Herman Lindqvist berättar om Ostindiefararen Götheborgs hemkomst 1745 som blev en katastrof. I staden hade man förberett ett jättelikt kalas, som nu fick ställas in. Här följer ett utdrag ur ”Historien om Ostindiefararna”, 2003.
I februari 2010 ställde jag frågan till författaren om han hade några fakta kring kapten Ekeberg, Altomta och gossen som döptes till Johan Pehr Gustaf – efternamn Philander… Snart kom ett email med uppmuntrande ord från Herman.
Men nu till boken och om festen som kom av sig:
Långt innan skeppen ankrade upp på redden vid inloppet till Göteborg, hade larmet gått inne i staden. Varje ostindiefarares hemkomst var en stor sensation. Släktingar och nyfikna skyndade ner till hamnen, oroliga och ivriga att få besked om anhöriga ombord.
Långtifrån alla sjömän kom som bekant hem igen. Aktieägare och investerare skyndade också ner till hamnkontoret, oroliga för sina pengar. Det var alltså med ytterst stor förväntan som folket stod och såg fartygen komma in.
Man kan därför mycket lätt föreställa sig känslorna den tolfte september 1745 när fartyget Götheborg, på hemväg från Kina, nådde hamninloppet utanför Älvsborgs fästning. Götheborg hade då varit borta på sin tredje resa i ett och ett halvt år.
Hon hade gjort resan samtidigt med en annan ostindiefarare, Riddarhuset. Götheborg seglade in på Rivöfjorden.
Ute vid Vinga hade lotsen Casper Mattsson från Brännö kommit ombord. Alla segel var satta och besättningen var vild av glädje över att äntligen vara hemma – den långa resan var nu slut.
Då kom katastrofen som en blixt från klar himmel. Vid Älvsborgs fästning skulle Götheborg skjuta sin sedvanliga svarssalut. Men innan det hann ske rände fartyget med ett brak upp på undervattensklippan Hunnebådan.
Fartygets bog reste sig upp ur sjön, det hårda berget knäckte både hennes köl samt bordläggningen i botten, vattnet rusade in och det stolta fartyget började sjunka. Eftersom olyckan hände i fullt dagsljus, i lugnt väder och nära strand räddades hela besättningen och en del av lasten omedelbart.
Det andra fartyget, Riddarhuset, kom fram till Klippan utan problem. Mycket snart efter haveriet började man dyka efter lasten. Bolaget från Göteborg hette Dyksocieteten och man fick upp närmare trettio procent av lasten.
Det visade sig dock att nästan allt som plockades upp tillhörde besättningen. Det var emellertid så mycket varor som togs tillvara, och kunde säljas på den sedvanliga auktionen, att hela resan gick med fjorton procents vinst, trots att fartyget totalförstördes.
Exakt varför lotsen gick på grundet är inte klargjort – alla sjöfarare och lotsar i Göteborg kände mycket väl till grundet, det var ju deras yrke och grundet var kartlagt sedan länge. En lots som gjorde fel kunde få stränga straff vid den här tiden, till och med dödsstraff.
Casper Mattsson sattes genast i fängelse, men han släpptes ut efter ett tag och slutade sina dagar som fiskare.
En teoretisk förklaring till skeppsbrottet kunde ha varit försäkringsbedrägeri – men det verkar knappast troligt att lotsen skulle riskera sitt eget liv och rykte mitt framför ögonen på hela Göteborg. Då hade det varit enklare att förgöra skeppet på ett mer diskret ställe.
År 1985 inleddes seriösa, vetenskapligt ledda dykningar och marinarkeologiska utgrävningar vid vraket. De pågick i tio år på ett över tusen kvadratmeter stort område.
Många spillror av fartyget finns kvar djupt nere i dyn, över femtusen fyndposter har registrerats. Mest har man hittat skärvor av kinesiskt blåvitt porslin, men också porslinsfigurer, te, kryddor av olika slag, liksom tackor av tutanego – en metall som användes som barlast från Kina och som man sedan kunde göra prydnadsföremål av.
En del av det bärgade, sönderslagna kinesiska porslinet kan man för övrigt idag beskåda i den konstnärliga stenläggningen i Brunnsparken mitt i Göteborg. Andra fynd från dykningarna finns utställda på Göteborgs Stadsmuseum.
Totalt har man bärgat nästan niotusen kilo föremål från Götheborg, av dem var nästan fyrahundra helt oskadade porslinsföremål. I dag är utgrävningarna slutförda och 1995 övertäcktes fyndplatsen med muddermassor.
Hemkomsten för skeppet Götheborg blev alltså en total katastrof. Det märkliga är att det andra fartyg, som femtio år senare också fick namnet Götheborg, förliste på nästan exakt samma sätt – men då utanför Kapstaden…
… Men förlisningar och katastrofer var ändå sällsynta inslag i bolagets affärsverksamhet. Istället var det oftast en jublande fest i många dagar när en ostindiefarare kommit lyckligt tillbaka till hemmahamnen i Göteborg.
Ett rejält kalas anordnades omedelbart på något värdshus i eller strax utanför staden. Efter en stadig frukost marscherade hela sällskapet till kompaniets magasin, där mönstring skedde under direktionens uppsikt.
Det magasinet inrymmer i våra dagar en exklusiv restaurant. Efter mönstringen återvände alla till festen, som vanligtvis pågick en hel vecka. Göteborgs stadsblåsare och spelmän brukade stå för den musikaliska underhållningen.
Det firades med dans och middag och en otrolig massa tal, med skålar för kungahuset, kompanidirektörerna, skeppets officerare och tjänstemän.
Det förekom till och med att man skålade för besättningen, fast den glömdes annars allt som oftast bort när direktionens medlemmar tackade varandra för ännu en lyckad affär. På sjunde dagen avslutades det hela med ett stort tack- och avskedskalas.
Punschen flödade, flickor dansade och det blev ofta slagsmål. De här kalasen kallades ”hönsfester”, eftersom en stor del av pengarna kom från den kassa som samlades ihop ombord när skeppet passerade ekvatorn och nykomlingarna fick ”hönsa”, det vill säga betala en slant.
Under tiden som detta kalas pågick arbetade bolagets tjänstemän febrilt med lasten. Allting måste föras i land, sorteras och katalogiseras.
En katalog publicerades över vad som nu skulle säljas på auktion och annonser skrevs i pressen. Auktionerna på det gods som kommit från Kina hölls i den stora magasinsbyggnaden vid Norra Hamngatan i Göteborg, den byggnad som idag inrymmer Göteborgs Stadsmuseum.
Från förlisning till sjösättning
12 SEPTEMBER 1745: Ostindiefararen Götheborg II förliser vid Hunnebådan i Göteborgs hamninlopp. Delar av lasten bärgas.
1800-TALET: Ytterligare bärgningar genomförs. 140 ton ostindiskt porslin tas upp.
1906–1907: Under nya utgrävningar återfinns 3 000 hela porslinsföremål.
1984: Ostindiefararen Götheborg återupptäcks av dykare från Marinarkeologiska sällskapet. Projekt Ostindiefararen Götheborg startar.
1986–1993: Utgrävningar av det förlista skeppet genomförs.
DECEMBER 1993: Svenska Ostindiska Companiet AB bildas för att förvalta, bruka och vidareutveckla den varvs-, skeppsbyggnads-, mäss- och rederiverksamhet som ingår i projektet Ostindiefararen Götheborg.
1994–1995: Terra Nova, ett nytt varv, byggs upp på Eriksbergs gamla domäner. I anslutning byggs även en smedja och timmerverkstad.
11 JUNI 1995: Kölen sträcks som en symbol för starten på byggnationen av den fullskaliga replikan Ostindiefararen Götheborg III.
1996: Produktionen startar. Den 8 december reses det första spantet.
1996–1998: Formen på skrovet växer fram tills det 66:e och sista spantet reses den 12 november 1998. Fartygsstommen är äntligen klar.
VÅREN 1999: Arbetet inne i skrovet påbörjas med montering av slagvägare och balkvägare. Tillverkning och montering av däcksbalkar startar.
HÖSTEN 1999: Monteringen av däcksbalkarna avslutas.
VÅREN 2000: Bordläggningen påbörjas. Man börjar även tillverka riggens delar. Väggutställningen, med illustrationer om ostindiefarararnas resor, invigs i skeppshallen. •
VÅREN 2001: Bildhuggeriet invigs och tillverkningen av galjonsfigurer och utsmyckningar startar. Segelsömnaden påbörjas.
2002: Hela bordläggningen klar.
2003: Sjösättning 6 juni, i närvaro av kungaparet. Därefter fortsatt skeppsbygge vid utrustningskaj. Hela riggen ska t ex på plats.
JUNI 2004: Fartygsdop.
OKTOBER 2004: Seglen hissas för Ostindiefararen och resan till Kina börjar.
