak ovanför murkrönet. I bakgrunden hägrar blåa höga berg mot himlen. Stanken från stadens kloaker är olidlig.
Kargörerna ser till att deras tillvaro i faktorierna blir så bekväma som möjligt. Nu finns också möjlighet att knyta bekantskap med andra länders kompanier. Varje tillfälle till fest tas till vara. Här flödar gott mandarinvin!
Varje porslinspjäs, telåda, rulle av siden eller kryddlåda måste noga granskas av svenska ögon innan packning sker. Det är ingen tvekan om att varornas kvantitet och kvalitet kan manipuleras – mellan själva köpet och överlämnandet.
Klangen av silverpiastrar från Cadiz blandas med dammet från halminpackningen av ömtåligt porslin. Porslinskistor får till inget pris skadas utan hanteras med stor varsamhet. Unga starka män sliter som djur med att få kistorna ombord på pråmarna som ska föra lasten vidare ut mot skeppet.
I en annan del av faktoriet turas halvnakna män om att trampa teblad i stora kistor. Oförtrutet trampar de runt som vore de på tå! Ett hältramp kan straffas hårt! Den som svajar av trötthet hålls uppe av kamrater tills passet är slut… andra låter korgar fyllas av färdigtrampade teblad och bär fram dem för vägning. Inte en flaga får gå förlorad!
Kinesernas starka begränsning av utlänningars rörelsefrihet sker med visst undantag. Kapten Ekeberg har deras förtroende att röra sig fritt och ämbetsmännen i orangefärgade kläder bugar vördsamt åt ”old Ekeberg”.
Tidigt varje morgon, innan det blir för hett, tar han på sig de vita strumporna, de svarta skorna, sammetsrocken över linneskjortan och hatten. Sist fångar han upp den långa staven och med raska steg tar han sig fram på promenadvägar han känner sedan gammalt.
De flesta han passerar hälsar han på med en höjd handrörelse och i Kanton bjuds han ofta in på tehus. Det går inte att ta miste på hans belåtenhet över kinesernas välvillighet. Här har han alla möjligheter att göra förvärv till både vetenskapen och till sitt privata bruk. Inte minst med tanke på hustrun Hedvigs önskan om att han denna gång för hem en uppsättning blåvita porslinsföremål och några rullar siden.
Kaptenen har själv skissat förlagan till dekorationen som flinka fingrar överför till skålar och fat. Efter bränningen av glasyren packar han omsorgsfullt in lådorna med porslinet i sin rymliga hytt.
Köpmän hemma i Sverige har gjort stora beställningar på kinesiska artiklar. Kargörerna gör sitt yttersta för att göra alla beställare nöjda – och rika. Inte minst sig själva.
Under uppehåll i främmande hamnar gör kapten Ekeberg inte bara dagspromenader utan beger sig ofta på exkursioner i otillgängliga landskap som kräver invånarnas färdhjälp. Inget är honom främmande eller obekvämt.
Denne man föddes i juni 1716 som äldste son till frälsekamreren på Djursholm, Gustav Gustavsson Ekeberg. Redan som mycket ung gick han i apotekslära och blev provisor (apotekare) i Åbo och kom sedan att arbeta som skeppsläkare på skepp inom Ostindiska Kompaniet. Hans kärlek till havet förde honom vidare till skolning inom navigation och han blev så småningom styrman och kapten på flera av kompaniets ostindiefarare. Hemma väntar hustrun Hedvig. Hon har fött honom tre barn; Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.
Här i Kina visar kaptenen sin beundrar för den kinesiska lanthushållningen, folkets levnadsförhållanden, landets historia och inte minst om växter och djur. Inget undgår hans oförtröttliga observationsförmåga då han på skumpiga vägar, och i tropiskt klimat, välvilligt och engagerat också vägleder Linnés apostlar som har i uppgift att söka rara fynd på land och i hav. Sällan är dessa unga män vana sjöfarare, utan har i all hast inför resan vigts till skeppspräst eller medicinare utsetts till skeppets fältskär. Med, i många fall, risk för det egna livet insamlar dessa unga män exotiska växter och djur för arkiatern i Uppsala. Idogt insamlas och katalogiseras föremålen som förvaras levande, torkade eller i spritfyllda glasburkar.
Så länge dagsljuset tillåter sitter lärjungen i sin trånga hytt och skriver journaler och rapporter i hopp om att bli ihågkommen i vetenskapens anda.
I kaptenens hytt släcks dock ljuslyktan långt efter mörkrets inbrott. På skottens hyllor trängs en ansenlig mängd av naturalier tillsammans med andra kuriositeter. Han är också en samlare!
Philandor lämnar aldrig skeppet ensam. Endast i skeppsprästens sällskap vågar han närma sig landbacken. Som den yngste ombord – jonge – är han sysselsatt med att lära sig det nya språket, bli ett med matroserna och hålla sig ur vägen för underbefälet.
Alltid beredd att vara till kaptenens personliga tjänst vid minsta lilla vink. Den första kommer från en middag i Stora Kajutan. Kapten och kargörer har lämnat boendet i faktorierna för att ombord planera och påbörja hemfärden.Nu ska han göra sitt första ärende i kaptenens hytt och passerar ett blankt föremål som hänger på ena skottet. Den ser ut att glimra i olika färger när han går förbi. Han går förbi en gång till, fast åt andra hållet. Vet inte vad han skall tro, och rör sig fram och tillbaka. Jo, figuren han ser rör sig också. Hur kan det vara möjligt att det han bara sett då han stått lutad över ett vattenkar, kan hänga rakt upp och ned? Han tittar rätt i ögonen på den andra pojken. Grimaserar. Det gör den andra pojken också. Samtidigt.
Nu går han närmare, betraktar ansiktet och vidrör försiktigt sina öron. Ser att de ännu inte är läkta. Såren. De djupa såren i örsnibbarna. Ibland värker de ohyggligt. Särskilt om natten, då han försöker undvika att öronen trycks mot underlaget. Det mjuka byltet han brukar skjuta in under huvudet innan han somnar, hjälper inte mycket. Självaste kaptenen tvättar och ser om såren. Brukar säga något obegripligt, och klappa på hans axel. ’Vriendelijk’, uppfattar han. Ingen har någonsin rört honom så varsamt som kaptenen gör. Ingen har talat till honom så lugnt och stilla.
Hängkojen, på nedre däck, krokar han stolt upp inför varje natt. Där sover han bland matroser – tätt mellan balkar och skott. På slavskeppet tillbringade han alla nätter direkt på däcket. I bästa fall med lite ströhalm som underlag.
Han minns inte längre sitt första språk. Ibland dyker det upp små fragment, såsom mjuka armar som håller om honom. En mor som ger honom mat och värme. ”Saya sayangkan kau, Mohan, Mohan”, nynnar hon honom till sömns. Kanske är hans namn Mohan?
Nej, han vill inte minnas så mycket mer just nu och stryker sina våta kinder med ena skjortärmen. Försöker komma på vad det är han egentligen ska göra i kaptenens hytt.
Blicken tar fäste på det blanka mahognybordet. Jo, där ligger ju den vita pipan som han ska hämta åt kaptenen och det är just anledningen till första besöket i den enorma hytten. På bordets ena hörn står en märklig behållare som ser ut att vara fylld med den allra finaste sand. Likt den han för längesedan lät borra ner sina små fötter i, på en strand.
Ett lerkrus fyllt med starkt, doftande vätska står på andra hörnet av bordet som i övrigt är belamrat av pappersrullar och underliga metallföremål. Utmed ena skottet står en bred slaf med tjocka tygstycken kring sidorna.
Här finns sällsamma ting att titta på, men nu är det inte tid för sådan beundran, han måste snart tillbaka till det väntande sällskapet.
Efter att ha intagit en långdragen måltid reser sig kapten Ekeberg för att leda sitt sällskap runt bålen med arrak. Nu far ett och annat löshår på sned. För löst är det, det har Philandor sett när han råkat kika in i dessa mäns hytter. På en trästock hänger de vitpudrade huvudlockarna under stunder männen inte sitter tillsammans i aktersalongen, befinner sig på väderdäck eller gör affärer i utländska hamnar.
Kaptenen bär mycket sällan sin gulnade och opudrade peruk. Han har tjockt vitt hår, vänliga blå ögonen och väl utmejslade kinder och haka. Sjölivets hårda strapatser har endast ristat tunna spår i ansiktet. Kargörerna vid första bordet är en tacksam publik för hans skämtsamheter.
Under tjänst på däck håller kaptenen ett ständigt öga på guldrovan han bär i vänster hand. Nu ligger den i västens vänstra ficka.
Männen lutar sig bekvämt tillbaka och inväntar höjdpunkten då punschen serverats. Goda middagar i Stora Kajutan avslutas med drycken som gör männens kinder lite rödblommiga.
Kråset under deras hakor slokar alltmer och en och annan knapp frigörs i sammetsrockarna, kantade med guldsnören. På sidenklädd bänk ligger trekantiga hattar med gulddekor och fjädrar uppradade.
De bukstinna kargörerna lyssnar lojt på kaptenens rapport om vad sorts väder som kan väntas under de närmaste dagarna. Kanske inte så viktigt just som skeppet kommer att ligga kvar i Kanton i ännu några dagar. Men för all del …
Skeppet ligger imponerande ståtlig med sin nytjärade kropp, nyförgylld galjonsfigur och ett flaggspel som knattrar från renoverade master och segel. De svarta kanonerna inger respekt. Skeppet kan välja att visa upp en sida som örlogsskepp och så krävs. All handel är avklarad och nu inväntas ögonblicket då rätt väderförhållande infinner sig och återfärden mot Sverige kan påbörjas. Ännu kvarstår en tid i tropisk hetta och kargörer ombord struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket, medan kaptenen allt som oftast måste förhindra bråk bland törstiga män som skriker efter hårt ransonerat färskvatten.
Inte ens med en extra ranson brännvin nöjer sig manskapet. Segel spänns upp på däck för att skydda mot brännande sol. Kanonluckorna förmår inte låta luften gå i rörelse under däck.
– Jonge, hierheen! ropar kaptenen.
Philandor plockar raskt upp den vita pipan och bär den försiktigt till salongen.
Ur höger västficka tar kaptenen fram påsen av läder och snart fylls salongen av rökslingor och en doft som för alltid ska komma att förknippas med kapten Ekeberg. Hans tjocka vita hår är bakåtstruket och hopsamlat i nacken med ett svart band.
Philandors nye tuan – herre.