JAVANEN

Om väggar kunde tala

Kategori: Javanen (sida 1 av 2)

Ankomst Göteborg …

Vindar har fört skeppet över Indiska oceanen till Afrikas kust och vidare till Cadiz i Spanien, för att slutligen runda Irland.

– Svenskt land i sikte!

Utkikens rop får hela besättningen på fötter. Förväntansfulla står de längs relingen och stirrar mot horisonten. Lotsen är på väg. Vid Älvsborg hälsas de med åtta hurrarop som besättningen återgäldar med fyra hurrarop.

Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Kapten och kargörer kan glädja sig åt att hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten gått utan större dramatik. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets historia. Penningmässigt.

Kapten Ekeberg lägger om någon minut pennan åt sidan. I loggboken skriver han till sist att skeppet dras upp i muddren.

loggbok

Vid Gamla Varvet sätts det djupgående skeppet på grund i leran. Nu återstår att lasta om dyrgriparna till mindre båtar och kärror för att nå slutmålet vid Norra Hamngatan. Redan förmögna familjer kommer att göra sig många goda affärer.

På landgången går skeppets besättning ner till den väntande kajen medan några ur befälet står kvar och tänder en kritpipa. Alla är lyckliga över att åter vara i hamn. Göteborg.

På akterdäck står kapten Ekeberg. Han höjer sin hand som ett avsked till manskapet och hoppas att han slipper återvända för att förhindra krogslagsmål under deras hönsafest. Han vet av erfarenhet att det kan bli mycket drickande och firande de närmaste sju dagarna.

Garvade sjömän kysser marken och tackar Gud för välsignelsen att nu få penningar nog att reda sig i hemsocknen. Deras ostadiga gång avslöjar att de varit på sjön under mycket lång tid.

– S-c-h-v-e-r-i-g-e. Jaak er schvenschk, mumlar Philandor för sig själv. Kaptenen och skeppsprästen har gjort sitt bästa för att lära den här ”jonge” några fraser på svenska. Prästen har till och med sagt att pojken är relativt bildbar.

På kajen och omkring skeppet råder full sysselsättning och ett myller av folk trängs kring bönder med kärror, hästskjutsar och kringströvande utsvultna hundar. Alla vill ha sin del av upplevelsen då småbåtar lägger till vid ostindiefararen för att lasta om tunnor och lådor, fyllda med porslin, rullor av det finaste siden, kryddor och te och mycket, mycket annat. En sällsam doft sprider sig då kryddlådor förflyttas.

Solen står högt på himlen när skeppet tömts på tillräckligt mycket last att det lättat lyfter sig ur leran.

Philandor befinner sig fortfarande på däcket, helt betagen av allt han ser. De branta klipporna som stupar rakt ner mot vattnet, svärmen av människorna. Under huvuddukar skymtar han blonda hårslingor. Han har aldrig sett så ljusa och skimrande kvinnoansikten och vill plötsligt också han dra iväg för att fira tillsammans med skeppsgossarna.

Några ser ut att inte vara mycket äldre än Philandor, och han har sett skräcken i deras ögon. Skräck de hyser för otåligt befäl. Den som pryglat dem. Under slitna skjortor har han skymtat ärr på ryggar som efter prygelstraff.

Nu är de äntligen fria att lämna skeppet, pryglen och hatet.

– Jonge! Han blir tvärt avbruten i sina tankar och uppmanas att ta sig bort till kaptenen som med ett grepp i ena skjortärmen leder honom till hemförarbåten, redo att forsla dem mot staden.

Och vem sitter inte där? Matrosen Nils är med!

Den långa sjöresans sista etapp går genom kanalen till Kompaniets hus. Här ska tusentals kinesiska varor auktioneras ut och byta ägare.

Klungor av anhöriga, beställare och Kompaniets många ägare tränger sig fram för att möta fraktarna som lägger till utanför den stora gula tegelbyggnaden. Framtida köpare har kommit från Belgien, Holland och England. Många stadsbor kommer förbi för att bara delta i festligheterna och insupa de exotiska dofterna.

Kapten Ekeberg, tar tag i Philandor för att inte förlora honom ur sikte. Han rör sig mot en kvinna och ler stort.

– Välkommen hem, käre make och son hälsar kvinnan som armbågat sig fram.

Kaptenen omfamnar henne lätt och skrattar vänligt.

– God dag, kära Hedvig. Nu är vi här. Alla tre.

Kvinnan trycker Nils mot sitt bröst. Han har vuxit sig längre än sin mor. Rörd betraktar hon sin sons förvandling till en ung man, vänder sig med behärskad förvåning till den lille pojken som kaptenen fortfarande håller i skjortärmen.

– Jasså, detta måste vara nykomlingen du skrev om, säger hon och drar en hand genom Philandors hår.

Han tycker inte om när håret förs bakåt och blottar öronen. Men vet för ögonblicket inte vad han ska tänka eller säga. Och förblir därför tyst. En svag, söt doft sveper förbi hans näsa när hon drar tillbaka sin hand. Med ens blir han varse den lilla flickan vid hennes sida.

– God dag mitt kära barn! hälsar kaptenen och lyfter den lilla flickan högt. Ställer ner henne försiktigt och pekar på Philandor.

– Det här är din nye broder som ska följa med oss hem. Niet waar?

Kaptenen skrockar medan han tar några raska steg över gatan, för att artigt avrunda Kompaniets avskedsceremoni. Nils, modern och den lilla flickan står kvar och väntar. Philandor ställer sig bakom dem i väntan på ett tecken att förflytta sig.

Kaptenen återvänder och bjuder sin hustru armen och de vandrar skyndsamt vidare längs gatan.  Philandor har aldrig sett kaptenen så sprudlande lycklig som vid anblicken av sin dotter. Hennes lilla kropp bär kläder som liknar de vuxnas. Fast mindre.

Nils gör en gest åt honom att följa de vuxna. De går tillsammans på fina stenar som ligger i prydliga rader utmed husväggarna. En gänglig svensk yngling och en kortvuxen pojke, med rosa ärr på bruna örsnibbar. Hans svarta hår är samlat i en hårpiska, pannan är bred och de bruna ögonen är öppna och vänliga. Kroppen är trots den ringa åldern redan senig och stark.

Nils är däremot lång och senig. Håret mörkt. Nästan svart. Hans blågrå ögon står i stark kontrast till det solbrända ansiktet. Han rör sig med ett mannamod som väcker stor respekt. Han har uppenbarligen blivit härdad till sjöss i tidig ålder. Detta är hans andra återkomst från Kinaresa. Han har som kaptenens son inga särskilda privilegier ombord. Han är en av alla andra matroser.

Sällskapet viker av till vänster och stannar framför en gigantisk port på Nygatan (Tyggårdsgatan). Kaptenens slag med portklappen ekar högt i portgången och snart kommer en man och för upp porten. Innanför den mörka ingången öppnar sig innergården med vacker stenläggning och grönskande träd.

