När änglarna vänder ryggen till
Majken bor högst upp i huset. I en vindslägenhet. Ett rum och kök. Med dass på gården. Här bor Majken ensam med sin pappa och hund. Majken är CP-skadad och utsätts uppenbarligen för svår psykisk och fysisk misshandel. Hon utsätts för tortyr som blir till en familjehemlighet. Majkens mamma sviker sitt barn redan vid födseln genom att lämna henne åt sitt öde. Ett grymt öde. Och min mamma har förstått.
Varför reagerar då inte vuxna människor som ser en liten flicka fara så illa? Varför vågar hon inte själv söka hjälp? Är hon rädd att situationen bara skulle bli värre då? Majken har rent konkreta hinder. Hur kallar man på hjälp om man har grava talsvårigheter? Hur flyr man undan en galen pappa om man är rörelsehindrad?
Jag minns Majken mycket väl. Hennes utseende ter sig mycket skrämmande för en liten flicka som jag. Fullständigt förvriden i sin lilla ynkliga kropp. Jag kan inte förstå ett enda ord av vad hon säger och jag är livrädd för hennes hund. Mamma går ofta till Majken långt efter det att vi flyttat från detta hus där hon bor. Hunden skäller så snart vi närmar oss ytterdörren i den slitna och mörka trappuppgången. Var inte rädd, säger mamma, den är bara glad att vi kommer och hälsar på, försöker hon lugna mig. Men det går inte att lugna mig. Hundens mun är i höjd med min egen mun och jag tycker inte om när hundens mun öppnas. Jag ser vassa tänder och hör ett evigt skällande – rakt i ansiktet på mig!
Majken får därför alltid stänga in hunden i lägenhetens enda rum. Till hundens stora sorg och min lättnad.
Mamma hjälper Majken med att sy lakan. Lakansväv klipps i lämpliga längder och så tar mamma fram den gamla symaskinen, trampar och syr alla kanter och Majken blir alldeles till sig av glädje.
Ibland syr mamma på något plagg som tillhör Majkens pappa. Det känns alltid obehagligt när han är i närheten. Vet inte varför. Kanske har jag trots allt ett minne av att mamma en gång berättat för pappa att hon varit nere i källaren för att hämta koks. Alla eldar i spis och kakelugn i det här huset. När hon kommer ner i den mörka källaren och som vanligt trevar efter strömbrytaren, känner hon ingen knapp där den brukar vara. Hon känner ett ansikte! Skriker till av skräck och uppfattar att någon försöker ta tag i henne, samtidigt som hon hör en mansröst säga; ”Seså det är inget farligt, det är bara jag!”
Mamma springer upp ur källaren så fort hon kan. Det är Majkens pappa som står där nere i källarmörkret och lurpassar. I hopp om att någon av de unga fruarna i huset ska göra sig ett ärende till källarförråden.
Mamma tycker inte om ”Nilsson” efter detta. Och det gör inte jag heller.
Majken har inga skenor i skorna som stöttar upp hennes förvridna ben och inte några kryckor att hålla sig i. Hon släpar sig fram längs husväggarna på gården och på gatorna i Landala. När min äldre syster fyller 7 år får Majken komma på hennes kalas. Saft och bulle vankas. Men Majken skakar så mycket att hon inte kan föra saftglaset till munnen, så hon låter bli. Hon är överlycklig att bara få sitta med de andra barnen och dagen till ära hade hon köpt en liten vacker barnservis i porslin – som födelsedagspresent till min syster.
Mamma har berättat hur hon sett Majken kämpa sig fram till Kapellplatsen och till affären för husgeråd. Där köper hon servisen med två små koppar och fat, liten gräddkanna och sockerskål samt en kaffekanna. När vår familj utökas med ett tredje barn – jag själv – går hon åter till affären och beställer en extra kopp med fat. En sådan omtänksamhet!
Min syster börjar skolan, något som aldrig blir aktuellt för Majken. Många teckningar ritas både i skolan och hemma, och ofta springer min syster upp till Majken för att överlämna ett alster.
När vi barn leker på gården sitter Majken ofta i köksfönstret och tittar på, och kanske låtsas att just hon är med och hoppade hage, hänger i klätterträdet eller hoppar rep.
