JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Majken i Landala

När änglarna vänder ryggen till – Landala i Göteborg

Majken bor högst upp i huset. I en vindslägenhet. Ett rum och kök. Med dass på gården. Här lever Majken ensam med sin pappa och deras hund. Majken är CP-skadad och lever i en obeskrivlig social misär. Mamman har redan vid Majkens födsel lämnat henne åt sitt öde. Ett grymt öde. Majken är sannolikt ett offer redan som mycket liten. Varför reagerar då inte vuxna människor som ser en liten flicka fara så illa? Varför vågar hon inte själv söka hjälp? Är hon rädd att situationen bara ska bli värre då? Jag förstår att det kan finnas rent konkreta hinder. Hur kallar man på hjälp om man har grava talsvårigheter? Hur flyr man undan en galen pappa om man är rörelsehindrad?

Jag minns Majken mycket väl. Hennes utseende kan te sig mycket skrämmande för en liten flicka som jag. Fullständigt förvriden i sin lilla ynkliga kropp. Jag kan inte förstå ett enda ord av vad hon säger och jag är livrädd för hennes hund. Mamma går ofta till Majken långt efter det att vi flyttat från detta hus där hon bor. Hunden skäller så snart vi närmar oss ytterdörren i den slitna och mörka trappuppgången. Var inte rädd, säger mamma, den är bara glad att vi kommer och hälsar på, försöker hon lugna mig. Men det går inte att lugna mig. Hundens mun är i höjd med min egen mun och jag tycker inte om när hundens mun öppnas. Jag ser vassa tänder och hör ett evigt skällande – rakt i ansiktet på mig! Majken får därför alltid stänga in hunden i lägenhetens enda rum. Till hundens stora sorg och min lättnad.

Mamma hjälper Majken med att sy lakan. Lakansväv klipps i lämpliga längder och så tar mamma fram den gamla symaskinen, trampar och syr alla kanter och Majken blir alldeles till sig av glädje.
Ibland syr mamma på något plagg som tillhör Majkens pappa. Det känns alltid obehagligt när han är i närheten. Vet inte varför. Kanske har jag trots allt ett minne av att mamma en gång berättar för pappa att hon varit nere i källaren för att hämta koks. Man eldar i spisen och kakelugnen med koks i det här huset. När hon kommer ner i den mörka källaren och som vanligt trevar efter ljusknappen, känner hon ingen knapp där den brukade vara. Hon känner ett ansikte! Skriker till av skräck och känner att någon försöker ta tag i henne, samtidigt som hon hör en mansröst säga; ”Seså det är inget farligt, det är bara jag!” Mamma springer upp ur källaren så fort hon kan. Det är Majkens pappa som står där nere i källarmörkret och lurpassar. I hopp om att någon av de unga kvinnorna i huset ska göra sig ett ärende till källarförråden. Min mamma tycker inte om ”Nilsson” efter detta. Och det gör inte jag heller.

Majken har inga skenor i skorna som stöttar upp hennes förvridna ben och inte några kryckor att hålla sig i. Hon släpar sig fram längs husväggarna på gården och på gatorna i Landala. När min äldre syster fyller sju år får Majken komma på hennes kalas. Det vankas saft och bulle. Men Majken skakar så mycket att hon inte kan föra saftglaset till munnen, så hon låter bli. Hon är överlycklig att bara få sitta med de andra barnen och dagen till ära hade hon köpt en liten vacker barnservis i porslin – som födelsedagspresent till min syster.

Mamma har berättat hur hon sett Majken kämpa sig fram till Kapellplatsen och till affären för husgeråd. Där köper hon servisen med två små koppar och fat, liten gräddkanna och sockerskål samt en kaffekanna. När vår familj utökas med ett tredje barn – jag själv – går hon åter till affären och beställer en extra kopp med fat. Omtänksamhet!

Min syster börjar skolan, något som troligen aldrig varit aktuellt för Majken. Många teckningar ritas både i skolan och hemma, och ofta springer min syster upp till Majken för att överlämna ett alster. När vi barn leker på gården sitter Majken i köksfönstret för att titta på, och kanske låtsas att just hon är med och hoppar hage, hänger i klätterträdet eller hoppar rep. Om man springer upp i bergen mot Norra Guldheden kan man ana hennes lilla ansikte i köksfönstret. Högst upp under takets kant skymtar man hennes ena ansiktshalva. Den delen av ansiktet är inte så vitt som den andra ansiktshalvan är. En strimma sol och dagsljus har fått huden, på vänster sida av ansiktet, att anta lite färg. Men i övrigt får hennes lilla kropp varken salta bad eller sol. Aldrig någonsin får hon sitta ute på vår filt när vi gör små utflykter till berget intill gården. Aldrig någonsin har hon lekt med andra barn. Aldrig någonsin hade hon fått vara barn. Bara en liten ”vanförd” flicka som blir ett offer för en grym far. Ändå ingriper inte sociala myndigheter. Gör de över huvud taget något hembesök? Frågar hur Majken hade det?

