JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Göteborg (sida 1 av 5)

Änkefru Alice Bonthrons livsuppgift och ett gatunamn på Hisingen!

Läsare inbjuds i tidningen Idun nr 18, av den 1 maj 1891, till ett besök i Göteborgs arbetsskola för van­föra, vid Norra Allégatan 5. En skola som kan väcka ett visst vemod.

Jag gör ett försök att fritt återge innehållet i artikeln och trycker som besökare försiktigt på knappen till ringledningen. Nu är det för sent att ångra sig.  Haltande steg höras redan i tamburen, och på vår fråga efter Alice Bonthron förs vi in i hennes mottagningsrum…

Vi sitter ned och väntar några minuter. Snart hörs en livlig och sympatisk kvinnoröst. Orden tyc­ks så vänliga och upp­muntrande, även om det arbete hon utför inte alltid faller i god jord. Redan på avstånd får man intrycket av något glatt och friskt, och detta förstärks alltmer i mötet med Alice Bonthron.

Alice Charlotte Bonthron föds den 9 sep­tember 1851 i Östlånga församling i Malmöhus län. Föräldrarna var lantbrukare David Vil­helm Bonthron och hans maka Ebba Charlotta Durietz.

Redan tidigt för­lorar Alice sin mor, och förlusten ersätts inte då hennes far ingår i ett nytt äktenskap. Det blir tvärtom ett mindre be­hagligt förhållande mellan styvmodern och den unga styvdotter, vilket sätter sin prägel på Alices karaktär. Hon är ett livligt barn, törstar efter kärlek och vänlighet. Får hon inte detta blir hon trotsig och denna trotsighet övergår med tiden till energi – en energi som ibland blir oförsynt.

Som vuxen tänker Alice utbilda sig till lärarinna. Vid 19 års ålder förlovar hon sig med en lantbrukare, och beslutar att istället genomgå en prak­tisk hushållsskola. De kunskaper hon förvärvar blir till stor nytta för hennes stora livsuppgift. Gift vid 21 års ålder är hon redan fyra år senare änka med tre barn, det yngsta bara två dagar gam­malt. Efter mannens död återtar Alice Bonthron sitt flicknamn. Hon försörjer sig först som telegrafist, ett yrke som blivit tillgängligt för kvinnor 1864 genom Elfrida Andrées kamp.

Den tjugufemåriga modern står sorgsen och lidande – utan ett öre att försörja de sina med. Efter många försök att få arbete i hemtrakten kommer hon hösten 1880 till Göteborg. Här börjar hon en flerårig kamp mot sjukdom, dåligt betalt och bekymmer av alla slag.

Först i januari 1885 hör Alice talas om arbetsskolan för vanföra, eller för funktionshindrade, ett begrepp som jag i fortsättningen kommer att använda.

Alice uppmanas att söka tjänsten som föreståndare, och efter förhandling med den nitiske och mycket hängivne läkaren, doktor Olof Carlander, antar Alice erbjudandet av tjänst mot 800 kronor i lön (senare höjd till 1000 kronor), fritt rum och ved.

Kort därpå reser hon till Köpenhamn för att där studera arbetet vid ”Haands- gernings skole for vanföre og lemlsestede”. I skolans stiftare, den då sjuttiotvåårige pastor Hans Knudsen, vinner Alice en faderlig vän.

Denne man har i 15 år själv lett sin skola, konstruerat verktyg för enarmade elever, öppnat den nödvändiga kirurgiska kliniken, arbetat för att skola och klinik blivit tillgängliga för hela danska folket och för de fattiga. Och utan alltför stora svårigheter ska de kunna besöka skolan genom att han skaffar dem fria resor på järnvägar och ångbåtar m m. Efter fem månaders vistelse i Danmark  återvänder Alice till Göteborg.

Den 5 oktober 1885 öppnas den första svenska arbetsskolan för funktionshindrade. Elevernas antal är till en början endast två, men innan jul ökas antalet till tio – alla funktionshindrade då de flesta saknar ena handen. Bland dessa är en tjugotreårig, mycket extremt apatisk flicka. Hon har aldrig försökt att arbeta och kan inte ens räkna till tre.

Alice kan dock snart se bevis på hur kärlek förmår locka till utveckling där det ser som mest hopplöst ut och hur den som äger förmågan att göra arbetet lätt och glatt, även kan få den mest oförmögnas att göra storverk.

Inom två månader syr denna ömkansvärda flicka för hand ett linne, virkar ett par schalar samt en badhandduk, vars bård och monogram hon sedan broderar!

Direktionen för skolan önskar göra en julutställning. Alice anser det omöjligt. Vad ska hon på två månader kunna åstadkomma med dessa okunniga invalider? Direktionen håller fast vid sin önskan och den 21 och 22 december inbjuds allmänheten att i Beyers blomsterbutik vid Södra Hamngatan ta del av de funktionshindrades julutställning. Överraskningen är total. Var det möjligt att med en arm sy sådana linnen, märka och fålla sådant duktyg, göra dessa fina broderier, virka dessa mjuka schalar, fläta dessa stolsitsar, knyta hängmattor, binda borstar, smida och lövsåga?

Alice Bonthron frågar sig själv, hur detta gått till. Hon kan inte besvara frågan, men ett faktum är, att alla dessa arbeten låg färdiga i tid.

Försäljningen inbringar 378 kronor, och upplevelsen bestyrker att det finns en efterfråga på arbeten. På de ”vanföras utställning” i Göteborg säljs alltid bäst de dyrbaraste och prydligaste arbeten, och de rika är köpare till det mest moderna. Utställningarna är reklamen för skolans arbetsförmåga. Beställningar kommer snart i mängder. Det är numera inte längre bara skolans elever som tillverkar de vackra arbetena och särskilda utsmyckningar. Skolan blir arbetsgivare åt sina forna elever. Inkomsterna för sålda arbeten under föregående  år, 1890, uppgår till 4 014 kronor . Skolan köper in material och sedan värdet för det frånräknas, blir det återstånde en arbetslön. Lön utbetalas till såväl eleven i första stadiet som till anställda utanför skolan.

Alice har en stor arbetskapacitet, och hon fordrar detsamma av andra. Detta förenat med hennes oinskränkta rätt att bedöma inträdessökande kan detta förklara den stora produktion, som på kort tid drivs fram. Ingen må heller tro att den missgynnade eleven/arbetaren får lämna från sig arbetet till ett par friska händer för att få det färdiggjort. Efter var och ens förmåga skall han/hon  hjälpa sig själv, och som regel gäller att varje arbete skall utföras på skolan. Ett viktigt uppdrag för kvinnor är just slöjden av linnesömnad, såväl för hand som maskin.

De manliga eleverna lämnas ut i livet lika litet som flickorna, utan att skolan sörjt för deras framtid. Ingen av dem går ut, förrän han fått plats i ett för honom passande yrke. Han blir ganska lätt antagen på en verkstad om han fått utbildning; har han däremot inga förkunskaper, betalar skolan för honom till dess att han uppnår tillräcklig skicklighet för att bli anställd.

