Om väggar kunde tala

Etikett: Ekeberg

Göteborgs Amiralitetsförsamling – kyrka, församling i Majorna

Kapten Carl Gustav Ekbergs yngsta dotter, Hedvig Charlotta föds den 31 januari 1758, i Göteborgs Amiralitetsförsamling.

Bebyggelseregistret;

I Göteborgsstadsdelen Majorna fanns det i början av 1800-talet två kyrkor – Mariebergs kyrka från år 1787 samt Kungliga Amiralitetskyrkan vid Stigbergstorget som är omnämnd i historiska källor redan år 1708. Kungliga Amiralitetskyrkan kallades ofta för Varvskyrkan och tillhörde egentligen flottan men fungerade i praktiken som församlingskyrka för stadsdelens invånare. Båda kyrkorna var små och i dåligt skick. Ingen av dem var egentligen byggda som kyrkor, utan lär ursprungligen ha varit materialbodar som nödtorftigt iordningställts för gudstjänstbruk.

Den 29 september år 1820 förstördes Varvskyrkan i en eldsvåda och Mariebergs kyrka kunde omöjligt rymma stadsdelens alla kyrkobesökare. Av den anledningen bestämde sig de båda församlingarna att slå sig samman och i april år 1824 bildades en ny församling – Förenade kustförsamlingen. Med gemensamma krafter hade då båda församlingarna för avsikt att uppföra en ny stor kyrka av sten.

I nuvarande Carl Johans kyrka finns från den gamla Varvskyrkan dels en altartavla, som föreställer Jesu nedtagande från korset, dels ett ”väggur med fodral”. 

Från början var Djurgårdskyrkogården för Gamla Amiralitetsvarvet, och då främst avsedd som begravningsplats för dess officerare, den kallades först för ”Gamla varvskyrkogården” eller ”Amiralitetskyrkogården”. 

Majborna tillhörde Örgryte församling och hade alltså kyrka och begravningsplats i Örgryte! Man förstår att den växande befolkningen i Majorna önskade en kyrka och en kyrkogård på närmare håll. För amiralitetsstaternas personal och på Nya Varvet bosatta fanns visserligen provisoriska kyrkor, och på Gamla Varvet tillkom Varvskyrkan, som från 1786 blev kyrka för den s k privata församlingen eller Varvsförsamlingen. Men de som bodde i Majorna och inte tillhörde Varvsförsamlingen hänvisades ”att hålla sig till Örgryte församling, inom vilken socken deras ägor äro belägne”. Detta för att Örgryte kyrka och prästerskap ”icke måtte lida någon minskning i deras rättigheter”. Under en eldsvåda, som härjade hela Stigberget den 29 september 1820, hade gamla Varvskyrkan med klockstapel brunnit ned och dess kyrkklockor blivit 92 lispund nedsmält malm. Båda kustförsamlingarna höll därefter gudstjänster i Mariakyrkan. I april 1826 på- börjades ett kyrkobygge – den blivande Carl Johanskyrkan. 

Jakob Wallenberg; 

Varfskyrkotornet i Götheborg Amiralitets- eller Varvskyrkan, som låg i den nuvarande Gamla varvsparken, var ända till slutet av 1700-talet den enda kyrkan i Majorna. 

Just vid tiden för W:s resa ombyggdes och utvidgades den, varvid bl. a. ett litet fult torn, utan klockor, tillkom .

Arkiv digital;

Amiralitetsvarvsförsamlingen tillkom år 1700, då amiralitetet i Göteborg erhöll medel till särskild amiralitetspastor och kollekt anslogs till anskaffande av gudstjänstslokal. Den kallades även Amiralitets-Warvs församlingen, Varvsförsamlingen samt från 1876 också privata församlingen. Till den hörde sådana personer som på ett eller annat sätt varit knutna till amiralitetet. 
Alla andra, som bodde i Örgryte socken, skulle tillhöra Örgryte församling. Genom kungligt brev 1786 24/2 blev Amiralitetskyrkan förklarad för ”frikyrka och församling, till vilken var och en, som det åstundade, ägde frihet att sig hålla”. 

Åren 1700-1805 utgjorde Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling ett eget pastorat.

Åren 1805-1820 var Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling annexförsamling i Örgryte, Göteborgs hospitalförsamling, Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling och Göteborgs Marieberg församlingars pastorat.

Den 26 november 1820 överenskoms på sockenstämma med Mariebergs församling och Amiralitetsvarvsförsamlingen om byggande av en gemensam kyrka. Från slutet av år 1820 till 1828 benämndes de båda församlingarna vanligen Förenade Kustförsamlingen eller Kustförsamlingen. 1828 ändrades namnet till Karl Johans församling. 

