Kommer med tåg till Milano i Italien. 60-tal. Ska vidare mot sydligare delen av ”stöveln”, men hinner med ett uppehåll för att se den gigantiska katedralen, mata duvor på torget och bli fotograferad av ”turistfotograf”. Ofta under min vistelse i Italien hör jag utrop som ”esse kappa effe” – kanske som en fråga eller bara något man associerar till då en svensk dyker upp. Jag förstår inte kommentaren. Då.
Långt senare får jag förklaringen, S-K-F! Bokstaverat och uttalat på italienska. I Italien har bl a Svenska SKF rekryterat arbetskraft. Man har sett annonser från de svenska industrierna.
Läser ”När Italienarna kom till staden” – En studie av den italienska arbetskraftsinvandringen till SKF i Göteborg 1947-1972 samt lyssnar på intervjuer ur radioprogram som bl a handlar om ”Lilla Milano”.
Bristen på arbetskraft är stor efter kriget i Sverige. I Italien är situationen omvänd. Den första gruppen kommer till Göteborg i juni/juli1947.SKF köper in 28 paviljonger som tidigare varit flyktingboende. Paviljongerna placeras österut på fabriksområdet mellan Säveån och SJ’s bangård. Barackerna går under namnet ”Lilla Milano”. De ca 10 kvadratmeter stora rummen är till början standardutrustade med säng, hylla, byrå, bord och stolar. Dusch och tvättkar finns i ett separat hus. I slutet av året kommer fästmör och fruar till de italienska männen. Då är 142 italienska män och 27 italienska kvinnor anställda på SKF. Många av kvinnorna får arbete i fabriken. Några anställs som städerskor och andra får jobb i SKF’s matsal.
SKF köper den italienska kullagerfabriken RIV 1964. Då anländer ytterligare en grupp italienare som flyttar in i ”Lilla Milano”. Då får de samsas med andra nationaliteter som finländare och jugoslaver. 1965 bor 550 personer i Milanokolonin. 1972 rivs barackerna som till en del ersätts av bostadshotellet i kvarteret Tonfisken i Gamlestaden.
Intervjuer i radion ger vid handen att många av de inflyttade italienarna slutar som industriarbetare efter några år och öppnar i stället de första pizzeriorna.Däremot blir pizzabagarnas barn inte pizzeriaidkare utan de skaffar sig ofta en akademisk utbildning. Pizzeriorna drivs vidare av andra, ofta invandrare från andra länder än Italien.
Italienska invandrare har bidragit på många sätt till de svenska framgångarna under efterkrigstiden.”Lilla Milano” finns kvar, men nu som fotbollsplan!
