I Upsala Nya Tidning 10 maj 1975 var denna artikel införd. Den är skriven av hembygdsforskaren Frans Ekström, född i Vattholma 1907, avliden 1990.
Jag återger berättelsen i sin helhet:
Adolf Adde var en av bruksinspektorerna i Vattholma under första hälften av 1800-talet. Han kallades mest Adden i dagligt tal. Adde var född 1775 och prästson från Hed i Västmanland. Efter en tid som bokhållare i Gimo blev hand 1803 bruksinspektor på Rånäs bruk i Roslagen. Adde lämnade Rånäs år 1810 och tillträdde tjänsten som bruksinspektor vid Vattholma, då ägt av Magnus Fredrik Brahe på Salsta …
Mången muntlig tradition efter Adde lever alltjämt kvar hos minnesgoda Vattholmabor. I dessa framstår han bland sina underlydande som en sträng men rättvis och hjälpsam husbonde … En bruksinspektor var en mäktig man, som t o m hade domsrätt över sina underlydande i ”enklare” mål. Brottet fick härigenom en mindre uppseendeväckande behandling än om det dragits inför domstol.
Det av bruksinspektorn utmätta straffet bestod av ett visst antal slag med brukskontorets karbas av senor lindad med läder. Den dömde lades upp på kontorets spikkista som tjänade som straffbänk. Om förseelsen var mindre grov eller allvarlig, fick nåd ofta gå före rätt – åtminstone första gången. –
Stångjärnet som tillverkades i Österby och Vattholma vid denna tid kördes på vinterföret till brukets järnbodar på Islandet i Uppsala för att senare fraktas med båt till Stockholm. Den tidens vägar var undermåliga och smalt plogade, och av två mötande foror måste den ena köra upp i snön medan den andra passerade. Trots att jämlikhet borde råda bland körarna, var det svårt att göra avkall på presigen, ty det ansågs vara en svaghet att ge vika.
Vattholmåkarna hade kortaste vägen till Uppsala. På hemvägen från stan med last av silltunnor och några Uppsalasupar inombords mötte de Österbykörarna strävande mot Uppsala med sin järnlast. Sedan gammalt var det vanligt med slagsmål på vägen mellan de bägge brukens körare, något som brukets ledningar ville få slut på. Frågan blev föremål för bruksinspektorernas överläggningar. De kom överens om att göra slut på vägslagsmålen genom att få körarna vid risk av stryk på brukskontoren att sluta med dylika slagsmål.
Vid nästa ”vägmöte” blev åter träta och slagsmål, vilket kom till Addes kännedom. Inblandade Vattholmskörare kallades till kontoret. De anade vad de hade att vänta. Vandringen till inspektorn blev orolig och nedstämd. Inkommen till Adde frågade denne:
– Var ni i slagsmål med Österbykörarna igår igen?
Körarnas talesman ser sig dröjande omkring på kamraterna innan han svarar: Jaa, de´ va´ vi.
– Men jag har ju sagt er, att ni inte får slåss på vägen med Österbykarlarna. Fick ni stryk eller gav ni?
– Vi gav.
– Ni skall slippa stryk den här gången me´. Men gör inte om det.
Körarna lämnar glada och belåtna kontoret men ropas strax tillbaka av inspektorn som lämnar dem en riksdaler och lugnt säger: Gå upp till värdshuset med den här å ta er en blecka. Hade ni fått stryk av Österbygorna igår, så hade ni fått smörj av mej idag å. –
Det berättas att en fattig bruksarbetare med stor barnaskara stulit säd i magasinet. Han uppkallades till brukspatronen. Adde: Är det sant, som dom säger, att du stulit en fjärding säd i magasinet?
– Ja, det har jag gjort.
– Varför gjorde du det?
– De´ var svårt för mig att inte ha någe´ att ge barnen att äta.
– Varför sa du inte åt mej då?
– Jag tordes inte, herr inspe´torn.
– Du skall inte stjäla. Du ska säga åt mig, om det fattas nån´ting.
Adde ropade därefter åt kontorsskrivaren. Skriv upp den där fjärd´ingen säd på min räkning. Den unge skrivaren blev överraskad av en sådan utgång och såg frågande ut. Adde: Gör som ja´ säger och hör sen. Till brukskarlen säger han blott: A´jö.
Sådan var Adde.
(Ur Vallonbruksminnen, Olov Isaksson, 1998)