Historier kring en krog
När man förr i tiden skulle förflytta sig på land hade man bara två sätt att göra det på, nämligen till fots eller med hjälp av häst. Matställen och övernattningsplatser fanns inte. En resenär var oftast tvungen att tigga nattlogi, i allmänhet hos någon bonde, eller i värsta fall fick man sova utomhus. Finare folk tog logi hos prästerna. Kungen var den enda som hade rätt att kräva förtäring och logi oavsett vem han och hans sällskap än uppsökte.
För de resandes skull, så lades krogar och gästgiverier intill de stora genomfartsvägarna, och de fick inte ligga på längre avstånd än 2-3 mil ifrån varandra. I vår hemsocken Lena så fanns det ett gästgiveri vid Husby som låg drygt en halvmil bort från Wattholma krog och där fanns det även ett skjutshåll. Med skjutshåll menas att gästgivaren fick hålla med både häst och kärra om den resande så önskade. Vägarna på 16 och 1700-talet var så usla och dåliga så att en färd mellan Husby och Wattholma kunde säkert ta fyrtiofem minuter till en timme att avverka. Vid den här tiden så hade man stora problem med fylleri och bråk på landets krogar och gästgiverier. Värst var det väl i storstäderna men det förekom även på landsbygden och Wattholma kom inte att vara något undantag.
Krogen i Wattholma tillkom under 1680-talets första hälft och var belägen vid Backa i Lena socken. Det var befallningsmannen Jacob Andersson Hambreus som gav sitt tillstånd till skomakaren Hans Olsson och krögaren Jacob Hansson Lindberg att få bygga en krog på Kunsta ägor. Krogen finns upptagen på Trollbo karta år 1710 och 1714 över Lena kyrkby med Lenaberg och Backa. Efter en tid övertogs den av herrskapet på Salsta och kallades därefter för Grevinnans krog.
Backakrogen var för det mesta utarrenderad till smedsänkorna från bruket. Krogen vid Backa upphörde på 1840-talet.
Hänt på krogen
År 1751 satt kolfogden Frans Pousetts (död 1750) änka Maria Pousette som krögerska på krogen. Den 14 juni det året var hon i bråk med avskedade före detta ryttaren Jacob Blom vid livregementet som genom ett olyckligt fall från nya slottet Tre Kronor i Stockholm 1735, där han då arbetade, så hade han fått avsked på grund av sina skador. Nu berättade han vid tinget i juli 1751 att han hjälpt sin son Jan Jacobsson som var torpare under Salstagodset och boende i torpet Heden, med att föra en försvunnen häst tillbaka till Rasbo socken, som i Lena socken igenfunnits.
Vid återfärden från Rasbo så hade Jacob Blom kommit först till Paul Ströms gård inne i Wattholma där han varit mycket drucken och därefter raglat vidare till krogen, där Jacob hade gått in på gården hos krögarhustrun Maria, och begärt att få brännvin, men som Maria vägrat honom. Därpå hade han tiggt om att få tobakseld som han heller inte fått. Nu tiggde han om att få ligga kvar på gården över natten, varpå Maria svarat, ”det må du göra”, men att hon frågat honom om han inte hade egen eld med sig, eftersom han lagt lite fnöske med eld på pipan strax därefter. Nu blev hon orolig att han skulle sätta eld på hela rasket, så när Blom försvunnit från gården så hade hon meddelat Inspektören vid Wattholma Johan Fredrik Ekeberg hur ovarsam han hade varit med elden hos henne. Då hade inspektören skickat två karlar för att eftersöka honom och de hade hittat honom ute på Wattholmagärdet där han somnat av berusningen. Blom hade också hotat att hämnas på de personer som vägrat honom logi, och därför lät Ekeberg arrestera honom och skicka honom till Uppsala slott till förvaring. På grund av sin höga ålder på 80 år så förskonades han från spöslitande, men fick böta fem daler silvermynt vardera för de brott han begått. Men orkade han inte med böterna så skulle han sitta en söndag i stocken utanför Lena sockens kyrkodörr och för den övriga plikten straffas med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd på Uppsala slott. Efter avverkat straff så blev han förpassad till Carlsberg där han hade sin hemvist, och som Rätten uttryckte sig:
”Där bör han förbliva och inte stryka landet omkring.”