Rolf A Simonsson; 

Gränsen för Göteborgs äldre redd.
Den plats där Varvet anlades kom att bilda gränsen för Göteborgs äldre redd, eftersom älven bortanför denna plats och vidare in mot staden var för grund för att där tillåta ankring av de mera djupgående fartygen.
Amiralitetsvarvet bildade en egen församling till vilken inte bara den där förlagda krigsflottan med dess Stat hörde, utan också de som var bosatta i de hus och egendomar som tillhörde varvet. Amiralitetskyrkan låg vid Stigbergstorget och var en rödmålad Korskyrka av trä med ett fyrkantigt torn försett med två kyrkklockor.

Himlaporten – dopet av en hedning den 15 oktober 1769

Sommarens grönska är på väg att övergå i gult och brunt – och byvägarna är eländigt leriga efter allt regnande.

Gårdsfolket hjälps åt att skörda både säd och köksväxter. Trädgårdslandet bakom huset är visserligen fortfarande fyllt av kål, och i drivhusbänkarna har Philandor odlat allehanda grönsaker. 

En del äpplen hänger ännu kvar i sina träd. De är av en sort som kan plockas sent i oktober och ibland ända till jul. 

Thenstas kyrkklockor ringer till Gudstjänst.  ”Till dig kommer alla människor för att bekänna sina synder”, läser församlingen.  

Philandor vill komma i god tid till Thensta prästgård. Solen står så lågt över horisonten att jordkokorna kastar långa skuggor och luften är klar. Han har prövat vägen mellan Altomta och prästgården – och vidare till kyrkan. Gång på gång. Det öppna landskapet han följer från Altomta till kyrkan är vackrare än någonsin. Utsikten, när han just passerat , gör honom stundom andlös och kyrkan är snart inom synhåll. Väl inne i prästgården väntar föräldrar och faddrar och det är dags att dra en lång vit kåpa över honom. 

Han har sovit oroligt hela natten eftersom alla tänkbara frågor kring kristendomskunskap och trosbekännelse snurrar runt i huvudet. Läser högt för sig själv, ideligen.  Frukosten intar han under tystnad och fru Hedvig lägger sin hand på hans axel som för att lugna honom. Alla är på benen. Matsalen är redan dukad för att ta emot många gäster.                    

Herrskapet Ekeberg far snart iväg i den blå övertäckta vagnen – för att ta emot gäster och faddrar, som undan för undan kommer resande till prästgården. Själv går Philandor till fots.

Det är dagen D – som i dopdagen. Sedan ankomsten till Altomta herrgård, hösten 1767, har Philandor och systern Hedvig Charlotta tillbringat mycken tid med familjens informator, tillika socknens skolmästare och kyrkoherde. Omsider är han skickad att få ta emot detta sakrament. Ekebergs barn är döpta som nyfödda och undslipper därmed att bli rannsakade om kristendomskunskaperna..

I almanackan skrivs den 15 oktober 1769.   Om en stund ska Philandor högtidligen vandra genom Himlaporten och som electus – ”den utvalde” – bli upptagen i den kristna församlingen.  Nu skall han äntligen få tillträde till kyrkan som han hittills bara fått beskåda från utsidan. När han går ut kommer han inte längre vara en hedning. Enligt prästen föds alla barn som hedningar och är öppna rov för den onde. En osäker tillvaro alltså.

Klockan elva, vid tiden för högmässan, ska inträdet ske i kyrkan som ligger i förnäm avskildhet i den uppländska bygden. Precis som Altomta gård. Precis som Salsta slott, där en av hans faddrar bor, den drygt tjugoårige greven Per Brahe. Dopet är en avgörande händelse för hela familjen Ekeberg och alla sockenbor har kommit till kyrkan för att beskåda denna uppseendeväckande tilldragelse. 

Föregående söndag kungjordes dopet och prästen talade särskilt om sockengemenskapen som kommer att stärkas ytterligare, efter denna unika akt i deras kyrka. En storslagen tillställning som ska upptecknas och beskrivas i sockenstämmoprotokollet. För att visas upp för eftervärlden. 

Oktobervinden tar tag i Philandors vita kåpa – alban – och som om han har vingar bärs han fram under sin vandring från prästgårdens södra gärde, samtidigt som kyrkklockorna börjar ringa samman. En mörk ängel i vita kläder. 

Väl framme vid kyrkporten leder landshövdingens huspräst fram honom till vapenhuset, där blir han stående inför alla faddrar. 

Han har knappt någon saliv kvar att få ner i sin strupe och söker oroligt ögonkontakt med äldsta systern Anna Catharina, som långt om länge blinkar tröstande till honom. 

I vapenhuset välkomnas alla faddrar av socknens präster; kyrkoherden magister Martin Forsswall och komminister Olof Broman. Därefter går prästerna i bredd framåt i altargången medan Philandor och de fjorton faddrarna följs åt ända fram till koret. 

