Pappa jag älskar dig

Pappa jag älskar dig


Farfar Carl Edvard och farmor Anna Ingeborg

Det finns alltid en baksida av saker och ting. Framsidan kan vara väl så fin, men jag vill berätta om det vi sällan ser. Det vi inte vill tala om.
Jag är ett skilsmässobarn. Låter som en klyscha kanske, må så vara. Jag växte upp med en ensamstående mamma och två äldre syskon. Som yngst i syskonskaran skulle man kunna säga att det alltid fanns någon som tog hand om en. Att det alltid fanns ett skyddsnät. Eller ett slags brandsegel om man ville hoppa ut från ett brinnande hus.
Jag tror att jag fick klara mig själv. En sträng mamma som ville väl och var livrädd att en myndighet som ”Barnavårdsnämnden” skulle ta oss ifrån henne! Hon vakade med argusögon över oss. På gott och ont.
Min äldre syster fick ta första stöten. Och den var hård. Min bror något mjukare och jag som kom sist fick några luggar i håret, men det stannade vid det. Fysiskt sett. Hennes ord kunde däremot döda. Hon dödade min pappa. Hon bestämde att han skulle vara död någon gång i början av 50-talet och det förblev han ända tills min syster kom i delo med mamma och plötsligt deklamerade; ”Du ska inte tro att pappa är död. Han lever. Och nu ska jag ta reda på var han är!”

Från den dagen, i senare delen av 60-talet, började jag rekonstruera ett liv. Min pappas liv! Jag hann träffa honom några enstaka gånger – jag var knappt tjugo år fyllda – och han sa att jag blivit stor. Med tårar i ögonen låg han i sjukhussängen och tittade på mig med grumlig blick. Personalen på sjukhuset grät. De grät för att han inte sagt ett ord sedan han kommit dit och nu talade han med oss – hans egna barn! Det fanns inget i sjukhusjournaler som gav indikation på att han hade barn! Dessutom var vi tre barn – alla i tjugoårsåldern. En chockvåg gick genom vårdavdelningen.

Han dog. På riktigt, en tidig vårdag 1968.
Sedan dess har jag vårdat ett minne jag egentligen inte har. Försökte se hans liv genom gamla foton i ett album han lämnade efter sig. Försökte få mamma att berätta om honom. Pressade henne på frågor. Hon var besvärad, men jag gav mig inte. I albumet, som ingen hade tittat i på länge, fanns bilder på en dotter från första äktenskapet. Birgitta. Som tillbringat en tid på barnhem. Flyttade som ung till Köpehamn, med en man som råkat vara i Göteborg för att bygga upp cirkustält. Eigil Nielsen. Hon blev hans hustru och mor till tre barn. Jag minns inte hennes besök hos oss då jag var liten. Däremot träffade jag Birgitta med make och deras yngste son, en gång. De kom sommaren 1968, för att ta del av arvet efter pappa. Vår gemensamma pappa. Sedan dess har jag aldrig sett henne. Hon är född 1929 och min mamma var född 1919. Perspektiv på ålder? Pappa var född 1898. Mamma föll för en man som var tjugoett år äldre.
Han ser charmig ut på alla bilder jag sett i albumet. På bilder där han poserar med olika kvinnor, med vänner och släkt i Stockholm. Han föddes i Maria församling och kommer till Göteborg som tolvåring. Hans far, är urmakaren Carl Edvard Eriksson och modern Anna Ingeborg. En gift syster till pappa, Siggan kommer samtidigt till Göteborg, men hon återvänder snart till huvudstaden. Gifter om sig och får tre barn. Mina kusiner – som är ungefär i mammas ålder!
Vi har aldrig haft kontakt med dessa kusiner, förutom enstaka besök som jag kan anta utifrån foton. Pappas äldre syster, faster Siggan, dör i cancer när hon är i 50-årsåldern. Hennes son dyker upp i ett suddigt minne jag har som barn. Han vill inte att jag skulle vara hemma när han kommer till Göteborg. Han kommer med bakelse till sig och mamma vid ett tillfälle. Jag får inte vara med vid kaffebordet. Mamma fnittrar på ett sätt jag aldrig tidigare hört henne göra. Tycker till och med att hon rodnar emellanåt! Vad talar de om? Vet inte. Tycker bara att han ska gå så jag blir av med den obehagliga känslan han sprider omkring sig. Min syster säger sig ha upplevt samma otäcka känsla i hans närvaro. Vad detta beror på kan vi bara spekulera kring.
Min syster var pappas flicka, som man säger, och hon saknar honom oerhört mycket. Men vi får inte säga ordet ”pappa” och hans namn Erik nämns bara i negativa ordalag som att mamma säger; ”du är så lik Erik” – ett skällsord alltså!

