Om väggar kunde tala

Etikett: Guldheden

Nostalgi av Mikael Enström …

DR FRIES TORG, SÖDRA GULDHEDEN, GÖTEBORG: ”HIMLEN ÄR EN PLATS PÅ JORDEN” (!).. Växte upp och tillbringade mina barn-och ungdomsår alldeles i grannskapet till och på detta torg.

I en turistguide för Göteborg för ca 15 år se’n, där ett antal göteborgsprofiler och kända personer får ange sitt ”Smultronställe”, skriver den kände Göteborgsförfattaren Åke Edwardsson om ”Mitt smultronställe”:”Dr Fries Torg på Guldheden. Det är ett sånt där klassiskt, inbyggt torg med funkiskänsla som har en grovhuggen skönhet. Den här kombinationen av fulhet och skönhet är svår att hitta någon annanstans än på såna här torg. Jag skulle tippa på att det är byggt i början av 50-talet. När jag letar miljöer till mina böcker rör jag mig mycket i den här staden. Dr Fries torg finns med i en av mina romaner, Himlen är en plats på jorden. När det kommer utländska journalister hit och vill se platser som jag skrivit om i romanerna, då är Dr Fries torg en självklarhet. Jag har återkommit dit i 20 år nu eftersom jag har min tandläkare där. Under den tiden har jag sett hur torget förändrats. Där finns, eller snarare fanns allting. Bibliotek, bank, post. Nu stängdes banken och posten är på väg ut. Det är som en bild av hela samhället.Åke Edwardsson, författare ”Inte visste jag att jag växte upp nära himmelriket.. 🤔😃Bl.a. så här skriver man på ”Wikipedia” om torget:”Doktor Fries torg byggdes 1951-58 för Göteborgs stads bostadsaktiebolag och färdigställdes våren 1953. Totalt uppfördes 265 lägenheter fram till 1958, under namnet ”Guldhedscentrum”. De två butikslängorna med två bostadsvåningar ovanpå ligger parallellt med varandra utefter en stor nedsänkt rektangulär torgyta. Doktor Fries torg är ett av tre mindre ”närtorg” i Guldheden med 5-10 minuters gångväg emellan. Torgytan inramas av två parallella bostads- och butikslängor med loggior vilka skyddar mot regn och rusk. Vid den bortre kortsidan kommer ett mindre bergsparti i dagen, och åt torgets entré öppnar det sig helt.De andra två närtorgen är Guldhedstorget i Norra Guldheden samt affärscentrumet på Doktor Bex gata, strax sydost om Doktor Fries torg. Torget betjänar främst ett närområde inom cirka 500 meter och cirka 3 500 invånare. Det ligger öppet och centralt i stadsdelen och är genom en rondell kopplat till genomfartsleden Doktor Allards gata.På torget finns ett flertal affärer, och i den södra änden av torget ligger en mötes- och kurslokal vid namn Forum och Guldhedens bibliotek.

Vid torget finns en spårvagnshållplats där spårvagn nr. 10 stannar [tidigare nr 7]. Vid torgets södra del tar Vitsippedalen vid, som sluttar starkt ner mot Sahlgrenskaområdet. Guldhedskyrkan, som ritades av professor Helge Zimdal, ligger på en bergsknalle cirka 300 meter nordost om torget.Torget fick sitt namn 1949 till minne av läkaren och med. dr. Robert Fries (1840-1908), son till Elias Fries. Det var arkitekterna Jan Wallinder och Sven Brolid som ritade torget.”Doktor Fries torg tillhör den generation centrumanläggningar som tar ett första steg mot att låta butikerna frigöra sig från bostadshusen och genom trafiksepareringen också från gatan. Butikerna ligger här i två längor kring ett torg med karaktär av italienska piazza, enbart avsett för fotgängare. Fortfarande ligger det dock två våningar bostäder ovanpå butikerna, vilket orsakade speciella problem. Bostädernas trapphus skulle helst störa butikernas planlösningar så lite som möjligt. Det ledde till för tiden ovanligt stora lägenheter på 4 rok och på gavlarna till och med 6 rok, vilket gav långa avstånd mellan trapphusen”.

I en fontändamm på torgets norra del står skulpturen ”Fina fisken”, gjord i rostfritt stål av Palle Pernevi och invigd 28 september 1961. Skulpturen är finansierad genom Charles Felix Lindbergs donationsfond. Redan 1953 provades en modell av skulpturen på torget och 1955 antogs förslaget efter en pristävling.Doktor Fries torg ingår i Göteborgs bevarandeprogram ”Värdefulla miljöer 1985” respektive ”Bevaringsprogram 1987”. Dessutom har området pekats ut som riksintresse för kulturmiljövården enligt de bestämmelser om numera återfinns i 3 kap 6 § miljöbalken. ..