Prästerna vänder sig om, anvisar de kvinnliga faddrarna till sina platser i klockarebänken och de manliga faddrarna i främsta bänken på manfolkssidan, medan ”den utvalde” placeras på en stol framme i koret. Mässan förrättas som alla andra högtidsdagar. Philandors fingrar dras ofrivilligt till ena örsnibben, som liksom resten av kroppen, är het av ångest.  Församlingen sjunger psalmerna; 

”O Herre Gud av himmelrik! Giv oss nåd att prisa dig” 

samt

”Hela världen fröjdes Herran Tidigt och av hjärtans grund.”

Kyrkoherde Forsswall bestiger därefter predikstolen och talar med utgångspunkt från profeten Jesaja om ”Guds fördolda underliga råd, dem han går härliga igenom till vårt bästa”.  Han tillägger att denna söndags predikan är särskilt tillägnad Philandor och ger församlingen den historiska berättelsen; 

… en hedning ungefär 12 år gammal född i Landskapet Nias på Sumatra wäst Coust, hemförd till Sverige tillika med 2ne [andra] hed[niske] gåssar år 1767 på Swänska ostindiska compagniets skepp kallat Stockholms Slott af Capitaine Leutnanten kongl. Amiralitetet i Carlskrona och Capitain wid ostindiska compagniet Hr. Carl Gustav Ekeberg Ägare och boende på Altomta Rusthåll.

Tacksägelsen till fosterföräldrarna avslutas med att den utvalde gossen förmanas att vörda denna Guds nåd att frälsa honom från hedendom, vilket alltså har skett med hjälp av kapten Ekeberg och hans hustru Hedvig. De båda nickar instämmande till kyrkoherdens yttrande. Församlingen sjunger åter en psalm medan kyrkoherden skrider fram till koret och inleder förhöret om Philandors kunskaper i kristendom. 

Pojken vill inte längre kallas en hedning, så med stadig röst svarar han på alla de etthundraåttiotre frågorna som prästen ställer. Han möter fosterföräldrarnas stolta blickar och kan äntligen njuta av svalkan innanför de metertjocka kyrkväggarna. Den vita kåpan klibbar runt kroppen.

Prästen hänger på sig mässhaken och tecknar han åt Philandor att resa sig och upp och tillsammans med faddrarna gå fram till dopfunten. 

Den änglaklädde Philandor kliver upp på fotpallen och böjer sig över dopfunten av utsirad granit.  Prästen öser vatten över det svarta håret – i den treeniga Gudens namn – Fadern, Sonen och den Helige Anden. 

Rännilar av kallt vatten söker sig utmed ryggen när pojken reser sitt huvud. Hedningens tid är förbi och fram kliver den kristnade; 

Johan Pehr Gustav

Han föräras namn efter de förnämsta faddrarna – landshövdingen i Uppsala, riddaren och baronen Johan Funck, löjtnanten greve Pehr Brahe på Salsta och sin fosterfar, kapten Carl Gustav Ekeberg. Akten avslutas med att några gossar i koret tonar upp i en psalm på den nydöptes vägnar;

Nu love Herren all den hednaskara,

och prise Gud allt folk. Som månd´ vara:

Ty Herrans nåd och sanning vitt och brett

Är väldig över oss i evighet. Halleluja”!

Äntligen återgår de till sina bänkar. Den nyss namngivne Pehrs blick nuddar alla murala målningar på tak och väggar. Tittar de ner på just honom? Han hör inte längre kyrkoherdens tal eller församlingens psalmsång. 

Han har fastnat vid målningen av ynglingen som sitter högt uppe i ett träd. Under ynglingen står döden och sågar av trädet med orden; ”Du spred pengar och guld och tänkte inte på dödens stund”.

Vad mycket pengar har inte spridits i denna församling? tänker Pehr och låter blicken vandra vidare till det gyllene altarskåpet. Få barn i denna samling måtte väl veta så mycket om livets lidande som han? Men nu är han Pehr, och han har förts genom Triumfbågen – mot det heliga koret – och lämnat svar på kyrkoherdens alla frågor. Har han då inte förtjänat att få ta del av sakramentet som lovat honom att åter bli friköpt? 

Friköpt genom syndernas förlåtelse. Det som skall frälsa från döden och djävulen och ge evig salighet. Det lovade ju prästen. I gengäld lovade Pehr sin tro och gav sin bekännelse.  Hela kyrkans församling är idag vittne till hans inträde i deras gemenskap. Kommer han att duga nu?  

Och faddrarna. De fjorton faddrarna som ska ta hand om barnet utifall föräldrarna dör under uppfostringstiden. Vad tänker de på just i detta ögonblick? Smickrade över att ha blivit tillfrågade av kapten Ekeberg? Eller tänker de på den rikliga undfägnaden som väntar på Altomta? 

