JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Guldheden

Bibliotek – ”Bibban” i Landala o Guldheden!

Landala Folkbibliotek

Guldhedens bibliotek invigs på Dr Fries torg 1954, då ersätter det Landala bibliotek som funnits på Karl Gustavs gatan sedan 1913. Min äldre syster lånar ofta böcker i Landala innan det står klart i Guldheden.
Här hänger jag efter hennes språng mot det gamla biblioteket där jag tycker det luktar gammalt trä, skinn och fukt …

En pressfotograf är på plats och förevigar det gamla biblioteket!

Guldhedens bibliotek, Dr Fries torg

Magister Ronnheden

Egon Ronnheden (foto: S-E Alhem)

Jag har ett foto på min bildskärm. En bild av en man vi ser i ljuset från ett fönster. Han är en duktig musiker – speleman – men det är också andra minnen jag har kring honom.

För några år sedan står jag i kö på caféet vid Botaniska trädgården i Göteborg. Ett äldre par står bakom mig och eftersom jag inte bestämt vad jag ska ha erbjuder jag dem att gå före. Då känner jag igen mannen och säger; ”Varsågod magister Ronnheden, ni kan gå före…” . Han tittar förvånat på mig och hustrun frågar snabbt vilken skola det handlar om. Götabergsskolan. ”Oh ja, där har jag också arbetat, vilken klass gick du i ?”

Egon Ronnheden är en känd lärare i Götabergsskolan och Landalaskolan. Under 50- och 60-talet. Senare även på Guldhedsskolan. En lärare elever har stor respekt för då de vet att han kan ta i om det så krävs. En gång får jag själv erfara detta – han är rastvakt och det uppstår viss trängsel då det ringer in och jag hamnar mitt i smeten. Plötsligt får jag en känsla av att kvävas… någon drar hårt i min kapuschong… bakifrån. Blixlåset borrar sig in i min hals… Det är magister Ronnheden som grabbat tag i mig och drar mig baklänges! Han skriker åt oss att inte trängas.

För övrigt minns jag honom mest som den som alltid kommer i täten av luciatåget. Varje år leds skolans luciatåg av den spelande magister… Han spelar vackert. Vissa personligheter minns man mer än andra.

Den 30 juli 2008 – läser jag en krönika i Kvällsposten/Expressen av Sven-Erik Alhem. Den handlar om just Egon Ronnheden och deras vänskap från Visingsö. Mitt i Vättern ligger ön där Egon och hans hustru bedrivit vandrarhem/Bed&Breakfast i många många år. Jag kontaktar krönikören och frågar om jag får låna bilden han tagit på Egon. Det får jag. Sedan dess har bilden legat på mitt skrivbord. Skriver några rader i Stayfriends och många har minnen kring denne lärare.

I Sven-Eriks krönika får vi veta att Egon föds 1927 och att han kommer från enkla förhållanden i Blekinge. Krönikan är från den 30 juli 2008;

Egons far, som är modellsnickare och tillverkar bl a fioler, blir sjuk i TBC redan när Egon är mycket liten och kan därefter inte arbeta.

Egon tar 1946 anställning som cykelbud på Velox Cykelexpress på Klara Kyrkogata i Stockholm, fastän det är allra första gången han sätter sin fot i huvudstaden. Men det säger han inte till cykelfirman. Han har nämligen varit förutseende och köpt en karta över Stockholm och är säker på att snabbt hitta rätt med paketen när han cyklar omkring med en stor flakcykel. Han får betalt per jobb och timme. Kan vara riktig lönsamt om man bara trampar på och hittar rätt.

Jobbet behöver Egon för pengarnas skull. Han har cyklat till Stockholm från Blekinge. För att det ska vara extra lönsamt avtalar han med cykelfirman att han får tillbringa nätterna på firman. Ett ekonomiskt lämpligare boendealternativ för Egon – än Sheraton!

Egon har läshuvud och tar studenten i Karlskrona. Militärtjänstgöringen fullgör han som fältmätare i Jönköping. Efter en kort tid åter på hemorten i Blekinge behöver han jobba. Egon har lärt känna några flickor i Jönköping och bestämmer sig för att lifta dit igen.

Han går upp på Arbetsförmedlingen i Jönköping och får erbjudande om att bli asfaltläggare på Visingsö. Jobbet som är på ackord ska ta tre veckor. Han tar färjan över och lyckas slippa ifrån att betala de 2 kronor 75 öre överfarten kostar eftersom han har studentmössan på huvudet och uppfattas ingå i en gruppresa. Mössan medför att Egon, på ön, kommer att kallas ”studenten”. Kort och träffande.

För att spara på logikostnaderna väljer Egon ut sitt natthärbärge under en större gran i skogen på ön. Där bor han billigt under två månader, även om han minns att igelkottarna ibland är väl nyfikna och närgångna. Det regnar mycket den sommaren och asfaltarbetet på en sträcka av totalt 1 260 meter drar ut på tiden. Till slut, en dag då det ösregnar, blir han tillsagd av en dam att han inte får bo under granen längre.

– Här får ni inte ligga, student och allt!

Och så förs Egon iväg till vandrarhemmet på ön och får bo i en av flyglarna mot att han hjälper till med lite av varje. Han får låna en säng av prästen på ön mot att han regelbundet spelar schack med honom. Egon blir efter asfaltläggningen kvar på Visingsö och jobbar som lastare på ett åkeri. Det är ett roligt jobb.