Elevantalet har under den gångna tiden varit 25 varje år, det högsta antal som kan rymmas inom den mycket trånga lokalen. Dessa gossar och flickor, eller egentligen män och kvinnor – ofta är de redan fullvuxna – undervisas numera av tre lärarinnor och två lärare. De sistnämnda dock endast om kvällarna då slöjdundervisningen i stadens folkskolor är avslutad. Dessutom ansvarar en läkare för den kirurgiska kliniken. Här får också handikappade utanför skolan både råd och hjälp.

Fri middagsspisning erbjuds eleverna på sista tiden och det har under det sista året  serverats 2 330 middagsmål, värda 698 kr. Skolan har på ett sätt tagit över föräldrarollen för de handikappade och lyckligtvis är det här som gatans försummade barn kan få kärlek.

Alice Bonthron får nära nog i alla avseenden bära en mors omsorg för sina skyddslingar. Hon är ljuspunkten i deras liv, till ”frun” som hon kallas, kan de gå med sina bekymmer, i visshet om hon försöker att ge dem lindring. Lyckligtvis hör hon till dem som lätt får sina medmänniskors öra, därför att hon själv med ivrigt intresse lyssnar till såväl glädjens som sorgens röst. Detta gör att hon sällan ber förgäves om hjälp åt sina skyddslingar. Hon förmår strida mot fattigdom och nöd, både fysiskt som moraliskt. Hon följer ständigt sin gamle vän pastor Knudsens råd att gå fram till vår Herre med bekymren, lära de unga att rättt läsa sin Fader vår och sedan invänta hjälpens stund.

Iduns läsare har nu gjort besök därinne i skolan, vilket skulle kunna vara vemodigt. Att man skulle kunna utropa; Är detta de lidande och missgynnade! Men flitigare elever får vi nog leta efter, så glada och muntra och så snabbt arbetet går. Svarvhjulen snurrar snabbt och symaskinerna surrar, som vore de trampade av endast av friska fötter. Arbetet har här blivit en välsignelse, som ett svar på en bön…

Allt började på Södra Allégatan, följande år flyttar man till Norra Allégatan och sex år senare till Sprängkullsgatan. År 1894 till ett hus på Pusterviksgatan, vilket gör det möjligt att även låta elever bo i skolan. År 1912 kan verksamheten flytta till det stora nybyggda, och det väl anpassade huset i Änggården: Göteborgs Vanföreanstalt. Vi kan än idag se det senare på Per Dubbs gata.

År 1928 avlider Alice Bonthron i Sigtuna. 1944 får hon en gata uppkallad efter sig vid Ramberget på Hisingen i Göteborg.

Anm. Vanföreanstalt var en institutionsvårdsform från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet för vård av barn med svåra rörelsehinder. Verksamheten bestod i ortopedisk behandling och det förekom även yrkesskolor för barnen vid anstalterna. Vanför = (åld.) rörelsehindrad 

(Foto: Anstalten för Vanföra vid Per Dubbs gata/Carlotta samt Idun 1891)

Mitt 60-talsminne… Göteborg

Ringbaren, Kungsportsavenyn i Göteborg

Högertrafiksomläggningen skapade stora rubriker i det lilla Sverige. Ute i den stora världen förfasades vi över sexdagarskriget och ockupationen av Israel och än i dag pågår dessa ockupationer trots att FN:s säkerhetsråd antog en resolution som krävde ett tillbakadragande av Israel från de ockuperade områdena redan 1967.

I semesterlandet Grekland tog en militärjunta makten efter en statskupp och monarkin avskaffades, kungafamiljen flydde till England.

I filmvärlden kom uppseendeväckande ”Jag är nyfiken – gul” och ”Änglar finns dom” med Jarl Kulle och Christina Schollin. Casino Royal – agent 007 James Bond – hade filmpremiär i april 1967, filmen blev ett fiasko!

I konstvärlden regerade Andy Warhol, som nu börjat odla myten och bilden runt sig själv. Bland annat kom några av hans mer kända verk till detta år; soppburkarna från Campbells och de färgglada silksceentrycken av dåtidens kändisar, t ex Marilyn Monroe.

Under 60-talet börjar många av oss tonåringar samlas kring kaféerna på Avenyn, har man gott ställt blir det en coca-cola inne på Påfågeln, har man mindre gott ställt blir det fika på Konsumbaren eller Ringbaren. På Ringbaren är det ett finurligt beställningssystem. Man trycker på en knapp vid menytavlan… en färgad kula rullar iväg längs en bana och bakom disken kan kallskänkan se vad som önskas! Hon, det är oftast en kvinna, fixar smörgås, wienerbröd, bakelse och allteftersom kön rör sig mot kassan serveras det som den lilla färgade kulan markerat! Valet faller oftast på kulan för kaffe och bulle 75 öre. På Konsum kostar samma beställning 50 öre. Påfågelns pris ligger kring en krona! Alltså får portmonnän bestämma vart man ska gå. På Bräutigams kan man festa till ordentligt med kaffe och bakelse – till tonerna av Harry Perssons pianospel!

På Ringbaren är det inte ovanligt att unga män sitter tätt tillsammans kring ett bord och de talar på annat språk än svenska. SKF, Volvo och Götaverken m fl rekryterar arbetskraft från Finland, Jugoslavien, Grekland och Italien. De från Medelhavsländerna för med sig en kafékultur om vi ungdomar inte varit med om tidigare. Det finns till och med kaféer där vissa landsmän har sina stamställen. Grekerna på Petersons konditori, italienarna på Ringbaren, jugoslaverna på Konsumbaren, ungrarna på TUA nere på Östra Hamngatan. Det är här på Kungsportsavenyn som det ”kontinentala” livet gör sin entré i Göteborg.

Ringbaren vid Avenyn i Göteborg byggdes 1971 om till Sveriges första pizzeria, ”La Pizza”, där äkta italienare kavlade degarna. Konsumbaren blir ”La Gondola” – Påfågeln får också annan karaktär. Vi tonåringar blir äldre och lämnar kaféborden till förmån för andra gäster …

Vi tar en titt på gatan i backspegeln; 1861 tillsätts en kommitté som får i uppdrag att utarbeta förslag till en utbyggnadsplan och en tävling utlyses. Det är Sveriges första stadsplaneringstävling. Stadsfullmäktige antar planen fem år senare och ett av de viktigaste inslagen i planen är huvudstråket söderut, Kungsportsavenyn.

Första gången Avenyn nämns är i stadsfullmäktiges protokoll från 7 mars 1867; som den blivande ”Stora avenyen från Kungsportsbryggan”. Men namnet Kungsportsavenyn bli ifrågasatt och 1880 föreslås i stället Gustaf Adolfsgatan. Två år senare beslutas att gatan ska ändra namn till Kungsportsgatan! Men det beslutet återtas samma år med knapp majoritet. Det kontroversiella är uppenbarligen beteckningen ”aveny”, som upplevs som främmande – och med en ”utländsk prägel”. Kungsportsavenyn kommer till i slutet av 1800-talet och paradgatan domineras av stora exklusiva bostadshus – och inte minst är det ett elegant och populärt promenadstråk som började vid Kungsportsbron i norr och slutade vid Lorensbergs Park i söder. Nu stoltserar här män i höga hattar och kvinnor svänger sina vackraste kjolar under söndagspromenaderna.

