När skördetiden är till ända för året och jäntan Astrid inte länge behövs för vallning av kor, smörkärning uppe på sommarvallen eller annat lagårdsjobb far hon till Brunflo hotell. Brunflo, den lilla jämtländska orten som ligger vid inre delen av Storsjöns sydligaste vik. Söder om Östersund ligger detta stationssamhälle där mängder av folk passerar – med tåg, buss, hästskjuts eller bil. I stationsbyggnaden alldeles intill hotellet bor stationsinspektorn, stationskarlen, banmästaren och banvakten.
Hotellet är en ståtlig byggnad om tre våningar och här ska Astrid arbeta tillsammans med en yngre kvinna, Anna Mox. Anna är några år äldre och har som mycket ung fött en liten dotter Anna har tur att som ogift kvinna få lämna sitt barn till egna föräldrar för att kunna försörja sig själv och dottern. Så ofta det bara går hälsar Astrid och Anna på hos den lilla dottern som växer upp i en liten stuga med mormor och morfar.
Astrid och Anna måste hjälpa till med allt som krävs för att hotellet och gästerna ska ha det bra. Det går åt mycket av råvaror och hotellet håller sig med egen gris- och kaninfarm. Nötkött levererades däremot från det intilliggande slakteriet. Dessutom finns bagarstuga, där de unga flickorna bakar bröd under sommar som vinter, höst som vår.
Det är källarmästare Näslund och hans hustru som äger hotellet och gör allt för att både personal och gäster skulle trivas och stanna så länge som möjligt. Källarmästaren är för övrigt den ende som sköter spritserveringen. Hustrun gör sitt till genom att tidigt varje morgon komma ner till köket och baka och fritera frasiga krustader till middagsgästerna!
Vid ena hörnet av hotellet ligger den separata ingången till ”Klassen”. Där serveras en enkel pilsner och ibland även köttbullar om så önskas. Berömt goda – och tillagade av kaninkött! Gubbarna slinker lätt in på denna tidens pub.
Astrid berättar att det finns en speciell herre i huset, en långtidsboende landsfiskal Lindberg, som ofta är ute på uppdrag av kungliga staten. Uppträder som åklagare, polismästare eller utmätningsman. Denne herre kunde vid tillfälle inte förlika sig vid tanken att den trevliga servitrisen Karin byts ut till en Britta, vilket resulterar i dåligt morgonhumör och efter högljudda protester får bara Astrid komma upp med frukostbrickan var morgon. Han tål bara inte Britta!
Många hotellgäster stannar inte bara länge, de återkommer årligen på genomresa. Särskilt återkommande är en grupp med barn. Döva barn. De kommer med tåget, övernattar på hotellet inför nästa etapp av sin resa och när dessa barn kommer blir det liv i huset. Barntramp med tjocka och hårda vinterskor hörs i alla trappor och det stojas rejält runt matserveringen i matsalen. Ett hörbart stoj som de själva aldrig skulle komma att höra . Hotellpersonalen och gäster älskar att det blir liv i bygget och barnen är varmt välkomna varje år.
Astrid har också en annan viktig uppgift – att först av alla komma upp för att koka gröt och kaffe. Eftersom Brunflo är en viktig järnvägsknut uppstår väntetider i samband med att tåg ska kunna mötas på samma spår. Det krävs ett stopp vid stationen och tågpersonalen får lite tid för tidig frukost. Serverad av Astrid på hotellet.
Karin är nu avdelad att sköta incheckning av gästerna, medan Astrid och Anna sköter det tunga jobbet med tvätt av hundratals lakan varje vecka, mangling, planering och inköp av förnödenheter, matlagning, diskning, städning, servering …
Gårdskarlen Emil sköter förutom alla göromål kring fastigheten även grisarnas väl och ve.
Han bor, liksom alla andra anställda på översta våningen, men ville inte släppa in någon på sitt rum. Astrid och Anna vet dock när det är dags att röja upp i hans rum och i smyg byter de ofta ut hans gråsmutsiga lakan. Emil är alltid lika överraskad och nöjd över resultatet.
