”Det finns få timmar i livet som är angenämare än den timme, som är ägnad den ceremoni som är känd som afternoon tea”
Henry James (1843-1916)
Det Linné helst ville ha hem från Kina är en tebuske, han hade länge förargat sig över de stora penningsummor som går ut ur landet till Kina för inköp av te och andra produkter och han anser att ingenting kan vara av större vikt än att stänga den port, varigenom allt detta silver lämnar Europa … Linné gör därför otaliga försök att få hem teplantor till Sverige och efter många misslyckanden uppmanar han nu sin vän kapten Ekeberg att så frön av teplantor vid avfärden från Kanton – och denna gång ser det ut att lyckas. Ekeberg är på sin åttonde resa med det Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång med skeppet ”Storfurstendömet Finland” och från Kanton för Ekeberg hem tolv levande teplantor. Den här gången åker kapten Ekebergs hustru Hedvig, med plantorna i knät från Göteborg till Uppsala och till Linnés ”obeskrifvelige glädje”. Han får sina plantor den 3 oktober 1763, men måste konstatera att tebusken inte trivs i Sverige på grund av klimatet. Den sista av Linnés teplantor dör 1781.
Linné hade både positiva och negativa saker att säga om te. Han skriver;
”Efter som Théet förswagar nerverne och hiernan, hwilket sielfwa Chineserne tillstå; så är icke underligit, at thée länge och mycket brukadt, giör en darr händt; hälst där det skall drickas med hett watn”.
Han skriver också att te sköljer blodet och att drycken därför är bra;
”för dem som dagen förut plösat sin kropp med starka, skarpa och sega drycker”.
Linné namnger tebusken första gången 1737. I hans Species plantarum som publiceras 1753 får den namnet Thea sinensis, ett namn som fortfarande används i viss utsträckning. Linné experimenterar med flera växter för att undersöka om de kan användas för odling i stor skala. Han förespråkar också att teplantan skulle kunna odlas i Sverige för att pengar inte skulle lämna landet. Han tycker att det spenderades för mycket pengar på import av te. Första försöket att ta en planta till Sverige görs i början av 1750-talet av botanikern och prästen Pehr Osbeck. Han hämtar hem hundratals växter till Linné från Kina och Java, men med teplantan sker det ett missöde då plantan faller över bord vid Goda Hoppsudden och därmed är den förlorad.
I Svenska Ostindiska Kompaniets historia är te av central betydelse. Européerna är mycket intresserade av kinesiskt silke, porslin – och framförallt te. Kinas utrikehandel koncentreras till Kanton som under 1700-talet blir Kinas viktigaste hamn för utrikeshandeln och Kanton får även monopolrättigheter på all utrikeshandel.
Det engelska kompaniet tar över den viktiga handeln med te och konsumtionen av drycken ökar både i England och på kontinenten och följaktligen är det engelska kompaniet det första att dra nytta av detta. Den engelska kompanihandeln är monopol, vilket bringar höga priser. Men monopol kan brytas och en rad politiska förvecklingar startas, men det tänker jag inte gå in på. Efterfrågan på te ökas markant inom Västeuropa och den enda asiatisk hamn där alla européer kan handla är just i Kanton.
Det finns uppgifter om att värdet av importen av te för det svenska kompaniets uppgår till ca 80 % av lasten och andelen ökar efter 1750. Varor som porslin, siden, kryddor, arrak är i stort sett en komplettering av lasten. Porslinet är ett bra komplement eftersom det är tungt och det luktar inte så det kan heller inte förstöra teet.
De stora mängder av te som landar i Göteborg är inte avsedda för svenska konsumenter. Den exporterades vidare till Holland, Tyskland och inte minst till Storbritannien som har Europas mest tedrickande folk.
Nu åter till teplantan och våra traditioner kring tedrickande.
Te på latin heter Camelia sinensis och är ett träd – i odling en buske – som härstammar från Sydostasien, ön Hainan Dao i Sydkinesiska havet eller möjligen södra Kinas fastland. Infusioner (extrakt) av bladen har i Kina druckits sedan långt för Kr.f. och teet är styrkt redan i källor från 300-talet. Till Japan kommer teet troligen på 700-talet och utvecklas där till den berömda teceremonin. I Europa nämns te första gången 1559 i Venedig, blir en allmän dryck först i Holland i början av 1600-talet. I Sverige omtalas te tidigast ca 1715 men spelar länge en underordnad roll vid kaffets sida, utom i de delar av Finland som ligger nära det tedrickande Sankt Petersburg. I den östligaste finländska skärgården dricker t o m fiskarbefolkningen te. Seden att dricka te på eftermiddagen introduceras i Holland ca 1650 – sprids sedan till Nordamerika med de holländska emigranterna på nuvarande USA:s östkust och därifrån till britterna. Minsann!