I samband med att Landala IF arrangerade ett tivoli på torget, gjorde boxaren Ingemar Johansson en bejublad uppvisning. Enligt honom själv ”–troligen stans enda klubb som arrangerat boxning på ett torg i Göteborg.”Så för att sammanfatta: i bevarandeprogram ”värdefull miljö” respektive ”bevaringsprogram” och ”riksintresse för kulturmiljövården”..Och Ingo har haft boxningsuppvisning där.. Bara en sån sak!.. Och på detta ”himlen är en plats på jorden”..Man blir stum.. Är det verkligen här jag växte upp?? 🤔

Tick-tack …

I en Facebookgrupp med intresse för gamla Göteborg gör jag följande inlägg:

Höghuset vi ser på bilden kallade vi ”klockhuset”. Långt efter att urbutiken upphört.I den lilla kyrkan i bakgrunden, Guldhedskyrkan – på Dr Allards gata 2 – konfirmerades mina äldre syskon. Den här lilla kyrkan kallades även barackkyrkan och invigdes 1951. Den var egentligen två sammanbyggda träbaracker, som församlingen hade fått i gåva av krigsmakten 1949. Den ena var inredd till kyrksal och den andra var samlingssal med tillhörande pentry. Själv fick jag gå till Annedalskyrkan på 60-talet… alla grupper fick inte plats i den lilla kyrkan p g a de stora barnkullarna under 40/50-talet.

Fotot är taget från Dr Fries torg mot Syster Ainas gata. Här stannade spårvagn 7. Idag är det Göteborgs estniska förening/hus som håller till i den gamla kyrkan. En ny kyrka byggdes på berget intill 1966. Min son döptes där 1967. Prästen hade glömt dopet och var på väg hem. Klädde snabbt om och döpte sonen till ”John”. Men i dopbesviset blev det rätt! Johan.

Fotograf var R Ryheden, år 1954.

”Klockhuset” och Guldhedskyrkan, 1954

Många kommenterar och berättar om minne av söndagskola, konfirmation, dop, bröllop m m. Lekskoleverksamhet och fritidsverksamhet samt andra barnverksamheter har skiftat under åren. Många trevliga och varma minnen.

Men det är framförallt några kommentarer som jag vill bevara och framhålla. Så typiskt för en tid då kyrkoverksamheten i den nybyggda stadsdelen hade stor påverkan på oss som bodde där. Vi var nyinflyttade i Södra Guldheden och vår församlingspräst var Per-Olof Sjögren.

Mikael Enström; Väcker många minnen till liv. Den ena delen av baracken var kapell, föregångare till Guldhedskyrkan på berget. Innan den byggdes mot slutet på 60-talet fanns där bara en klockstapel. Den andra delen, den högra delen av baracken var lekskola under 50- och 60-talet, förelöpare till senare tiders daghem och förskoleverksamhet. Jag växte upp på Syster Ainas gata 3, på bottenvåningen rakt mittemot denna barackbyggnad på andra sidan Dr Allards gata. Vi var fem barn, två tvillingpar, födda -48 och -51, och en lillasyster född -56. Lekskolan gick vi från ca 3 års ålder fram till att man började i skolan som 7-åring. Vi hade lekskola på eftermiddagarna kl 12-16. Och på söndagarna var det söndagsskola i den vänstra delen i Guldhedskapellet. Mina äldre bröder, Urban och Stephan blev konfirmerade av högkyrklige pastorn Per-Olof Sjögren i kapellet. Har i efterhand förstått att min pappa och mamma efter att vi barn gått iväg till söndagsskolan på söndagförmiddagarna fick sig en ”herdestund” med ett par timmars lugn och ro medan vi barn var borta på söndagsskoleundervisningen.. Man satt mest trött med kryss i ögonen, möjligen ibland med begrundan och förundran över de bibliska berättelserna som Per-Olof Sjögren förmedlade.. Han var som sagt högkyrklig. Och en sak som jag ofta funderat över, är att under varje påsk, på långfreda’n måste det ha varit, så ledde han en procession med sina söndagsskolediscipler/ -lärjungar, gata upp och gata ner på södra Guldheden. Han gick längst fram med korset och prästkappa och mundering som var kutym vid den tiden, och ledde sången ”Jesus är uppstååånden. Halleluja! Halleluja! ..” Vi, lärjungarna upprepade och sjöng med. Egentligen helt otroligt. Kan vi varit ca 25 st från söndagsskolan som gick med? Det var ju faktiskt som i ett katolskt land!! Och detta var södra Guldheden, skiftet 50- och 60-tal.. Ett år, kan jag ha varit ca 10 år, så vägrade jag. Min mamma, som själv aldrig gick i kyrkan, förutom konfirmationer etc, blev väldigt arg, och la in hela sin auktoritet för att förmå mig att gå med i påskprocessionen ledd av komminister P-O Sjögren. Kände väl måhända att jag kunde bli retad av kompisar.. Kändes i vilket fall inte rätt, utan bjöd mig väldigt starkt emot. Min tvillingsyster lyckades hon dock beveka, så hon gick med.. / Så visst har denna enkla barackliknande byggnad haft betydelse under de första formativa åren av ens liv.. / Men vilket inrutat liv man måste haft när man var liten. Skolan måndag – fredag, och också på lördagar ett par timmar skola första skolåren (innan lördagarna blev lediga) Och se’n söndagsskola på söndagförmiddagarna. Nog fick man lära sig lutheransk arbetsmoral och arbetsdisciplin från tidig ålder alltid.. Något som tveklöst hållit i sig. Född 1951, och jobbar fortfarande heltid.

Man kommenterar varandras inlägg och kanske hittar gamla barndomsvänner varandra igen. Själv noterar jag några gamla klasskamraters namn.

Mikael Enström återkommer med ett annat minne från barndomen i Södra Guldheden … också det värt att begrunda.

Ett annat minne dyker också upp. Högra delen av denna barack var ju en ”lekskola”. Och eftersom det ännu inte existerade någon regelrätt dagis- och förskoleverksamhet, så fanns det ingen som helst möjlighet för mammorna att hålla sina ungar inomhus. Min mamma räknade vid något tillfälle ut att det fanns 60-talet barn i höghuset vi växte upp i, 10 våningar högt. Riktiga barnrikehus i dessa barnrika efterkrigskullar. Mammorna var tvingade släppa ut oss på vinst och förlust, trots riskerna det var förknippat med..Och trots att min mamma egentligen var en riktig ”hönsmamma”. Fanns inte ens något staket ut mot Dr Allards gata, förrän långt senare, där vi spelade boll på gräsplanen nedanför huset och där bilarna susade förbi på Dr Allards gata, pulsådern genom södra Guldheden. Man sprang runt omkring överallt på södra Guldheden, var sakletare, letade brädor och plank på byggen för att bygga kojor. Fanns ett stort antal bl.a. på backarna ner mot Chalmers och bland de insprängda bondgårdarna, reliker från det förgångna som fortfarande fanns kvar med äldre ”utsocknes” göteborgare som hade grisar och höns, duvslag mm. Detta var ju från början lantlig idyll, ungefär som Änggårdsbergen.. Hursom: Någon gång ca tre år gammal följde jag efter några byggubbar som projekterade något uppe vid klockstapel-berget nära Guldhedskapellet. Jag halkade och föll, och minns tydligt hur anläggnings-/byggubbarna klättrande uppför berget, vände sig om och förskräckt tittade ner mot mig när jag fallit. Sannolikt blödde jag kraftigt, och började gråta. Men att det gjorde ont minns jag inte alls. Utan allt var mest som ett spännande äventyr. Har sedan minnesblixtar att jag satt i en varm arbetsbyscha tillsammans med byggubbarna. Sedan att jag var på något sjukhus där det fanns en miniatyrmodell över sta’n som jag fascinerades av. Sedan att jag stod längs ner i en halvtrappa där det fanns en schäfer. Har förstått se’n att det måste varit på en lokal polisstation uppe på Guldheden. Sannolikt var jag då ledsen och ville komma hem till mamma och pappa. Då hade jag varit efterlyst av mina föräldrar en hel dag, och hade också blivit opererad. Har ett ärr i pannan som minne av händelsen. Som sagt mest ett äventyr, och inte på något sätt traumatisk upplevelse…/Fotot från lekskolan: Jag är till höger. Min mamma har skrivit till fotot ”Michael och Mikael tänder första ljuset i Advent i lekskolan – Guldhedskyrkan dec 1956”. Jag var fem år. Många skådespelare bodde på Guldheden vid den här tiden. Min lekskolekompis på det här fotot var son till på den tiden kända skådespelerskan Gunnel Broström.(Masreliez tror jag han hette. Gunnel Broström, med i många TV-teaterproduktioner bl.a., var gift Masreliez.)

Mikael bifogar ett foto …

Jag är mäkta berörd. Tack Mikael för dina fantastiska inlägg om barndomen och din kära familj. Om vårt älskade Guldheden. Om prästen Per-Olof Sjögren, som höll oss samman. Om din musikaliska ådra … Stort tack!

Minnet av Kalle!

Karl Bernhard Karlsson – Kålle från Grundsund

Jag har tidigare skrivit om Ingemar Johansson och hans karriär som boxare. I synnerhet om matchen 1959.  När jag skrev den tänkte jag på den unge Ingemar som tillsammans med bröderna Henry och Rolf hjälpte en morbror med flytten från Landala till Guldheden. Hur Ingemar slängde upp mig i luften med bara en hand och hur han lyfte det tunga symaskinsbordet på sin ena axel, gick ner till gården och den väntande bilen på Holtermansgatan. Det var kring Lucia och det var lite mörkt och kallt den dagen. Jag minns än idag siluetten av Ingemar där i portgången. Raskt tömdes lägenheten som mina föräldrars bästa vänner bott i under många år. Nu skulle vi bli grannar i Guldheden.

