Mamma har fått en servicelägenhet i Landala … äntligen! Efter flera års väntan flyttas hon från korttidsboende till permanent boende. Jag sliter under flera veckor med att tömma och städa lägenheten, vinden och källaren för henne. Hon säger sig inte vilja ha något med sig. Verkar lite deppig. Jag väljer ändå ut lite möbler, tavlor och prydnadssaker som hon tycker om. Helst vill hon ha mina blommiga soffor!
– Vad skall vi ha då, frågar jag. Hon svarar inte.
Samlar ihop mängder av foton i ramar och album. Sorterar i papperskassar till mina två syskon. Fyller ett oändligt antal sopsäckar som jag med stor möda släpar ner till soprummet. Mamma bor på 7:e våningen. Soprummet når man från baksidan av huset. Säckarna är så tunga att jag ibland måste släpa dem nästan trasiga i botten. Ensamt jobb.
När jag har kånkat säckar under en hel förmiddag och kommer med den sista är renhållningsbilen på plats och jag ser en av de två männen stå och riva i en säck med mammas prylar! Han fiskar glatt upp ett syskrin.
– Detta kan jag ta hem till frugan, fast hon e la lite trött på allt jag kommer hem med!
Förgäves ber jag honom låta min mammas grejer vara och att jag inte vill att dessa skall komma ut på vift i sta´n. Han bryr sig inte, utan fortsätter att skrattande riva bland säckarna!
Återvänder till den slutliga städningen och inväntar Reningsborg som skall hämta möbler, mattor, tavlor, porslin m m. Allt är väl inslaget och nerpackat i lådor. De fyra männen springer upp och ner i de sju trapporna. Hissen som är någon kvadratmeter till ytan, rymmer bara en bråkdel. Inom loppet av en halvtimma är de färdiga med uppdraget. Nu skall allt säljas på deras loppmarknad.
En av medarbetarna kommer ut i köket där jag just dragit fram spisen för rengöring. Vill helst inte se på när mammas ägodelar försvinner ur hemmet där hon tillbringat ett långt liv. Han tackar så mycket för att jag ringt dem, rengjort allt och packat ordentligt.
Nu kan jag inte hejda gråten – ensam i den tomma lägenheten. Tittar in i hennes vardagsrum och ser ett spelkort på golvet. Underligt, tänker jag, det låg ett annat där just innan möblerna hämtades? Jag tar upp det och ser att även detta är ett aldrig använt spelkort. På samma plats som det förra! Trots att jag vet att jag nogsamt städat parkettgolvet!
Har länge undrat över vem som lägger ut nya spelkort på pappas gravsten, på sjukhusavdelning där jag vårdas, på perrongen när jag kliver av tåget, på gångbanan vid hemmet? Vad betyder detta? Samlar min kort och lägger papper om dem – i separata högar. Ställer frågor till medium. Hon säger att någon vill kommunicera med mig genom just spelkort … de har något att berätta.
Någon dag senare ringer en man som säger sig vilja titta på mammas lägenhet. Hans dotter har just blivit erbjuden den via Boplats. Pappan kommer och inspekterar, tycker det är synnerligen välstädat.
– Men det betyder inte något i sammanhanget eftersom jag tänker renovera hela rubbet. Och då blir det smutsigt igen! säger han torrt. Fortsätter att berätta att han bor i huset intill – ensam i en trerummare. Att hans 20-åriga dotter bor på ett missbrukshem och att det är bråttom att fixa nytt boende till henne.
Vem blir erbjuden en lägenhet i centrala Göteborg när man blott är 20 år, undrar jag tyst för mig själv.