Så blev den Nilssonska gården en stor köpmansgård, kanske den största i Majorna på sin tid. Och i ett halvt sekel under hans spira och senare under hans efterföljare och frände har affären bevarat sitt gamla anseende.
Gamle Nilsson är nu ur tiden. Född 1828, dog han 1897 och ansågs äga en betydande förmögenhet. Han var en enkel och anspråkslös man, som utom sin livsgärning ej spelade någon framträdande roll annat än i den kyrkliga styrelsen, men han var en man med äkta köpmansgry och därför intager han ett bemärkt rum i förstadskrönikan.
Mången tycker kanske att det jag här berättat är oväsentligt och att det knappast kan intressera en större allmänhet. Må så vara. Jag tycker i allt fall att historien om förstadsköpmannen, som begynte med tomma händer och strävade sig fram passar bra som text till bilden av en gammal
köpmansgård, som spelat en betydande roll i tider som flytt och snart skall gå in i minnenas värld. Och helt visst är den ägnad att belysa en epok i stadens kommersiella historia, helt annorlunda än vår.
Den tiden handlade man under helt andra betingelser. De köpmän, som hade lantmän till kunder, fingo vara beredda att mottaga de långväga farande, när de kommo i långa rader dagen före fardagarna och marknaderna.
Det var före järnvägarnas tid. En bondes stadsresa varade mest en vecka, och sedan hans produkter bytt ägare, var det att lasta kärrorna med godsaker, kaffe, socker, sill, gryn o. s. v. Och naturligtvis pålassades ansenliga förråd.
Under dessa förhållanden måste köpmännen härbärgera skjutsarna, hålla gästrum åt bönderna och stallar åt hästarna. Och gården måste vara så rymligt tilltagen, att alla kärrorna fingo plats.
Mellan köpman och kund rådde ett patriarkaliskt förhållande. Bonden skulle ha sin traktering, helst med många supar, och köpmannen skulle vara foglig och prutsam. I dessa avseenden höll nog gubben Nilsson måttet.
Många, som nu äro till åren och som äga barndomsminnen från denna trakt av Majorna, erinra sig helt visst den patriarkaliske köpmannen och det stundom rätt groteska allmogelivet i den gamla handelsgården.
Theodor Nilsson efterlämnade flera barn, av vilka två — direktören för Billbergs Pianofabrik och grundläggaren av Lundby Skönfärgeri Wilh. Nilsson samt prokuristen i den stora firman Ekman & Co., Hj. Nilsson — äro dugande affärsmän i Göteborg.
Källa: Carl R A Fredberg