I familjen Näslund ingår också en son. Av sina föräldrar mycket omhuldad son. Hans hårtvätt kräver mjukt vatten – vatten som innehåller lägra halt av kalk – som Astrid och Anna får hämta i hinkar hos byggmästare Nilsson. Gunnar är däremot mycket förtjust i alla sorters starka drycker, och tyvärr blir det hans öde. Mjukt vatten till trots! Källarmästaren – tillika pappan – kanske hade varit alltför generös i hotellets tradition att erbjuda snaps till maten?
En ledig vinterdag spänner Astrid på sig skidorna och stakar raskt iväg till Vålbacka. En tur på några kilometer till byn på andra sidan viken vid Storsjön. Där bor en äldre syster – Frida – med sin man Olle och lilla dottern Gullan. När systrarna suttit och pratat i flera timmar och vintermörkret fallit är det dags för Astrid att återvända till Brunflo och hotellet.
I becksvart mörker bestämmer hon sig för att gena över Storsjön. På andra sidan viken lyser det från husen i Brunflo. Det ljuset har hon tagit sikte på när hon plötsligt känner hur hon handlöst faller flera meter ner från ett stup. Ner mot Storsjön. Hon ligger stilla en stund och tackar sin lyckliga stjärna att isen räddat henne och efter att ha kravlat sig upp ur den tjocka snön, fortsätter hon mödosamt färden över isen. Mot ljusen i Brunflo.
Astrid tänker hela tiden på sin syster hon nyss besökt. Förstått att hennes äldre syster åter väntade barn och hon lovar att komma över till sommaren. Då det är dags att föda och Frida behöver allt tänkbar hjälp. Ett löfte som Astrid kommer att hålla.
Söndagsstek på begäran!
Astrid – nu snart 17 år – håller sitt löfte om att fara till Vålbacka för att vara behjälplig vid födseln av systerns andra barn. Det är söndagen den 26 juli 1936.
Den blivande pappan, Olle, sitter vid landsvägen och väntar otåligt på barnmorskan från Östersund. Idag är han ledig från arbetet på ortens stora tegelbruk.
Astrid, som nyss cyklat många kilometer, börjar med att elda på för fullt i spisen. Måste ha varmt vatten inför den stundande förlossningen. Och rena handdukar.
Fridas svärmor som bor i en annan del av huset blir alltmer nervös då hon inser att barnet är på väg, men hon håller sig undan och vill inte blanda sig i systrarnas förehavande i kök och storstuga. Frida ligger i födslovåndor. Tiden är inne.
Nästa gång svärmodern går ut på gården ser hon färska hjulspår i gruset som leder till sonens bostad. Saken är klar. Frida har fött en liten dotter och nu ska det firas tillsammans med släktingar. Astrid som just tagit farväl av barnmorskan uppmanas av svärmodern att omgående cykla till slaktar`ns – i Brunflo! En nog så tröttande uppgift denna tidiga söndag morgon.
Och Astrid cyklar så fort hon kan. Åter på den långa grusvägen till Brunflo och slakteriet. Tackolov till slaktaren hon brukar handlar hos för hotellets räkning.
Hon knackar försiktigt på dörren till slaktarens bostad – och tro det eller ej – iklädd pyjamas går han in i slakteriet och yxar till en bit kött som Astrid så försynt och ursäktande bett om!
Självklart att detta går an … ”har jäntan cyklat den långa vägen för att få tag på en bit kött att bjuda självaste släkten på, så är det inte mer än rätt att en sådan begäran skulle förverkligas!” Så tycker slaktaren.
Svettig far hon tillbaka med köttstycket på cykelns pakethållare. Svärmoderns önskan är uppfylld och till sin stora förvåning står den nyförlösta modern redan i köket! Tillsammans lagar de två systrarna en härlig söndagsstek till släktingarna. Olles släktingar!
Astrids resa till Göteborg!
Under sommaren 1937 kommer ännu en fråga om hjälp från en äldre syster till Astrid. En syster som bor i Göteborg vill ha hjälp med passning av sin son. Sonen hade nu kommit hem – efter att ha tillbringat sitt första levnadsår på barnhem. Föräldrarna kan äntligen återförenas med sonen och dessutom kan paret gifta sig med varandra. Något som tidigare varit omöjligt då pappan till pojken var gift och att skilsmässan dragit ut på tiden.
Nu har pojkens mor blivit erbjuden ett arbete och behöver någon som snarast kan komma till undsättning. Den yngre systern Agnes uppe i Norrland verkar vara ett lämpligt val. Det tycker Agnes också, varpå hon omgående planerar sin avfärd mot Göteborg. Mellansystern Astrid tycker också det är en bra idé och bestämmer sig för att följa med till den stora staden. Så långt från den lilla byn Kläpp i Lökom och det lilla utbudet av arbete som erbjuds unga flickor. Unga flickor som nu klipper av sina långa flätor, syr lite moderna klänningar och tycker att det är en spännande värld där ute som väntar.
”Jag kan faktiskt sätta stopp för det hela”, säger flickornas mamma Anna som oroad hör flickorna fnissa och smussla uppe på vindsrummet.
”Vad nu då”, undrar flickorna. ”Bryr hon sig verkligen om oss?
En fråga som de ofta återkommer till som vuxna. Mamma Anna måste väl ha fått nog av alla ungar som fötts i huset?
Men nu packar de två systrarna en spånkorg med sina få tillhörigheter och ska bege sig till tågstationen för pollettering av bagaget – destination Göteborg!
Systrarna lyfter upp spånkorgen på skottkärran och kör ner den för backen till stora landsvägen. En granne – bonden Bohman – ser nyfiket efter flickorna och ropar högt; ”Vart ska dä bäre hän?” Och vid svaret han får skrockar han missbelåtet att ”dä kömme ni int å trives!”
Den 15 september 1937 avgår tåget med den då 16-åriga Agnes ombord. Astrid väljer att vänta ett par dagar och tar sina första steg på Göteborgs Centralstation den 21 september 1937. Exakt på sin 18-årsdag!
Storasystern som bett lillasyster komma får tyvärr inte det utlovade arbetet, så det blir till att söka plats i annan familj. Ett litet rum väntar på Agnes vid Furuplatsen i Landala-Egnahem. Men gubben Bohman där hemma i byn får rätt. Hemlängtan blir för stor för den unga flickan – hon återvänder hem!
Astrid däremot blir barnskötare på Molinsgatan, hos familjen Hjalmar och Ingrid Lind. De har två barn som hon följer till parker och lekplatser kring Vasakyrkan.
När familjen Lind väntar barn nummer tre tycker Astrid att det är nog med barnen Björn och Berit och säger därför upp sig under förvändningen att hon ska återvända till hemtrakterna i Norrland. Familjen är förtvivlad. Inga mutor hjälper alls …
Allt är en nödlögn. Astrid börjar arbeta på Kaffestugan i Gullbergsvass. Dit kommer många arbetare från verkstäder och fabriker i området och inte minst yrkeschaufförer. Här rastas med rejäla smörgåsar och kaffe.
En dag kliver en stilig herre in på Kaffestugan och ber om ett paket cigaretter. Astrid tar ett paket och lägger på disken, tar emot pengarna och vände bort sitt ansikte. Hon skäms! Det är Hjalmar Lind – hennes tidigare arbetsgivare! Och inte har hon åkt tillbaka till Norrland heller! Men ingen av dem kommenterade situationen, båda verka bli lika överraskade. Märkligt, han har aldrig stannat till här förut, förklarade ägaren Selma. Hit kommer bara stammisar! Astrid blir tillsagd av Selma att alltid bjuda den lille grå mannen på kaffet. Han som dagligen kommer tyst och stilla, dricker sitt kaffe, lyfter sin fiollåda och smyger iväg. Han lägger dock pengar – 15 öre – på bordet var gång. Ett riktigt original!
En annan stammis är desto mer pratsam. Hans namn är Erik och efter mycket tjat ger Astrid vika för hans inbjudan att ta en tur i hans fina bil. En betydligt äldre man, men ack så förtjusande, och snart bor de ihop i Landala.
Så bildas familjen Eriksson och på Landala Långgatan föds tre barn under åren 1942-47.
En sommardag under mycket tidigt 1950-tal flyttar Astrid till Guldheden. Ensam med de tre små barnen. Där blir hon kvar i närmare sextio år. Då går sista flyttlasset till äldreboendet Landala Hus. Cirkeln är sluten.