En smal trappa leder dem upp till bostaden. Huspigan tar emot med dukat bord. Vid kvällsvarden avkräver kapten Ekebergs hustru hans planer angående Philandors liv. Men först skall det gamla tvättas bort med hjälp av borste, varmt vatten och såpa.

Himlaporten – dopet av en hedning den 15 oktober 1769

Sommarens grönska är på väg att övergå i gult och brunt – och byvägarna är eländigt leriga efter allt regnande.

Gårdsfolket hjälps åt att skörda både säd och köksväxter. Trädgårdslandet bakom huset är visserligen fortfarande fyllt av kål, och i drivhusbänkarna har Philandor odlat allehanda grönsaker. 

En del äpplen hänger ännu kvar i sina träd. De är av en sort som kan plockas sent i oktober och ibland ända till jul. 

Tenstas kyrkklockor ringer till Gudstjänst.  ”Till dig kommer alla människor för att bekänna sina synder”, läser församlingen.  

Philandor vill komma i god tid till Thensta prästgård. Solen står så lågt över horisonten att jordkokorna kastar långa skuggor och luften är klar. Han har prövat vägen mellan Altomta och prästgården – och vidare till kyrkan. Gång på gång. Det öppna landskapet han följer från Altomta till kyrkan är vackrare än någonsin. Utsikten, när han just passerat , gör honom stundom andlös och kyrkan är snart inom synhåll. Väl inne i prästgården väntar föräldrar och faddrar och det är dags att dra en lång vit kåpa över honom. 

Han har sovit oroligt hela natten eftersom alla tänkbara frågor kring kristendomskunskap och trosbekännelse snurrar runt i huvudet. Läser högt för sig själv, ideligen.  Frukosten intar han under tystnad och fru Hedvig lägger sin hand på hans axel som för att lugna honom. Alla är på benen. Matsalen är redan dukad för att ta emot många gäster.                    

Herrskapet Ekeberg far snart iväg i den blå övertäckta vagnen – för att ta emot gäster och faddrar, som undan för undan kommer resande till prästgården. Själv går Philandor till fots.

Det är dagen D – som i dopdagen. Sedan ankomsten till Altomta herrgård, hösten 1767, har Philandor och systern Hedvig Charlotta tillbringat mycken tid med familjens informator, tillika socknens skolmästare och kyrkoherde. Omsider är han skickad att få ta emot detta sakrament. Ekebergs barn är döpta som nyfödda och undslipper därmed att bli rannsakade om kristendomskunskaperna..

I almanackan skrivs den 15 oktober 1769.   Om en stund ska Philandor högtidligen vandra genom Himlaporten och som electus – ”den utvalde” – bli upptagen i den kristna församlingen.  Nu skall han äntligen få tillträde till kyrkan som han hittills bara fått beskåda från utsidan. När han går ut kommer han inte längre vara en hedning. Enligt prästen föds alla barn som hedningar och är öppna rov för den onde. En osäker tillvaro alltså.

Klockan elva, vid tiden för högmässan, ska inträdet ske i kyrkan som ligger i förnäm avskildhet i den uppländska bygden. Precis som Altomta gård. Precis som Salsta slott, där en av hans faddrar bor, den drygt tjugoårige greven Per Brahe. Dopet är en avgörande händelse för hela familjen Ekeberg och alla sockenbor har kommit till kyrkan för att beskåda denna uppseendeväckande tilldragelse. 

Föregående söndag kungjordes dopet och prästen talade särskilt om sockengemenskapen som kommer att stärkas ytterligare, efter denna unika akt i deras kyrka. En storslagen tillställning som ska upptecknas och beskrivas i sockenstämmoprotokollet. För att visas upp för eftervärlden. 

Oktobervinden tar tag i Philandors vita kåpa – alban – och som om han har vingar bärs han fram under sin vandring från prästgårdens södra gärde, samtidigt som kyrkklockorna börjar ringa samman. En mörk ängel i vita kläder. 

Väl framme vid kyrkporten leder landshövdingens huspräst fram honom till vapenhuset, där blir han stående inför alla faddrar. 

Han har knappt någon saliv kvar att få ner i sin strupe och söker oroligt ögonkontakt med äldsta systern Anna Catharina, som långt om länge blinkar tröstande till honom. 

I vapenhuset välkomnas alla faddrar av socknens präster; kyrkoherden magister Martin Forsswall och komminister Olof Broman. Därefter går prästerna i bredd framåt i altargången medan Philandor och de fjorton faddrarna följs åt ända fram till koret. 

Prästerna vänder sig om, anvisar de kvinnliga faddrarna till sina platser i klockarebänken och de manliga faddrarna i främsta bänken på manfolkssidan, medan ”den utvalde” placeras på en stol framme i koret. Mässan förrättas som alla andra högtidsdagar. Philandors fingrar dras ofrivilligt till ena örsnibben, som liksom resten av kroppen, är het av ångest.  Församlingen sjunger psalmerna; 

”O Herre Gud av himmelrik! Giv oss nåd att prisa dig” 

samt

”Hela världen fröjdes Herran Tidigt och av hjärtans grund.”

Kyrkoherde Forsswall bestiger därefter predikstolen och talar med utgångspunkt från profeten Jesaja om ”Guds fördolda underliga råd, dem han går härliga igenom till vårt bästa”.  Han tillägger att denna söndags predikan är särskilt tillägnad Philandor och ger församlingen den historiska berättelsen; 

… en hedning ungefär 12 år gammal född i Landskapet Nias på Sumatra wäst Coust, hemförd till Sverige tillika med 2ne [andra] hed[niske] gåssar år 1767 på Swänska ostindiska compagniets skepp kallat Stockholms Slott af Capitaine Leutnanten kongl. Amiralitetet i Carlskrona och Capitain wid ostindiska compagniet Hr. Carl Gustav Ekeberg Ägare och boende på Altomta Rusthåll.

Tacksägelsen till fosterföräldrarna avslutas med att den utvalde gossen förmanas att vörda denna Guds nåd att frälsa honom från hedendom, vilket alltså har skett med hjälp av kapten Ekeberg och hans hustru Hedvig. De båda nickar instämmande till kyrkoherdens yttrande. Församlingen sjunger åter en psalm medan kyrkoherden skrider fram till koret och inleder förhöret om Philandors kunskaper i kristendom. 

Pojken vill inte längre kallas en hedning, så med stadig röst svarar han på alla de etthundraåttiotre frågorna som prästen ställer. Han möter fosterföräldrarnas stolta blickar och kan äntligen njuta av svalkan innanför de metertjocka kyrkväggarna. Den vita kåpan klibbar runt kroppen.

Prästen hänger på sig mässhaken och tecknar han åt Philandor att resa sig och upp och tillsammans med faddrarna gå fram till dopfunten. 

Den änglaklädde Philandor kliver upp på fotpallen och böjer sig över dopfunten av utsirad granit.  Prästen öser vatten över det svarta håret – i den treeniga Gudens namn – Fadern, Sonen och den Helige Anden. 