På Avenyn frodas också grönska. En lindallé pryder gatan. Framför alla byggnader finns inhägnade förträdgårdar. Lorensberg Park är en populär nöjesplats med restaurang, musikpaviljong, kägelbana, skjutbana, cirkus och teater. Söder om Lorensbergs Park, där Götaplatsen ligger i dag, vajar sädesfälten – stadskänslan är obefintlig.

Fram till 1914 finns inte en butikslokal ut mot Avenyn, bara enstaka hus har salukällare på tvärgatorna. I en beskrivning från sekelskiftet sägs om gatan; ”Den bär en fullständig storstadsprägel med sin vackra lindallé och sina höga välbyggda hus med prydliga små trädgårdar” och att ”gatan får en särskilt fin karaktär därigenom att intet enda hus vanprydes av butiker och därigenom förenad med skyltning”.

Under 1916 beslutades att en stor utställning skulle arrangeras för att fira stadens 300-årsjubileum. Dålig ekonomi och andra världskriget lägger sin skugga över planerna som skjuts upp två år framåt i tiden. Göteborgsutställningen invigs 1923 och huvudentrén förläggs vid Götaplatsen. Spårvagnen dras tillfälligt upp till Götaplatsen för att förbättra tillgängligheten för utställningsbesökarna. Avenyn förlängs mot söder och Götaplatsens terrasser byggs upp. Nuvarande Konstmuseet och Konsthallen. För att knyta ihop Avenyn med Götaplatsen byggs provisoriska byggnader som sedan rivs och det dröjer mer än tio år innan Götaplatsen med Poseidon står klar.

På 30-talet öppnar fyra biografer och kafé- och restauranglokaler etableras efter hand. Nu anser man att gatans bebyggelse är omodern och stadens planerare börjar diskutera Avenyns omvandling till ”fin affärsgata” och under 30talets senare hälft utformar stadsingenjören Uno Åhren planer för förnyelse. De nya planerna resulterar i att större delen av byggnaderna längs gatan rivs och ersätts med högre sex till sjuvåningshus. Bottenvåningarna tänker man ska innehålla verksamheter och de övre för boende.

Fyra nya hus byggs i funkisstil. Tjugo år senare är även 30-talsplanerna omoderna och nya planer växer fram. Vi är nu tillbaka till 60-talet då Avenyn blir ”en modern butiksgata” – så i början av 70-talet rivs sexton bostadshus från 1800-talet och ersätts med nya större byggnader för kontor, butiker, hotell, varuhus, banker och bostäder. Förträdgårdarna tas bort, med undantag för Avenyn 1 och 2. Utmed husfasader breder uteserveringar ut sig – nya kaféer, restauranger och nöjeslokaler tillkommer. Successivt försvinner den gamla prägeln som Avenyn en gång var känd för.

Kalabalik vid vallgraven – Göteborg

  Vallgraven – Göteborg                                                

När jag ser bilden på Grönsakstorget, 1876, kommer jag att tänka på berättelsen om vad som en gång utspelades i vallgraven intill och nästan exakt vid samma tid. Medan jag vandrar här nere mellan sandhögar och tegelstenstravar erinrar jag mig plötsligt ett äventyr, som jag nu kommer att berätta. Det handlar om ett av de lustigaste och mest spännande man kan uppleva. Vid Vallgraven i Göteborg.

Det är en varm och solig sommardag på 1870-talet. De feta, väderbitna gummorna på Grönsakstorget sitter vid sina stånd och mediterade över följetongen i Fäderneslandet (en svensk tidning som utgavs periodvis under åren 1830–1954 och var under långa perioder beryktad som skandaltidning) och det sista mordet – samtidigt som de andas in ångorna från Vallgravens tröga vatten…

Deras uppmärksamhet skulle emellertid snart fångas av något annat. Plötsligt uppenbarar sig på torget ett par av stadens mest bekanta schåare (drägg), två professionella bråkstakar – alltså polisens mest fruktade antagonister – och starka karlar för den delen.

Den ene bär öknamnet “Rövaren“, vilket ju klart karaktäriserar mannen, den andre har av yrkesbröderna tilldelats det mera veka epitetet “Kalle skjorta“, vilket också står inskrivet i poliskammarens statistik över poliskunderna.

“Rövaren“ är en riktig bjässe, en Starkodder (fighter), stor och ståtlig att skåda. I en uniform, exempelvis livgardets, skulle han kunna vara en prydnad för svenska armén, men nu injagar han – med sin smuts och sitt ovårdade skägg – bara skräck. Mannen är känd för sin atletiska styrka, men som de flesta starka karlar är han from till kynnet – förutom då han smakar för mycket av det svenska brännvinet. Han är godmodig och hjälpsam, men det är ett slags folk han hatar intensivt – och det är ordningsmakten! En poliskask har samma verkan på honom som ett rött skynke på en tjur.
Otaliga är de bataljer han startar med polisen, när han blir tagen, och det är inte några små skärmytslingar, det är ordentliga bataljer, där “en mot tio ställs“ – enligt gammal god svensk sed.

Det är sannskyldiga högtidsstunder för stadens filurer och busar, när “Rövaren“ går till anfall mot ett par poliser. För att därefter – än liggande på marken – än stående mot en vägg – alltid med ryggen fri – hålla stången mot ett tjugotal tillskyndande poliser. Han kastar omkring dem som bollar, boxar, ger danska skallar och river sönder uniformer så att det står härliga till. Och leken slutar inte förrän “Rövaren” tröttnar och ger upp.

“Rövarens“ stallbroder och oskiljaktige följeslagare, “Kalle skjorta“, är inte så stark, men ändå en inte illa på att vara bundsförvant i striderna. Han står för den humoristiska och på samma gång den känslomässiga delen i detta broderskap.

Men vi återvänder till Grönsakstorget. De båda stallbröderna har efter en strävsam arbetsnatt vid Skeppsbron fått sig en löning och gör därefter krogrundan – den sista sexöresnubben var intagen på “Hästskon”, krogen vid Vallgatan – och svettiga och varma har de kommit åt torget till. Kanske är det Vallgravens vatten som lockar dem med sin förunderlig makt. Åtminstone förrådde en suck, som undslapp “Kalle skjortas” läppar: En innerlig längtan efter svalka.

– Om vi skulle bada!

Det ser onekligen inbjudande ut därnere. En mild västanfläkt krusar vattnet, björkarna speglar sig lyriskt i vattnet och gräsmattorna som kantar den andra stranden lyser saftigt gröna.

“Rövaren” tycker, förstås, att kamratens förslag är bra, och båda hoppar ner på en flotte och börjar klä av sig. Upptakten till skådespelet har redan börjat samla en grupp intresserade åskådare, men aktörerna har knappast fått blusarna av sig, förrän en poliskonstapel skyndsamt närmar sig. Han anar vad som komma skall och befaller dom att stiga upp på kajen.

– Tjo, sa’ Goberg! kommer det jublande från ”Kalle skjortas” läppar. Och med detta rop står Kalle på huvudet i Vallgraven, dyker och simmar av hjärtans lust.

”Rövaren” betraktar med stort intresse sin väns manöver under en stund, och följer i samma stund som polisen stiger ner för kajtrappan, sin väns exempel. Med ett stridsrop som får hela Sahlgrenska sjukhuset (Sociala huset/pedagogen) att darra på sina grundvalar. Och som han nu dyker och simmar, frustande och vrålande, liknar han mer en flodhäst än en människa!

Polisen står till en början villrådig och obeslutsam, men eftersom flera konstaplar anländer, beslutar man att gå till attack mot de båda fridstörarna. En båt lossas i all hast och ett par poliser sätter sig i båten och ror ut. Men Rövaren och hans kamrat har ögonen öppna. När båten kommer fram, dyker badarna samtidigt – kommer upp på andra sidan och kantrar båten genom ett rejält grepp om relingen. Poliserna hamnade i vattnet och fick bråttom att tas sig i land på sköljflotten.

Vi anblicken av det som händer vrålar den växande skaran av åskådare av glädje, skrik som ekar över både sta´n och Haga.

Polisen ger emellertid inte upp. Flera konstaplar anländer och flera båtar anskaffas. Polis och frivilliga bemannar ekor och jollar och för en hetsjakt på de båda spjuvrarna, men de är omöjliga att få tag på. I samma ögonblick som snabba polisnävar hugger efter simmarna dyker dessa kvicka som ålar och flyter upp ett stycke därifrån, frustande och spottande.

Det ser verkligen ut som om vattnet är deras rätta element. De klär så småningom av sig de återstående plaggen, som de slänger mot förföljarna, och medan de väntade på nya angrepp flyter de lugnt omkring på vattnet.

När den glada leken pågått i en timma, inser en nervös folkskara att den ene av hjältarna i skådespelet försvunnit. ”Rövaren” dyker blixtsnabbt till botten – påhejad av sina kamrater på kajen – är nere en lång stund, kommer upp för att sedan dyka ner igen…

Efter flera dykningar kommer han upp till vattenytan, med en till synes livlös kropp i händerna.

– Här har ni honom! ropar han, och slänger upp sin kamrat som en vante på sköljflotten.

Det är ”Kalle skjorta” som har dukat under. På grund av drunkning eller efter slag av de åror som måttats mot honom, vet man inte.

”Rövarens” bekymrar sig dock föga om detta utan han fortsätter sina förehavanden som om ingenting har hänt – än med dykning, än med sträcksimning. Ibland uppenbarade han sig nere vid Husarbron, än uppe vid Grönsakstorget – utan att de otaliga poliskonstaplarna och deras övernitiska civila medhjälpare förmår fånga honom. Och ju längre det lider på dagen, ju tätare packas massorna av åskådare på båda sidor om Vallgraven. Det är en myllrande massa, ett hav av huvuden som betraktar detta spännande skådespelet.

Upptåget pågår till långt fram på kvällen. Vid niotiden, efter flera timmars arbete i vattnet, tycks dock denna jättekropp vara uttröttad, ty då tar han med matta simtag en sista tur till Husarbron – följd av en hel flottilj av båtar, och här förkunnar han högt och tydligt:

– Låt bli mig nu, så går jag i land!

“Rövaren” håller sitt ord. Nere vid sandhögarna går han i land och påbörjar stolt – naken som en segrare i de antika olympiska spelen – vandringen till polisens vaktkontor i Haga. Han går mellan dubbla rader av poliskonstaplar – alla fönster är fyllda av nyfikna åskådare och hurraropen dånar från de unga göteborgarnas kraftiga strupar.

Efter denna bravad får hjälten vila ut i polisarresten. Och naturligtvis får hans bragd ett efterspel inför poliskammaren. Men det säger sig också självt att denne bråkstake i längden blir ganska obekväm för polisen och samhällets lugn, varför han omsider av en gammal polismästare övertalas att lämna landet. Så sägs det åtminstone…

Nog om detta.

En vacker dag uppenbarar sig “Rövaren“, uppklädd och fin i blå kavajkostym på båten till Hull, på Englands östkust! Redo att påbörja den långa färden till Västern – Amerika.

På stranden står hans fästmö och gråter avskedets bittra tårar, och när “Rövaren“, som står i fören på Orlando upptäcker detta – störtar han på huvudet i sjön och simmar i land. Och folkmassan får bevittna en repris från skådespelet i Vallgraven. Men ”Rövaren” stiger lugnt upp på kajen, banar sin väg genom massan och omfamnar, så våt han är, sin sorgsna käresta. Efter några minuter ärr han dock åter ombord på ångaren, och när den försvinner ut på havet, drar polisen en lättnadens suck.

“Rövaren“, som egentligen har ett mycket allmänt svenskt namn, som slutande på “son“, blir amerikansk medborgare. Det ursprungliga polishatet uppfyller honom länge, men där borta får han mera respekt för ordningsmakten, eftersom de har en egen metod att behandla folk som han. När han kommer till Boston, startade han genast ett bråk med polisen på känt svenskt manér, men det dröjer inte länge innan en polispiket med arrestvagn rycker ut – ett par slag av de amerikanska polisklubborna fäller vikingen till marken och medvetslös förs han bort. I ett fängelse får han nu begrunda skillnaden mellan förr och nu.

Det berättas att “Rövaren“ slutade att leva rövarliv i samma stil som tidigare och arbetade på ostronbankarna några mil från Boston. Han tjänade bra med pengar på de läckra skaldjuren och var förresten omtyckt där. Men nog kan vi med ett leende kan minnas den tragikomiska kalabaliken i Vallgraven – för längesedan.

Fritt ur Det gamla Göteborg (Carl Rudolf A:son Fredberg 1919)

Älskade Göteborg, vi är en del av dig – hela dig…

Göteborg i mitt hjärta!

Älskade Göteborg, vi är en del av dig – hela dig – Annedal, Haga, Majorna, Masthugget, Gårda, Kungsladugård, Hisingen, Norra Guldheden, Lundby, Landala, Innanför Vallgraven, utanför vallgraven, Olivedal, Kville, Nordstan, Hjällbo, Kortedala, Bergsjön, Vasastan, Olskroken, Kärra, Johanneberg, Hammarkullen, Änggården, Lunden, Västra Frölunda, Järnbrott, Biskopsgården, Holmen, Gamlestaden, Färjenäs, Södra Guldheden, Angered, Lorensberg, Hagen, Sjöbergen, Tynnered, Gårdsten, Långedrag… och många fler delar av vår stad – stora som små.

Vi rör oss bland gator och torg i en rasande fart via kamerans öga och datorernas bländande skärmar – vi är alla passagerare ombord på dagens cyberfartyg.

Vi skämtar om gamla minnen, vi gråter vid det som berör… vi finner kärlek i naturens under. Blommorna i Botaniska, molnen över duvslag, perspektiv som växlar och tvingar oss att tänka nytt. Gamla motiv får nyare klädsel.