Om man springer upp i bergen mot Norra Guldheden kan man ana hennes lilla ansikte i köksfönstret. Högst upp under takets kant skymtar man hennes ena ansiktshalva. Den delen av ansiktet är inte så vitt som den andra ansiktshalvan är. En strimma sol och dagsljus har fått huden, på vänster sidan av ansiktet, att anta lite färg. Men i övrigt får hennes lilla kropp varken salta bad eller sol. Aldrig någonsin får hon sitta ute på vår filt när vi gör utflykter till berget intill gården. Aldrig någonsin har hon lekt med andra barn. Aldrig någonsin har hon fått vara barn. Bara en liten ”vanförd” flicka som blir offer för en grym far.
Ändå ingriper inte sociala myndigheter. Gör de någonsin ett hembesök? Frågar hur Majken har det?
Missförhållanden som leder fram till hennes död avslöjas aldrig. Men grannarna i huset förstår. Förstår att Majken inte orkar längre. Inte orkar bli utnyttjad. När ambulanspersonalen hittar henne sitter hon hopsjunken vid köksbordet. Desperat har hon druckit sig redlös och förmodligen kvävts av sina egna spyor. Ingen hör hennes sista andetag. Kanske hunden? Hon har varit död i flera timmar när pappan slutligen kallar på ambulans.
Ingen vuxen ställs till svar.
Fram till vår moderna tid har det funnits flera olika anledningar till omhändertaganden av barn. Renlighet var en central del av vad socialarbetarna under många år utgått ifrån vid ett omhändertagande. Renligheten, ”att barnen inte var hela och rena” kunde vara en varningsklocka på att ”föräldrarna inte fungerade”. Socialarbetare såg främst till de yttre faktorerna kring barnen, relationer och inre faktorer fanns otillräcklig kunskap om. (Vi hade barnavårdsnämnder ända fram till 1982)
*
I en annan stad och i en annan tid – har socialtjänsten vid upprepade tillfällen besökt familjen, d v s ”morföräldrarna” som tagit hand om Elisabeths tre barn. De har naturligtvis ingen aning om vad som finns i husets källare. Men en ansvarig socialarbetare säger att kontakten har varit regelbunden och att det senaste besöket nyligen har gjorts.
De tre barnen har levt ett helt normal liv. Presterat goda resultat i skolan och visat tecken på att vara välartade. Deras biologiska mamma har varit rapporterad saknad i flera år och efterlyst. Alla har fått uppfattningen att hon fallit i händerna på någon religiös sekt!
Nej, hon har fallit i händerna på en hänsynslös far, som utsätter henne för massiva övergrepp. Hon är endast 11 år första gången. Kvinnan i familjen, hustrun till förövaren, säger sig inte ha varit medveten om vad som pågåtts. Att denna kvinnas egen dotter föder sju barn, ett resultat av makens tusenfaldiga våldtäkter av dottern. Under det golv kvinnan trampat i åratal.
Förövaren åtalas och döms för våldtäkt, frihetsberövande, slaveri och olika former av tvång. Och han har inget att invända mot åtalspunkterna!
*
I en villaträdgård står plötsligt en mager, extremt blek ung flicka, utanför en kvinnas köksfönster, och skriker panikslagen på hjälp. Till slut övertygas kvinnas om att hon just nu blir delaktig i lilla Nataschas öde. Hon som blir kidnappad som barn och hålls fången i åtta år. I ett källarrum utan fönster – i ett hus som ägs av en granne till kvinnan i köket.
Natascha har till slut lyckats rymma från sitt helvete. Tack och lov förstår grannen att detta verkligen är den kidnappade lilla Natascha som står där – i hennes trädgård. Flickan har förts bort i en bil utanför sin skola, under våren 1998. Hon är då tio år gammal. Polisens febrila jakt efter den unga flickan ger inga ledtrådar om vart hon har tagit vägen. Över tusen personer förhörs, ägare till bilar av samma typ som setts på brottsplatsen, men utan resultat. En av de förhörda personerna är en man i 30-årsåldern. Han slipper ur det grovmaskiga nätet.
I en ombyggd smörjgrop för bilar, har den bortrövade flickan levt under många år. Rummet är förslutet med en kassaskåpsdörr. Hon vågar sig aldrig på ett rymningsförsök – då ska nämligen sprängmedel brisera. Och han som kidnappat henne blir den enda människan i hennes liv – och det utnyttjar han till fullo. Men när han till slut inser vad som hade hänt kastar han sig framför ett tåg.
I en vindslägenhet och i källare – i hus som är idylliskt inbäddade med lummiga gator och trädgårdar. I en bedräglig gemytlighet kan änglarna – eller är det vi vuxna – plötsligt vända ryggen till. Och små barn råkar illa ut.