Rännilar av kallt vatten söker sig utmed ryggen när pojken reser sitt huvud. Hedningens tid är förbi och fram kliver den kristnade; 

Johan Pehr Gustav

Han föräras namn efter de förnämsta faddrarna – landshövdingen i Uppsala, riddaren och baronen Johan Funck, löjtnanten greve Pehr Brahe på Salsta och sin fosterfar, kapten Carl Gustav Ekeberg. Akten avslutas med att några gossar i koret tonar upp i en psalm på den nydöptes vägnar;

Nu love Herren all den hednaskara,

och prise Gud allt folk. Som månd´ vara:

Ty Herrans nåd och sanning vitt och brett

Är väldig över oss i evighet. Halleluja”!

Äntligen återgår de till sina bänkar. Den nyss namngivne Pehrs blick nuddar alla murala målningar på tak och väggar. Tittar de ner på just honom? Han hör inte längre kyrkoherdens tal eller församlingens psalmsång. 

Han har fastnat vid målningen av ynglingen som sitter högt uppe i ett träd. Under ynglingen står döden och sågar av trädet med orden; ”Du spred pengar och guld och tänkte inte på dödens stund”.

Vad mycket pengar har inte spridits i denna församling? tänker Pehr och låter blicken vandra vidare till det gyllene altarskåpet. Få barn i denna samling måtte väl veta så mycket om livets lidande som han? Men nu är han Pehr, och han har förts genom Triumfbågen – mot det heliga koret – och lämnat svar på kyrkoherdens alla frågor. Har han då inte förtjänat att få ta del av sakramentet som lovat honom att åter bli friköpt? 

Friköpt genom syndernas förlåtelse. Det som skall frälsa från döden och djävulen och ge evig salighet. Det lovade ju prästen. I gengäld lovade Pehr sin tro och gav sin bekännelse.  Hela kyrkans församling är idag vittne till hans inträde i deras gemenskap. Kommer han att duga nu?  

Och faddrarna. De fjorton faddrarna som ska ta hand om barnet utifall föräldrarna dör under uppfostringstiden. Vad tänker de på just i detta ögonblick? Smickrade över att ha blivit tillfrågade av kapten Ekeberg? Eller tänker de på den rikliga undfägnaden som väntar på Altomta? 

Där bjuds det på kalvstek, kalkon, glaserad skinka, aladåb, kronärtskockor, gröna bönor. Plättar och pannkakor med vispad grädde och goda pajer. Men Pehr känner ingen hunger. Vill bara andas ut, alldeles för sig själv. I rummet på andra våningen. Ännu kan han höra prästen tacka församlingsborna för att de inte ställt till oväsen vid anblicken av honom! Att de skött sig väl.

Ur sitt gömme tar han fram det lilla läderbandet med amuletterna.  Jag är ”friköpt” tänker han … för vilken gång i ordningen? Med lätta steg hade han vandrat från kyrkan – åter till Altomta gård. 

Pehrs trygga hem på jorden.

På stranden …

Nias strand

Ännu värmer solen stranden där en pojke leker vid vattenbrynet. Lite längre bort hörs röster från föräldrar som förbereder sin urholkade trädstam för nästa dags fisketur. Pojken borrar ner sina små fötter i sanden och blicken följer vattnet som snirklar sig runt hans anklar. Det kittlas och han skrattar högt.

– Mohan, gå inte för långt bort, ropar kvinnan som håller ett vakande öga på sin son. Hon rättar till sin gulbleka sarong innan hon böjer sig ner för att lyfta fram några fiskkorgar. Hennes svarta fläta är smyckad av band och pärlor.

Varje kväll kommer de ner från byn som med åren flyttat allt längre upp mot bergen. Bort från stranden och höga monstervågorna. Deras hus reser sig mot trädtopparna som monument av väldiga stockar, stenar och plintar utom räckhåll för havets krafter som emellanåt obarmhärtigt slår till.

Havet som tar liv ger också liv som fisk och skaldjur att dryga ut den annars så fattiga kosten av sago. Kvinnor tar hand om nerhuggna sagopalmer. De smular sönder veden, vaskar sagon i rännor av palmblad och detta mättar hungriga magar i flera månader.                                            

Pojken står ännu kvar vid vattnet och hans runda mage tyder på att han äter mycket sago. ”Papuamage”, brukar hans mor skämta. Runt halsen hänger ett läderband med amuletter, och runt hans höfter endast ett skynke.

Han är så uppfylld av vattenleken att han inte lägger märke till skuggan som plötsligt faller över honom. Att solen på hans nakna rygg just nu skyms av en främmande vit man – som utan förvarning ser ut att ha kommit upp ur havet. Pojken förstår inte vad som händer när nätet slängs över honom och han släpas bort i sanden – bort mot båtar som väntar runt udden. Han jollrar i tron att någon leker med honom.

Modern, som bara för ett ögonblick vände sig bort, släpper allt vad hon har för händerna och springer förtvivlad efter… men snart ekar endast hjärtskärande skrik. Allt är över på bara några sekunder.

Den lille pojken ser aldrig mer sin mor.

Sparkande och skrikande förs han ombord på ett större skepp ute på redden. När nätet dras undan från hans kropp och de främmande vita männen skrattande petar på honom är han så vild av panik att de binder hans händer och fötter.

I den stunden är pojken övertygad om att han kommit till den värld som föräldrarna ibland talade om – den värld där de onda andarna lever och att dessa nu ska döda honom.

De onda andarnas ansikten är så olikt hans eget – deras bleka hy, långa stripiga hår, deras språk! Närgångna vålnader får honom att hellre falla in i töcken, än att möta dessa rödmosiga och grymma ansikten.

När han slutligen ger efter släpas han ner till ett mörkt och illaluktande däcksutrymme där andra pojkar och unga män redan ligger fängslade.                       

Ibland föses fångarna upp på däck för att spolas av med vatten eller få lite frisk luft.  Likt djur står de sammanbundna kring vattenkaret – medan vakten, med ett kärl, öser vatten över deras huvud. Här blir pojken också vittne till hur unga män sliter sig loss och hoppar över bord. Och den som fiskas upp igen får räkna med att bli straffad med piskrapp, som ibland ändå slutar med en befrielse – döden.

I vaket tillstånd gråter han högljutt och är helt upptagen av att leta efter tecken på att mamman ska komma…  Förtvivlan och längtan verkar aldrig upphöra. Det enda som förändras är att pojken från Nias strand med åren stilla gråter sin saknad. Men det hjälper inte, det kommer ingen och tröstar!

Han är fast på ett holländskt skepp som fraktar människor mellan öarna kring Java. Livet ombord blir mer än outhärdligt och varje försök till uppror slås ner av vakter.                      

Med tiden lär han sig att överleva genom att blidka holländarna och lyda varje order utan att visa missnöje. När de närmar sig visar han ett vänligt och lustigt yttre… men i sin ensamhet avskyr han dem. Holländarna tycker mycket om honom och kallar honom ”Philandor” – vänlig man – trots att han bara är ett barn!