Julfriden bruten
Dagen före nyårsafton år 1686 om aftonen så anlände Timmermannen vid Kungliga Amiralitetet i Stockholm Erik Mattsson med sin broder Johan Mattsson ifrån Ohlsarby och Pär Mårtensson i Gunsta till Wattholma krog där de satte sig till bords inne i stugan och beställde in tre stycken tobakspipor och tre stop öl av Marketentaren Jacob Hansson Lindberg. När de efter en stund tömt sina bägare med öl och skulle säga farväl så hade hammarsmeden vid Wattholma bruk Jacob Hybinette iklädd militäruniform med sin broder Amund Hybinette inkommit i stugan där Jacob hade begärt att få köpa krut av krögaren Jacob Hansson Lindberg. Då hade Timmermannen sagt till Hybinette att ”Jag skall lära dig att bränna riktigt krut”. Efter att han fällt dessa ord så hade Timmermannen och hans följe tackat för sig och sagt farväl, men endast hunnit till ytterdörren då Jacob Hybinette och hans broder Amund kommit efter och ut på vägen. Pär Mårtensson hade snubblat till vid dörren och i detsamma så hade en av antagonisterna ryckt av honom rocken och kastat denna över taket. Därefter så hade Pär sett hur bröderna Hybinette jagat efter Erik Mattsson på allmänna landsvägen och där misshandlat honom svårt både med en planka så han därav fått ett större hål i huvudet, samt att de huggit honom flera gånger med en värja, av vilka slag han sedan länge till sängs fick ligga och stor sveda fick utstå.
Erik uppvisade vid tinget med Norunda härad i tingstugan vid Tensta kyrka den 23 och 24 januari 1688 en attest från Christoffer Schröder i Stockholm som Eriks sår hade läkt, där han betygar att Timmermannen länge under hans hand legat av bemälte hugg, och därför stor sveda lidit och för sitt jobb fått 8 riksdaler in specie. Erik ville även nu att Jacob Hybinette skulle få plikta för att han brutit julfriden.
Pär Mårtensson sade som vittne inför tinget att han inte trodde att Erik hade överlevt den svåra misshandeln, samt tillade att det inte förekommit någon träta inne på krogen innan bråket hade startat.
Jacob Hybinette anklagade vid samma tillfälle Eriks broder Johan Mattsson och tyckte att han måste plikta för att denne hade huggit honom i handen med en kniv och därefter försökt dra av honom rocken.
Men Johan nekade och sade tvärtemot att det var hammarsmeden som huggit två sår i armen på honom. Några rättsliga följder blev det inte av detta slagsmål, då ingen av bröderna Hybinette var stämda till detta ting, ”så kunde inte Rätten nu till något fullkomligt slut häröver skrida” utan dessa till nästa ting måste instämmas. Tydligen så gjorde man upp i godo och blev förlikta, för några anteckningar angående detta bråk står inte att finna vid kommande ting.
Omkring 60 år senare så skulle det ske en grövre händelse vid Wattholmakrogen som kom att sluta med dödlig utgång både för den drabbade och för den anklagade.
År 1743 är krogen utarrenderad till smedsdrängen Mårten Gaudes änka Anna Gaude. En kortare släktredogörelse
Denna Anna Gaude var född i januari 1712 vid Slässbyn i Lena socken, där hennes fader bonden och kolaren Isak Persson Duboe och modern Karin Ingelsdotter levde.
Lena dödbok 1729: I september blev Isak Persson ifrån Slässbyn begraven. Född i Björkhagen i denna socken 1674, varit 3 gånger gift och ägt med sina tre hustrur 16 barn, blev död den 14 augusti så när 56 år gammal.
Anna Gaude blev i oktober 1734 gift i Lena med smedsdrängen Mårten Gaude vid Wattholma. Mårten var född 1708 vid Ullfors bruk i Tierp socken. Han kom med föräldrarna till Wattholma år 1723. Mårtens föräldrar var hammarsmeden Jacob Johansson Godeau
(Gaude) som var född år 1679 vid Ullfors bruk i Tierp, och som dog 1732 vid Wattholma, och hans hustru Katarina Douhan som var född 1681 vid Hillebola, Österlövsta socken. Död 1762 vid Wattholma.
Som nygifta så bodde Anna och Mårten vid Wattholma bruk. Ett år efter bröllopet, den 2 oktober 1735, så kom deras första barn som fick namnet Jacob Gaude.
Jacob skulle inte bli så gammal. Den 9 november 1754 så skulle han ut på Salstasjön, kanske för att fiska, och av olyckshändelse så drunknade han. Jacob var vid sin död dräng vid Karskulla i Tensta socken.
Deras andra barn föddes den 8 januari 1738 och döptes till Isac Gaude. Men han blev bara en vecka gammal och dog den 15 i samma månad. Vad han dog av är okänt.
Tredje barnet föddes den 3 oktober 1739, och han blev döpt till Julius Gaude.
Julius var först dräng vid Salsta, men slutade som bruksarbetare vid Wattholma, där han dog av slag i augusti 1791.
I Tensta vigdes den 7 maj år 1761 Julius Gaude vid Salsta, och pigan Stina Jansdotter från Danboda i Tensta socken, död 1783 i Wattholma av hetsig feber. Stina var född i Danboda 1741. Stinas farfar var soldaten Erik Östman för Altomta rote i Tensta socken, som stupade vid Thorn 1703.
Julius Gaude blev gift i Lena andra gången 1785 med Anna Olsdotter som var född i Viksta år 1744, död i Änkhuset vid bruket 1817.
Mårten och Annas fjärde barn var en dotter som kom till världen den 2 juli år 1743. Hon blev döpt till Eva, och föddes några månader efter att fadern dött.
Familjelyckan vänder
Lyckan för Mårten och Anna skulle inte bli så långvarig. På våren 1743 insjuknade Mårten i en svår feber som härjade i socknen, kallad för den gångbara febern.
Den 10 april så dog smedsdrängen Mårten Gaude, och blev sedan begraven den 17 april på Wattholma bys lägerstad. Enligt dödboken så lämnade han hustrun och många små barn i stor fattigdom. Under
Året 1743 så dog 18 personer i Wattholma av denna farsot, som avstannade under våren 1744. Efter makens död så arrenderade Anna ut Wattholma krog, kanske för att kunna försörja sina barn nu när hon hade blivit själv. Men som änka skulle hon få flera barn att försörja, och det var tydligen nu problemen för Anna började hopa sig. Sitt första kända oäkta barn som var en flicka födde hon den 19 oktober 1752, som sedan blev döpt till Anna. Hennes fader bekändes vara drängen Carl Westman vid Wattholma.
Ett par år senare så blev Anna med barn igen, men denna gång så hemlighöll hon sin graviditet och framfödde sitt barn i skymundan vid midsommartiden 1754. Kort därefter så avlivade hon barnet, samt grävde ner det vid en gödselbacke, vilket ställe hon senare inte kunde utpeka. Till detta barn, var enligt henne själv soldaten Carl Orre fader till. Han bodde i soldatstugan på Kunsta ägor, men blev sedan död nere i Pommern den 24 februari 1758.
Den 19 oktober 1757 så framfödde Anna ännu ett fullgånget piltebarn i enslighet i en kammare på Wattholma krog, som hon sedan med sitt eget strumpeband ströp till döds dagen efter, och därefter hade hon det döda barnet i lönn lagt, som domboken utvisar. Även denna gång hade Anna dolt sin graviditet. Detta barn var köraren vid Wattholma bruk Erik Ersson Bång fader till.
Den 27 oktober, en vecka efter mordet upptäcktes vad Anna hade gjort. Hon fängslades förstås och fördes in till Uppsala slott i väntan på rättegång.
Rättegången hölls sedan vid ett urtima, alltså extraordinarie ting i Norunda häradsrätt den 17 november 1757.
En hård dom
Svea Hovrätts utslag kom den 22 december 1757, och domen mot Anna kom att bli det strängast möjliga.
Hon döms för sina begångna mord, sig självt till välförtjänt straff, och androm till skräck och varnagel halshuggas och i bålet brännas.
Kronobefallningsmannen som hade ansvar för själva avrättningen och bestämde datum för detta, hette Anders Hallström. Han bestämde den 5 januari 1758 att avrättningen av Anna skulle ske den 18 i samma månad.
Hur tedde sig Annas sista dagar i livet, då hon satt inlåst på Uppsala slott, där fångprästen hade till uppgift att förbereda Anna inför döden, samt att med Guds ord försöka trösta henne och göra henne botfärdig och ångerfull. Det var först då hon ansågs vara redo att möta döden, och ett avrättningsdatum kunde bestämmas.
Om hon fick lov att träffa sina barn eller någon annan närstående släkting förtäljer inte historien. Möjligen fanns det någon med vid själva avrättningen, kanske hennes halvbroder Per Isaksson Duboe i Slässbyn var med för att trösta henne. Han hade ju stått fadder åt Mårten och Annas yngsta flicka Eva.
Avrättningsdagen eller dagen före, transporteras Anna med fångskjuts ut till Norunda härads avrättningsplats, kallad Vendelsvarv. Vid denna plats möts Tierps, Vendels och Viksta församlingar. Till sällskap hade hon minst en präst, möjligen var det Lenaprästen som fick följa med på Annas sista resa. Men mera troligt är att det var fångpredikanten som var med.
Aktörerna på avrättningsplatsen
Titelblad till P. V. Göthes ”Sjelfbekännelse” (Universitetsbiblioteket, Uppsala)
Lenaprästen eller fångpredikanten var väl närvarande för att sjunga ut sina böner, samt vara där för att lugna Anna.
Kronobefallningsmannen Anders Hallström var med för att se till att straffet utfördes, och att allt gick rätt och riktigt till.
Skarprättaren eller bödeln var ju på plats för att uträtta sitt i allas ögon motbjudande jobb. Den dödsdömde, som i detta fall var Anna hade förstås huvudrollen på avrättningsplatsen. Sedan kom förstås en mängd nyfikna åskådare från när och fjärran för att bevittna Annas avrättning, som var något av ett folknöje vid denna tid.
En mening med avrättningarna var också att avskräcka åskådarna från att själva begå liknande brott.
I Harbo socken blev exempelvis skolbarnen kommenderade att åse den rysliga akten, dem själva till varning.
För att hindra folket från att komma för nära själva avrättningsplatsen bildade man en s.k. spetsgård som bestod av ett antal ditkommenderade knektar eller trovärdiga män som bildade en kedja för att just hindra folkhopen för att komma för nära.
Ibland så lyckades några tränga sig igenom och där få några droppar blod från den avrättade, som man sedan drack upp på platsen. Blodet skulle vara bra mot fallandesot (epilepsi). Avrättningarna skedde vanligen på förmiddagarna, så snart folket hunnit samla sig på platsen. Om Annas avrättning skedde på förmiddan, så är det troligt att hon blev skjutsad ut till avrättningsplatsen redan dagen före den 17 januari.
Hur såg platsen ut där Anna skulle tillbringa sina sista minuter i livet. Det kan vi aldrig få något svar på, men kanske det skedde på det vis som följer:
Före själva avrättningen släpades fram ris till en stor kase, eller rishög, och över rishögen byggdes en ställning av korslagt timmer med plattform uppå, där en grov vedskåre lades med en liten fördjupning i mitten. Och på denna ställning upplades sedan Anna som åtföljdes av en präst som tröstade henne. När avrättningen var verkställd och bödeln gjort sitt värv, tändes eld på bålet då ställningen med den avrättade fick brinna upp. Kvarlevor såsom ben och förkolnade rester och aska grävdes ned på platsen.
1758 d 18 januari, äro denna Anna Gåde å häradets vanliga avrättningsplats halshuggen och å Båhle Bränd, attesteras Anders Hallström.
Text: Mats Karlsson
Källa:
Lena och Tensta kyrkoarkiv
Norunda häradsting 23–24 januari 1688. Renoverade domboken. Uppsala länsstyrelsers arkiv, landskansliet DI:87 1757.