Under hela min uppväxt umgicks vi med Kalle & Märta. Så snart mamma var ledig från sitt jobb fanns Märta i köket och det blev mycket kaffe och smörgås. Jag kunde känna redan i farstun att hon var på besök. Storrökare. När jag kom från skolan satt hon där med ena benet på en pall. Ibland ringde hon sina söner och berättade att mamma bakat bröd och att smöret smälter gott på smörgåsarna. Kanellängder vankades också. Killarna kom.

Senare på eftermiddagen kom Kalle hem. De första åren cyklade han från sitt jobb med gripen på pakethållaren. Han kom ursprungligen från Grundsund i Bohuslän och var stuveriarbetare i vår hamn. ”På kajen” betydde ”på jobbet”. Så småningom införskaffades en moped och Kalle svängde iväg till Näset där han hade ett litet skjul för sig själv. Fiskade var ledig stund och när han stekt sin makrill – och han åt upp ALLT. Inga ben rensade bort. Jag kunde sitta i timmar och titta på honom. Älskade Kalle. Han rakade sig framför en liten spegel i köket som han alltid gjort i Landala. Även då studerade jag honom noga. Han kunde vända sig om o placera lite raklödder på min näsa… he, he skrattade han och blinkade åt mig. Kanske önskade han att han hade en dotter. Jag önskade att jag hade en sådan pappa…

En kväll hittar jag ett foto på Kalle. Han sitter på en bänk i närheten av Vasaparken. Min pappa tog fotot, enligt mammas utsago! Huset på Holtermansgatan står kvar, idag studentboende.

Älskade Kalle.

Han var Ingos morbror, nästan exakt ett år äldre än Ingemars mamma Ebba Johansson. Kalle avled 1987, bara 75 år gammal.

Bibliotek – ”Bibban” i Landala o Guldheden!

Landala Folkbibliotek

Guldhedens bibliotek invigs på Dr Fries torg 1954, då ersätter det Landala bibliotek som funnits på Karl Gustavs gatan sedan 1913. Min äldre syster lånar ofta böcker i Landala innan det står klart i Guldheden.
Här hänger jag efter hennes språng mot det gamla biblioteket där jag tycker det luktar gammalt trä, skinn och fukt …

En pressfotograf är på plats och förevigar det gamla biblioteket!

Guldhedens bibliotek, Dr Fries torg

Magister Ronnheden

Egon Ronnheden (foto: S-E Alhem)

Jag har ett foto på min bildskärm. En bild av en man vi ser i ljuset från ett fönster. Han är en duktig musiker – speleman – men det är också andra minnen jag har kring honom.

För några år sedan står jag i kö på caféet vid Botaniska trädgården i Göteborg. Ett äldre par står bakom mig och eftersom jag inte bestämt vad jag ska ha erbjuder jag dem att gå före. Då känner jag igen mannen och säger;

”Varsågod magister Ronnheden, ni kan gå före…” . Han tittar förvånat på mig och frågar snabbt vilken skola det handlar om. Götabergsskolan.

”Oh ja, vilken klass gick du i ?”

Egon Ronnheden är en känd lärare i Götabergsskolan och Landalaskolan. Under 50- och 60-talet. Senare även på Guldhedsskolan. En lärare elever har stor respekt för då de vet att han kan ta i om det så krävs.

För övrigt minns jag honom mest som den som alltid kommer i täten av luciatåget. Varje år leds skolans luciatåg av den spelande magister … Han spelar vackert. Vissa personligheter minns man mer än andra.

Den 30 juli 2008 – läser jag en krönika i Kvällsposten/Expressen av Sven-Erik Alhem. Den handlar om just Egon Ronnheden och deras vänskap från Visingsö. Mitt i Vättern ligger ön där Egon och hans hustru bedrivit vandrarhem/Bed&Breakfast i många många år. Jag kontaktar krönikören och frågar om jag får låna bilden han tagit på Egon. Det får jag. Sedan dess har bilden legat på mitt skrivbord. Skriver några rader i Stayfriends och många har minnen kring denne lärare.

I Sven-Eriks krönika får vi veta att Egon föds 1927 och att han kommer från enkla förhållanden i Blekinge. Krönikan är från den 30 juli 2008;

”Egons far, som är modellsnickare och tillverkar bl a fioler, blir sjuk i TBC redan när Egon är mycket liten och kan därefter inte arbeta.