Det sker en sen kväll. En man med grova nävar går utmed skeppsdäcket för att krossa det sista av en pojkes själ. En man som i skydd av mörker tvingar ner ett barn på durken för att sedan ränna in hans torftigt klädda kropp. Philandors redan sargade barndom rivs i stycken. Hans skrik tystas av hand som hårt pressas över hans mun. Han försvinner in i ingenmanslandet. Vettskrämda medfångar sluter sina ögon och öron inför det som händer alldeles intill dem. De svettas av ångest och rädsla över att nästa gång stå på tur.

Skeppet går i hamn vid en ö i Bankasundet mellan Sumatra och Java dit även ett skepp från svenska Ostindiska Kompaniet lägger till för att ta ombord friskt vatten på sin väg till Kina.

Kapten Ekeberg går iland för att beskåda det holländska skeppet, som håller på att lasta ombord sina varor – av människor. Män och kvinnor som ska färdas över stora hav och som boskap säljas till högstbjudande.

Stanken från slavskeppet känns vida omkring, men Ekeberg avskräcks inte av sådant utan ber hovsamt om att få stiga ombord. Han visar tydligt sin holländske yrkesbroder att han är emot alla former av slaveri – trots att Sveriges konung inte ger honom tillstånd till ett ordnat motstånd.                                                                                        

Oväntat kliver en sjöman snart ner för lejdaren och böjer sig otåligt över Philandor. Ett gällt skrik hörs när mannen sliter bort den grova skeppsspiken från kistan – den spik som slagits genom Philandors ena örsnibb!

Sjömannen befaller pojken att räta på sig och skjuter honom bryskt framför sig och upp till det skarpa solljuset på övre däck. Omväxlande rör sig pojkens vilsna blick mellan en holländare som flinande viftar med en pengapung och mannen med de vita stumporna. 

Uppenbarligen är detta ingen artighetsvisit den svenske kaptenen gör, eftersom han tar sig ner i dunklet där ingen längre orkar skrika. Skriken som ändå inte skulle få sjömännen att sluta upp med att plåga sina slavar, och innan den svenske kaptenen beslutar att lätta ankar uppmanar han sin besättning att friköpa ytterligare två pojkar.                      

Kapten Ekeberg är nöjd med sin lilla insats i kampen mot slavhandel. Hans uppgift är ju gubevars att föra befäl på skepp som hämtar hem mängder av porslin, siden, te och kryddor och han gör sitt yttersta för att resorna ska bli fullbordade och lönsamma. Resor som gör kompaniets direktörer, kargörer – och inte minst honom själv – omåttligt rika. Hans trekantig hatt, mörkblå långrock, tränsar av guld, vita strumpor och skor med silverspännen säger att detta är ett högt befäl. Slavhandel, korruption och sjöröveri är inte några främmande företeelser, men han för sin egen kamp mot slaveriet och för att frimureriet grundas i Kanton. Han är en riktig medvindsseglare!

Kapten Ekeberg står på däcket i starkt solsken och tittar mot vita måsar som singlar skränande från den blå himlen. Ibland kan de se blå ut Från sin hytt kan han knacka med staven i däcket. Signalera till skeppsprästen – gudsmannen – Anders Ödman som har i uppgift att hålla modet och moralen uppe – och gudstjänst på helger. Han har sin hytt på däcket rakt under kaptenen. En del knackningar betyder att kapten yrkar på att det är dags för dans och lekar för besättningen då plikterna inte är alltför betungande – och att kaptenen tycker det är läge för att bjuda på punsch (vatten, arrak, citron och socker).

Från Godahoppsudden mot Ostindien har de under tre månader klarat sig från både de fruktade piraterna vid Madagaskar och tyfonerna på Sydkinesiska sjön.  Uppehållet i Bankasundet är det sista innan de sätter fart mot Kanton.

När morgonljuset träffar den efterlängtade konturen av Kinas kust ropar utkiken att han ser hamnen . För några i den utmattade besättningen är det första gången och för andra är det en välbekant vy.

Klungan av svajande master utökas med ännu tre från det svenska skeppet. Här vid Wampoe trängs skeppen från hela Europa i väntan på tillstånd att fara uppför floden till Kanton – eller i väntan på rätta vindar för återfärder hem.

Canton, CG Ekeberg

Philandor håller för öronen var gång skeppen saluterar varandra med dundrande kanonskott. Slupar sätts i sjön och kaptener med besättning gör hövliga besök hos varandra. Själv vill han inte riskera att åter bli infångad av främmande vita män utan nöjer sig med att genom en kanonöppning betrakta sjömäns stojiga kommers med djonkers som omringat skeppet.

Han går omkring och njuter av sin nya frihet – på däcket där matroser och jungmän efter sin vakt hakat upp sina hängkojer – bland rader av svarta kanoner. En liten brun hand stryker över ett ännu varmt och skrovligt järn. Dessa kanoner måtte avvärja varje försök till anfall av pirater.                     

I aktern hör Philandor smattret från den tvåtungade blågula flaggan -med monogrammet i mitten av korset:

SOIC – Svenska Ostindiska Companiet

Han, den friköpte gossen, ska nu finna sig tillrätta på ett svenskt skepp.

En omskakande färd med skeppet ”Finland” – SOIC

”Ostindiefararen Finland i Storm” av Jacob Hägg, 1921. Göteborgs Sjöfartsmuseum

Det hänger en inramad bild av ett skepp på min vägg. Ett sommarminne från ett besök på skeppet Götheborg III.
Skeppet Götheborg III ligger då vid Stenpiren i Göteborg och jag gör en sväng i butik för souvenirer. Det är där jag hittar tavlan. Inramad och klar. Någon har avbildat skeppet ”Finland” – Svenska Ostindiska Kompaniets skepp som under tredje oktrojen, 1766-86 – far till Canton i Kina.

Skeppet lär ha en lastförmåga om 450 läster (1 läst drygt 2 400 kg) och besättningen uppgår till 150 män. Befälhavare ombord är Carl Gustav Ekeberg. En legendarisk kapten inom kompaniet. Känd för ett otal resor till Kina. Han är femtiotre år när han den 26 december 1769 ger order om att skeppets ankar ska lättas och resan tar sin början.

Hemma i Uppsalatrakten bor kaptenens hustru Hedvig och de tre barnen Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.

Vid förra resans hemkomst, den 16 augusti 1767, då med skeppet ”Stockholm Slott”, har han dessutom med sig en liten gosse från Sumatra. En gosse som inom loppet av två år lär sig svenska i tal och skrift. Han blir kristnad i Thensta kyrka, Wattholma och får namnen Johan Pehr Gustav. Men denna berättelse handlar om hans fosterfars resa med ”Finland”. En resa som går till historien.

Fru Hedvig Ekeberg får, efter flera veckors väntan på korrespondens, kännedom om den storm som drabbat skeppet ”Finland” på utresan från Göteborg mot Skottland.  Kanske vill inte heller kaptenen oroa sin familj med just den händelsen och väntar med beskedet.

