Selma Lagerlöf skriver i Nils Holgerssons resa att havet kan vara vilt och påträngande och att vi sedan många tusen år tillbaka skyddas av en lång bred mur – kallad Bohuslän! Uppförd av ansenliga stenblock och långa bergåsar. Ett sådant lanskap kan tyckas vara ofruktbart så att inga människor kan finna sin bärgning där. Vildgässen far vidare …
Vi har också läst om stora sillperioder – den sista under åren 1877-1906 började man också fiska med snörpvadar – sillstimmen ringades in av stora nät som snörptes åt i botten. Sedan kunde man ösa upp sillen i båtarna. Sillen blev var mans föda och kom att kallas ”fattigmansfläsk”.
När de stora sillperioderna var över visste ingen om de skulle komma tillbaka.
Jag vill berätta om en pojke som kommer från Lyse, en plats i Bohuslän som till största delen omges av havet. Här har gamla havsvikar på en del ställen skapat odlingsjord emellan de gråa, nakna klipporna. Gårdarna är oftast skoglösa. Berg av granit finns det gott om.
Pojken är yngst i barnaskaran om tiotalet barn. Han föds den 11 november 1913, son till Ninus (Adolfsson) Hedberg och Ida Hedberg (född Johansdotter). Ninus är som många andra i Bohuslän, stenarbetare.
Ur Svensk-Amerikanska Western, June 28, 1917 läser jag:
”En gåva på 100 kr har landshövding Lagerbring öfverlämnat till stenhuggaren N . Hedberg i Häggvall Lyse som har stor familj att försörja och dessutom en längre tid varit sjuk och oförmögen till arbete.”
Pappa Ninus avlider då yngste sonen bara är 4 år. På självaste julaftonen 1917. Mamma Ida blir ensam och har många små att försörja. Delar av hemmets tomtmark säljs för att inbringa några kronor till mat på bordet.
Den lille sonen är sjuklig och har dåliga odds att bli så mycket äldre. Lyckligtvis blir han frisk och uppnår vuxen ålder, jobbar hårt under krigsåren i olika delar av landet. Utbildar sig till möbeltapetsör och gifter sig med sin stora kärlek. Flickan från Lödöse och som han träffar på dans en sommar. Då arbetar han i Thorskog på andra sidan Göta älv. Med roddbåt färdas unga grabbar över till Lödöse för att roa sig då tiden så tillåter.
Han blir så småningom göteborgare och min svärfar och har till en början egen tapetserarverkstad och så småningom blir det möbelaffär – Olskrokens Möbelaffär.
När vi talar om att det var bättre förr så tänker jag på historier jag hört av min mamma om svåra år i Norrland och flytten till Göteborg. Min svärfars berättelser om det hårda livet i Bohuslän och beredskapsarbeten i olika delar av Sverige. Om hur familjer levde åtskilda under långa tider. Om sjukdomar och fattigdom.
En berättelse har särskilt etsat sig fast i mitt minne. Han den lille pojken, Ninus son, som springer över bergen i Bohusläns Lyse. Hur han efter ett dagsverke fått en smörgås med ost på av husbondens fru. Han springer hemåt för att berätta. Han är så hungrig att han börjar äta på brödbiten. En bit. En bit till. Han skjuter ostbiten framför sig på brödskivan… han vill njuta av den så länge som möjligt. Till slut har han kommit till kanten av ostskivan och beslutet fattas att äta upp hela ostskivan. Ni vet när man befinner sig i skarven till något nytt, något bättre – framtiden. Och man kan lägga det som varit bakom sig – historien. Den gamla goda tiden… och skarven flyttas ständigt framåt. Eller hur?