Bönderna på gården Mölnefossa hade lånat pengar av fru Hvitfeldt, och hon påstod att det var avtalat att hon skulle ha gården. Hon blev ålagd att gå ed, och den skulle avläggas i vittnens närvaro på Mölnefossa gård. Innan fru Hvitfeldt for dit tog hon jord från Sundsby och lade den i sina skor. Sedan stod hon på Mölnefossa och svor: ”Här står jag på min egen jord”!
Till yttermera visso står det i jordeboken att fru Hvitfeldt har köpt gården Mölnefossa anno 1652 av herr Hendrik och jungfru Boel Måneschiöld till Åkervik.
Det finns många skrönor och rykten om denna kvinna, men det finns också en sida av hennes liv som det inte talas så mycket om – den tid hon är en moderlös dotter, hustru, mor och änka …
Margareta Huitfeldt ser dagens ljus den 5 november 1608 på gården Skejelbred i sydliga Norge. Man vet egentligen inte så mycket om hennes privatliv, hennes utseende eller personlighet. Inga porträtt finns bevarade från hennes uppväxt och ungdomstid som hon tillbringade hos moderna fram till 1628. Det enda man kan säga är att hon sannolikt inte tillhörde den resliga typen av kvinnor, med utgångspunkt från den gravöppning som gör i slutet av 1800-talet – då kistorna i Valla kyrka öppnas i samband med att kyrkan ska renoveras.
Hon är enda dottern i faderns första äktenskap och en halvbror kommer så småningom, men dör redan som mycket liten. Man kan ju undra vad slags utbildning hon fick, utan konkurrens av bröder som vid den här tidpunkten vanligtvis påkostas dyrbar utbildning. Hennes mor som dör tidigt och faderns omgifte med en dansk adelsdam gör att den unga Margareta förmodligen får tillbringa större delen av sin uppväxt hos sin mormor, fru Gurre Green vid Sundsby – ett gods på ön Mjörn i Valla socken, i norra delen av Tjörns kommun i Bohuslän.
Det är helt naturligt att högadelns barn placeras hos äldre släktingar om modern dör eller är upptagen med att resa med en make som under långa perioder är ute på olika uppdrag. Margareta får dock flytta hem till sin far och styvmor, då även mormodern avlider i slutet på 1620-talet.
En adelsflicka som Margareta får med stor säkerhet tidigt lära sig lanthushållning – förutom att läsa och skriva samt kristendomskunskap – då hon i framtiden förväntas bli en skicklig godsägarinna. Hon utvecklar uppenbart förmågan att behärska ekonomisk lagstiftning i syfte att köpa och sälja egendomar. Visserligen står hon som ung under faderns förmyndarskap och som gift kommer maken att styra och ställa, trots att hon själv står som ägare till både gods och förmögenhet.
Men som många andra kvinnor i hennes ställning kan hon se fram emot ett liv som gräsänka eller rent av som änka då männen är ute i krig. För Margaretas del är det nödvändigt att införskaffa kunskap om förvaltning av gods, men troligen har hon också god hjälp av sakkunniga skrivare.
Hon gifter sig först vid 27 års ålder, trots att många unga kvinnor gifter sig redan före 20 års ålder. Hon kan nu räkna med att få ut sin del av förmögenheten efter modern, som tillfallit henne efter faderns omgifte. Mormoderns förmögenhet tillfaller även den Margareta. Det är således ingen brådska att gifta bort henne.
Men våren 1635, står hon brud och äktar den danske adelsmannen Thomas Dyre, som är tre år äldre. Det sägs att tycke uppstått mellan dem, och att det inte bara handlar om lämpliga partners av lika börd. Han lämnar sin kungliga tjänst och flyttar till Margaretas gods på Tjörn.
Ekonomiska brydsamheter tillåter inte de nygifta till ett yvigare godsägarliv. Margaretas Sundby är tyngt av inteckningar som maken löser in, dels av egna medel och dels genom försäljning av jordegendomar.
