Kallas det som är en efterbildning av kinesisk konst, stil och smak.
De ostindiska kompanierna förde in mängder av kinesiskt konsthantverk till Europa, som porslin, sidentyger, lackarbeten, tapeter, tavlor, te m.m.
Varorna som oftast auktionerades ut i Göteborg blev dyra och köptes framför allt
av överklassen och av det nyförmögna borgerskapet. Porslin med släktens signum
kunde beställas för att levereras tre, fyra år senare. Inte för att användas till vardags utan placerades i glasskåp eller i tallriksställ på väggen. Något att visa upp!
Sidentyger var högsta lyx, som förbehölls societeten – om en kvinna från fel samhällsklass bar en sidenhalsduk, blev hon bannad!
Kulturen genomsyrades under en stor del av 1700-talet av Kinasvärmeriet.
Den förnäma högadeln sminkade sina ansikten porslinsvita – som vore de kinesiska nickedockor. Kvinnorna fläktade sig med kinesiska solfjädrar, och männen bar manchuiska hårpiskor. Kläder och huvudbonader var, om inte importerade, så uppsydda för att se kinesiska ut. Paviljonger, lusthus, ja till och med hela slott byggdes i orientalisk stil, och i befintliga palats inreddes rum ”à la chinoise”.
”Han förde mig vid sidan om lustträdgården och jag blev överraskad att där plötsligt stå inför ett verkligt feeri, ty kungen hade låtit uppföra ett kinesiskt slott, som är det vackraste man kan se.”
Med dessa ord lär drottning Lovisa Ulrika har berättat för sin moder om det kinesiska lustslottet hon just fått som gåva! En present på sin 33-årsdag av maken, kung Adolf Fredrik, den 24 juli 1753. Drottningen tog emot slottets guldnyckel av sonen – kronprinsen Gustav som för dagen var utklädd till kinesisk prins.