Inte längre kliande yllestrumpor som ständigt hasade ner till anklarna, inte längre skor som bara fick användas om söndag, inte längre dass där kung Oscar hängde på väggen, tidningspapper på hög. Nej, vi rör oss med ödmjukhet över allt som varit – före mig ingenting – efter mig ingenting…

Och älskade Göteborg vi har stått på barrikader och reclaimat våra kvarter. Förfärat över det som grävskopor raserat på en kort stund… men vi har inte glömt dig, gamla Göteborg.

Vi har vårt eget lilla rum i cybervärlden dit vi alltid kan klicka in och se tillbaka på dig med stolthet, och se framåt med tillförsikt… allt var inte bättre förr… och vi kommer alltid att älska dig.

Regnet och dimman till trots, snömodd och kylande vindar … när vår och sommar klär dina kullar, alléer och parker med grönt. Då är det så skönt! Fontäner strilar sitt vatten över ärgade kroppar.

Och när solen går ner över västerhavet, när guldkanter smeker över hustak, kyrktorn och historiska fästen – då andas jag djupt och vid Klippan smeker en ännu solvarm sten.

Älskade, älskade Göteborg!

Buongiorno signor Antonio!

Foto: Antonio A

Rödrutiga dukar, rött vin i keramikkaraffer…

Krögaren Antonio berättar på restaurang ”Pasta +” att han en gång kommer från Stockholms fina salonger… Berns. Det är 70-tal och han tar över gamla Konsumbaren på Kungsportsavenyen och startar La Gondola.

Han är ursprungligen från Sardinien, Italien. Redan som mycket ung arbetar han med att sälja livförsäkringar – assicurazione – genom att knackade dörr i Cagliari. Entreprenörsandan är väckt!

Samtalar vid tillfälle med honom om gamla minnen. Vi utbyter några fraser på hans dialekt, sardenska. En vacker ö jag besökt ett flertal gånger.
På tal om ålder tänker krögaren Antonio inte gå i pension, trots sina +70 år. Så länge man har lust och intresse för människor finns jag kvar, kommenterar han.

Antonio startar som jag nämnt ovan restaurangerna La Gondola, Gondoliere samt Hunters Pub… Tre stamställen för oss som ville pröva att smaka på något nytt. Något kontinentalt.

Då ny restaurang- och cafékultur tar fart. Långa sittningar med social samvaro. Vi äter pizza och skrattar åt sega ostslingor kring munnen, några snurrar spagettin med gaffel mot en matsked! Näst intill otänkbart i t ex Italien!

Middagar hemma byts ut till restaurangbesök med hela familjen. I synnerhet söndagsmiddagar. Så småningom kan vi också beställa pizza för avhämtning.

Funderar på om långa stunder på café nu börjar ersättas med en take-away kaffemugg! Men jag minns tillbaka på den tid då det växer fram alltfler konditorier/caféer som liknar de vi ser i storstäder ute i Europa. Där vi kan sitta länge, koppla av och bara vara. Läsa en tidning eller titta på förbipasserande.

Idag noterar jag att många är fördjupade i sina mobiler eller datorer. Det kikas under stolar och bord efter eluttag! Caféets funktion som plats för studier eller kontor ”på fickan” breder ut sig.

På restaurang ”Pasta +” erbjuds gästen det genuina italienska köket. Såväl i form av inredning som i menyval. Hit kommer också många barnfamiljer. Här kan gäster andas ut och koppla av.

Under hösten 2018 tar jag åter kontakt med krögaren Antonio som just för tillfället befinner sig på Sardinien. Jag ber om foton jag tidigare sett från den ”gamla” tiden – då han ansvarade för en stor grupp medarbetare och flera restauranglokaler på Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan. Han är vänlig nog att skicka dem så snart han kommer åter till Göteborg. För en stund kan jag studera ansikten jag känner igen, den tidstypiska klädseln, frisyrerna, inredningen och det som vi då tycker är så fantastiskt spännande att uppleva.

Arrividerci ”Pasta +” på Södra Vägen 2 – och tack ännu en gång för god mat och vänligt bemötande.
Göteborg väntar där utanför. Oktober har ännu en dag bjudit på sitt bästa brittsommarväder.

En gata i Guldheden…

                                              Doktor Elias Heyman

Göteborg drabbas av flera koleraepidemier under 1800-talet, men den första och värsta inträffar sommaren 1834. Närmare tvåtusen göteborgare avlider inom loppet av sex veckor. Läkarna står handfallna. Man har inte tillräckligt med kunskap om upphovet till sjukdomen eller om hur smittsam den var. En sak är man dock säker på. Smittan har med fattigdom att göra – och eftersom bostäderna i Majorna och Haga är eländiga blir de boende i dessa områden särskilt drabbade.

En av stadens läkare är i synnerhet intresserad av hygieniska frågor och försöker argumentera för reformer som uppenbarligen ska komma förbättra situationen. Man låter genomföra förbättringar inom renhållning och ordnadar med vatten och avloppsledningar. Dicksonska och Lindströmska bostadsstiftelserna låter bygga bättre bostäder åt arbetarna, i syfte att förebygga kolera. Stadsfullmäktige tycker snart att alla dessa förbättringar blir för dyra så det slutar med att läkaren som lämnar in alla förbättringsförslag själv får lämna sin plats i hälsovårdsnämnden!

Faktum är att smittan spred sig via vattnet man drack – vatten som är förorenat av latrin.

Mellan 1860-70 arbetar samme läkare som gynekolog och försöker förebygga veneriska sjukdomar, i synnerhet bland prostituerade kvinnor. Läkaren anser att inte bara kvinnorna skulle undersökas regelbundet – även männen som uppsöker dessa kvinnor ska man se efter. Läkaren är dessutom ordförande i Göteborgs Läkaresällskap och när lagen, som inte tillåter judar att inneha statliga tjänster tas bort, erhåller han den första professuren i allmän hälsovårdslära vid Karolinska institutionen i Stockholm. Vi är nu framme vid 1878. Elva år senare föreskriver regeringen att denna lära ska vara obligatorisk inom läkarutbildningen.

Helsovårdsföreningen har ett särkilt tema vid sitt möte den 14 december 1889; det ska handla om sundare arbetarbostäder. Professorn skall efter ett föredrag tala om hygienens betydelse för sundhet. Han börjar sitt anförande … men tystnar plötsligt. Han sjunker ihop efter ett uttryck som för en smärta.

Doktor Elias Heyman är död. Bara ett par veckor före sin 60-årsdag. Hans hjärta orkade inte längre …

I Guldheden finns gator och torg uppkallade efter läkare och sjuksköterskor som haft stor betydelse för oss Göteborgare. Jag flyttade hit med familjen i början av 50-talet, har haft förmånen att få bo på Dr Heymans gata i många, många år.

Elias Heyman (1829-1889) var son till handlande Jacob H Heyman och hans hustru Gustafva Fredrica Schlesinger. En av hans bröder, Gabriel (1828-1915), var förutom affärsman även stadsfullmäktige i Göteborg och lät bygga den Heymanska Villan vid Vasagatan.

Men det är en annan historia.