Åren går och jag börjar forska kring skilsmässan mellan mamma och pappa. Nu tornar en helt annan bild upp sig. I tingsrättens handlingar står att min mamma anklagas för ”horsbrott”, det vill säga otrohet, som är straffbart vid den här tiden. En fällande dom för henne skulle innebära vanrykte och vi barn skulle i så fall tas om hand av samhället, d v s sociala myndigheten skulle placera oss i fosterhem!
De som ville skiljas ska först träffa en medlare. Efter medlingen kan domstolen döma till ett års hemskillnad. Utöver tidigare skilsmässoorsaker är nu även möjligt att få skilsmässa om man levt åtskilda i tre år eller redan efter två år om den ena maken gett sig av. Snabbskilsmässa kan utdömas t ex om en av makarna begått hor, medvetet smittat sin partner med venerisk sjukdom, försökt döda eller grovt misshandlat partnern, blivit dömd till minst tre års straffarbete, var missbrukare av rusningsmedel eller varit sinnessjuk i över tre år och ingen förhoppning om bättring fanns.

Hårda bud. Mamma förnekar under ed det brott hon anklagas för – och man tror på henne. Hon döms till ensam vårdnadshavare med besöksförbud för min pappa.

Det var så han ”dog”. I mammas ögon.

Jag kan tillägga att vid denna tid finns en annan aspekt; en lågt prioriterad anledning var missbruk i familjen. Eftersom missbruket ofta sågs som ett manligt problem och kvinnan förväntades ha förmågan att ge barnen skydd!
Mindre hårda bud således.

Det märkliga i den här historien är att hon vid hans begravning, många år senare, kommer svartklädd. Som vore hon en sörjande änka! Vi barn och anhöriga förvånas då prästen beklagar sorgen. Över att hon har mist sin make…

Alla dessa minnen kommer över mig nu. Varför?
Kanske för att jag skrivit om min farfar på en webbsite. Om farfar som urmakare i Göteborg. Och av en händelse får jag ett mejl från en kvinna i Uppsala. Hon är ung och frågar om jag är dotter till Carl Erik, vars föräldrar är Carl Edvard och  Anna Ingeborg. Båda med rötter i Uppsalatrakten och Stockholm. Hon berättar om saker som bara vi inom familjen kan känna till. Hon visar foton på min pappa som ung. Hon undrar om det är min pappa? Jag bryter nästan ihop.  Foto på min pappa och min farfar hon har i sin ägo …
Hon undrar om min farfar emigrerade till Amerika. Om jag vet något om farfars tvillingbror och övriga syskon, om kusiner jag inte hade en aning om. Om farfars bröder som emigrerade och eventuellt kom till New York och San Francisco… om jag kan identifiera foto på en kvinna – sannolikt en hustru till någon av dem. Kvinnan på fotot sitter och läser ett brev. Kanske ett brev från Sverige?

Pappa har varit död i fyrtiosju år. På riktigt. Mamma överlever honom med fyrtiofem år, hon blev nittiofyra år. Jag har fått en hög pusselbitar att finna plats för. Det är bråttom. Den som forskar över pappas släkt – min syssling Gunnar – är nästan i samma ålder som mamma, då hon gick bort. Jag vill veta. Jag vill att han också får pusselbitar på plats. Tack Anna Katarina, tack Gunnar för att ni hittade mig på webben!
Fortsättning lär följa …

Maya HedbergFoto: Helio Duarte


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *