Har packat ner alla julprylar och är nöjd över mitt jobb med att städa ut julen. Denna smått hysteriska helg. Under mitt vuxna liv firas jul alltid vårt hem. För släkt och vänner. I ett hus, långt från den hårt trafikerade innerstaden. Ett hus som tar tid att underhålla, inget lämnas åt slumpen. Snygg fasad och smakfull inredning. Ett hus att trivas i.
Sätter mig i den stora gröna fåtöljen, slänger upp benen på soffbordet och tar en sista klunk ur tekoppen. Sluter ögonen och känner både trötthet och tillfredsställelse över att en lång julhelg är till ända och ett nytt år just hade börjat. Lovar mig själv att detta år minsann ska blir lite lugnare … inte ha så många bollar i luften … samtidigt!
Nu återstår endast att baxa ner de packade lådorna till källaren – ett utrymme som endast nås utifrån.
Bara för något dygn sedan var hemmet prytt av girlanger och kransar i värsta Disney-stil. Jag lyfter första kartongen, sparkar lätt upp ytterdörren med ena foten, trevar försiktigt ner för trappan och rundar ena hörnet av huset. Snön ligger orörd och jag förbannar att jag inte tidigare bett maken att skotta upp väg en till källaringången. Å andra sidan, vem har anledning att gå ner till källaren så här dags, skulle hon sannolikt fått till svar.
Kikar över till grannens hus och konstaterar att den familjen fortfarande befinner sig på semester. Långt borta från det snökalla Sverige. Inga fotspår syns vid deras snötäckta uppfart.
Det är fredag och jag kommer just på att maken meddelat att han inte kommer hem till middagen – eller fredagsmyset som barnen kallar det. Årets första afterwork – AW väntar på hans nya jobb. Något han inte vill missa med tanke på att han nyss blivit utsedd att leda teamet inför ett gigantiskt projekt. Måste ju lära känna gänget lite mer personligt.
Barnen ska hämtas hem precis som vanligt vid femtiden.
Trappan ner till källardörren känns hal under mina fötter. Såja, upp med källarnyckeln. Balanserar den tunga lådan med ena armen och känner hur snön packas till en driva allteftersom dörren föses upp. Trevar efter ljusknappen och utbrister ett högt ”tack” när en svag glödlampa tänds. Äntligen kan jag urskilja hyllor och skåp i det dunkla ljuset. Luften känns lite unken och fuktig. Endast en ventil finns utmed den ena väggen. Den vägg som vetter mot grannens hus.
I ett hörn står garderober – fyllda med kläder som inte är aktuella för årstiden. Hänger där och väntar på varmare tider. Slalomutrustningen väntar på sportlovet. Pjäxor har säkert vuxits ur…
Just som jag mödosamt stuvat in första kartongen hörs ljudet av källardörren som slår igen. Rycker till lite, men mest av överraskningen. Hur kunde den smälla igen så där hårt?Och varför får jag nu inte med största ansträngning – jag knuffar med hela min kroppstyngd – upp den igen?
Intalar tyst för mig själv att om jag nu bara tar det lugnt så ska dörren öppnas. Vid nästa försök. Men nej, den sitter ohjälpligt fast och jag inser i det ögonblicket att det är läge att fundera på en annan utväg, men vilken? Ventilen som är tjugo gånger tjugo centimeter? Ropa på grannar som inte är hemma? Invänta maken som kommer sent? Hur ska det gå för barnen?
Börjar frysa i min tunna tröja och drar fram en gammal sommarjacka ur garderoben. Kränger den runt axlarna och sätter mig ner i den gamla rottingfåtöljen. Den där fåtöljen som aldrig passat in någonstans. Förrän nu. Blundar.
– Mamma, mamma!
Jag vaknar till med ett ryck. Maken och barnen stirrar på mig…
– Hur é det fatt? Här har man hämtat ungarna och du sitter och sover! Vad gör du med alla kartongerna i hallen? Ska vi inte ha fredagsmys?
– Ja. Jovisst. Måste ha somnat. Måste ha drömt! Ursäkta …
– Ska du ha en Capricciosa eller, precis som vanligt?
– Visst. Precis som vanligt … ring du!