I eftermiddag stannar jag vid en minnessten. Minnen för mig tillbaka till en tidig morgon i mars 1992 för snart 24 år sedan …
Jag är på väg till ett möte på dåvarande Vasa sjukhus. Från min bil ser jag, på långt håll, att massor av människor står och väntar vid hållplatserna kring Vasaplatsen. Många ser otåligt efter spårvagnar som denna morgon förväntas föra dem till arbeten och skolor. Jag beslutar mig för att så snabbt möjligt köra upp för Aschebergsgatan, eftersom jag vill undgå att bli stoppad av stressade människor som handgripligen försöker lifta med förbipasserande bilar. Jag är ju själv sent ute!
Vårt sammanträde avbryts plötsligt av tjutande sirener och öronbedövande ljud från helikoptrar. Vi som befinner oss i konferensrummet avfärdar dock ”oljudet” med en förmodan att det måste vara en större militär- eller räddningsövning på gång. Ingen kunde ana vad som just hade hänt där jag någon halvtimma tidigare hade passerat med bilen. Efter mötet återvänder jag till parkeringsplatsen för att hämta bilen och köra tillbaka till min arbetsplats. Anblicken av chockade människor får mig att stanna upp. De berättar att en fruktansvärd spårvagnsolycka inträffat vid Vasaplatsen.
Vasaplatsen har denna dag för alltid blivit platsen för en av landets svåraste trafikolyckor.
Olyckan har sin upprinnelse i att en del av spårvägen på 7:ans linje på sträckan från Wavrinskys plats och mot Guldheden och Sahlgrenska har blivit strömlös.
En spårvagn står stilla på den strömlösa platsen. Ytterligare vagnar har samlats på samma plats. Alla står på tur och väntar på att en trafikledare ska sätta dem i trafik – en efter en – genom att backa dem tillbaka nedför Aschebergsgatan.
Reservväxeln har lagts om så att vagnarna kan backas ned mot Vasagatan och sedan sättas i trafik mot Valand. Vagnen vid Wavrinskys plats går dock inte att backa, eftersom den är strömlös. Vagnens bromsar har automatiskt slagits till. En trafikledare beordrar föraren att bromsarna ska lossas manuellt, för att kunna rullas baklänges ner mot Chalmers. Föraren beordras dessutom att åka med, för att under den strömförande ledningen vid Chalmers dra i nödbromsen och på så sätt bromsa vagnen. Ödesdigra beslut.
Under min bilfärd möter jag den skenade vagnen som handlöst kommer farande nedför Aschebergsgatan – baklänges och i 100 km/tim. Tycker det var märkligt att möta en tom och nedsläckt spårvagn, dessutom på min sida av körbanan! Alltför märkligt för att min hjärna ska uppfatta att detta är början till en katastrofal händelse!
I min iver att snabbt komma ifrån den uppjagade hopen av stressade människor har jag trots allt noterat en polisbil som med påslagna blåljus åker före den skenande spårvagnen. För att varna…
I korsningen Aschebergsgatan/Engelbrektsgatan möter jag polisbilen som avsiktligt kör på en personbil och knuffar den därmed ur spårområdet.
Vid Vasagatan spårar vagnen ur på grund av den höga hastigheten. Vagnen plöjer tvärs över båda hållplatslägena vid Vasaplatsen där massor av människor står och väntar – däribland barn som ska till sina skolor. Vagnen plöjer också över den intilliggande körbanan, krossar flera parkerade bilar och kör till slut in i det intilliggande huset.
Tretton personer på hållplatsen dödas och tjugonio skadas. En brand uppstår i en bil på olycksplatsen och elden sprider sig till en av vagnarna. Katastrofen är ett faktum denna småregniga och kyliga morgon, den 12 mars 1992.
Så oförberedda vi är inför händelser som i ett ögonblick kan rycka bort våra närmaste, vänner och familjemedlemmar …
Vasaplatsen är en vacker plats som en gång var rofylld, på våren fylld av grönska bland vackra stenhus. Idag finns här vackra planteringar, men vi många som förknippar platsen med den katastrof som drabbade så många – direkt och indirekt!