Vi träffas på Ljungans – Ljunggrens Café på Kungsportsavenyen. Idag sitter vi på uteserveringen. Den folkkära ikonen är nu tillbaka som restaurang och bar …
Ny ägare har utökat lokalen med ytterligare kvadratmeter, här är smakfullt inrett och en konstnär håller just på med att förbättra och lägga till målningar av gamla stamgäster och kändisar utmed väggarna. Helt underbart renoverat.
För tjugotalet år sedan skrevs en bok om Avenyns historia och ett avsnitt handlar om Junggrens, skrivet av Anders Franck, och jag vill kort återge text som påminner mig om 60-talet.
”Man känner att det sitter något i väggarna på Junggrens café. Man ser det förresten på dem. Väggarna på Junggrens café är inte som väggarna på andra gamla anrika konditorier.”
Han skriver om hur väggar kan tala till en. Vitt och brett. Om fyra akrylmålningar som är signerade Lars Gillis (1929-2012). Detta är inte caféets ursprungliga adress. De har tidigare legat runt hörnet, på Engelbrektsgatan där två norska damer öppnade Junggrens år 1895! De sålde verksamheten 1948 till fröknarna Karlsson och Persson och så småningom till Elvy Kewend. Och det var Elvy som flyttade caféet till nuvarande plats.
På väggarna kan vi se systrarna Junggren, ”fattiga målare och skådespelare”, här samlades ofta kulturpersonligheter som Tore Ahnoff, Britta Anjou, Lennart A-son, Palle Parnevi, Bengt-Åke Bengtsson, Harry Ahlin, Knut Irwe, Elsa Widborg, Karin Kawli …
Lars Gillis lär ha tänkt sig hur de satt vid sina stambord på Engelbrektsgatan och därmed målat på hörsägen. Jag får hålla med. Ingen av oss var ju med på den tiden. En fjärde vägg smyckades med en affisch från kaffeindustrin samt en målning av Lars Gillis.
Vi avnjuter en Toast Skagen, lättöl samt kaffe och glass med jordgubbar. Förbi oss passerar en oändlig mängd människor och vi konstaterar att några faktiskt är bekanta till var och en av oss. Personliga minnen utbytes. Om sedelbuntar som hittas och ”lämnas in” av ren ärlighet eller plikt – men vart tog de eller hittelönen vägen? Själv hittade jag en bunt eurosedlar på ett stort folktomt torg i Lissabon, tidigt en morgon och ingen ägare syntes till. Vi talar om ärlighet, integritet, vänlighet, omtanke, att en god handling kan ge utbyte i en helt annan situation … att godtrogenheten också kan ha lurat oss någon gång.
Vännen LarsOlof Lööf bjuder på storytelling i dryga tre timmar. Vi har samma intresse för historia och kommer allt som oftast in på just händelser från 1600- och 1700-talet. Jag är lyckligt lottad då denne man arbetat på vårt stadsmuseum och är expert på att plocka fram information. Både ur sin hjärna och ur de arkiv som han än idag har tillgång till.
Han berättar bl a om familjen Montalba: Anthony Rubens Montalba var August Abrahamson äldsta bror. August Abrahamson var egendomen Nääs siste private ägare. Född i Karlskrona år 1817. Abrahamson kom att bli en mycket förmögen köpman med ett eget handelshus i Göteborg. Vid femtio års ålder, köpte Abrahamson egendomen Nääs.
På Nääs bedrevs ett stort jordbruk med bl.a 80 mjölkdjur. År 1872 startade August en slöjdskola för pojkar på Nääs och ett par år senare en arbetsskola för flickor. Dessa utvecklades till Nääs slöjdlärarseminarium som kom att bli världsberömt.
Nu tillbaka till den äldre brodern som också var född i Karlskrona och namngavs då Salomon. I unga år reste han till England där han blev anställd vid ett företag kallat Montalba – efter ägaren. Efter innehavarens död fick han överta rörelsen och Montalbas förmögenhet om han antog sin välgörares namn och bytte också sitt tilltalsnamn. Anthony Ruben var verksam som affärsman och genremålare och var mycket förmögen.
Anthony Ruben Montalba gifte sig och de fick fem barn. Fyra av dem blev konstnärer. Familjen köpte ett palats i Venedig.
LarsOlof berättar även om forskning kring gossen Agorander som var kommen till Sverige från Nias tillsammans med två andra pojkar från Ostasien. Min egen förfader ”Javanen” Philander inte att förglömma.
Altomta gård besöktes av LarsOlof förra hösten och han berättar gärna om hur imponerande de valv i husets källarvåning är konstruerade och behållna. Och att det dessutom finns ytterligare utrymme under den källare de gått genom!
Då drar jag mig till minnes att jag en gång läst spekulation om att platsen en gång kan ha haft en klosterbyggnad … inget som LarsOlof dock kan minnas. Vi funderar ett tag på var kapten Ekeberg kan vara begravd och då tror LarsOlof att det bör finnas anteckning/räkning över begravningskostnader någonstans … Vi har många frågor obesvarade, men känner oss nöjda att gossen Agorander har hamnat rätt i historiken, att han t o m deltagit i nattvardstjänster i Amiralitetsförsamlingen. Att det idag synes ovanligt att 16–18-åringar konfirmeras som uppenbarligen skett enligt församlingens arkivanteckningar.
Jag får höra spännande historier som lockar till både skratt och vemod. Denne man har en aldrig sinande mängd av minnen, fakta och tankar kring vår historia. Jag hoppas att vi snart får läsa hans del II av berättelser kring Sjöfarare och superkargörer, Människor i och omkring Svenska Ostindiska Kompanierna 1731-1813. Mer att läsa finns på https://larsolofloof.wordpress.com
Mobil ringer och vi påminns om att det nu är eftermiddag och läge för hemgång.
Jag tar mig till Valand och inväntar spårvagn 7. Det är kaos med anledning av trafikomläggningar, rusningstrafik och Metallicapublik som börjar fylla staden … men till slut är jag hemma. Dagens termometer visar på 25-26 graders värme!
(foto: Fb/Wiki, eget foto, Sveriges Släktforskarförbund)