Egon tar 1946 anställning som cykelbud på Velox Cykelexpress på Klara Kyrkogata i Stockholm, fastän det är allra första gången han sätter sin fot i huvudstaden. Men det säger han inte till cykelfirman. Han har nämligen varit förutseende och köpt en karta över Stockholm och är säker på att snabbt hitta rätt med paketen när han cyklar omkring med en stor flakcykel. Han får betalt per jobb och timme. Kan vara riktig lönsamt om man bara trampar på och hittar rätt.

Jobbet behöver Egon för pengarnas skull. Han har cyklat till Stockholm från Blekinge. För att det ska vara extra lönsamt avtalar han med cykelfirman att han får tillbringa nätterna på firman. Ett ekonomiskt lämpligare boendealternativ för Egon – än Sheraton!

Egon har läshuvud och tar studenten i Karlskrona. Militärtjänstgöringen fullgör han som fältmätare i Jönköping. Efter en kort tid åter på hemorten i Blekinge behöver han jobba. Egon har lärt känna några flickor i Jönköping och bestämmer sig för att lifta dit igen.

Han går upp på Arbetsförmedlingen i Jönköping och får erbjudande om att bli asfaltläggare på Visingsö. Jobbet som är på ackord ska ta tre veckor. Han tar färjan över och lyckas slippa ifrån att betala de 2 kronor 75 öre överfarten kostar eftersom han har studentmössan på huvudet och uppfattas ingå i en gruppresa. Mössan medför att Egon, på ön, kommer att kallas ”studenten”. Kort och träffande.

För att spara på logikostnaderna väljer Egon ut sitt natthärbärge under en större gran i skogen på ön. Där bor han billigt under två månader, även om han minns att igelkottarna ibland är väl nyfikna och närgångna. Det regnar mycket den sommaren och asfaltarbetet på en sträcka av totalt 1 260 meter drar ut på tiden. Till slut, en dag då det ösregnar, blir han tillsagd av en dam att han inte får bo under granen längre.

– Här får ni inte ligga, student och allt!

Och så förs Egon iväg till vandrarhemmet på ön och får bo i en av flyglarna mot att han hjälper till med lite av varje. Han får låna en säng av prästen på ön mot att han regelbundet spelar schack med honom. Egon blir efter asfaltläggningen kvar på Visingsö och jobbar som lastare på ett åkeri. Det är ett roligt jobb.

Egon älskar Visingsö för människornas skull och för den fina samklangen mellan människa och natur.

Vad blir det av Egon sedan?
Han blir rektor i centrala Göteborg och fiolspelare.”

När jag nu som vuxen – och läser den här krönikan om Egon – reflekterar jag över hur man sent om sider kan få en vacker bakgrundsbeskrivning av en person man som många killar o tjejer i skolan var rädda för. Han kunde vara så sträng och skrämmande … men också humoristisk och lekfull.

Egon avlider 2012.

En gata i Guldheden…

                                              Doktor Elias Heyman

Göteborg drabbas av flera koleraepidemier under 1800-talet, men den första och värsta inträffar sommaren 1834. Närmare tvåtusen göteborgare avlider inom loppet av sex veckor. Läkarna står handfallna. Man har inte tillräckligt med kunskap om upphovet till sjukdomen eller om hur smittsam den var. En sak är man dock säker på. Smittan har med fattigdom att göra – och eftersom bostäderna i Majorna och Haga är eländiga blir de boende i dessa områden särskilt drabbade.

En av stadens läkare är i synnerhet intresserad av hygieniska frågor och försöker argumentera för reformer som uppenbarligen ska komma förbättra situationen. Man låter genomföra förbättringar inom renhållning och ordnadar med vatten och avloppsledningar. Dicksonska och Lindströmska bostadsstiftelserna låter bygga bättre bostäder åt arbetarna, i syfte att förebygga kolera. Stadsfullmäktige tycker snart att alla dessa förbättringar blir för dyra så det slutar med att läkaren som lämnar in alla förbättringsförslag själv får lämna sin plats i hälsovårdsnämnden!

Faktum är att smittan spred sig via vattnet man drack – vatten som är förorenat av latrin.

Mellan 1860-70 arbetar samme läkare som gynekolog och försöker förebygga veneriska sjukdomar, i synnerhet bland prostituerade kvinnor. Läkaren anser att inte bara kvinnorna skulle undersökas regelbundet – även männen som uppsöker dessa kvinnor ska man se efter. Läkaren är dessutom ordförande i Göteborgs Läkaresällskap och när lagen, som inte tillåter judar att inneha statliga tjänster tas bort, erhåller han den första professuren i allmän hälsovårdslära vid Karolinska institutionen i Stockholm. Vi är nu framme vid 1878. Elva år senare föreskriver regeringen att denna lära ska vara obligatorisk inom läkarutbildningen.

