Kära mormor!
Jag är här nu. Utanför ditt köksfönster. Men någon har täckt över hela fönstret inifrån – med svart byggplast! Jag som så gärna vill se in i ditt och morfars liv.
Det är sommar och du har varit borta i mer än trettio år. Jag skulle fylla sju när jag var här sist. Mamma sa att jag skulle säga att jag var sex år om konduktören på tåget skulle fråga … och jag som var så stolt över att fylla sju! Det var en lång resa med tåg, så jag hade en egen kudde med mig. Vi reste nästan hundra mil för att komma till ”Sundbergs”, det var och är fortfarande så huset kallas av traktens boende. Men nu har jag kommit med bil, vi har kört i ett enda sträck från Göteborg. Bara korta stopp för att äta något och kisspauser. Och vet du vad som hände när vi just var på väg in mot Sollefteå? Jo, jag fick ett telefonsamtal från Göteborg, med krav på att jag omgående skulle komma och titta på en servicelägenhet för mamma Astrid. Jo, hon lever faktiskt ännu. Den nu enda levande av de tio barn som du födde fram i livet. Hur orkade du, mormor?
Du fick ditt första barn vid tjugotvå års ålder och det sista vid fyrtiosex! Mamma säger att hon aldrig märkte att du ”var på det viset” – oftast var det grannar eller andra vänner som informerade om läget. Skaran av barn växte alltmedan någon vuxit upp och flyttat hemifrån. Jag har så länge önskat att få återvända till denna by vid Ångermanälven, Kläpp i Lökom. Visste precis var vi skulle köra av från stora landsvägen som slingrar sig utmed järnvägen och älven. Där! Där stod den gamla magasinsbyggnaden på höger sida, och då ska man ta vägen upp för den långa branta backen och här på höjden, här ligger det lilla huset. Precis som jag mindes det.
Men, vad har hänt med huset? Fasader är rivna, timmerstockar är blottade. Vem bor här nu? Varför ligger det en massa bråte runt huset? Är det någon hemma, tro?
Efter att ha smugit runt huset och konstaterat att någon uppenbarligen påbörjat en renovering, sätter jag mig ner och funderar i form av ett brev till dig mormor.
Har någon lämnat det trots allt åt sitt öde? Verandan är nästan helt raserad. Minns att morfar satt där och filosoferade efter lång dags arbete i skogen. Efter kvällsmaten gick han ut i bo´a och la sig för att sova. Jag fick övernatta i hans vanliga säng när jag var hos er under sommaren.
Han sa att det var svalt och skönt där ute under varma sommarnätter. Jag minns att alla sängar hade vackra lapptäcken som du hade sytt, och ibland räknade jag stygnen på undersidan täcket, precis innan jag somnade. Och på trasmattorna, du hade vävt, kunde jag ligga på mage och identifiera remsor från kläder och tyger som vi haft hemma i Göteborg. Så snart mamma hade tygbitar till övers, så klippte hon dem i långa remsor och snurrade ihop dem till bollar. Sedan gick hon till posten med paketerade tygbollar och skickade dem till dig. De finaste mattorna hade även smala pälsremsor invävda, och jag hade en sådan matta till alldeles nyligen. I gengäld skickade du lingon och hjortron om höstarna. Mamma kokade sylt på spisen och passerade bären i stora tråg. Tänk att jag tyckte det var ”taskig barndom” att få lingonsylt och mjölk till efterrätt. Varje dag. För att inte tala om ”tätmjölken” – den som du själv gjorde av några droppar tätört som blandades med mjölk. Sedan stod mjölken där och surnade i skafferiet.
Idag kallas det för långfil, mormor – och äts oftast med Cornflakes! Tacka vet jag tätmjölk med smulat, hårt tunnbröd i.
Jag minns också att jag var med dig i byns bagarstuga och du bakade tunnbröd från morgon till kväll, flera dagar i sträck. Brödet skulle levereras till de stora gårdarna som hade råd att hålla sig med ”köpt” bröd. Före storbaket tändes den vedeldade ugnen – två gånger om året, vår och höst.
Under vintertid, då långväga gårdfarihandlare kom med tyger, köpte du metervis med tunt blåtyg. Sedan var det bara att sätta igång och sy blåbyxor till böndernas hässjargäng, á 4 kronor paret. Ja, hur slet du inte för få allt att gå ihop? Och pratade du inte så visslade eller sjöng du. Till och med när en vattenledning skulle dras till huset och sprängning av berg var nödvändigt, kom du visslande genom skogen med dynamiten, inrullad i en tidning under armen! Morfar gick undan, för han var rädd. Du var den som gjorde bruk av vad som helst som omgav dig. Du tänkte alltid först och främst på vilken nytta man skulle ha saker.
Du ville bygga, högt och ståtligt – så det blev en halv våning till – ovanpå stugan. Det skulle vara sten på sten och verk på verk. Liksom tåget satte du fart åt ett håll och då fanns få ting som kunde stoppa eller ändra din bana. Beslutsamhet. ”Det är väl ingen konst!” kunde du säga, eller ”så här gör vi.” Morfar Axel var mer metodisk i allt han företog sig, och arbetet i skogen var centrum i hans liv. Ett arbete han aldrig bytte eller avvek ifrån. Skogsarbete och flottning ”ner vid älva.” Livet var för honom den sega marschen av träget arbete, från vagga till grav. Han axlade villigt sina bördor och följde de strängaste discipliner. Man såg inte mycket av hans självförverkligande eller utlevelse – förutom de tio barnen förstås, men han var trygg i vissheten om att minsann dra sitt strå till stacken.
Minns du mormor, när morfar slängde upp er late granne över sin axel, drog iväg och slängde honom i diket med orden; ”Här ska du få se vad som är nödvändigt!” Grannen hade vid kaffebordet uttryckt sin åsikt om att det var onödigt att söka arbete under missväxtåren! Morfar blev så arg att han lyfte upp gubben och kastade ut honom, med sådan kraft att också ytterdörren och gångjärnen for ut! Han hade själv just kommit hem från en lång dags skogsarbete och funnit granngubben sittande och dricka kaffe med dig mormor, i köket.
Morfar var den mest trägne och därför flitigt anlitad av skogsägare och hemmansägare. Det fanns inget slarv hos honom. Inte ett enda förhastat drag. Han var både eftertänksam och outtröttlig. Jag vet att han ofta sa ”tänk efter före”. Men det var svårt att tro, med tanke på att innanför detta fönster, den ständigt blomstrande kärleken till mormor resulterade i Johan, Axel, Bror, Frida, Ester, Astrid, Alfred, Agnes, Iris och Yngve! Lille Johan blev bara sex år, men de andra blev vuxna. Nu finns bara Astrid kvar. Min mamma.
Det sägs, se tillbaka på sin egen historia är som att ro: ”Färdriktningen är framåt, men blicken riktar man bakåt och synfältet vidgas hela tiden”. Numera vet jag att morfar hade sina rötter långt från de norrländska skogarna. Visst tyckte du att han var en stilig man när du första gången såg honom. En naturens man med ett särdeles blankt, svart hår.
Vaka över mig, mormor, så känner jag mig trygg!
Ditt barnbarn Maya
Mamma Astrid avlider 2013, på sitt 94:e år.