JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Lökom

Det gick rakt in i hjärtat…

Yngve Sundberg

Helt otroligt. Det är någon mening med att jag som göteborgare hoppar in i en grupp för Sollefteå, gör ett inlägg och får en respons långt över förväntan… men detta var nog det roligaste, trevligaste och mest överraskande!

Hej Maya!

Du känner inte mig, men jag kände ett behov att höra av mig.

Hör här:

För några veckor sedan var jag på en gruppresa till Frankrike. Vi var 24 st personer (till en början okända för varandra) som cyklade runt i Provence och besökte vingårdar och annat. Cykelturerna tog oss genom vinodlingar från by till by. Hade vi tur så fanns det pool vid hotellen vi stannade vid. Vid ett ställe samlades alla vid poolen för ett eftermiddagsdopp. Jag satte ned foten i vattnet och konstaterade högt att det var ”fan lika kallt som i Ångermanälven”. Sen dök jag i. En i cykelgänget ville veta mer om min kommentar om älven så jag berättade att farsan kom därifrån och jag själv bott och tillbringat delar av min barndom i Sollefteå. Det finns väl ingen som vet var Kläpp i Lökom är för något eller vart det ligger tänkte jag, men det visade sig att hennes pappa också var därifrån. Så jag berättade lite om min farfar och farmor som bodde i torpet en bit upp i backen från röda ladan. Hon ringde senare på kvällen upp sin mamma som kunde berätta att hon kom ihåg den gamla gumman som bodde där. – Hur stor är sannolikheten för att man ska träffa på någon som härstammar från Kläpp på en vinodling i Provence?

Vi beslöt att hålla kontakten ifall något nytt skulle dyka upp eftersom jag inte vet så mycket den här sidan av min släkt.

Idag messade hon mig din berättelse om Kläpp så jag skaffade mig ett Facebook-konto, som jag tidigare försökt att hålla mig ifrån, för att kunna läsa vidare vad du skriver. Hon heter förresten Siv Vestman och hennes pappa bodde på andra sidan landsvägen.

Fantastiska och målande skildringar och berättelser som jag helt fängslas av och lever mig in i. Jag känner inte till så mycket om Axel och Anna Sundberg som är min farfar och farmor. Jag vet ännu mindre om alla deras äldre barn – fastrar och farbröder. Axel har jag egentligen inte alls något minne av – kanske att han låg på kökssoffan och vilade. Själv var jag möjligtvis 4-5 år. Vet inte heller riktigt när han gick bort. Farmor träffade jag däremot fler gånger. Sista gången var när hon bodde på ålderdomshemmet. Hon gick bort kort därefter vill jag minnas. Dessförinnan kom hon vid några tillfällen till min faster och farbror som hade kollo vid Nipvallen i Sollefteå. Jag tillbringade många somrar där med dem. Iris och Arnold Magnusson. När pappa gick bort blev de som mina extra föräldrar. De hade ju inga egna barn. Jag har också träffat min faster Agnes vid några tillfällen. Hon bodde inte så långt därifrån. Även min kusin Bert Andersson, backhopparen, har jag träffat. Han var dock så pass mycket äldre än jag så det fanns inget incitament för att hålla kontakten. Han hade ju redan familj och barn som var några år yngre än jag. Själv var jag kanske 13 år vid det tillfället.

Vi bodde ett tag i Nyland där vi hyrde ett hus av en bror till pappa. Kommer inte riktigt ihåg hans namn men han var gift med en P (hon var visst inte så snäll mot min mamma).

Min bror föddes i det huset 1957 medans jag stod i spjälsängen och sög på tummen.

Det var ju tuffa tider där vid senare hälften av 50-talet.

Pappa var arbetslös långa perioder och vi hade det knapert.

Han fick dock till slut jobb hos Skånska Cementgjuteriet och fick bygga broar runt om i landet. Familjen flyttade med till varje brobygge.

1963 flyttade vi till Södertälje när motorvägsbron över kanalen skulle byggas. Pappa var Verkmästare på det bygget men han fick aldrig se bron bli klar då han omkom vid en olycka på arbetsplatsen.

Min pappa hette Yngve och han blev endast 32 år. Själv hade jag precis börjat 1:a klass och förstod egentligen inte riktigt vad som hade hänt. Mitt minne av honom börjar också blekna. Familjen blev kvar i Södertälje efter det.

Ja, det här blev kanske lite långt och mycket på en gång.

Min mamma har släktforskat på sin sida så där vet jag en hel del. Däremot finns alltför många blanka sidor om Sundbergs i Kläpp.