Missförhållanden som leder fram till hennes död avslöjas aldrig. Men alla grannar i huset förstår. Förstår att Majken inte orkar längre. Inte orkar leva med en pappa som utnyttjar hennes beroende av honom. När ambulanspersonalen hittar henne sitter hon hopsjunken vid köksbordet. Desperat har hon druckit sig redlös och förmodligen kvävts av sina egna spyor. Ingen hör hennes sista andetag. Kanske hunden? Hon har varit död i flera timmar när pappan slutligen kallar på ambulans.

Ingen ställs till ansvar.

I en vindslägenhet och i källare – i hus som är idylliskt inbäddade med lummiga gator och trädgårdar. I en bedräglig gemytlighet kan änglarna – eller är det vi vuxna – plötsligt vända ryggen till – och barn råkar illa ut…

Fram till vår moderna tid har det funnits flera olika anledningar till omhändertagande av barn. Renlighet var en central del av vad socialarbetarna under många år utgått ifrån vid ett omhändertagande. Renligheten, ”att barnen inte var hela och rena” kunde vara en varningsklocka på att ”föräldrarna inte fungerade”. Socialarbetare såg främst till de yttre faktorerna kring barnen, relationer och inre faktorer fanns otillräcklig kunskap om. (Vi hade barnavårdsnämnder ända fram till 1982)

Majkens ängel

Astrid

Jag har berättat om Majken i Landala. Om en vanförd ung flicka och kvinna som min mamma hjälpte under många år. Så gott hon kunde. Men en dag var det slut. Majken avslutade sitt liv i en vindslägenhet i Landala. Kanske gick hon till något bättre. Jag hoppas innerligt att hon fick en bättre tillvaro – ett värdigt liv i en dimension som jag inte kan greppa. Bara hoppas.

I samma stad, i december år 2012, och i samma stadsdel befinner sig åter kvinnan som för närmare sextio år sedan hjälpte Majken. Kvinnan ska fylla 94 år och sitter på sin sängkant med tom blick. Hon som alldeles nyss var så klar i huvudet…

Om någon ändå visste vad jag har fått kämpa för mamma både före och efter hon flyttat in på äldreboendet, tänker jag.
Hon fattar det inte ens själv. Det syns nämligen inte. Vi sliter i kulisserna och personalen på boendet är så less på omorganisation, neddragning, omflyttning, resurspass m m att de bara himlar med ögonen om jag för situationen på tal. Andra är uppgivna och säger rent ut: Här är för jävligt, både för de boende och för personalen, men vad kan vi göra? Sluta? Man måste ju försörja sig… men, vi orkar snart inte mer…

Stadsdelsnämnden för Centrum beslutar kring sommaren 2012 att äldreboendet skall göra väsentliga förändringar. Av ekonomiska skäl. Mamma berättar att hon fått information om att det föreslagits att den våningen hon bor på – med totalt 15 boenden – skall vara nedlagd senast i december. Vid matbordet får hon efterhand höra de andras boende reaktioner på beslutet. Anhöriga kallas inte till informationsmöte eller på annat sätt delges information. Oron växer i takt med allt färre kommer till bords. De flyttar uppenbarligen därifrån. Inget besked om nytt boende kommer till mamma. Frustrationen infinner sig alltmer. På fråga får mamma inte veta något. Ingen av personalen säger sig veta mer än hon själv. Och snart är året till ända!

I början av december 2012 vet mamma ännu inte vart hon skulle flytta, inte jag heller, bara att stressen kring avflyttning av äldre boenden är maximal.
Till slut sitter mamma ensam med tre äldre män vid matbordet. Ingen av dem vet vart eller när de ska flytta! Mamma är klar i huvudet och vet att några få har i god tid fått ett datum för flyttning, men inte hon. Hon är nu i upplösningstillstånd och jag ser att hennes hälsa försämras hastigt.