Iste skapas under den synnerligen heta världsutställningen i Saint Louis 1904 – liksom glasstruten! Afternoon tea – five-o’clock tea är den engelska traditionens dagliga höjdpunkt, införd ca 1840 av hertiginnan av Bedford och snabbt accepterad av drottning Victorias hov. Eftersom den fungerar som ett lätt mellanmål utgörs tilltugget av bakverk som t ex scones, kex med marmelad, Dundee Cake – fruktkaka med mandlar – eller shortbread – mördegskakor. Denna paus för te blir en social företeelse och under1880-talet byter överklassens kvinnor om till långa kappor, handskar och hattar inför deras eftermiddagste som vanligtvis serveras i salongen mellan klockan 4 till 5!
Afternoon tea är en så ingrodd vana att engelska soldater under andra världskriget påstås ha sagt ”we fight until four o’clock, and then we have tea”.
Kineserna skriver ursprungligen ordet för te med tre bokstäver och den första versionen är ”Kia”. Namnet utvecklas till ”Cha” och vid ankomsten i väst blir det ”te”, som fortfarande används i många länder runt om i världen.
En legend berättar att denna underbara dryck upptäcks av en slump av den kinesiska kejsaren Shan Nong i 2737 f.Kr. Kejsaren har en vana att koka sitt dricksvatten. En dag när han kopplar av i sin trädgård, faller några teblad ned i hans kokande vatten och som ger vattnet en rik, lockande doft. Efter att ha druckit det, upptäcker kejsaren att det är både uppfriskande och energigivande. Han ger genast order om att tebuskar bör planteras i palatsets trädgårdar. Det verkar vara ursprunget till seden att brygga färska teblad i varmt vatten. Berättelse sprider sig snabbt och traditionen att dricka te blir uppskattat av den kinesiska aristokratin.
En annan tradition berättar att folkstammar i bergen, i sydvästra Kina, tuggar teblad av medicinska skäl. Eftersom navigatörer, sjömän, och missionärer reser till Kina på jakt efter egna fynd sprids också de gamla legenderna och man börjar ta med sig seden att dricka te till Västeuropa.
I Japan där te ursprungligen serveras i buddhistiska tempel för munkar, präster och överklassen som deltar i särskilda religiösa och reningsritualer. Dessa tempelritualer anpassas till den japanska kulturen som förs vidare från generation till generation under flera hundra år och blir en av de mest kända traditionerna i världen. Dessa ceremonier nedtecknas av prästen Sen Rikyu i mitten av 1500-talet. Idag betraktas han som grundaren av den japanska teceremonin.
Många sorter av te produceras i Indien som är den näst största exportören av te. Darjeeling, känd som ”champagnen av te” växer vid foten av Himalaya. Endast på denna höjd och i mikroklimat är det möjligt att producera en långsam tillväxt av blad som ger den mustiga smaken. Assams te, är mer maltigt och fylligt, och odlas i nordöstra Indien. Höglandet Nilgiri i södra Indien är känt för sina fina, doftande, fruktiga teer.
Det sägs att te var en viktig bidragsgivare till det amerikanska självständighetskriget. Paradoxalt nog är det den engelska traditionen som faktiskt avslutar Storbritanniens förbindelser med sina kolonier i Nordamerika. Vid den berömda Boston Tea Party 1773, dumpas tre fartygslaster med te i hamnen som protest mot de höga skatterna som införs av den brittiska regeringen för allt te som importeras till kolonierna. De amerikanska kolonisterna betraktar denna tull som olaglig eftersom de inte hade fått vara med och bestämma om detta. Händelsen inträffar alltså den 16 december 1773 då amerikanska patrioter förstör lasten med te som tillhör Brittiska Ostindiska Kompaniet. Aktionen organiseras av Samuel Adams som tillsammans med en grupp uppretade Bostonbor – vräker lasten i havet! Enligt legenden är de utklädda till mohawkindianer. Det är sammanlagt 342 lådor med te, till ett värde av 18 000 pund. Hamnen stängs under 16 år och det blir upptakten till ett krig …
Teblad har rest en hel del ända tills denna dag. Det har gjort att vi kan dela berättelser, myter, legender, traditioner och även historia kan ändra riktning!
Källor:
http://www.historic-uk.com
http://www.altomtaakademi.se
Kjellberg, Sven T, 1974, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813 kryddor, te, porslin, siden