Men som jag förstår så är du och jag kusiner. Har alltid undrat hur många som finns kvar i släkten.

Hoppas du har orkat ta dig igenom allt detta. Vore roligt att få höra av dig. Hälsningar S

Är det inte ett mirakel… så säg. Så knöts då äntligen de trådar ihop som vi båda haft tilltorpet i Kläpp, Lökom. Våra föräldrar var syskon och det känns som att brevet jag skrev till mormor och som jag publicerade här för ett tag sedan nu äntligen har fått ett slags gensvar. Pusselbitar faller på plats i våra liv.

1+2= 3… en gammal räknebok från 1927 – Kläpp, Lökom

Mamma Astrid börjar skolan i Kläpp, Lökom – en by söder om Sollefteå, vid Ångermanälven… Den skolan köps för många år sedan av en familj från Norrtälje och de bestämmer sig – efter några år som sommarbostad – för att montera ned den och ta den med sig till Norrtälje! När skolan läggs ner och skåp tas bort hittas en liten bok. Min mammas räknebok från klass 2, från år 1927!! Mamma föddes 1919 och avlider 2013, 94 år gammal och hon ger mig boken som ett minne… även gamla skolfoto fick jag med! Hon brukar besöka skolan vid varje besök i hemtrakterna. Sätter sig på trappan och minns… Berättar att lärarna vid skolan heter magister Melander och fröken Stattin.

Astrids räknebok

Nils Holgerssons resa pryder omslaget och öppnar jag boken är den fylld av räkneövningar…

Boken är helt intakt!

Skolan, blir efter nedläggning, först privatbostad och som jag nämner ovan monteras huset ner – och timras upp igen i Sonö ovanför Norrtälje!!

Vem vill inte bo i detta fina hus…

Morfars kökssoffa

Den stod alltid vid samma vägg därhemma i köket hos mormor och morfar.
Jag vet inte om den alltid varit blå, men nu är den det. Morfar Axel var en gammal skogsarbetare och som sådan slet han hela sitt liv. År ut och år in – oavsett nödår eller goda år. Sommar som vinter. Under veckorna bodde han i sin skogskoja och mormor skickade med förning så han skulle klara sig tills han kom hem igen.

Morfars enda sällskap var hästen. Den store ardennern som kunde skrämma livet ur den som stod i vägen för hans framfart, ty inte stannade den hästen för något som stod i hans väg. Inte fanns det heller en traktor som kunna ta sig fram på de trånga och otillgängliga stigar som ledde fram till marker där morfar skulle avverka skog – hästen tog sin egen väg och utan den här arbetshästen var skogsarbetet omöjligt. För morfars del blev hästen aldrig överflödig, traktorer och lastbilar till trots. Han såg till att hästen efter avverkningen drog timmerstockarna genom djupa skogar och ner till älven för vidare transport till sågverket.

Nu är det vinter 1958 och jag tror att morfar som pensionär har det lite långtråkigt. Visst finns mormor till hands, men nog saknar han ljudet från klockorna som satt på en skakel och som hördes lång väg när han kom med lasset. Han tar en promenad ned mot byn efter att ha skottat fram en gång till stora vägen. Och eftersom vattnet frusit i ledningen till stugan får han hämta vatten hos grannen som hjälper till med att ösa ner några liter i rymlig gammal mjölkkanna. Sedan drar morfar hem kannan på kälken – hem till mormor!

Morfar hämtar vatten

Efter middagsmaten är det dags för morfar att vila – på kökssoffan! Då kan mormor läsa dagstidningen och gå genom posten hon hämtat nere vid postlådan. På sparkstöttingen far hon snabbt och vant den dagliga turen och hälsar gärna på grannar hon möter.

Ingen tar morfars plats på soffan om han är hemma. Den är hans! Och där kan han sitta och pyssla med något som ska lagas eller ses över. Mormor läser dagstidningen högt eller berättar om vad som hänt på byn. Kanske hängde det en lapp nere vid tallen om något viktigt som ska komma att hända. Tallen är mötesplatsen för allt. Förr i tiden stämde unga träffar där – ”Vi ses vid tallen.”
Inte för att jag tror morfar lyssnar så värst mycket från sin position på soffan. Men det är säkert rogivande att höra mormor Annas röst … ZZZZZzzzzzzzz