Den 8 december 2012 läser vi i Göteborgs-Posten ett uttalande från kommunalrådet och ansvarig för äldreomsorg i Göteborg Anna Johansson:

 ”Äldreomsorgen i Göteborg behöver inte fler nya käcka idéer. Vi ska leverera det som vi redan sagt att vi ska göra.”
På senaste kommunfullmäktigemötet svarade det socialdemokratiska kommunalrådet med ansvar för äldreomsorg på moderaten Maria Rydéns (M) fråga om värdighetsgarantier inom äldreomsorgen.

Som ytterst orolig anhörig ringer jag enhetschefen och frågar efter hur vård/flyttplanen ser ut för de äldre på den våning som skall läggas ner.
Hon svarar att hon inte vet! Jag påpekar att jag har erfarenhet av att evakuera vårdavdelningar och att det krävs planering och information till patienter/boende och inte minst till anhöriga. Här saknas all information.
Till slut frågar hon om hon får ringa upp mig senare. Så småningom ringer hon och säger att man eventuellt kan arrangera ett boende i en lägenhet som idag används till något annat.
– Men, kan din mamma betala dubbelt så hög hyra, lägenheten är på 42 kvadrat?

– Det får du prata med mamma om, hon har koll på sin egen ekonomi.

Man har alltså ingen planerad lösning för mamma. Fallit mellan stolarna? Vet inte. Får inte tag på enhetschefen mer. Telefonsvarare kopplas på så snart jag ringer. Vikarier kommer och går och mamma får ingen information av personalen. Ingen vet något.

Äntligen kommer ett datum, med mycket kort varsel sätts flyttningsdag till den 11 december. Mamma får dessutom besked om att den dagen hon ska flytta kommer en personal att vara tillhands – bara för henne. Det utlovas också att äldreboendet står för alla praktiska göromål kring flyttningen. Mamma ska inte oroa sig för någonting!

Innan mamma flyttar köper jag en present till hennes kontaktperson. Som tack. Hon börjar storgråta. Hon säger att hon alltid känt sig otillräcklig och stressad, nu ska hon själv förflyttas till annan våning.

Jag får några flyttlådor att packa ner tillhörigheter, ordnar med ändring av adress och telefonabonnemang. Det finns dock ingen telefonanslutning i den ”nya” lägenheten, vilket kräver ny dragning av ledningar. Det kommer att dröja. Julhelg och ledigheter står ju för dörren…
Mamma är förvirrad och frågar flera gånger vad jag håller på med!
– Jag håller på att packa för att du ska flytta, upprepar jag flera gånger.
Hon som för någon vecka sedan var helt klar i huvudet blir orolig och ligger utslagen på sängen. Hon kan inte ens gå från sängen till toaletten!

När flyttdagen kommer, den 11 december, är jag där strax efter frukost. Då ligger mamma på sängen och ingen personal är där som utlovats. Korridoren ligger öde och ingen rör sig som det brukar göra …
En okänd yngre man kommer in i lägenheten med en kärra och säger att han ska flytta hennes möbler!
– Vilken tur att jag redan packat ner allt i flyttlådor, annars skulle jag tvingas bära ner allt ”huller om buller”.

Nu blir det en intensiv flyttkarusell och jag sliter som en galning! Vid 13-tiden står det mesta på golvet i den ”nya” lägenheten. Jag är dödstrött, törstig och ville ta paus. Men det värsta är att mamma – sittande i en rullstol, som hon inte själv kan manövrera – inte får något att vare sig äta eller dricka. Allt jag kan erbjuda är ett glas vatten. Ingen personal finns synlig på våningen! Ingen larmklocka har överlämnats till henne. Jag vet inget om den nya personalen eller lokaliteterna. Uppenbarligen är ett vaktombyte på gång och till slut kommer kvällspersonalen förbi den öppna dörren till mamma. De har då inte blivit informerade om att mamma flyttat in, och därför har ingen erbjudit henne något att äta eller dricka.

Hon sitter nu på sängkanten och klarar inte av att gå ut till den gemensamma matsalen. Hon orkar nästan inte lyfta telefonluren – så jag måste låta många, många signaler gå fram innan hon orkar svara.
Under flera dagar ”glöms” hon bort för mellanmål/kaffe under dagen – hon kan fortfarande inte ta ut till matsalen eller uppehållsrummet.
Jag möter ”gammal” personal på min väg till och från boendet. Det skakas på huvud och jag ser sorg i deras ögon. En sammanhållen personalgrupp är splittrad. De gamla, mycket gamla har skingrats från en flerårig gemenskap. Jag ser sorg i allas ögon.
Gissa om det gör ont i hjärtat att se sin mamma i denna förtvivlan. Som anhörig får man ångest – man orkar inte hur mycket som helst. Vi anhöriga är ju inte heller purunga till dessa gamla hjälplösa föräldrar/anförvanter! Ja, så ser det ut i verkligheten.

