Jag har berättat om Majken i Landala. Om en handikappad ung flicka och kvinna som min mamma hjälpte under många år. Så gott hon kunde. Men en dag var det slut. Majken avslutade sitt liv i en vindslägenhet i Landala. Kanske gick hon till något bättre. Jag hoppas innerligt att hon fick en bättre tillvaro – ett värdigt liv i en dimension som jag inte kan greppa. Bara hoppas.
I samma stad, i december år 2012, och i samma stadsdel befinner sig åter kvinnan som för närmare sextio år sedan hjälpte Majken. Kvinnan ska fylla 94 år och sitter på sin sängkant med tom blick. Hon som alltid varit så klar i huvudet.
Om någon ändå visste vad jag har fått kämpa för mamma både före och efter hon flyttat in på äldreboendet, tänker jag.
Hon fattar det inte ens själv. Det syns nämligen inte. Vi sliter i kulisserna och personalen på boendet är så less på omorganisation, neddragning, omflyttning, resurspass m m att de bara himlar med ögonen om jag för situationen på tal. Andra är uppgivna och säger rent ut: Här är för jävligt, både för de boende och för personalen, men vad kan vi göra? Sluta? Man måste ju försörja sig… men, vi orkar snart inte mer…
Stadsdelsnämnden för Centrum beslutar kring sommaren 2012 att äldreboendet skall göra väsentliga förändringar. Av ekonomiska skäl. Mamma berättar att hon fått information om att det föreslagits att den våningen hon bor på – med totalt 15 boenden – skall vara nedlagd senast i december. Vid matbordet får hon efterhand höra de andra boendes reaktioner på beslutet. Anhöriga kallas inte till informationsmöte eller på annat sätt delges information. Oron växer i takt med allt färre kommer till bords. De flyttar uppenbarligen därifrån. Inget besked om nytt boende kommer till mamma. Frustrationen infinner sig alltmer. På fråga får mamma inte veta något. Ingen av personalen säger sig veta mer än hon själv. Och snart är året till ända!
I början av december 2012 vet mamma ännu inte vart hon skulle flytta, inte jag heller, bara att stressen kring avflyttning av äldre boenden är maximal.
Till slut sitter mamma ensam med tre äldre män vid matbordet. Ingen av dem vet vart eller när de ska flytta! Mamma är klar i huvudet och vet att några få har i god tid fått ett datum för flyttning, men inte hon. Hon är nu i upplösningstillstånd och jag ser att hennes hälsa försämras hastigt.
Den 8 december 2012 läser vi i Göteborgs-Posten ett uttalande från kommunalrådet och ansvarig för äldreomsorg i Göteborg Anna Johansson:
”Äldreomsorgen i Göteborg behöver inte fler nya käcka idéer. Vi ska leverera det som vi redan sagt att vi ska göra.”
På senaste kommunfullmäktigemötet svarade det socialdemokratiska kommunalrådet med ansvar för äldreomsorg på moderaten Maria Rydéns (M) fråga om värdighetsgarantier inom äldreomsorgen.
Som ytterst orolig anhörig ringer jag enhetschefen och frågar hur vård/flyttplanen ser ut för de äldre på den våning som skall läggas ner.
Hon svarar att hon inte vet! Jag påpekar att jag har erfarenhet av att evakuera vårdavdelningar och att det krävs planering och information till patienter/boende och inte minst till anhöriga. Här saknas all information.
Till slut frågar hon om hon får ringa upp mig senare. Så småningom ringer hon och säger att man eventuellt kan arrangera ett boende i en lägenhet som idag används till något annat.
– Men, kan din mamma betala dubbelt så hög hyra, lägenheten är på 42 kvadrat?
– Det får du prata med mamma om, hon har koll på sin egen ekonomi.
Man har alltså ingen planerad lösning för mamma. Fallit mellan stolarna? Vet inte. Får inte tag på enhetschefen mer. Telefonsvarare kopplas på så snart jag ringer. Vikarier kommer och går och mamma får ingen information av personalen. Ingen vet något.