Morfar vilar i sin soffa

Så snart han tagit sin middagsslummer stoppar mormor in ännu ett vedträ i spisen och sätter på kaffepannan. Snart sprider sig doften av nykokt kaffe även till morfars näsborrar! Morfar dricker på fat och bestämmer sig för att fixa en knapp som saknas i en byxa och tar fram nål och tråd – hans stora händer verkar enorma i sällskap med en liten ynka synål och tråd …

Nål och tråd

Nu befinner jag mig vid stugan och det är långt in på 2000-talet. Bengt har tagit över ”Sundbergs” som huset än idag kallas – han står och funderar på den blivande altanen. Där morfar hade sin lilla farstu. Men nu är det andra tider och det krävs lite mer yta att njuta varma sommarkvällar på.Bengt i Lökom

Jag frågar Bengt hur det går med renoveringen av ”Sundbergs”.
– Jo, det går bra, men det är en sak jag har funderat över. Här finns en hel del möbler och prylar kvar från din morfar, men vi tog med oss kökssoffan till Stockholm och vet du – vi kan inte ha den inne! Jag tänkte den kunde vara en trevlig gavel till våra sängar därhemma, men en natt vaknade jag … och då stod han där! Din morfar Axel. Han stod så nära så att jag kunde se håren på hans armar och han bara stod där och tittade på mig!
Efter det flyttade jag soffan till ett annat rum. Men det bar sig bättre än att en nattgäst kom sömnig upp en morgon och berättade att han inte fått en blund på hela natten. Han hade sett en storvuxen man stå vid sängen… och blev så rädd att han inte vågade somna igen!

– Jaha, säger jag. Det är nog bäst att köra tillbaka soffan. Den ska stå utefter ena köksväggen, det är morfars plats! Tror han slutade sina dagar där och då flyttar man inte iväg soffan. Morfars kökssoffa!
När jag tittar upp på Bengt ser jag tårar i hans ögon.

– Visst är det något speciellt med Axel och hans blåa soffa? säger han lågt.

Brevet till mormor

Kära mormor!
Jag är här nu. Utanför ditt köksfönster. Men någon har täckt över hela fönstret inifrån – med svart byggplast! Jag som så gärna vill se in i ditt och morfars liv.
Det är sommar och du har varit borta i mer än trettio år. Jag skulle fylla sju när jag var här sist. Mamma sa att jag skulle säga att jag var sex år om konduktören på tåget skulle fråga … och jag som var så stolt över att fylla sju! Det var en lång resa med tåg, så jag hade en egen kudde med mig. Vi reste nästan hundra mil för att komma till ”Sundbergs”, det var och är fortfarande så huset kallas av traktens boende. Men nu har jag kommit med bil, vi har kört i ett enda sträck från Göteborg. Bara korta stopp för att äta något och kisspauser. Och vet du vad som hände när vi just var på väg in mot Sollefteå? Jo, jag fick ett telefonsamtal från Göteborg, med krav på att jag omgående skulle komma och titta på en servicelägenhet för mamma Astrid. Jo, hon lever faktiskt ännu. Den nu enda levande av de tio barn som du födde fram i livet. Hur orkade du, mormor?
Du fick ditt första barn vid tjugotvå års ålder och det sista vid fyrtiosex! Mamma säger att hon aldrig märkte att du ”var på det viset” – oftast var det grannar eller andra vänner som informerade om läget. Skaran av barn växte alltmedan någon vuxit upp och flyttat hemifrån. Jag har så länge önskat att få återvända till denna by vid Ångermanälven, Kläpp i Lökom. Visste precis var vi skulle köra av från stora landsvägen som slingrar sig utmed järnvägen och älven. Där! Där stod den gamla magasinsbyggnaden på höger sida, och då ska man ta vägen upp för den långa branta backen och här på höjden, här ligger det lilla huset. Precis som jag mindes det.
Men, vad har hänt med huset? Fasader är rivna, timmerstockar är blottade. Vem bor här nu? Varför ligger det en massa bråte runt huset? Är det någon hemma, tro?
Efter att ha smugit runt huset och konstaterat att någon uppenbarligen påbörjat en renovering, sätter jag mig ner och funderar i form av ett brev till dig mormor.
Har någon lämnat det trots allt åt sitt öde? Verandan är nästan helt raserad. Minns att morfar satt där och filosoferade efter lång dags arbete i skogen. Efter kvällsmaten gick han ut i bo´a och la sig för att sova. Jag fick övernatta i hans vanliga säng när jag var hos er under sommaren.