New York den 2 augusti 1910

Emigranter från Sverige

”Bäste broder Gustav! Det är nu länge sedan jag hörde något från dig så ja har glömt hvilket det är min eller din tur att skrifva. Undrar hur du mår nu för tiden. Sender här ett vy taget på en utflyckt i det gröna får se om du känner igen någon. Vi har haft ganska varmt här en tid, förövrigt mår ja mycket bra. Hoppas du gör sammaledes. Skrif snart så lengtar efter nyheter. Vänligen Noren”

Det är många rederier som ägnar sig åt att föra svenska emigranter till Amerika, och under senare delen av den mest omfattande emigrationsperioden startar Svenska Amerika Linjen (SAL) av skeppsredare Dan Broström 1915 i Göteborg. Då har den svenska emigrationen minskat sedan 1910 och SAL kommer istället att spela en stor roll för svensk-amerikaner som besöker i sitt gamla hemland Sverige. Dock med undantag från året 1923 då de dåliga tiderna i Sverige på nytt gör att emigrationen ökar för ett kort tag.

Massimmigrationen tar slut 1924 med anledning av mycket strängare amerikanska immigrationslagar.

På vykortet från 1910 ser vi förutom gruppen av svenskar också unionsflaggan – det vill säga den vi har under svensk-norska unionens tid – 1814 till 1905 – då båda nationernas flaggor är försedda med ett unionsmärke i det övre fältet intill stången. Frågan är om de oavsett upplösningen av unionen använder sig av flaggan ”over there” … eller inte ännu fått över den endast blå-gula flaggan. Vi vet att det bildas skandinaviska rörelser/lokala föreningar med anknytning till arbetslivet i Amerika.

”Det nya landet hade jord utan brukare och kallade på jordbrukare utan jord. Det öppnade sig för dem som åstundade en frihet som de saknade i hemorten. Och i varje bygd fanns det några män och kvinnor som åtlydde budet och företog den vanskliga flyttningen över till en annan världsdel. Det var de djärvaste som först bröt upp. Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet. De som stannade kvar, de tröga och tvehågsne, kallade dem äventyrslystna. De första utvandrarna visste föga om det nya landet som väntade dem. Och de kunde icke veta, att mer än en million människor skulle följa dem efter från hemlandet. Det kunde icke anan eller gissa, att ett odlat land, större än deras gamla, skulle bli frukten av det företa de påbörjat under ovisshetens himmel, i djärvhetens tecken, som ett vådligt äventyr. De män och kvinnor, som denna berättelse handlar om har för länge sedan lämnat detta livet. Några av deras namn kan ännu läsas på söndervittrade gravstenar, resta tusen mil från den bygd, där de föddes till världen. I hemorten är deras namn glömda och deras utvandrings äventyr skall snart ingå i sagan och legenden.”

Ur V. Moberg, Utvandrarna

Under 1910 når den svenskfödda befolkningen i USA sitt maximum om 665 000 personer. Vi får inte veta så mycket mer om Noren. Bara att det, idag och i Sverige, finns knappt en handfull män som bär det namnet – Noren.

Och förhoppningsvis kommer han att trivas i sitt nya hemland och vi får hoppas också att hans ättlingar inte glömmer sina rötter i Sverige!

En omskakande färd med skeppet ”Finland” – SOIC

”Ostindiefararen Finland i Storm” av Jacob Hägg, 1921. Göteborgs Sjöfartsmuseum

Det hänger en inramad bild av ett skepp på min vägg. Ett sommarminne från ett besök på skeppet Götheborg III.
Skeppet Götheborg III ligger då vid Stenpiren i Göteborg och jag gör en sväng i butik för souvenirer. Det är där jag hittar tavlan. Inramad och klar. Någon har avbildat skeppet ”Finland” – Svenska Ostindiska Kompaniets skepp som under tredje oktrojen, 1766-86 – far till Canton i Kina.

Skeppet lär ha en lastförmåga om 450 läster (1 läst drygt 2 400 kg) och besättningen uppgår till 150 män. Befälhavare ombord är Carl Gustav Ekeberg. En legendarisk kapten inom kompaniet. Känd för ett otal resor till Kina. Han är femtiotre år när han den 26 december 1769 ger order om att skeppets ankar ska lättas och resan tar sin början.

Hemma i Uppsalatrakten bor kaptenens hustru Hedvig och de tre barnen Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.

Vid förra resans hemkomst, den 16 augusti 1767, då med skeppet ”Stockholm Slott”, har han dessutom med sig en liten gosse från Sumatra. En gosse som inom loppet av två år lär sig svenska i tal och skrift. Han blir kristnad i Thensta kyrka, Wattholma och får namnen Johan Pehr Gustav. Men denna berättelse handlar om hans fosterfars resa med ”Finland”. En resa som går till historien.

Fru Hedvig Ekeberg får, efter flera veckors väntan på korrespondens, kännedom om den storm som drabbat skeppet ”Finland” på utresan från Göteborg mot Skottland.  Kanske vill inte heller kaptenen oroa sin familj med just den händelsen och väntar med beskedet.

Det är i Göteborg vid midvinter år 1769 som kapten Ekeberg ska föra skeppet ”Finlands” tredje resa till Kina, själv är han gjort dryga tio långresor för kompaniet. Tillsammans med etthundrafemtio man står han redo att i den bistra vinterkylan segla skeppet med lasten av levande djur, proviant, vatten och varor att omsätta till silverpiastrar – förutom ballasten av tutanego – en legering av koppar, zink, nickel och tenn som är eftertraktat i Kina. Skeppet är bestyckat med trettio kanoner som ska hålla eventuella pirater på avstånd.

Ombord på resan följer en modig ung man, Jacob Wallenberg från Östergötland, som skeppspräst. Onekligen har han genom kontakter med kompaniet anhållit om en icke-kyrklig befattning, men får acceptera att som tjugotreåring hastigt bli prästvigd och ”insparkad i den heliga hopen”, som han själv uttrycker det. Han längtar efter det stora Äventyret.

På juldagsmorgon lyfter två svenska skepp ankar och lämnar Göteborg för att göra sällskap till Kina. Vargavintern tvingar lotsen att hacka upp en ränna i isen – ända ut till Vinga där skeppen når öppet vatten. Kaptenerna vill ge sig av nu, trots det mest hårda förhållande, för att långt senare komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön.

Någon uppvärmning ombord på ”Finland” finns inte och riggen är såphal av is. Manskapet får extra ransoner brännvin för att vara vid gott mod i det kalla och hårda vädret. Sextusen liter brännvin har bunkrats upp.  Dessutom finns det stora mängder öl ombord och förråden ska också komma att fyllas på under resans gång.

Kaptenen förbjuder, som sig bör , fylleri under tjänstgöring och tillåter inte heller underbefälet att ge order med hot om prygelbestraffning – sträng, men rättvis, ordergivning fungerar bäst enligt honom.

Veckor av storm följs av en orkan som i det närmaste sänker skeppet som kastas runt i orkanvindar och dånet från orkanen slopar alla möjligheter att ens höra vad som ropas på nära håll.