Äntligen kommer ett datum, med mycket kort varsel sätts flyttningsdag till den 11 december. Mamma får dessutom besked om att den dagen hon ska flytta kommer en personal att vara tillhands – bara för henne. Det utlovas också att äldreboendet står för alla praktiska göromål kring flyttningen. Mamma ska inte oroa sig för någonting!
Innan mamma flyttar köper jag en present till hennes kontaktperson. Som tack. Hon börjar storgråta. Hon säger att hon alltid känt sig otillräcklig och stressad, nu ska hon själv förflyttas till annan våning.
Jag får några flyttlådor att packa ner tillhörigheter, ordnar med ändring av adress och telefonabonnemang. Det finns dock ingen telefonanslutning i den ”nya” lägenheten, vilket kräver ny dragning av ledningar. Det kommer att dröja. Julhelg och ledigheter står ju för dörren…
Mamma är förvirrad och frågar flera gånger vad jag håller på med!
– Jag håller på att packa för att du ska flytta, upprepar jag flera gånger.
Hon som för någon vecka sedan var helt klar i huvudet blir orolig och ligger utslagen på sängen. Hon orkar inte ens gå från sängen till toaletten!
När flyttdagen kommer, den 11 december, är jag där strax efter frukost. Då ligger mamma på sängen och ingen personal är där som utlovats. Korridoren ligger öde -ingen tillstymmelse till liv.
Plötsligt tar sig en okänd yngre man in i lägenheten med en kärra och säger att han ska flytta hennes möbler!
– Vilken tur att jag redan packat ner allt i flyttlådor, annars skulle jag tvingas bära ner allt ”huller om buller”. Nu blir det en intensiv flyttkarusell och jag sliter som en galning! Vid 13-tiden står det mesta på golvet i den ”nya” lägenheten. Jag är dödstrött, törstig och ville ta paus. Men det värsta är att mamma – sittande i en rullstol, som hon inte själv kan manövrera – inte får något att vare sig äta eller dricka. Allt jag kan erbjuda är ett glas vatten. Ingen personal finns synlig på våningen! Ingen larmklocka har överlämnats till henne. Jag vet inget om den nya personalen eller lokaliteterna. Uppenbarligen är ett vaktombyte på gång och till slut kommer kvällspersonalen förbi den öppna dörren till mamma. De har då inte blivit informerade om att mamma flyttat in, och ingen har därför erbjudit henne något att äta eller dricka.
Hon sitter numera på sängkanten och klarar inte av att gå ut till den gemensamma matsalen. Hon orkar nästan inte lyfta telefonluren – så jag måste låta många, många signaler gå fram innan hon orkar svara.
Under flera dagar ”glöms” hon bort för mellanmål/kaffe under dagen – hon kan fortfarande inte ta sig ut till matsalen eller uppehållsrummet.
Jag möter ”gammal” personal på min väg till och från boendet. Det skakas på huvud och jag ser sorg i deras ögon. En sammanhållen personalgrupp är splittrad. De gamla, mycket gamla har skingrats från en flerårig gemenskap. Jag ser sorg i allas ögon.
Det gör ont i hjärtat att se mamma i denna förtvivlan. Som anhörig får man ångest – man orkar inte hur mycket som helst. Vi anhöriga är ju inte heller purunga till dessa gamla hjälplösa föräldrar/anförvanter!
Ja, så ser det ut i verkligheten. År 2013.
Så alldeles intill huset där Majken en gång bodde bor nu hennes ”ängel” i ett hus som på insidan gården har en idylliskt inbäddad i lummig trädgård. I samma bedrägliga gemytlighet kan ansvariga plötsligt vända ryggen till och gamla och unga råkar illa ut. Förr som nu. Ingen ställs till svars.
Mamma avlider i en massiv hjärtattack snart efter denna fjärde flyttningen inom äldeboendet!