Minnet av Majken
Jag har ett par starka minnen från Landala. Ett av dem är kopplat till brandkåren. Efter en utryckning lyfter en brandman upp mig och säger att ”den här lilla kan vi ta med” – till allas goda skratt och min rädsla! Ett annat minne handlar om Majken.
Majken bor högst upp i huset. I en vindslägenhet. Ett rum och kök. Med dass på gården. Här bor hon ensam med sin pappa och hund. Majken är CP-skadad. Hennes mamma lämnar henne åt sitt öde. Minns Majken mycket väl. Hennes utseende kunde te sig mycket skrämmande för en liten flicka som jag var då. Hon är fullständigt förvriden i sin lilla ynkliga kropp. Jag kan inte förstå ett enda ord av vad hon säger och jag är livrädd för hennes hund.
Mamma går ofta till Majken långt efter det att vi flyttat från detta hus där hon bor. Ljusknappen surrar och en hund skäller så snart vi närmar oss ytterdörren i den slitna och mörka trappuppgången. Var inte rädd, säger mamma, den är bara glad att vi kommer och hälsar på, försöker hon lugna mig. Men det går inte att lugna mig. Hundens mun är i höjd med min egen mun och jag tycker inte om när hundens mun öppnas. Jag ser vassa tänder och hör ett evigt skällande – rakt i ansiktet på mig! Majken måste därför alltid stänga in hunden i lägenhetens enda rum. Till hundens stora sorg och min lättnad.
Mamma hjälper Majken med att sy lakan. Metervis av lakansväv klipps i lämpliga längder och så tar mamma fram den gamla symaskinen, trampar igång och fållar alla kanter. Majken är alldeles till sig av glädje. Nu slipper hon använda de solkiga lakanen. Som aldrig blir vita igen.
Ibland syr mamma på något plagg som tillhör Majkens pappa. En obehaglig känsla uppstår alltid i köket när han var i närheten. Vet inte varför. Kanske har jag kvar en känsla från den gången då mamma berättar något för vår pappa. När hon är nere i källaren för att hämta koks. Det går åt mycket koks och ved till spisen och kakelugnen. När hon kommer ner i den mörka källaren och som vanligt trevar efter strömbrytaren, känner hon ingen knapp – där den brukar vara. Hon känner ett ansikte! Skriker till av skräck och känner att någon försöker ta tag i henne, samtidigt som en mansröst viskar: ”Seså det är inget farligt, det är bara jag”! Mamma sliter sig loss och springer upp ur källaren så fort hon kan. Det är Majkens pappa som står där nere i källarmörkret och lurpassar. I hopp om att någon av de unga kvinnorna i huset gör ha ett ärende till sina källarförråd. Min mamma tycker inte om honom efter detta. Och det gör inte jag heller.
Majken har inga skenor i skorna som stöttar upp hennes förvridna ben och inte några kryckor att hålla sig i. Hon släpar sig fram längs husväggarna på gården och på gatorna i Landala. När min äldre syster fyller sju år får Majken komma på hennes kalas. Det vankas saft och bulle. Men Majken skakar så mycket att hon inte kan föra saftglaset till munnen, så hon låter bli. Hon är överlycklig att bara få sitta med de andra barnen och dagen till ära har hon köpt en liten vacker barnservis i riktigt porslin – som födelsedagspresent till min syster.
Mamma berättar hur hon sett Majken kämpa sig fram till Kapellplatsen och till affären för husgeråd. Där köper hon servisen med två små koppar och fat, liten gräddkanna och sockerskål samt en kaffekanna. När vår familj utökas med ett tredje barn – jag själv – kämpar hon sig åter fram till affären och beställer en extra kopp med fat. Min syster börjar första klass i Landalaskolan, något som aldrig blev aktuellt för Majken. Många teckningar ritas både i skolan och hemma, och ofta springer min syster upp till Majken för att överlämna ett av sina alster.
När vi barn leker på gården sitter Majken i köksfönstret och tittar på, och kanske låtsas att just hon är med och hoppar hage, hänger i klätterträdet eller hoppar rep. Om man springer upp i bergen mot Norra Guldheden kan man ana hennes lilla ansikte i köksfönstret. Högst upp under takets kant skymtar hennes ena ansiktshalva. Den delen av ansiktet är inte så vitt som den andra ansiktshalvan. En strimma sol och dagsljus har fått huden, på vänster sidan av ansiktet, att anta lite färg. Men i övrigt får hennes lilla kropp varken salta bad eller sol. Aldrig någonsin får hon sitta på vår filt när vi gör utflykter till berget intill gården. Aldrig någonsin har hon lekt med andra barn. Aldrig någonsin har hon fått vara barn. Bara en liten ”vanför” flicka.
Vilka orsaker som leder fram till hennes död avslöjas aldrig. Men alla grannar i huset förstår. Förstår att Majken inte orkar längre. När ambulanspersonalen hittar henne sitter hon hopsjunken vid köksbordet. En tom spritfalska ligger ikull på köksbordet och hon har uppenbarligen kvävts av sina egna spyor. Ingen hör hennes sista andetag. Kanske hunden?
Hon har varit död i flera timmar när ambulansmännen bryter sig in. Grannar har larmat eftersom det luktar gas från lägenheten. I en vindslägenhet eller i källare – i hus som är idylliskt inbäddade med lummiga gator och trädgårdar. I en bedräglig gemytlighet kan änglarna – eller är det vi vuxna – plötsligt vända ryggen till och unga råkar illa ut.