Så alldeles intill huset där Majken en gång bodde bor nu hennes ”ängel” i ett hus som på insidan gården är idylliskt inbäddade i lummig trädgård. I samma bedrägliga gemytlighet kan ansvariga plötsligt vända ryggen till och gamla och unga råkar illa ut. Förr som nu. Ingen ställs till svars.

Mamma avlider i en massiv hjärtattack snart efter fjärde flyttningen på äldeboendet!

Min barndoms gata

Landala Långgatan i Göteborg

Detta är ett vykort på Landala Långgatan i Göteborg och om betraktaren tittar noga med ett förstoringsglas ser man en kvinna stå vid en pojke med cykel. Kanske är det kvinnan i mjölkaffären som slängt på sig jackan utanpå det vita förklädet som fladdrar lite i vinden. Hon kanske ska skicka iväg budpojken med mejerivaror. Ännu en kvinna står på trottoaren – med ett barn i famnen.

Jag minns att jag når precis upp till kyldisken i mjölkaffären. Att de vitklädda kvinnorna skyndar fram och åter och när de plockar varor från hyllorna. Att kylvaror finns under luckorna i disken. Att om man sätter tungan på diskens kant så är risken stor att den fastnar. Iskall rostfri plåt. På gatan finns också Olssons, han med alla sorters korvar som hänger i skyltfönstret. Ibland händer det att man får smaka på en korv. Krack, låter det när han knäpper av en wienerkorv och räcker den till mig.

En del  säger sig vara född på en viss gata eller stadsdel, och det säger jag också, fast jag är född på Sahlgrenska Kvinnoklinik, avdelning 64. Men vi bor då på Landala Långgatan 19, därför är jag ”född där”. Alldeles i början av 50-talet flyttar vi till Guldheden, och trots att vi flyttar lever ändå Landala kvar i mitt liv långt efteråt. Ja, egentligen fortfarande. Mamma och jag tar oftast vägen över Landala torg mot ”stan”. ”Stan” som för mig enbart är Grand Bazar! Vi går över ”ängen” mot Guldhedstorget, nedför Egnhemsbacken och via Landala mot Vasaplatsen och slutligen når vi Bazarbron som sträcker sig över vallgraven – in till innersta kärnan av Göteborg. Och där ligger ”stan” – alltså Grand Bazar! Ibland går vi över Norra Guldheden och kommer till Annedal. Vi ska till Västergatan, säger mamma. Där ligger möbelaffärer och porslinsaffärer. Inte alls ”stan” och inte alls roligt för en liten flicka med trötta ben och som hellre ville sitta på en röd pall och äta falukorv med potatismos och brun sås. På Grand Bazar. Är det fest kan det bli glass och jordgubbssylt som rinner nedför glasskulan i skålen. Raska kvinnor springer fram och åter. De serverar längs långa bord som omringar dem på båda sidor. Där sitter vi. Mamma och jag. Vänder jag blicken mot fönstren ser jag män i svajiga sjömansbyxor, båtar och palmer – alla ser glada ut. Kanske är dessa figurer slipade i fönsterglaset, det är i vilket fall som helst spännande att se på. Ofta kommer en man in i baren och hojtar, han bär ett hölster med leksakspistoler, cowboyhatt på huvudet och sheriffstjärna på bröstet. ”Sheriffen”, säger mamma lugnt. Ingen fara! Han håller ordning på oss alla i varuhuset!

Åter till Landala. När mina två äldre syskon är i skolan får jag vara ensam hemma med mamma. Hon har fullt upp med att städa, tvätta, sy kläder, sticka och handla mat som hon lagar i det lilla köket. Bara kallt vatten och dass på gården. En liten gasspis står ovanpå vedspisen i köket. Ett enda rum. Där sover vi tre barn med föräldrar. Mamma, pappa och tre barn. Men vi går också och hälsar på tant Annie eller tant Märta.  ”Mariannes mamma” bor i samma hus och med henne pratar mamma varje dag. Både tant Märta och ”Mariannes mamma” flyttar också till moderna lägenheter i Guldheden. Tant Annie bor kvar i Landala så länge hon lever. Men hon kommer en gång i veckan och badar hos oss i Guldheden.