Det är mitt i natten – inga ljus och full orkan – då en enorm våg slår sönder och river med sig allt som är fast och löst. Kanonerna och ankartågen vräks mot ena sidan och orsakar en krängning av skeppet som blir liggandes med relingen mot vattnet. Spillror av skeppet ligger i en enda röra på däck där timmermännen in i det sista står redo att kapa masterna.

Även människor slås i spillror. En matros faller från en mast och slukas av det vilda havet och överger en mor med tre små barn. Kapten Ekeberg är endast en tågstump från att drunkna, men lyckas rida ut stormen. Han beslutar att föra skeppet till hamn för att låta reparera de enorma skadorna och fylla på förråd som uppslukats av vågorna. De söker nödhamn i Norge, bara en dags etapp ifrån Göteborg!
Både skepp och besättning är svårt sargat.

”Klockan slår tio. Ur vägen, ur vägen! En störtsjö! En dödsförskräckelige buse, så hög ungefär som Utterhällan och så bred som Hisingen rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen oaktat deras dubbla surrningar, rasade akterut, kastade över ända allt vad honom förekom. Vår vaksamme gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket och utom en välsignad tågstump som lyckeligen föll honom i händerna så hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor.”

Ur Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”

När orkanen lägger sig predikar skeppsprästen ur Matteus evangelium om hur Jesus sov i skeppet då det stormade. Nu tackar de Gud.

Genom vindpinade farvatten – norr om de brittiska öarna – beslutar kapten Ekeberg om resans början. Trots att det uppenbarligen är en riskabel färdväg eftersom hälften av ostindie­farare som gått under gör det just här. Mitt i vintern. Ekeberg väljer ännu en gång samma väg. I hopp om att komma rätt långt senare!

I mars, efter tre månader från starten, görs ett nytt försök att segla ut. Men döden verkade vara planterad under däck och många män drabbas av rötfeber. Skeppet förlorar ytterligare sju man på mindre än tjugo dygn. På en och samma dag stöts tre lik stöts överbord. Insvepta i segelduk som mycket väl sytts ihop. En påminnelse om sårbarheten bland besättningen som inom loppet av några veckor halveras… förra gången är det sjöpesten som orsakar att vattnet blev odrickbart.

– Ligger det en förbannelse över skeppet? undrar någon ur besättningen.

Nej, det blir inte fler dödsoffer denna gång, och snart når skeppet ”Finland” passadvindarnas bälte och resan blir mer angenäm. Luften är klar och den goda maten som fyller allas magar, sväljs ner med vin. Seglen är välfyllda av goda vindar! Smakfullt Madeiravin hämtas in från afrikanska västkusten.

På försommaren siktas Taffelberget och skeppet ankrar vid Falso Bay med hjälp av lotsar. Under en skakig färd i vagn beger sig delar av besättningen till Kap där gästfriheten mot svenskar är långt mycket större än i andra städer. Här bjuds det frikostigt med olika slags viner och till skillnad från hemresorna stannar skeppet länge i hamn för proviantering.

Goda Hoppsudden lämnas och efter sex veckor kan den unge skeppsprästen Jacob glädjas över sin lockelse till äventyr och åt att äntligen kunna sikta Java.

Halleluja!

Två månader senare passerar skeppet sundet mellan Java och Sumatra. Det är här som kapten Ekeberg tre år tidigare träffar på ett holländskt skepp och köper loss en liten gosse. Pehr, som lever som en del av familjen Ekeberg. Kristnad och allt.

Skeppet tar sig norrut, upp till det Sydkinesiska havet. Ett hav med lynniga stormar som antingen för dem till Canton i Kina eller därifrån. I samma vatten hotar pirater och de ämnar möta våld med våld. Med trettio kanoner ombord kan kaptenen, kargörerna och besättningen känna sig säkra.

Samma procedur följer varje resa till Kina. ”Finland” tar sig med god segelfart mot Kina och ankringsplatsen Wampoe i början av september 1770.
Kapten Ekeberg tycker det är märkligt att skeppet Prins Gustav – som avseglar samtidigt från Göteborg – sedan nio veckor ligger vid samma slutmål. Ett tjugotal europeiska skepp trängs tillsammans med de båda svenska skeppen på redden utanför Canton.

Denna gång har besättning endast tre månader på sig att fylla lastrummen med dyrbarheter. Bråda handelsdagar väntar kargörerna och deras assistenter. De kinesiska reglerna tillåter fortfarande inte manskapet att lämna skeppet.

I slutet av december är last­rummen fyllda, vindarna gynnsamma och ”Finland” anträder den långa vägen hem.

Ännu en gång lyfter kapten Ekeberg handen till hälsning åt manskapet som lämnar skeppet för att fira återkomsten till Göteborg i början av juni 1771. För sjömän som överlevt och uthärdat den svåra resan väntar livets glada dagar. Innestående löner ska även denna gång göra dem alla till välbärgade män.

Skeppsprästen Jakob Wallenberg går lycklig  iland och under armen har han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare.

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack,

Mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda…
Med oss är det bättre til at dansa.
Piasters klang är wår musik.
Piasters klang är wår musik.”

Lasten förs i land med småbåtar, katalogiseras och magasineras i avvaktan på den stora auktionen. Stora pengar väntar delägarna i kompaniet. Samma förfarande gäller nu som då – vinsten från resan delas upp utifrån var och ens insats. Alla får sin del av kakan.

Resans nykomlingar som ”hönsat” en peng vid passe­ringen av ekvatorn fyller åter Klippans krogar och under vilt festande hålls svamliga tal, både till kompaniet och till kunga­husets Punschen flödar, musikanter spelar och sjunger medan kvinnor uppvaktas.
Kapten Ekeberg måste sin vana trogen stävja att knytnävskamp uppstår. Först efter festandet splittras manskapet och med det, den täta gemenskap som stärkts alltsedan påmönstringen den kalla vintern, för ett och ett halvt år sedan.

Kanske är det ändå känslan av samhörighet som gör att kapten Ekeberg ständigt återvänder till det närmaste livsvariga sjölivet? Resan med ”Finland” tillhör en av de mest dramatiska resor han gör under sin trettiosex år inom sjölivet. Ekeberg gör sig ingen brådska hem till Altomta, han stannar kvar en tid i Göteborg och reviderar ofullständiga sjökort.

Änkefru Ingeborg Olsson väntar på sin hyresgäst i kaptensbostaden inom Amiralitetsförsamlingen. Här känner han sig hemma. Här är något av hans barn födda.
Att han har en skuld till staden bekymrar honom knappast. Han befinner sig utanför stadens portar – gränsen för en skatteindrivare.

Slavpojkens önskan (A Child´s Anti Slavery book 1860)

Min anfader ”Philandor” köptes loss som slav hos holländare av kapten Carl Gustaf Ekeberg på sin väg från Kina. Kom till Göteborg med skeppet ”Stockholms slott”. Hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten går utan större dramatik. Klockan är åtta på söndagsmorgonen då lotsbåten möter upp vid Vinga utanför Göteborg.