Det är i Göteborg vid midvinter år 1769 som kapten Ekeberg ska föra skeppet ”Finlands” tredje resa till Kina, själv är han gjort dryga tio långresor för kompaniet. Tillsammans med etthundrafemtio man står han redo att i den bistra vinterkylan segla skeppet med lasten av levande djur, proviant, vatten och varor att omsätta till silverpiastrar – förutom ballasten av tutanego – en legering av koppar, zink, nickel och tenn som är eftertraktat i Kina. Skeppet är bestyckat med trettio kanoner som ska hålla eventuella pirater på avstånd.

Ombord på resan följer en modig ung man, Jacob Wallenberg från Östergötland, som skeppspräst. Onekligen har han genom kontakter med kompaniet anhållit om en icke-kyrklig befattning, men får acceptera att som tjugotreåring hastigt bli prästvigd och ”insparkad i den heliga hopen”, som han själv uttrycker det. Han längtar efter det stora Äventyret.

På juldagsmorgon lyfter två svenska skepp ankar och lämnar Göteborg för att göra sällskap till Kina. Vargavintern tvingar lotsen att hacka upp en ränna i isen – ända ut till Vinga där skeppen når öppet vatten. Kaptenerna vill ge sig av nu, trots det mest hårda förhållande, för att långt senare komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön.

Någon uppvärmning ombord på ”Finland” finns inte och riggen är såphal av is. Manskapet får extra ransoner brännvin för att vara vid gott mod i det kalla och hårda vädret. Sextusen liter brännvin har bunkrats upp.  Dessutom finns det stora mängder öl ombord och förråden ska också komma att fyllas på under resans gång.

Kaptenen förbjuder, som sig bör , fylleri under tjänstgöring och tillåter inte heller underbefälet att ge order med hot om prygelbestraffning – sträng, men rättvis, ordergivning fungerar bäst enligt honom.

Veckor av storm följs av en orkan som i det närmaste sänker skeppet som kastas runt i orkanvindar och dånet från orkanen slopar alla möjligheter att ens höra vad som ropas på nära håll.

Det är mitt i natten – inga ljus och full orkan – då en enorm våg slår sönder och river med sig allt som är fast och löst. Kanonerna och ankartågen vräks mot ena sidan och orsakar en krängning av skeppet som blir liggandes med relingen mot vattnet. Spillror av skeppet ligger i en enda röra på däck där timmermännen in i det sista står redo att kapa masterna.

Även människor slås i spillror. En matros faller från en mast och slukas av det vilda havet och överger en mor med tre små barn. Kapten Ekeberg är endast en tågstump från att drunkna, men lyckas rida ut stormen. Han beslutar att föra skeppet till hamn för att låta reparera de enorma skadorna och fylla på förråd som uppslukats av vågorna. De söker nödhamn i Norge, bara en dags etapp ifrån Göteborg!
Både skepp och besättning är svårt sargat.

”Klockan slår tio. Ur vägen, ur vägen! En störtsjö! En dödsförskräckelige buse, så hög ungefär som Utterhällan och så bred som Hisingen rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen oaktat deras dubbla surrningar, rasade akterut, kastade över ända allt vad honom förekom. Vår vaksamme gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket och utom en välsignad tågstump som lyckeligen föll honom i händerna så hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor.”

Ur Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”

När orkanen lägger sig predikar skeppsprästen ur Matteus evangelium om hur Jesus sov i skeppet då det stormade. Nu tackar de Gud.

Genom vindpinade farvatten – norr om de brittiska öarna – beslutar kapten Ekeberg om resans början. Trots att det uppenbarligen är en riskabel färdväg eftersom hälften av ostindie­farare som gått under gör det just här. Mitt i vintern. Ekeberg väljer ännu en gång samma väg. I hopp om att komma rätt långt senare!

I mars, efter tre månader från starten, görs ett nytt försök att segla ut. Men döden verkade vara planterad under däck och många män drabbas av rötfeber. Skeppet förlorar ytterligare sju man på mindre än tjugo dygn. På en och samma dag stöts tre lik stöts överbord. Insvepta i segelduk som mycket väl sytts ihop. En påminnelse om sårbarheten bland besättningen som inom loppet av några veckor halveras… förra gången är det sjöpesten som orsakar att vattnet blev odrickbart.

– Ligger det en förbannelse över skeppet? undrar någon ur besättningen.

Nej, det blir inte fler dödsoffer denna gång, och snart når skeppet ”Finland” passadvindarnas bälte och resan blir mer angenäm. Luften är klar och den goda maten som fyller allas magar, sväljs ner med vin. Seglen är välfyllda av goda vindar! Smakfullt Madeiravin hämtas in från afrikanska västkusten.

På försommaren siktas Taffelberget och skeppet ankrar vid Falso Bay med hjälp av lotsar. Under en skakig färd i vagn beger sig delar av besättningen till Kap där gästfriheten mot svenskar är långt mycket större än i andra städer. Här bjuds det frikostigt med olika slags viner och till skillnad från hemresorna stannar skeppet länge i hamn för proviantering.

Goda Hoppsudden lämnas och efter sex veckor kan den unge skeppsprästen Jacob glädjas över sin lockelse till äventyr och åt att äntligen kunna sikta Java.

Halleluja!

Två månader senare passerar skeppet sundet mellan Java och Sumatra. Det är här som kapten Ekeberg tre år tidigare träffar på ett holländskt skepp och köper loss en liten gosse. Pehr, som lever som en del av familjen Ekeberg. Kristnad och allt.

Skeppet tar sig norrut, upp till det Sydkinesiska havet. Ett hav med lynniga stormar som antingen för dem till Canton i Kina eller därifrån. I samma vatten hotar pirater och de ämnar möta våld med våld. Med trettio kanoner ombord kan kaptenen, kargörerna och besättningen känna sig säkra.

Samma procedur följer varje resa till Kina. ”Finland” tar sig med god segelfart mot Kina och ankringsplatsen Wampoe i början av september 1770.
Kapten Ekeberg tycker det är märkligt att skeppet Prins Gustav – som avseglar samtidigt från Göteborg – sedan nio veckor ligger vid samma slutmål. Ett tjugotal europeiska skepp trängs tillsammans med de båda svenska skeppen på redden utanför Canton.

Denna gång har besättning endast tre månader på sig att fylla lastrummen med dyrbarheter. Bråda handelsdagar väntar kargörerna och deras assistenter. De kinesiska reglerna tillåter fortfarande inte manskapet att lämna skeppet.

I slutet av december är last­rummen fyllda, vindarna gynnsamma och ”Finland” anträder den långa vägen hem.

Ännu en gång lyfter kapten Ekeberg handen till hälsning åt manskapet som lämnar skeppet för att fira återkomsten till Göteborg i början av juni 1771. För sjömän som överlevt och uthärdat den svåra resan väntar livets glada dagar. Innestående löner ska även denna gång göra dem alla till välbärgade män.

Skeppsprästen Jakob Wallenberg går lycklig  iland och under armen har han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare.

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack,

Mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda…
Med oss är det bättre til at dansa.
Piasters klang är wår musik.
Piasters klang är wår musik.”

Lasten förs i land med småbåtar, katalogiseras och magasineras i avvaktan på den stora auktionen. Stora pengar väntar delägarna i kompaniet. Samma förfarande gäller nu som då – vinsten från resan delas upp utifrån var och ens insats. Alla får sin del av kakan.

Resans nykomlingar som ”hönsat” en peng vid passe­ringen av ekvatorn fyller åter Klippans krogar och under vilt festande hålls svamliga tal, både till kompaniet och till kunga­husets Punschen flödar, musikanter spelar och sjunger medan kvinnor uppvaktas.
Kapten Ekeberg måste sin vana trogen stävja att knytnävskamp uppstår. Först efter festandet splittras manskapet och med det, den täta gemenskap som stärkts alltsedan påmönstringen den kalla vintern, för ett och ett halvt år sedan.

Kanske är det ändå känslan av samhörighet som gör att kapten Ekeberg ständigt återvänder till det närmaste livsvariga sjölivet? Resan med ”Finland” tillhör en av de mest dramatiska resor han gör under sin trettiosex år inom sjölivet. Ekeberg gör sig ingen brådska hem till Altomta, han stannar kvar en tid i Göteborg och reviderar ofullständiga sjökort.

Änkefru Ingeborg Olsson väntar på sin hyresgäst i kaptensbostaden inom Amiralitetsförsamlingen. Här känner han sig hemma. Här är något av hans barn födda.
Att han har en skuld till staden bekymrar honom knappast. Han befinner sig utanför stadens portar – gränsen för en skatteindrivare.

Slavpojkens önskan (A Child´s Anti Slavery book 1860)

Min anfader ”Philandor” köptes loss som slav hos holländare av kapten Carl Gustaf Ekeberg på sin väg från Kina. Kom till Göteborg med skeppet ”Stockholms slott”. Hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten går utan större dramatik. Klockan är åtta på söndagsmorgonen då lotsbåten möter upp vid Vinga utanför Göteborg.

Inom loppet av två timmar, exakt vid tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet upp på mudderbanken vid Klippan. Kaptenen och kargörerna kan andas ut. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets (SOIC) historia. Penningamässigt. Jag tillägnar pojken denna dikt.

THE SLAVE BOY’S WISH – From A Child’s Anti Slavery Book

I wish I was that little bird,
Up in the bright blue sky,
That sings and flies just where he will,
And no one asks him why.

I wish I was that little brook,
That runs so swift along,
Through pretty flowers and shining stones,
Singing a merry song.

I wish I was that butterfly,
Without a thought or care,
Sporting my pretty, brilliant wings,
Like a flower in the air.

I wish I was that wild, wild deer,
I saw the other day,
Who swifter than an arrow flew,
Through the forest far away.

I wish I was that little cloud,
By the gentle south wind driven,
Floating along so free and bright,
Far, far up into heaven.

I’d rather be a cunning fox,
And hide me in a cave;
I’d rather be a savage wolf,
Than what I am – a slave.

My mother calls me her good boy,
My father calls me brave;
What wicked action have I done,
That I should be a slave?

I saw my little sister sold,
So will they do to me;
My heavenly Father, let me die,
For then I shall be free.

A Child’s Anti Slavery Book: Containing a Few Words About American Slave Children and Stories of Slave-Life, 1860. New York, Carlton & Porter

Eget torp – Java

Maya lämnar torpet…

Pehr och Anna Caisa är båda märkta av kringflackande och slitsamt arbete för slotts- och godsägare i Uppland. Anna Caisa är åter i grossess – ett fjärde barn är på väg – hon är trettiosex år gammal. Hon är svag, men ser alltid till att Pehr och barnen får det bästa av den mat som ställs fram på bordet.

De beslutar sig för att låta flyttlasset gå ännu en gång, förhoppningsvis den sista.

Nordanvinden jagar fram, bister och kall, runt stugknuten. En koltrast visar vägen över skaren. Det är svårt ta sig fram på vägarna. Isarna är uppluckrade och sköra. Färden går längs krokiga vägar, över Mälaren och till stora ägor i Sörmland. Där finns gott om arbete och om Pehr har tur kan de få en liten bit mark, tillräckligt stor för en egen åkerlapp. Kanske ett torp?

De har knappt överlevt åren av förödande hungersnöd. Både torpare och bönder är ännu hårt drabbade. Ingen har kommit undan. All hö och säd är slut. Inte ett strå finns. Inte ett korn och inte en kålrot. Korna är slaktade och varje höna uppäten. Många driver omkring på bygden, utmärglade och sjuka. Många små kistor körs till kyrkogården.

I väntan på sommarvärmen inkvarteras de i husbondens ena drängstuga som står tom eftersom en av drängarna helt överraskande lämnat gården för att söka lyckan i huvudstaden. Gården kräver många händer.

Snön ligger kvar i skuggorna, trots att de är inne i juni och det är nästan lika mörkt mitt på dagen som på natten. Endast lite ljus kom från eldhärden i köket.

Varför är Gud så obarmhärtig och låter folk svälta?

Likväl kommer värmen till slut. Livet återvänder och lärkan jublar. Fälten plöjs och sås. Sättpotatisen kommer i jorden. Det börjar grönska. I en enkel bostad föds ännu ett liv, Jan Fredric. Jorden ger åter bönder sin bärgning och skörden lovar mer än i mannaminne. Husbonden böjer sitt huvud i tacksägelse och knäpper händerna i en bevekande bön om förskoning från fler hemsökelser.

Pehr ber med sitt läderband i händerna. Kliver upp mot en takstol och ur ett gömme tar han fram en bunt sedlar och visar Anna Caisa. Det största beloppet han någonsin ägt. Nu kan de äntligen börja bygga ett eget torp. Han vet redan var det ska ligga. Vid skogsdungen i utkanten av storbondens ägor.

– Allt är möjligt Anna Caisa. Lyckan når ibland även av de fattiga. En rik storbonde som bestämmer kan också vara människa. Han höll löftet om ett stycke jord till oss.

Han ser mot Anna Caisa som håller på att tvätta kläderna som de ska ha på sig under kommande vecka. Han tycker hon ser ut som en äldre böjd kvinna om man inte ser den släta huden och det ännu blonda håret. Med en stadig käpp slår hon smutsen ur kläderna mot en gammal trästock. Till sist hänger all tvätt på en lång stång där kvällssolen och vinden tar vid. Med yngsta flickan på höften går hon iväg för att mjölka deras enda ko. Sedan ska hon mocka bakom husbondens kor och fösa gödseln genom luckan i väggen.

Pehr står kvar och blickar ut mot en blå och tyst skymning. Som det oändliga hav han en gång sett från ett skepp. Han vet att bli torpare kräver i gengäld långa dagsverken. Under många, många år. Han går till marken där torpet ska byggas. Ett vattendrag slingrar förbi i skogen intill. Klart kallt vatten. Torpet kommer att omges av ängar och åkrar. Han stannar vid den höga björken som har vuxit sedan han sist stod här och funderade på all god värme den skulle skänka en dragig stuga.

Ett slitet läderband med amuletter ligger i hans händer då han tittar upp mot himlen. Likt en vit pelare står björken i hans eget kyrkorum.

Hela våren och sommaren erövrar Pehr den slytäckta marken med spett och hacka. Med en oxes hjälp släpas raka stockar av furu som han fogar sida mot sida och tätar med mossa. Anna Caisa och barnen är lyckliga och plockar torv till taket och Pehr hugger ur små gluggar till vindögon, och lämnar plats åt en dörröppning. Tillräcklig stor att komma igenom utan att släppa ut värme.

När sommaren närmar sitt slut flyttar han stolt in med hustrun och barnen Anna Gustava, Carl Gustaf och den lille Jan Fredric. Ett eget kök med kammare. I utrymmet bakom den öppna spisen i köket, kan barnen sova tätt intill den varma muren. Carl Gustav får lämna vaggan och ge plats åt Jan Fredric. Vaggan med en urkarvad blomma i ena kortändan.

På väggfast bänk och bord äter de förnöjt ur bleckfat och träskålar. Så långt borta från kinesiskt porslin de sett på Altomta.
Anna Caisa har fullt sjå med att fördela maten och håller järngrytan över elden lagom varm. Jan Fredric håller hon i famnen, för att antingen amma eller hålla honom tyst. Idag doppar Anna Caisa fläderblom i smeten till äggplättarna. Förra årets bär blir tunn sylt. Sedan skyndar hon sig att ta sig an husbondens byk. Framstupa ligger hon vid ån och sköljer kläder, samtidigt som hon låter barnen vaska av sig. Endast inför julhelgen bärs träkaret in i köket.

Pehr ser ut över sitt lilla hägn – det doftar särskilt gott denna kväll.

Utlänningar i landet

När handeln med Kina tagit fart har många göteborgare blivit varse om att deras stad har förvandlats till en betydande handelsstad och är porten ut mot världshaven. I kvarteren kring huset där varor från Kina magasineras och säljs samlas också utländska köpmän som vill vara med på kompaniets stora auktioner.

Familjen Ekebergs nykomling – med brunare hy och mörka ögon – väcker inte särskilt stor uppmärksamhet. Valloner har sedan flera årtionden varit bosatta i landet. Förutom engelsmän och skottar är holländarna ändå de som sätter en stark prägel på staden, och med Amsterdam som förebild anläggs kanaler och alléer.

Drottning Lovisa Ulrika, Gustav III:s mor, är känd för sin fascination över drömmen om den naturliga människan. Aristokratiska människor kan nu riskfritt klä ut sig och uppträda som herdar och bönder. När den vilde gossen påträffas ”på riktigt” blir de hänförda över att kunna komma naturbarnet så nära.

De låter sig häpnas över att någon som levt närmare naturen än de själva skulle vilja eller våga. Porträttet av ”En vild gosse” hängs upp för beskådan i drottningens personliga konstgalleri.

En vild gosse, Oljemålning från 1724 (okänd konstnär)

Bland franska hovdamer anses det vara höjden av elegans att ha en svart page. Ständigt beredd att passa upp. Helst skall det då förstås vara en liten pojke. Och eftersom allt som görs i Frankrike är på modet, vill hovet i Sverige inte vara sämre. En liten, liten ström av unga pojkar med afrikanskt ursprung kommer till Sverige. De kallas alla för morianer. En av dem är page och favorit vid det svenska hovet.
Hans namn är Badin.

Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albert Badin (1750-1822)

.(…) en liten dwärg, fast eij oskapelig (…) som nu för tiden wid hofwet är Öfwerheten till särdeles ro, och af alla som äro wäl wid hofwet besynnerligen medfjäsad (…) Dess sinnelag är som alla morianers mycket hastigt, som så mycket mindre underligen wara kan efter uti hans uppfostran den regel följas skall att låta honom gjöra mästa tiden hwad han will och åtminstone aldrig näpsa honom med någon kroppsaga.

Ur dagbok av Fredrik Sparre, 1764

Välkommen till min blogg!

Jag tror att berättelser är det finaste en människa kan ge till en annan. Det stora är för mig den personliga berättelsen som inte behöver anpassas till ett givet sammanhang, den duger som den är. Du behöver inte fundera över; vad betyder den här berättelsen egentligen? Mina berättelser behöver inte förstås i alla detaljer utan har sitt eget värde. Jag överlämnar åt dig ett rum att stiga in i, och kanske låta dig beröras, kanske känna igen dig själv …

Det här är fragment ur ett liv, förhoppningsvis sidor i en livsbok som du vill öppna – aldrig lämna sidor utan att sprätta upp dem!

Anna Caisa

Fru Hedvig är varit mycket noggrann i sitt val av tjänstefolk till herrgården.

Hon vill ha två ladugårdspigor, en köksa för matlagning åt folket, en jungfru som lagar mat åt familjen, trädgårdsmästare, stalldräng som också får agera kusk, ladugårdsdräng och så kammarjungfrun Anna Caisa.

Anna Caisa är fru Hedvigs personliga kammarjungfru och ska lära sig att så småningom ta ansvar för allt som rör huset – invändigt. Det händer ofta att fru Hedvig är på resa och då måste Anna Caisa ta ansvar för att allt är i sin ordning. Fru Hedvigs ordning.

Fru Hedvig instruerar den unga Anna Caisa om hur hon vill sina kläder, personliga persedlar och all räkenskap som husfrun måste ta hand om. Maken är mycket sällan hemma. Han är på långresor. Resor som tar minst ett och ett halvt år. Från Göteborg till Kanton och hem igen. Som befäl på ostindiefarare. Det tar sin tid.

Av någon anledning har Anna Caisa inte blivit gift. Antingen saknar hon friare eller inte fått den hon vill ha. Hon måste försörja sig själv och detta är ett av de få tänkbara tjänsterna i hemtrakten.

Föräldrarna börjar bli gamla och kräver också hennes tillsyn. Så snart Anna Caisa har konfirmerats ska hon iväg och arbeta.

En plats hos familjen Ekeberg på herrgården Altomta är eftertraktat. Hennes mor är stolt över att dottern får förfrågan av fru Hedvig. Anna Caisa vet mycket väl att det gäller att finnas, men inte synas. Så lyder den oskrivna regeln. Tjänstefolk ska synas så lite som möjligt. Deras ärenden görs via köksingången. Att bruka huset stora entré är fullständigt otänkbart. Den är enbart till för herrskap.

Arbetsdagarna är långa och tunga – Anna Caisa har ett litet rum i ena flygelbyggnaden. Hon blåser ut talgljuset först vid midnatt …

En ostindiefarare ankommer Göteborg …

Vindar har fört skeppet över Indiska oceanen till Afrikas kust och vidare till Cadiz i Spanien, för att slutligen runda Irland.

– Svenskt land i sikte!

Utkikens rop får hela besättningen på fötter. Förväntansfulla står de längs relingen och stirrar mot horisonten. Lotsen är på väg. Vid Älvsborg hälsas de med åtta hurrarop som besättningen återgäldar med fyra hurrarop.

Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Kapten och kargörer kan glädja sig åt att hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten gått utan större dramatik. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets historia. Penningmässigt.

Kapten Ekeberg lägger om någon minut sin guldrova i fickan. I loggboken skrivs till sist att skeppet dras upp i muddren…

Vid Gamla Varvet sätts det djupgående skeppet på grund i leran. Nu återstår att lasta om dyrgriparna till mindre båtar och kärror för att nå slutmålet vid Norra Hamngatan. Redan förmögna familjer kommer att göra sig många goda affärer.

På landgången går skeppets besättning ner till den väntande kajen medan några ur befälet står kvar och tänder en kritpipa. Alla är lyckliga över att åter vara i hamn. Göteborg.

På akterdäck står kapten Ekeberg. Han höjer sin hand som ett avsked till manskapet och hoppas att han slipper återvända för att förhindra krogslagsmål under deras hönsafest. Han vet av erfarenhet att det kan bli mycket drickande och firande de närmaste sju dagarna.

Garvade sjömän kysser marken och tackar Gud för välsignelsen att nu få penningar nog att reda sig i hemsocknen. Deras ostadiga gång avslöjar att de varit på sjön under mycket lång tid.

– S-c-h-v-e-r-i-g-e. Jaak er schvenschk, mumlar Philandor för sig själv. Kaptenen och skeppsprästen har gjort sitt bästa för att lära den här ”jonge” några fraser på svenska. Prästen har till och med sagt att pojken är relativt bildbar.

På kajen och omkring skeppet råder full sysselsättning och ett myller av folk trängs kring bönder med kärror, hästskjutsar och kringströvande utsvultna hundar. Alla vill ha sin del av upplevelsen då småbåtar lägger till vid ostindiefararen för att lasta om tunnor och lådor, fyllda med porslin, rullor av det finaste siden, kryddor och te och mycket, mycket annat. En sällsam doft sprider sig då kryddlådor förflyttas.

Solen står högt på himlen när skeppet tömts på tillräckligt mycket last att det lättat lyfter sig ur leran.

Philandor befinner sig fortfarande på däcket, helt betagen av allt han ser. De branta klipporna som stupar rakt ner mot vattnet, svärmen av människorna. Under huvuddukar skymtar han blonda hårslingor. Han har aldrig sett så ljusa och skimrande kvinnoansikten och vill plötsligt också han dra iväg för att fira tillsammans med skeppsgossarna.

Några ser ut att inte vara mycket äldre än Philandor, och han har sett skräcken i deras ögon. Skräck de hyser för otåligt befäl. Den som pryglat dem. Under slitna skjortor har han skymtat ärr på ryggar som efter prygelstraff. Nu är de äntligen fria att lämna skeppet, pryglen och hatet.

– Jonge! Han blir tvärt avbruten i sina tankar och uppmanas att ta sig bort till kaptenen som med ett grepp i ena skjortärmen leder honom till hemförarbåten, redo att forsla dem mot staden.

Och vem sitter inte där? Matrosen Nils är med!

Den långa sjöresans sista etapp går genom kanalen till Kompaniets hus. Här ska tusentals kinesiska varor auktioneras ut och byta ägare.

Klungor av anhöriga, beställare och Kompaniets många ägare tränger sig fram för att möta fraktarna som lägger till utanför den stora gula tegelbyggnaden. Framtida köpare har kommit från Belgien, Holland och England. Många stadsbor kommer förbi för att bara delta i festligheterna och insupa de exotiska dofterna.

Kapten Ekeberg, tar tag i Philandor för att inte förlora honom ur sikte. Han rör sig mot en kvinna och ler stort.

– Välkommen hem, käre make och son hälsar kvinnan som armbågat sig fram.

Kaptenen omfamnar henne lätt och skrattar vänligt.

– God dag, kära Hedvig. Nu är vi här. Alla tre.

Kvinnan trycker Nils mot sitt bröst. Han har vuxit sig längre än sin mor. Rörd betraktar hon sin sons förvandling till en ung man, vänder sig med behärskad förvåning till den lille pojken som kaptenen fortfarande håller i skjortärmen.

– Jasså, detta måste vara nykomlingen du skrev om, säger hon och drar en hand genom Philandors hår.

Han tycker inte om när håret förs bakåt och blottar öronen. Men vet för ögonblicket inte vad han ska tänka eller säga. Och förblir därför tyst. En svag, söt doft sveper förbi hans näsa när hon drar tillbaka sin hand.

Med ens blir han varse den lilla flickan vid hennes sida.

– God dag mitt kära barn! hälsar kaptenen och lyfter den lilla flickan högt. Ställer ner henne försiktigt och pekar på Philandor.

– Det här är din nye broder som ska följa med oss hem. Niet waar? skrockar han, samtidigt som han tar några raska steg över gatan för att artigt avrunda Kompaniets avskedsceremoni. Nils, modern och den lilla flickan står kvar och väntar. Philandor ställer sig bakom dem i väntan på ett tecken att förflytta sig.

Kaptenen återvänder och bjuder sin hustru armen och de vandrar skyndsamt vidare längs gatan. Philandor har aldrig sett kaptenen så sprudlande lycklig som vid anblicken av sin dotter. Hennes lilla kropp bär kläder som liknar de vuxnas. Fast mindre.

Nils gör en gest åt honom att följa de vuxna. De går tillsammans på fina stenar som ligger i prydliga rader utmed husväggarna. En gänglig svensk yngling och en kortvuxen pojke med rosa ärr på bruna örsnibbar. Hans svarta hår är samlat i en hårpiska, pannan är bred och de bruna ögonen är öppna och vänliga. Kroppen är trots sin ringa ålder redan stark.

Nils är lång och senig. Håret mörkt. Nästan svart. Hans blågrå ögon står i stark kontrast till det solbrända ansiktet. Han rör sig med ett mannamod som väcker stor respekt. Han har uppenbarligen blivit härdad till sjöss i tidig ålder. Detta är hans andra återkomst från Kinaresa… och han har inga särskilda privilegier ombord. Han är en av alla andra matroser.

Sällskapet viker av till vänster och stannar framför en gigantisk port på Tyggårdsgatan. Kaptenens slag med portklappen ekar högt i portgången och snart kommer en man och för upp porten. Innanför den mörka ingången öppnar sig innergården med vacker stenläggning och grönskande träd. De går upp längs trappan som leder till den tillfälliga bostaden.

Redan vid kvällsvarden avkräver kapten Ekebergs hustru hans planer angående Philandors liv. Men först skall det gamla tvättas bort med hjälp av borste, varmt vatten och såpa.

« Äldre inlägg

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