En lördag i juli stiger vi in i ett litet sommarhus i Lökken, Danmark med världens största förväntningar och förhoppningar.
Vi har hyrt huset åtskilliga gånger. Men denna sommar utlovades som ett alldeles särskilt år. Året då huset (byggt 1965) ska vara nyrenoverat, tillbyggt och moderniserat. Och det är det. Modernt kök med diskmaskin och keramikhäll. Ett underbart stort och fräscht duschrum möter oss. Det gamla var trångt och lite unket. Nu ligger det vackert klinkergolv med härlig golvvärme under våra fötter. Så välkomnande! Underbar, inbyggd altan med vackra möbler – som danskar är så bra på… rosenmönstrade täcken, vita hyllor, måsar, hjärtan och allt man kan önska sig av hög mysfaktor!
Det finns bara en hake, och den blir vi varse om när vi lägger oss i var sitt rum för att vila efter resan från Göteborg! Det bor redan någon i huset! Inte bara en… många fler! Och snart står det klart. Huset är bebott av råttor i tak, väggar och golv! Ve och fasa, vad gör vi nu?
Dagen därpå ringer jag turistbyrån som ansvarar för uthyrningen. Jo, det är visst någon som klagat på det förut…
– Va? Och den konstiga lukten? Jo, den känner de också till!
På onsdagen kommer Henning, mannen med två råttfällor och en binge med russin. Råttor gillar russin, säger han och försvinner snabbt i sin röda kommunala servicebil.
Ja, där sitter vi och väntar. På fångst. Efter ytterligare några dagar kommer en av kvinnorna från turistbyrån. Med två falskor vin! På knagglig engelska framför hon ett beklagande från värden, tillika ägaren till huset.
– Jaha, dricker råttorna vin, frågar jag. Hon ser generad ut och hennes arm blir två meter lång när hon sträcker fram flaskorna. Hon får också bråttom tillbaka till bilen. Precis som ”råttmannen” Henning. Vill inte närma sig – vare sig mig eller huset!
Och här sitter vi och hör hur det rafsar i väggarna, och ännu mer rafsar det under nattetid. Långa sömnlösa nätter tills veckan är till ända! Då bestämmer jag mig för att packa ihop våra saker och ringa turistbyrån igen.
– Vi orkar inte mer, förklarar jag, vi har inte sovit en blund på hela veckan.
– Det förstår jag, säger kvinnan i telefonen. Men det är min kollega som har hand om ärendet.
– Jag bryr mig inte om vem som har hand om vad, vi orkar inte med råttorna och igelkottarna som springer runt hela nätterna!
– Får jag ringa upp om en stund, undrar hon.
Och det gör hon hyggligt nog.
– Vi har inga lediga inga hus, men vi kan erbjuda er en lägenhet inne i ”byn”… men den är mycket dyrare än huset, men vi får väl ta den kostnaden, funderar hon högt. Kan ni packa ihop er snabbt, titta på lägenheten och bestämma er före kl 12.00?
– OM, vi är redan på väg, svarar jag snabbt. Risken finns att hon ångrar sig.
Regnet öser ner och vi får en liten lägenhet högst upp på Badhotellet. Där bor vi nu i en vecka. Utan altan eller trädgård, inte ens en balkong. Men vi bor som på Avenyn under Göteborgskalaset! Full rulle dygnet runt på alla barer och torg kring hotellet.
Behöver jag påpeka att jag är minst sagt förbannad när vi lämnar denna sommaridyll? På färjan hem är det packat med otåliga semesterresenärer, myriader av Dana Cup-ungdomar – alla trängs och svettas i båtvärmen!
Köper en plats i loungen och läser GP för första gången på 14 dagar. Får upp sidan med krönika av Tomas Sjödin, pastorn. För inte så länge sedan lyssnade jag på ett av hans föredrag. Om söner som dött i familjen. Om hans metafor att man ibland måste maka plats kring bordet – som när man skär upp bröd på fina hotellfrukostar. Att vi ibland måste få ta plats i livet.
I GP läser jag om hans funderingar kring projekt, de där som alltid bör leva och inte bli färdiga.
Ja, men det är ju just detta? Danmark är ett sådant projekt. I min strävan att var uthållig och vänta in rätt ögonblick. Förlita mig på att saker och ting löser sig. Jag blir glad och nöjd när jag läser denna artikel. För visst har vi det bra. Med vetskapen om att han och hans familj bär outhärdlig sorg i sitt bagage, vill jag tacka för att han ändå kan ge oss andra en funderare på vad livet egentligen handlar om. Projekt. Livsprojekt.
Hur det går för det danska råttprojektet vet jag inte. Ett lyxproblem, men jag vet att när jag kommer hem vill jag tacka Gud för en fin artikel i GP, min familj, mitt hem, mitt land. Jag kommer fortfarande att resa ut i världen och känna tacksamhet var gång jag stiger över min egen tröskel … om än det skulle vara en trädkojas tröskel!