Margareta har ärvt några gårdar i socknar som ligger relativt utspridda i Bohuslän. En nackdel eftersom insocknes bönder då betalar mindre till henne än de skatter som betalas till kronan. Inte kan hon utnyttja dem som dagsverkare heller, utspridda som de är. Maken Thomas Dyre får därför den strålande idén att försöka sammanföra gårdarna kring godset genom köp, pantsättning och byteshandel.
På så sätt ökar han sin hustrus tillgångar, men säg den glädje som varar. Bohuslän drabbas av krig och han får åter gå ut i kungens tjänst, dock med en betydande inkomst om ca 120 riksdaler per år. I affärsuppgörelser om hustruns gårdar måste han trots allt följa en regel, han är tvingad att ha hennes medgivande vid eventuell avyttring. Han gör ett avsteg från den bestämmelsen när han år 1648 byter till sig gods i Solberga, Jörlanda och Hålta mot kronogårdar (d v s gårdar som brukades av bönder mot ersättning till staten) i Valla. Huruvida Margareta reagerar på detta vet vi inget om, trots att ryktet om henne säger att hon är den dominerande parten i äktenskapet. Men eftersom mannen, vid den här tiden, är herre i huset får Margareta underordna sig.
Margaret föder, ett år efter vigseln, en dotter och två år senare en son. Barn som uppkallas efter hennes hedrade föräldrar, även fadern har vid det här laget gått ur tiden. Dottern dör tragiskt nog kort efter födseln och sonen, som är obotligt sjuk, avlider 1646 – endast åtta år gammal. Nu har de endast en son kvar i livet, lille Ivar som är två år.
Det är inte ovanligt att adelskvinnorna också drabbas av dödsfödslar trots att de lever under betydligt bättre omständigheter än böndernas hustrur, som inte måste uthärda både svält och tungt arbete.
Det är sommar 1651 då Margaretas make Thomas, insjuknar och dör i september samma år. Nu står Margareta där – en ensam förmögen änka med en sjuårig son. Något nytt gifte blir det inte för hennes del – kanske var det mer intressant att bruka gods än att underkastas en ny make.
Hon tar sig an affärer i salig Thomas anda och gör ett antal godsförvärv, många på Tjörn, men även inåt landet som t ex i Brasta och i Lyse socken samt ute på Stångenäset. I avlägsna socknar som Åbygodset i Kungälv, Backa och Björlanda på Hisingen görs också affärer.
Sonen Ivar får lika god utbildning som sin far. Det hade hans mor råd med. Hon har till syvende och sist två intressen – att förvalta sin egendom och sonens framtida välfärd.
Sonen beger sig ut på resa och har planer på att besöka Spanien, Italien och Tyskland, men när han befinner sig i Montepellier i södra Frankrike, drabbas han av hög feber och avlider efter tre veckor. Han är bara arton år gammal. Han begravs i Uddevalla kyrka den 13 januari 1664. En av dikterna som läses under begravningen är dansk och sista versen lyder;
Jeg her nu mist baad börn och mand Med slect oc venner fleere Saa ingen mig nu tröste kand Uden min Gud oc Herre
Hennes sista barn blir donationen till Bohusläns studerande ungdom. Själv slutar hon sina dagar, sjuttiofem år gammal, på Sundby den 16 november 1683 – hennes namn lever ännu kvar i en skola i Göteborg och i inrättningen för stipendier.
Den svenske målaren, fornforskaren och museiintendent Gustaf Brusewitz skriver 1864:
”För att från Tjörn komma in på Oroust, måste man först färdas öfver en liten bergig och backig ö, kallad Miörn, på hvilken man finner det såsom Margaretha Hvitfelds vistelseort välbekanta säteriet, eller numera gymnasiigodset Sundsby, omgifvet af den mest pittoreska natur — ja man kan på vissa ställen der anse sig förflyttad till den yppiga södern, till Appeninnernas af pinjelundar smyckade pass, till Medelhafvets kuster….”