Inom loppet av två timmar, exakt vid tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet upp på mudderbanken vid Klippan. Kaptenen och kargörerna kan andas ut. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets (SOIC) historia. Penningamässigt. Jag tillägnar pojken denna dikt.

THE SLAVE BOY’S WISH – From A Child’s Anti Slavery Book

I wish I was that little bird,
Up in the bright blue sky,
That sings and flies just where he will,
And no one asks him why.

I wish I was that little brook,
That runs so swift along,
Through pretty flowers and shining stones,
Singing a merry song.

I wish I was that butterfly,
Without a thought or care,
Sporting my pretty, brilliant wings,
Like a flower in the air.

I wish I was that wild, wild deer,
I saw the other day,
Who swifter than an arrow flew,
Through the forest far away.

I wish I was that little cloud,
By the gentle south wind driven,
Floating along so free and bright,
Far, far up into heaven.

I’d rather be a cunning fox,
And hide me in a cave;
I’d rather be a savage wolf,
Than what I am – a slave.

My mother calls me her good boy,
My father calls me brave;
What wicked action have I done,
That I should be a slave?

I saw my little sister sold,
So will they do to me;
My heavenly Father, let me die,
For then I shall be free.

A Child’s Anti Slavery Book: Containing a Few Words About American Slave Children and Stories of Slave-Life, 1860. New York, Carlton & Porter

Hotel Eggers vid Drottningtorget 2-4

Hotell Eggers

På Drottningtorget – nära centralstationen – står ett av Sveriges äldsta hotell. De första delarna byggs så tidigt som 1820 och placeras på resterna av Göteborgs ringmur från 1600-talet, bastionen Johannes Rex. År 1858 byggs den nuvarande järnvägsstationen och året därpå inrättas Järnvägshotellet i den sydöstra delen av huset. Hotellet ägs av L E Lindblad, som för övrigt är den andre medborgaren i Göteborg som har rätten att utskänka alkoholhaltiga drycker i sin restaurang. De här kvarteren är också för många den sista anhalten för svenskar som utvandrar till Amerika. Kanske tillbringas sista natten i hemlandet just här?

En kväll möts två herrar i hotellets bar – ägaren själv L E Lindblad serverar en gäst som han tycker verkar vara en gentleman med stil. Gästen heter Emil Eggers och han har just kommit hem från resor i Tyskland, Frankrike och Belgien där han skaffat sig erfarenhet inom kökskonsten. I Europa lär han sig serverings- och vinkyparkonsten. Under flera år arbetar, lever och andas han Europas krogkultur.

Nu står Emil här i baren – året är 1875 – och blir tillfrågad av hotellägaren Lindblad om han kan tänka ta anställning på hotellet. Emil tackar ja och stannar där som sommelier under tre år. Sedan får han nog och blir istället portier på grannhotellet Christiania, som också ägs av Lindblad. Under samma period gifter Emil in sig i Lindbladsfamiljen och köper Hotel Christiania för 220 000 kronor.

Emil har en dröm – han vill förverkliga sin vision att skapa ett stort gediget lyxhotell. Vi är nu framme vid året 1883 när Emil Eggers startar sitt drömprojekt genom att genast köpa grannfastigheten för 11 000 kronor och med hjälp av mästerarkitekten Johan August Westerberg drar han igång projektet

Det ska komma att ta tio år att förverkliga Emils dröm. Först år 1894 invigs det nya hotellet med sina hundra rum, vinterträdgård, American bar, restaurang, Mohriska Caféet, en särskild konsertsalong, festvåning och en stor sal, kallad Vita Havet. Arkitekten Westerberg kan nöjd beskåda sin skapelse – ett lyxhotell i fyra våningar.

På invigningsdagen i oktober 1894, skriver Emil Eggers ett manifest:

Through hard work and not without several setbacks, I finally reached the day when I was able to open my new hotel. In order to avoid confusion with other not such elegent hotels, and to keep the Hotel in my name, I have decided to rename it Hotel Eggers.

Både exteriören och interiören får för all framtid ett högt kulturhistoriskt värde. Byggnaden präglas i huvudsak av nyrenässansen stilideal. De rikt dekorerade putsfasaderna, brutet plåttäckt tak och ett litet inbyggt gårdsutrymme. De två huvudfasaderna mot torget har en enhetlig utformning. Längs entrésidan i öster finns en före detta sommarveranda – med rader av små gjutjärnskolonner. Fasaden mot söder har en överdådig fasadutsmyckning på mittpartiet och balkonger med sirliga smidesräcken. Översta våningen betonas genom frontespiser (ungefär som som takkupor) och parvis placerade rundbågade fönster.

I entréutrymmena och restaurangen har interiören sekelskifteskaraktär. Här finns kraftiga gjutjärnskolonner och taket har en vacker stuckatur. Huvudtrappan sträcker sig in i entréhallen med ett elegant järnräcke och dekorerat fönster. Även hissen är i sekelskiftesstil. Matsalen är inredd med mörka sparsamt dekorerade paneler och tapeter av gyllenläder. Här finns nu nymodigheter som hiss och elektriskt ljus, samt telefoner på varje rum. På societetsvåningen har alla gäster rum med bad och balkong. Men det är restaurangen och baren som är en riktig raritet.

Ett dåtidens inneställe. Här bildar 1886 Karl Nordström, Bruno Liljefors, Carl Larsson och Anders Zorn Konstnärsförbundet som opposition mot den konservativa konstakademien i Stockholm. Konstnärerna firar och festar för det vilda tillsammans med en rad kändisar.

Alla har var sitt stamgästrum som de kunde återvända till när barrundan är över. Gästboken fylls av kända personers namn, kungligheter, operasångare, konstnärer, diplomater, gräddan av Göteborgs societet. Notan kan en konstnär som Zorn signera med sina stora snirkliga initialer och vips, blir det ett dyrbart konstverk som motsvarar beloppet på notan.

Hit lär ha kommit ryska flyktingar. Här möttes diplomater – tyskar och allierade – för hemliga överläggningar om fångutväxlingar. Där inne i rummen med inrökta lädertapeter.

Kända skeppsredare tar sig längre in i baren, bortom den vackra restaurangavdelning erbjuds några mindre salonger – chambres separées – som kan nyttjas för amorösa äventyr. Högst privat!

Efter Emils död, 1921, tar sonen Axel över driften av hotellet, men i samband med Axels hustrus död 1948 avslutas den Eggerska eran..
Från mitten av 1940-talet är fastigheten ständigt rivningshotad, vilket gör att underhåll blir eftersatt under många år. Kommunen äger nu hotellet. Spårvagnstrafiken kräver sitt offer, Eggers Schweizeri i väster rivs, men efter fortlöpande ombyggnader och varsam förnyelse har både atmosfär och till viss del interiören från det gamla Eggers kunnat bevaras. Idag ett välbesökt hotell.

De vita fasaderna är fortfarande en prydnad för Drottningtorget.

Landets tredje äldsta hotell åtnjuter numera status som kulturskyddad byggnad.

Namnhistoria;

Järnvägshotellet 1859-1876

Hotel Christiania 1876-1894 f d Lindblads hotel

Hotel Eggers 1894 –

« Äldre inlägg

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