Helsovårdsföreningen har ett särkilt tema vid sitt möte den 14 december 1889; det ska handla om sundare arbetarbostäder. Professorn skall efter ett föredrag tala om hygienens betydelse för sundhet. Han börjar sitt anförande … men tystnar plötsligt. Han sjunker ihop efter ett uttryck som för en smärta.

Doktor Elias Heyman är död. Bara ett par veckor före sin 60-årsdag. Hans hjärta orkade inte längre …

I Guldheden finns gator och torg uppkallade efter läkare och sjuksköterskor som haft stor betydelse för oss Göteborgare. Jag flyttade hit med familjen i början av 50-talet, har haft förmånen att få bo på Dr Heymans gata i många, många år.

Elias Heyman (1829-1889) var son till handlande Jacob H Heyman och hans hustru Gustafva Fredrica Schlesinger. En av hans bröder, Gabriel (1828-1915), var förutom affärsman även stadsfullmäktige i Göteborg och lät bygga den Heymanska Villan vid Vasagatan.

Men det är en annan historia.

Teater hemma och i det fria – Göteborg

Teater i det fria – Slottsskogen (Carlotta)

Det skrivs stora plakat ”Välkommen på teater … ” till priset av några ören!

Det kommer en liten publik och ridån dras åt sidan! Vi har repeterat och en mycket ung Eva regisserar … hon instruerar oss om hur vi ska tala, agera och har naturligtvis skrivit manus. Draperiet mellan matsalen och vardagsrummet är en perfekt lösning för vår teater. Eva engagerar sina två yngre syskon och några av oss grannbarn för sina uppsättningar. Kanske är detta embryot till en lång teaterkarriär – och för min del en första inblick i teatervärlden. Kanske den första ”buskisen” i mitt liv?

I den här familjen är det alltid något på gång. Öppet hus för jämnan – men när det är dags för middag åker annat plakat upp på ytterdörren; ”Vi äter middag nu. Återkom senare!” Tecknade figurer beskriver vad de just nu gör – äter!

Som barn sitter jag i det lilla köket och dricker varm choklad tillsammans med familjens fyra syskon… många glada skratt. Eva Janne, Mats och Anna. Jag älskade att se på när mamman gestaltar varje barns karaktär med mimik och gester. Är förundrad över hennes mörka, vackra bruna ögon. Mamma Ellen är en mycket upptagen kvinna, hon arbetar till sena kvällen och till skillnad från min egen familj finns här barnflickor som ”ställföreträdande mamma”.

När det är påsk tar mamma Ellen oss ut på långdans genom Guldheden. Vi sitter i rad på ett staket och låter oss sminkas – och snart far vi iväg på kvastar och mattpiskor! Ellen går i täten med prickigt paraply och sjungande leder hon oss genom gator och torg. I alla fall ett torg – Dr Fries torg!

Ellen Bergman är verksam på en rad teatrar runt om i Sverige, som teaterregissör, författare och koreograf och hon är också en av de sista ansvariga för utomhusteatern i Slottsskogen. Den som ligger till vänster i backen upp mot säldammen …

Och det är om Friluftsteatern i Slottsskogen jag ska berätta – den teatern som lär vara den första ”buskteatern” i Göteborg. Vid Mårtens backe mellan Stora Liden och Bragebacken. Två veckor före premiären i Slottsskogen startar dock en friluftsteater i Långedrag – om detta skriver Ny Tid den 8 juni 1915;

Det var en god idé som av sällskapet fru Gerda Thomée-Mattson och fröken Vira Rydkvist i går iscensattes ute på Långedrag. Visserligen ingen ny idé, ty friluftsteater har ju spelats förut och på en mängd ställen av Skådebanan. men att Göteborg nu fått en viss mån stående friluftsteater och detta ute vid den plats där besökarna kunna förena det nyttiga med det nöjsamma och dit utmärkta kommunikationer finnas för billigt pris, det är alltid en tillökning i värde för göteborgarne.”

 Den 20 juli 1915 är det premiär i Slottsskogen med folklustspelet ”Timmerflottare” och premiären blir lyckad! Det kommer så mycket folk att många inte får plats. Man har lyckats över förväntan. Visserligen blåser det lite, men i den lilla sänkan där teatern ligger är det lugnt och solljuset faller rakt framifrån så effekten är den bästa tänkbara. Scenen ligger vackert inbäddad i grönska. Publiken strömmar till redan kl 18.00 och när spelet börjar är det fullsatt. Akustiken är god och den bästa tänkbara stämningen råder kring scenen, spelet tycks vara käckt och livligt. Sången är visserligen inte den bästa, men man kan inte begära bättre av timmerflottare – denna beskrivning ges i Göteborgs-Tidningen – man förväntar sig fulla hus framöver.