Han sa att det var svalt och skönt där ute under varma sommarnätter. Jag minns att alla sängar hade vackra lapptäcken som du hade sytt, och ibland räknade jag stygnen på undersidan täcket, precis innan jag somnade. Och på trasmattorna, du hade vävt, kunde jag ligga på mage och identifiera remsor från kläder och tyger som vi haft hemma i Göteborg. Så snart mamma hade tygbitar till övers, så klippte hon dem i långa remsor och snurrade ihop dem till bollar. Sedan gick hon till posten med paketerade tygbollar och skickade dem till dig. De finaste mattorna hade även smala pälsremsor invävda, och jag hade en sådan matta till alldeles nyligen. I gengäld skickade du lingon och hjortron om höstarna. Mamma kokade sylt på spisen och passerade bären i stora tråg. Tänk att jag tyckte det var ”taskig barndom” att få lingonsylt och mjölk till efterrätt. Varje dag. För att inte tala om ”tätmjölken” – den som du själv gjorde av några droppar tätört som blandades med mjölk. Sedan stod mjölken där och surnade i skafferiet.
Idag kallas det för långfil, mormor – och äts oftast med Cornflakes! Tacka vet jag tätmjölk med smulat, hårt tunnbröd i.
Jag minns också att jag var med dig i byns bagarstuga och du bakade tunnbröd från morgon till kväll, flera dagar i sträck. Brödet skulle levereras till de stora gårdarna som hade råd att hålla sig med ”köpt” bröd. Före storbaket tändes den vedeldade ugnen – två gånger om året, vår och höst.
Under vintertid, då långväga gårdfarihandlare kom med tyger, köpte du metervis med tunt blåtyg. Sedan var det bara att sätta igång och sy blåbyxor till böndernas hässjargäng, á 4 kronor paret. Ja, hur slet du inte för få allt att gå ihop? Och pratade du inte så visslade eller sjöng du. Till och med när en vattenledning skulle dras till huset och sprängning av berg var nödvändigt, kom du visslande genom skogen med dynamiten, inrullad i en tidning under armen! Morfar gick undan, för han var rädd. Du var den som gjorde bruk av vad som helst som omgav dig. Du tänkte alltid först och främst på vilken nytta man skulle ha saker.
Du ville bygga, högt och ståtligt – så det blev en halv våning till – ovanpå stugan. Det skulle vara sten på sten och verk på verk. Liksom tåget satte du fart åt ett håll och då fanns få ting som kunde stoppa eller ändra din bana. Beslutsamhet. ”Det är väl ingen konst!” kunde du säga, eller ”så här gör vi.” Morfar Axel var mer metodisk i allt han företog sig, och arbetet i skogen var centrum i hans liv. Ett arbete han aldrig bytte eller avvek ifrån. Skogsarbete och flottning ”ner vid älva.” Livet var för honom den sega marschen av träget arbete, från vagga till grav. Han axlade villigt sina bördor och följde de strängaste discipliner. Man såg inte mycket av hans självförverkligande eller utlevelse – förutom de tio barnen förstås, men han var trygg i vissheten om att minsann dra sitt strå till stacken.
Minns du mormor, när morfar slängde upp er late granne över sin axel, drog iväg och slängde honom i diket med orden; ”Här ska du få se vad som är nödvändigt!” Grannen hade vid kaffebordet uttryckt sin åsikt om att det var onödigt att söka arbete under missväxtåren! Morfar blev så arg att han lyfte upp gubben och kastade ut honom, med sådan kraft att också ytterdörren och gångjärnen for ut! Han hade själv just kommit hem från en lång dags skogsarbete och funnit granngubben sittande och dricka kaffe med dig mormor, i köket.


Morfar var den mest trägne och därför flitigt anlitad av skogsägare och hemmansägare. Det fanns inget slarv hos honom. Inte ett enda förhastat drag. Han var både eftertänksam och outtröttlig. Jag vet att han ofta sa ”tänk efter före”. Men det var svårt att tro, med tanke på att innanför detta fönster, den ständigt blomstrande kärleken till mormor resulterade i Johan, Axel, Bror, Frida, Ester, Astrid, Alfred, Agnes, Iris och Yngve! Lille Johan blev bara sex år, men de andra blev vuxna. Nu finns bara Astrid kvar. Min mamma. Det sägs, se tillbaka på sin egen historia är som att ro: ”Färdriktningen är framåt, men blicken riktar man bakåt och synfältet vidgas hela tiden”. Numera vet jag att morfar hade sina rötter långt från de norrländska skogarna. Visst tyckte du att han var en stilig man när du första gången såg honom. En naturens man med ett särdeles blankt, svart hår.

Vaka över mig, mormor, så känner jag mig trygg!
Ditt barnbarn Maya

 

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