Där bjuds det på kalvstek, kalkon, glaserad skinka, aladåb, kronärtskockor, gröna bönor. Plättar och pannkakor med vispad grädde och goda pajer. Men Pehr känner ingen hunger. Vill bara andas ut, alldeles för sig själv. I rummet på andra våningen. Ännu kan han höra prästen tacka församlingsborna för att de inte ställt till oväsen vid anblicken av honom! Att de skött sig väl.

Ur sitt gömme tar han fram det lilla läderbandet med amuletterna.  Jag är ”friköpt” tänker han … för vilken gång i ordningen? Med lätta steg hade han vandrat från kyrkan – åter till Altomta gård. 

Pehrs trygga hem på jorden.

Hästskjuts genom landet! Från Göteborg till Altomta…

Gästgiveriet vid stadsgränsen mellan Göteborg-Kungälv fanns redan vid 1700-talet. Huset på bilden är från 1800-talet. Det 200 år gamla gästgiveriet i Agnesberg, Angered brann under en lördag i juli 2018 ner till grunden. 

Dags att ge sig av, förklarar fru Hedvig för barnen och jungfrun. Hur många dagsresor det handlar om vet ingen säkert. Bara att det nu står en hästskjuts utanför den stora porten, och väntar på att familjen Ekeberg med sin utökade barnaskara ska fara hem. Hem till Altomta gård i Uppland.

Första dagens resa är slut redan efter ett par mils färd och de stiger ner från vagnen efter en ranglig resa från Göteborg. Gästgiveriet vid stadsgränsen får ett besök. Med fru Hedvig i spetsen följer svansen av kaptenen, barnen och jungfrun, rakt in i nästa gästgiveri där både mat och sovplatser väntar.

Trots den mjuka sittdynan i vagnen, har resan frestat på deras kroppar. Vägarna är smala, grusiga, gropiga och tillåter bara två hjulspår. Vid möte måste vagnen väja undan och kränger så pass mycket att lilla Hedvig Charlotta ibland lyfts av för att kräkas. Precis som Philandor gjorde då han första gången kom ut på ett öppet stormigt hav. Man vänjer sig…

Vid första nattens härbärge tittar pojkögon storögt på rosiga tjänsteflickor som ilar ut och in mellan innergården och köket, halvt avklädda i augustivärmen.
Hästar, bönder, vagnar, skjutspojkar, hundar, grisar och resande blandas i en total förvirring. Den fräna lukten av hästspillning och svettiga seldon, av brännvin, damm och solvarmt trä tränger in i näsborrarna.

En liten främmande pojke somnar på madrassen, fylld av halm, omtumlad och utan ork att ens ta av sig de dammiga kläderna.
Skjutshållens avstånd från varandra är avpassade till vad en häst orkar dra under en dag, men ibland tycker fru Hedvig att de ska fortsätta resa utan uppehåll för natten.

Philandor vaknar till var gång sällskapet avstannar och kapten Ekeberg bullersamt argumenterar med kontrollerande vakter vid länsgränserna.
– Inrikespass, skriker uppstudsiga vakter.
När kapten Ekeberg nämner barnens namn sticker vakterna in sina huvud i den täckta vagnen och stirrar misstroget på den mörke pojken.
– Jag är kapten Ekeberg och har i gjort denna resa ett otal gånger och vet att betala väl vid varje skjutshåll. Vad saknas för att låta passera igenom detta land utan dessa evinnerliga dröjsmål? Vi har långt nog att resa! Raska på!
Resehandlingarna slängs ängsligt tillbaka av vaktposterna och Philandor slumrar åter in.

Lyckligtvis tillhör den blå kaleshen familjen och de slipper därmed lasta om tunga koffertar och packning. Kuskar och hästar avlöser däremot varandra genom landet. Ekipaget kräver inte bara dragare, gästgivare förväntas också tillhandahålla husrum med rena sängkläder, liksom mat och dryck. Vid kyliga nätter får någon piga stiga upp ur sin sömn och sätta fyr i husets kakelugn.

Ressällskapet hamnar en kväll rätt in i ett bröllopsfirande och gårdens alla gäster blandas samman. Det bjuds frikostigt på både vin och brännvin till rätter av lamm, höns, ägg och puddingar.

En kort natts sömn och det är åter dags att ta plats i vagnen. Utvilade hästar sätter fart så grus och sten sprätter upp på passagerarna. Dammet virvlar upp från torra vägar och varje liten ojämnhet fortplantar sig genom hjulen och upp genom deras kroppar. Ingen kan längre hålla räkning på hur många skjutshåll de har passerat.
De ännu ljusa nätterna förbryllar Philandor.

Efter veckor av vedermödor når resan äntligen sitt slut. Altomta.

© 2021 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