Den här teatern är egentligen en idé som Axel Engdahl lanserat – en teater som är sommarfilial till Folkan. Parkstyrelsen är till en början inte positiv till förslaget, men får ändra sig då friluftsteatrar börjar växa upp lite varstans i landet. Som ledare för Folkteatern och revyförfattare blir han så småningom något av en institution. Hans popularitet sträcker sig för övrigt också ut över hela landet. Givetvis bidrar ensemblen av goda revyartister till Axels popularitet. Här spelar t ex Ludde Gentzel och Zara Backman. Han är dessutom mycket produktiv och skriver ibland två, tre revyer om året, samt vistexter som han själv framför. Andra kända skådespelare erbjuder hög standard på uppsättningarna. Den största succén genom tiderna blir Hemsöborna med Torre Cederborg som drängen Carlsson, Greta Lindgren som änkan Flood och Colbjörn Knudsen som Gusten.

Kompanjonskapet mellan Gerda och Vira upplöses dock och Gerda driver teatern vidare fram till 1924 då Hjalmar Selander – chef för Nya Teatern – tar över. En rad teaterchefer avlöser varandra och under 50-talet försöker Richard Mattsson höja nivån på ambitionsnivån. Kanske har det blivit för mycket av roliga gubbar med snus och pluntor?

Rent ekonomiskt är teatern ingen guldgruva – en teater utan tak och infravärme är utelämnad åt vädrets gudar och en regnig säsong blir definitivt ingen kassasuccé.

Vi är nu inne på 60-talet och jag får åter anledning att nämna Ellen. Ellen Bergman. Hon gör tillsammans med Bernhard Nyström tappra försök att driva teatern vidare. Men allt står och faller med … regnet! I mars 1966 går den gamla friluftsteatern i Slottsskogen i graven.

Hemma i vardagsrummet hos Ellen kan man dock några år senare beskåda kammarteater – en kombinerad mat- och teaterupplevelse. Cirkeln känns på något sätt sluten! Ellen Bergman avlider år 2007.

Dottern Eva blir inte oväntat regissör och förutom priser och medalj rullar en spårvagn med hennes namn sedan år 2002. I ur och skur!

The show must go on …

Galne kocken på Godhems restaurang – ett sommarlovsjobb

Jag är 15 år och går till arbetsförmedlingen för att söka ett sommarjobb. Läser långa listor med lediga platser. Arbetslöshet finns inte i sinnevärlden. Vill man jobba, så finns det jobb. Men nu till mitt sommarjobb. På listan finner jag;

”Kassörska önskas tre veckor i juli. Arbetstid 7:30 – 15:00. Kontakta Siv Persson”

– Kan du tänka dig att jobba i kassan på en restaurang, frågar arbetsförmedlaren.
– Inte för att jag har någon erfarenhet av det, men tror du att jag klarar det så gör jag nog det …
– Du kan börja redan imorgon. Ta med den här lappen så att chefen ser att du kommer från oss, så ordnar det sig nog. Den ligger i Mölndal. Restaurangen alltså. Hittar du dit? Ordnar sig nog, ajö med dig!

Kassan på en restaurang? Jag som inte gillar att räkna! Inte att hantera pengar heller! Men jag är tvungen att jobba på mitt sommarlov. Annars blir det till att trava flera kilometer genom sta´n. Till och från skolan på Kvarnberget. I ur och skur. Nej, jag måste klara av att ta detta jobb. Jag måste arbeta ihop minst tvåhundra kronor. Det kostar ett spårvagnskort. Det här jobbet skulle kunna inbringa två kronor i timman. Drygt åttiofyra kronor för en veckas jobb. Om jag har tur.

Nästa morgon infinner jag mig på min tilltänkta arbetsplats. Efter lång tids letande. Har aldrig varit i de trakterna. Chefen som också är källarmästare och kock visar mig runt. Litet personalrum. Köket med avdelning för disk, stora stekbordet, förrådet för kylvaror och torra varor och så de två matsalarna. En för vanliga människor och en för de finare. De Senae de som tillhör direktionen på Papyrus pappersfabrik. Män i väst och kostym.

Matsalen och köket skiljs åt genom en lång disk. Vid den disken beställs mat som sedan betalas i kassan. Oftast är det chefen själv som tar emot beställningarna och lagar maten.
Det är alltså här jag skall stå. I kassan och ta emot gästernas betalning och bonga in i kassan.

Det är inte tu tal om att jag inte lär mig en massa på de där veckorna. Att direktionen för Papyrus äter i egen matsal, finare än den för övriga gäster, vita dukar på borden.  Med servitriser som serverar – två kvinnor i korta vita jackor som putsar glas och bestick och viker servetter. Till de fina gästerna. Och när de fina gästerna sedan sätter sig till bords inväntas servering vid bordet.
Snaps, starköl eller vin till maten ser ut att ingå i lunchen, precis som cognac till kaffet. Servitriserna springer som skållade råttor. Först ska ju borden dukas korrekt. Nu ska det serveras, snyggt och snabbt!

