Bilens temperaturmätare visar på 33 grader varmt! Då är det skönt med AC. Redan från parkeringen ser jag en ljusklädd kvinna vid porten till Tensta kyrka. Hon bär en pärm under ena armen och hälsar mig välkommen. Ulla Moberg heter kvinnan.
Kanske är jag dagens första besökare. Vi presenterar oss för varandra medan hon för in mig i vapenhuset och frågar hur jag kommit dit. Jag berättar kort att jag söker platser som känns viktiga för mig att titta närmare på. Denna uppländska kyrka är i allra högsta grad intressant.
Vi står innanför metertjocka stenväggar och här känns det skönt och svalt. Hon kan historien utantill – denna kyrka byggdes omkring år 1270-1290 och är en av de största och mest påkostade landskyrkorna i hela Sverige och det är troligt att den delvis bekostats av någon storman. Hon fnyser ut den sista meningen.
Någon storman … någon från Salsta, antyder hon.
– Vill du se nyckeln till kyrkporten, frågar hon plötsligt och snart har jag den tunga nyckeln i min hand. Det är dags att stiga in i själva kyrkorummet.
Min blick följer kyrkväggarnas målningar medan guiden berättar om utsmyckningar med blinderingar och strävpelare. Att interiören egentligen hade en takhöjd av hela 16 meter, att västpartiet från början utgjorde ett separat kapell med två sidoordnade valv … kanske för kyrkans patronus och dennes familj eller ett dopkapell? De har flyttat deras bänkar längst bak i kyrkan för att lämna plats åt kören – som brukar stå där framme vid altaret.
Reflekterar över att hon inte verkar vara så hänförd av traktens en gång rika beskyddare, och samtidigt som jag nickar åt de två dopfuntarna berättar guiden att den ena är från 1200-talet och står i väster och den andra är från 1400-talet och är placerad i koret.
På 1400-talet slogs tegelvalv som senare försågs med kalkmålningar. Då förenades det separata kapellet i väst med kyrkans långhus och därmed sänktes också den inre takhöjden. Vi fortsätter fram mot altarskåpet som är daterat till 1480-talet. Ovanför våra huvud hänger en ljuskrona av järn från 1400-talet … ska den sprida ljus över min historia?
– Jag lämnar dig här och går ut och värmer mig, fortsätter Ulla medan hon åter tar pärmen under armen och går åter ut i sommarhettan.
På egen hand följer jag Johannes Rosenröds kalkmålningar längs väggarna. Riddaren Bengt Jönsson Oxenstierna håller ett vakande öga på mig. Kanske är det svensk konsthistorias första avsiktliga porträtt. Denne riddare bekostade målningarna framme vid koret.
Tankarna snurrar vilt i min hjärna – hur guiden reagerade när hon fick höra min historia om banden till kyrkan och Altomta herrgård, som lär ligga i närheten. Hon berättar om sin egen uppväxt på just Altomta herrgård! Hennes familj har bott där i närmare hundra år. Att det blev svårt för föräldrarna att underhålla det stora huset och att det var skönare att flytta till en modernare villa. Hon berättar att hon just idag blivit ombedd – att bara för en dag – vara kyrkoguide, eftersom den ordinarie guiden fått förhinder. Under denna enda dag kommer jag! Var det ödets nyck eller en ren tillfällighet att denna Ulla finns vid kyrkan och tar emot mig, som är en ättling till en gosse som också bott på herrgården?
Jag skriver i gästboken om honom, han som blev kristnad i den här kyrkan. För länge sedan. Nyss var jag svettig av sommarvärmen, nu är jag frusen och vet inte om kyrkväggarna håller den chockerande värmen utanför, eller om det är rysningar inför denna historiska händelse? Ett tillfälle som kanske få människor någonsin får uppleva.
Innan jag lämnar kyrkan kastar jag en sista blick på den ena dopfunten. Den där framme vid koret. Den andra, den som står nära vapenhuset, var till för de odöpta barnen. Här kunde de bli snabbdöpta innan de fick inträde till kyrkans församling …
Tillbaka i den uppländska värmeböljan låter jag bilens AC lindra den tryckande hettan. Just som jag satt mig tillrätta kommer två yngre män springande ur kyrkporten. De knackar ivrigt på bilrutan och vill uppenbarligen ha kontakt. Själv funderar jag på om jag ska gå ur bilen eller veva ner sidorutan!
– Är det sant, är det sant skriker de samstämt.
– Vaddå sant, vad menar ni?
– Att du är släkt med den lille pojken som du skrev om i kyrkans gästbok?
– Ja, men vem är ni?
– Vi har köpt den gamla prästgården, och vi har hört talats om den lille främmande gossen … har du varit på Altomta? Du måste dit. Hälsa från oss, mannen som bor där nu är jättetrevlig och låter dig säkert komma in i huset … ingen har ju någonsin sett en släkting till den gossen! Kom gärna hit och berätta mer om honom!
I denna stund gör jag något för mig, än idag, obegripligt. Jag böjer mig ner och fiskar upp min tjocka lunta som är det absoluta underlaget till hela min släktforskning och vad jag kommit fram till.
Maken som just kommit från en fotorunda stirrar nu på mig.
– Du är inte klok, lämna ifrån dig allt arbete du lagt ner! Till främlingar?
– Får väl skylla på värmen, jag orkar inte tänka klart … kanske har jag kopior därhemma i datorn.
Bilen tar oss vidare utmed vägen som ska leder till Altomta.
Jag har gjort mig en bild av hur det kan se ut idag och jag blir inte besviken. Gården är precis så vacker som jag hoppades på. Huvudbyggnaden reser sig ur grönskande träd, snörräta grusgångar och vackra små flygelbyggnader.
Är detta möjligt? Jag vet inte var jag ska börja knacka dörr. Gör ett försök i en av flygelbyggnaderna, ingen hemma. Fortsätter försiktigt mot huvudbyggnaden och ser någon röra sig i ett fönster. I samma ögonblick som jag ska knacka på entrédörren öppnas den och en man visar sig i dörröppningen. Han tittar forskande på mig och frågar vad jag har för ärende. Han kliver ut och stänger dörren bakom sig.
– Sätt dig där, säger han och sträcker ut armen mot den ena stolen som står på den skuggade altanen. Han mönstrar mig medan han torkar sina glasögon med en flik av den beigefärgade T-shirten. Ännu en gång ber han mig upprepa mitt ärende.
Han är beige. De blekblåa jeansen är det enda som bryter av mannens färgskala. Han granskar mig några sekunder innan han frågar om vem jag är och varifrån jag kommer.
Försöker samla mig och upprepar det jag nyss berättat för de personer jag mött vid Tensta kyrka i Wattholma.
– Du ser inte så´n ut, säger han med ett försiktigt leende. Du är ju ganska blond. Det rör sig en del obehöriga personer i området så jag vill försäkra mig om att ni inte är ute i oärliga ärenden.
Efter en dryg timmas samtal verkar han ha fått tilltro till mig och min historia.
– Vill ni komma in?
Trodde aldrig han skulle fråga! Blir stående några sekunder på tröskeln till förstugan. Här, precis här stod den lille pojken – på tröskeln till sitt nya liv. Nu står jag här, drygt tvåhundrafyrtio år senare och det känns som något trycker in min mage.
Husets värd visar oss genast in till salen, det rum som fru Hedvig en gång inredde till eftervärldens minne av kapten, Carl Gustav Ekeberg, hennes make.
En låda dras försiktigt ut och han frågar om jag vet vad det är – ja, det är bladen från den växt som Linnés lärjunge Sparrman fann – och uppkallade efter kaptenen på skeppet.
Avböjer frågan om vi vill ha kaffe. Men tittar gärna in i köket. Husets ägare sätter sig vid köksbordet och skriver sitt namn, adress och telefonnummer. Säger att jag är välkommen tillbaka …
– Det bor en annan mörk här idag … fast hon är från Afrika, säger han leende då han följer oss till entrédörren.
Omtumlad undrar jag över den lille brune pojkens upplevelse vid sitt första möte med herrgården? I det ögonblick han kliver över tröskeln till förstugan, till den stora vackra salen, vid åsynen av de vackra ostindiska porslinsfigurerna. Stiger han in i ett liv som familjens nyblivne son?
Hela hans liv tar fart igen, genom mig. Allt finns där. Han som skänkte mig en droppe indonesiskt blod i mina ådror! Sedan år 2008 har jag sökt och läst i handlingar som kan ta mig tillbaka till mina rötter.
Jag tror att jag har lyckats ganska väl med den uppgiften! Trots att material från forskningen om mitt ursprung blivit ”spritt för vinden”, att andra gör anspråk på samma historia och släktskap med samme anfader, ser jag ingen anledning till att inte behålla min rätt att berätta historia ur min egen synvinkel!
