![](https://javanen.se/wp-content/uploads/2024/04/Skarmavbild-2024-04-08-kl.-17.50.03-1024x573.png)
Intervju, en försommardag, med Gilberto Jaconelli som är född 1943 och tillhör den tredje generationen av vad vi i Göteborg kallade ”Italienarna på Åsgatan”.
Hans morföräldrar – som är den första generationen av dessa – kom redan i slutet av 1800-talet till Göteborg tillsammans med flera andra men namn som Jaconelli, Rossi, Franchetti och Capaldi, Valente och Di Leva från Syditalien.
De kom företrädesvis från bergsbyn San Biagio Saracinisco och däromkring liggande småbyar. Det är ett distrikt som är beläget i Apenninerna sydost om Rom och norr om Neapel. Där hade de försörjt sig på ett magert jordbruk kombinerat med får- och getskötsel. Många av dem arbetade också för traktens jordägare.
Italienare i Sverige sen 1500-talet
Det förtjänar att påpekas att de ingalunda var de första italienare som kommit till Sverige. Mindre grupper av dessa har funnits i Sverige sedan mitten av 1500-talet. De försörjde sig då här i vårt land huvudsakligen som skådespelare och komedianter, musikanter, arkitekter, konstnärer och stuckatörer. De sistnämnda anlitades av den svenska adeln och borgerskapet för att smycka exteriörer och interiörer i ”högreståndshus”. Så lät t.ex. Gustav Vasa anställa italienska musikanter vid sitt hov. Men de av dem som kom i slutet av 1800-talet till Göteborg -såsom Gilbertos morföräldrar Biagio och Giovanna Valente – fann ett Sverige som vid den tiden var i många avseenden ett industriellt outvecklat och fattigt land. Dock, i det Italien som de lämnat var det ännu fattigare. Ett land som vid den tiden präglades av inre stridigheter och ett pågående krig mot Abessinien som slutade med stora förluster både mänskligt och materiellt för Italien. Befolkningen i Italien uppgick då till 35 miljoner – i Sverige var den 5,5 miljoner. Fattigdomen och det materiellt svåra levnadsförhållandena ledde till att många italienare emigrerade, största flertalet av dem företrädesvis till Amerika.
Gilberto berättar att de som kom till Göteborg och sedan bosatte sig på Åsgatan var män som i likhet med de som emigrerade till Amerika lämnat Italien och vandrat från land till land i Europa samt livnärt sig huvudsakligen som musikanter och med att sälja prydnadssaker gjorda av gips, men även av keramik. De som kom till Sverige, och fann sig tillrätta sände, när de fått möjlighet till försörjning, efter sina familjer från hemlandet. De av dem som kom till Göteborg fick hålla till med sina familjer i de gamla Artillerikasernerna som låg vid nuvarande Kaserntorget. När dessa sedermera revs ordnades i all hast andra bostäder till dem på Åsgatan men också på Bangatan. Sammanlagt bodde det som mest 70 personer med italienska ”rötter” där tre generationer av dem innan dessa hus revs i mitten av 1960-talet.
Förväxlade med romer
Den första generationen som bosatte sig där försörjde sig som musikanter med dragspel och egenhändigt tillverkade instrument som t.ex. små säckpipor, positiv, träflöjter, tamburiner och trummor av olika slag. Melodierna som spelades hade man med sig från hemlandet. Annan försörjning utgjordes av ballong– och leksaksförsäljning och konstgjorda lekbollar av tyg, dockor med kläder som kvinnorna hade virkat, samt olika slags färggranna käppar, lyckobrev och inte att förglömma gipsfigurer av olika slag. Italienarna blev ofta i marknadslivet förväxlade för att vara romer på grund av att de då hade sin hembygds folkdräkter på sig.
Eftersom man försörjde sig på ett för svenskarna ovanligt sätt menar Gilberto att de vid den tiden blev ganska så isolerade, men det ändrade sig med tiden säger han. Omgivningen intog en avvaktande hållning men några större konflikter förekom aldrig.
Mina morföräldrar och min mamma bodde på Åsgatan när jag föddes säger Gilberto. När jag var sex år flyttade min familj till Fjällgatan. Mamma är italienska men pappa är svensk så jag är uppväxt i två olika kulturer. Jag minns från min uppväxt på 1940-talet att både farsan och morsan då ofta stod på Linnéplatsen och sålde men huvudsakligen reste de omkring på allehanda marknader i Sydsverige t.ex. Varberg, Kungsbacka, Årjäng, Alingsås m.m.
Stark sammanhållning
Jag lade tidigt märke till att det finns och fanns en starkare sammanhållning generationerna och familjerna emellan bland min mors landsmän än hos svenskarna. Det beror enligt min mening på att religionen – katolicismen – spelar en viktigt roll för dem och deras sammanhållning. Du vet att dom hade heller inga stora pretentioner och de tillverkade det mesta själva av det som de sedan sålde. Visst var dom vad vi i dagsläget skulle kalla fattiga. Men de ställde alltid upp för varandra och umgicks mycket släkt och generationsvis. Det var en stark sammanhållning dem emellan. De träffades vid gemensamma fester och kalas då de sjöng och musicerade tillsammans. På helgerna var de mest ute och sålde sina ”grejer” på marknader och nöjesfält.
Min mamma som var född 1904 och växte upp på Åsgatan skickades vid 10-års ålder till Italien och släktingar där, det fanns inga pass vid den tiden, för att konfirmeras inom den katolska kyrkan. Hon var där nere några år och sedan kom hon tillbaka till familjen och Åsgatan igen.
”Spaghettimakaroni”
Jag är ju som sagt född där år 1943 och började i Oskar Fredriksskolan vid sju års ålder. Jag hade många kompisar och skolkamrater. Visst blev man retad ibland och blev kallad ”spaghettimakaroni” men det var inga större problem. Men det är märkligt vilka föreställningar det kan cirkulera bland folk för det som kan synas främmande och ovanligt. Morsan gjorde ofta spaghetti hemma när jag växte upp, det fanns ju inte i Sverige vid den tiden, och en grannkärring spred ryktet att ”dom äter maskar hemma hos Jaconellis”. Jag gick åtta år i folkskolan och när jag slutade där började jag jobba som ”springtjack” och körde ut grejer med lastmoped till kunder i ett års tid. Men sen började jag på Yrkesskolorna och utbildade mig till bilmekaniker. Sen jobbade jag på ett antal olika bilverkstäder mellan 1961–1976 innan jag startade egen bilverkstad i Västra Bodarna där jag också är bosatt.
Skrev till Kungen
Jag gifte mej vid 18-års ålder och fick faktiskt skriva till kungen om tillstånd att få gifta mej så ung som jag då var. Men det beviljades och nu har jag och min hustru tre barn tillsammans. Jag lade av med min bilverkstad och avvecklade den året 2008. Det är väldigt svårt för en mindre bilverkstad och enskild företagare att i dagsläget få det hela att gå ihop ekonomiskt, det är för mycket elektronik och inte mekanik som gäller på bilarna och det kräver för mycket kapitalinvesteringar i elektronisk apparatur.
Jag frågar till sist Gilberto om det för honom varit något problem att få med sig den katolska religionen och dess normer eftersom han själv är konfirmerad i den katolska kyrkan i Göteborg, på sin resa genom livet. Nej tvärtom, säger Gilberto, det har aldrig några problem med religionen den har i stället varit en tillgång och en styrka för mig. Jag är faktiskt ganska så stolt över den del utav mig själv som är mitt italienska ursprung och kulturarv.
Källa: R A Simonsson