Det blir en del slattar av alkohol kvar i glasen. Dessa sparar servitriserna på en bänk i diskavdelningen. Tar en hutt var gång de passerar. Och det gör de ofta under dagen…
Vingligare och vingligare blir damerna och till slut blir de sittande på var sin pall vid diskmaskinen. Om inte chefen jagar upp dem och uppmanar dem att gå ut och plocka in disk och göra i ordning för nästa dag!

Diskmaskinen sköts av en svartmuskig man som jag aldrig hör tala. Han blänger trött på diskhögarna. Suckar och sorterar därefter tallrikar och glas i särskild ordning. Var sak på sin plats i trådkorgarna. Ångan gör honom blank och svettig i ansiktet. Mellan varven går han ut på bakgården och röker fimpar. Aldrig yttrar han ett ord.

Hjälpkocken har svårt att komma upp om mornarna. Det blir därför min uppgift att ta vägen om hans bostad vid Mölndalsvägen – för att väcka honom! Jag bankar hårt och länge på hans ytterdörr. Är han försenad blir vi två som är försenade. Då tycker chefen att jag bör vara hos hjälpkocken lite tidigare! Alltså promenerar jag lite tidigare från Guldheden, över Johanneberg och sedan ner för Eklandagatan. Därefter en lång promenad till restaurangen. Det blir en promenad om minst två mil om dagen. För att tjäna ett par kronor i timman. Hjälpkocken är dessutom ständigt berusad. Eller bakfull. Tar han också av slattarna?

Lunch ingår som löneförmån, men efter att ha burit in och ut dagens olika rätter är jag inte det minsta sugen på mat – och framför allt vill jag inte gå in på den berusade kockens domäner.

Chefen domderar och skäller ständigt. Högröd i ansiktet skriker han åt sin personal. Nu är även jag hans personal. Alltså skriker han åt mig också.

– Fröken, spring och köp ett paket Salem, till mig! Ett litet paket! Mintcigaretter skall det vara, glöm inte det!
Jag undrar varför han alltid skulle ha ett litet paket – bara tio cigaretter – när han röker minst tjugo cigaretter om dagen? Njuter han av att kunna kommendera mig att springa upp och ner för backen mellan restaurangen och tobaksaffären? Och aldrig har han pengar! Cigarettpaketen ska jag ”ta på krita”.
Tobakshandlaren tittar misstroget på mig var gång. Som om han undrar när gubbskrället till restaurangchef ska betala sina tobaksräkningar?

Salem cigaretter

En dag ska två studenter från England komma för att arbeta i diskavdelningen. De är tvillingar och de har kommit före mig denna morgon. När jag kommer ut från personalrummet, möter jag de två unga männen i köket. De tittar på mig med  samstämda blickar. Och i kör utbrister de båda; ”And here comes May… Britt”!
Chefen stirrar på dem. Sedan på mig. Högröd i ansiktet skriker han ut frågan.
– Har du något ihop med dessa pojkar, din slyna!
– Näe, jag har aldrig sett dem förut.
– Ja, men hur i helvete vet dom vad du heter då?
– Inte vet jag, försöker jag …

Men han är oresonlig. Tar tag i min ena arm och för mig bryskt in i personalrummet. Drar fram sin plånbok och ger mig trettiofem kronor!
– Jag vill inte ha personal som inte kan låta pojkar vara i fred!
Det är hans sista ord. Mina uteblir. Jag är lättad.

Varför bara trettiofem kronor?

Jo, en del av gästerna – yngre män – sätter i system att först beställa dagens lunch av kocken, och eftersom jag inte känner igen alla, avvaktar de sedan med att lämna sina lunchkuponger. De ska inte betala kontant, men jag hade redan bongat in summan i kassaapparaten. Detta är deras enfaldiga sätt att skoja med mig. För mig innebär det att det ständigt uppstår en ”brist” i kassan, vilket jag nogsamt noterar varje dag på en lapp i kassan. Chefen anser att ”bristen” i kassan är en skuld till honom. Så det blir avdrag på min lön. Förväntade tvåhundra kronor blir trettiofem kronor!

Jag lär mig trots allt en del dessa veckor – vad man ska undvika. Som en gapande chef, berusad kock och servitriser. Och pytt i panna. Den är verkligen hänt i veckan här. Är den gjord av den berusade kocken kan vad som helst ingå. Det mesta kamoufleras med paprikapulver.

Efter dessa veckor har jag dessutom lärt mig att restaurangbranschen inte är något för mig. Och att det är vanskligt att som ung och blyg tonåring och ständigt påmind om – i mångas tycke – lik en då omtalad filmstjärna. May Britt Wilkens!

Går hem och byter namn!

 

© 2021 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