Under soliga dagar är vi barn alltid uppe i bergen alldeles intill gården och de sträcker sig upp mot Norra Guldheden. Här finns också klätterträd och små ängar  – ett paradis för ungar. Att gå på ”utflykt” betyder filt och saft eller kaffe för vuxna.

Här sitter jag bland flickor i bergen

Här sitter jag bland flickor i ”bergen” som handarbetar flitigt. Jag har fått låna både halsband och en docka att leka med. Min äldre syster sitter utanför filten. ”Du får inte sitta på våran filt”, hör jag en större flicka säga till min syster. Underdånigt sätter hon sig ner i gräset och jag känner att det inte är snällt mot henne. Trots min ringa ålder förstår jag att det gör ont i min syster att inte få tillhöra dem som sitter på filten. Tjejgänget. Det gör ont i mig än idag att se på det fotot.

I samma hus som vi bor i finns en vindslägenhet där en pappa och dotter bor. De har en hund också. Det är många trappsteg dit och mamma går ofta upp till Majken som alltid verkar vara ensam hemma om dagarna. Jag är rädd för både hunden och Majken. Rädd för hunden för att den skäller mig rakt i ansiktet, och rädd för Majken för hon ser konstig ut i sin förvridna kropp och jag förstår inte vad hon säger. Men mamma förstår. Mamma hjälper Majken med allt som ska lagas – oftast med hjälp av symaskin – och Majken får komma hem till oss på kalas. Inte för att hon dricker saften som mamma ställer fram, det skulle bara sluta med att allt skvalpas ur glaset när hon inte kan styra sina rörelser och föra glaset till munnen. Min syster talar glatt med Majken och det verkar som de förstår varandra på ett sätt som jag inte kan. Det blir en del besök till Landala och Majken efter att vi flyttat.

Jag vill berätta om min systers lilla servis som ligger i en grön kartong. Den tar hon fram och visar mig ibland. Efter dryga sextio år har hon kvar barnservisen som Majken köpte som en födelsedagspresent och som utökades med ännu en kopp när jag föddes. En kanna, tre koppar med fat, gräddkanna och sockerskål. Allt har förvarats i den gröna kartongen som Majken inhandlade på Landala torg. En besvärlig väg för den rörelsehindrade Majken. Svårt handikappad sedan födseln lever hon ensam med sin pappa och hund. I en vindslägenhet dit solen bara når en kort stund genom köksfönstret.

Vid samma köksfönster hittas Majken livlös en dag. Hon måste ha ansett att hennes liv var outhärdligt. Att det inte fanns någon annan utväg. Vad var hennes sista tanke? Ropade hon trots allt på hjälp? Ångrade hon sig i sista sekunden? Det lär vi aldrig få veta.

Det var 50-talets Göteborg, i landet som fram till vår moderna tid har haft som motto att renlighet är en central del av vad socialarbetare bör utgå ifrån vid ett eventuellt omhändertagande av barn. ”Att barnen inte är hela och rena” kan vara en varningsklocka på att ”föräldrarna inte fungerar”. Var det lättare att se till de yttre faktorerna än att se relationer och inre faktorer? Ända fram till 1982 hade vi barnavårdsnämnder som skulle se till att barn inte far illa.

Vi talar ofta om Majken, mamma och jag. Vi är tillbaka i Landala, och cirkeln ska slutas. Året är 2013 och jag får ett telefonsamtal från Landalahus – ett äldreboende – som säger att min mamma har andningssvårigheter och att ambulans är på väg att föra henne till Sahlgrenska sjukhus!

Jag är där innan ambulansen hunnit fram. På bår körs hon snabbt in på akutrummet och snart hör jag hennes röst. Tackolov! Efter en stund får jag komma in till henne.

Sitter vid hennes sida i fyra dygn. Hon lämnar sin stund på jorden en söndag kväll. Hon som hjälpte den handikappade Majken i Landala till ett drägligare liv, såg till att ensamma gamla tanter får hjälp, fostrade tre egna barn som ensamstående mamma, en omtyckt farmor och mormor till sju barnbarn och många barnbarnsbarn.

Mamma Astrid som alltid finns där för alla andra. Kanske är det hon som står på trottoaren med ett barn på bilden från 40-talet! Landala Långgatan, en av de längsta gatorna i stadsdelen. Namnet utgick i samband med ändringar i stadsplanen.

Poff, så är man borta!

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