Egon älskar Visingsö för människornas skull och för den fina samklangen mellan människa och natur.

Vad blir det av Egon sedan?
Han blir rektor i centrala Göteborg och fiolspelare.

När jag nu som vuxen – och läser den här krönikan om Egon – reflekterar jag över hur man sent om sider kan få en vacker bakgrundsbeskrivning av en person man som barn var lite rädd för. Många killar o tjejer i skolan var rädda för honom. Han kunde vara så sträng och skrämmande… men också humoristisk och lekfull.

Egon avlider 2012.

En gata i Guldheden…

                                              Doktor Elias Heyman

Göteborg drabbas av flera koleraepidemier under 1800-talet, men den första och värsta inträffar sommaren 1834. Närmare tvåtusen göteborgare avlider inom loppet av sex veckor. Läkarna står handfallna. Man har inte tillräckligt med kunskap om upphovet till sjukdomen eller om hur smittsam den var. En sak är man dock säker på. Smittan har med fattigdom att göra – och eftersom bostäderna i Majorna och Haga är eländiga blir de boende i dessa områden särskilt drabbade.

En av stadens läkare är i synnerhet intresserad av hygieniska frågor och försöker argumentera för reformer som uppenbarligen ska komma förbättra situationen. Man låter genomföra förbättringar inom renhållning och ordnadar med vatten och avloppsledningar. Dicksonska och Lindströmska bostadsstiftelserna låter bygga bättre bostäder åt arbetarna, i syfte att förebygga kolera. Stadsfullmäktige tycker snart att alla dessa förbättringar blir för dyra så det slutar med att läkaren som lämnar in alla förbättringsförslag själv får lämna sin plats i hälsovårdsnämnden!

Faktum är att smittan spred sig via vattnet man drack – vatten som är förorenat av latrin.

Mellan 1860-70 arbetar samme läkare som gynekolog och försöker förebygga veneriska sjukdomar, i synnerhet bland prostituerade kvinnor. Läkaren anser att inte bara kvinnorna skulle undersökas regelbundet – även männen som uppsöker dessa kvinnor ska man se efter. Läkaren är dessutom ordförande i Göteborgs Läkaresällskap och när lagen, som inte tillåter judar att inneha statliga tjänster tas bort, erhåller han den första professuren i allmän hälsovårdslära vid Karolinska institutionen i Stockholm. Vi är nu framme vid 1878. Elva år senare föreskriver regeringen att denna lära ska vara obligatorisk inom läkarutbildningen.

Helsovårdsföreningen har ett särkilt tema vid sitt möte den 14 december 1889; det ska handla om sundare arbetarbostäder. Professorn skall efter ett föredrag tala om hygienens betydelse för sundhet. Han börjar sitt anförande … men tystnar plötsligt. Han sjunker ihop efter ett uttryck som för en smärta.

Doktor Elias Heyman är död. Bara ett par veckor före sin 60-årsdag. Hans hjärta orkade inte längre …

I Guldheden finns gator och torg uppkallade efter läkare och sjuksköterskor som haft stor betydelse för oss Göteborgare. Jag flyttade hit med familjen i början av 50-talet, har haft förmånen att få bo på Dr Heymans gata i många, många år.

Elias Heyman (1829-1889) var son till handlande Jacob H Heyman och hans hustru Gustafva Fredrica Schlesinger. En av hans bröder, Gabriel (1828-1915), var förutom affärsman även stadsfullmäktige i Göteborg och lät bygga den Heymanska Villan vid Vasagatan.

Men det är en annan historia.

Teater hemma och i det fria – Göteborg

Teater i det fria – Slottsskogen (Carlotta)

Det skrivs stora plakat ”Välkommen på teater … ” till priset av några ören!

Det kommer en liten publik och ridån dras åt sidan! Vi har repeterat och en mycket ung Eva regisserar … hon instruerar oss om hur vi ska tala, agera och har naturligtvis skrivit manus. Draperiet mellan matsalen och vardagsrummet är en perfekt lösning för vår teater. Eva engagerar sina två yngre syskon och några av oss grannbarn för sina uppsättningar. Kanske är detta embryot till en lång teaterkarriär – och för min del en första inblick i teatervärlden. Kanske den första ”buskisen” i mitt liv?

I den här familjen är det alltid något på gång. Öppet hus för jämnan – men när det är dags för middag åker annat plakat upp på ytterdörren; ”Vi äter middag nu. Återkom senare!” Tecknade figurer beskriver vad de just nu gör – äter!

Som barn sitter jag i det lilla köket och dricker varm choklad tillsammans med familjens fyra syskon… många glada skratt. Eva Janne, Mats och Anna. Jag älskade att se på när mamman gestaltar varje barns karaktär med mimik och gester. Är förundrad över hennes mörka, vackra bruna ögon. Mamma Ellen är en mycket upptagen kvinna, hon arbetar till sena kvällen och till skillnad från min egen familj finns här barnflickor som ”ställföreträdande mamma”.

När det är påsk tar mamma Ellen oss ut på långdans genom Guldheden. Vi sitter i rad på ett staket och låter oss sminkas – och snart far vi iväg på kvastar och mattpiskor! Ellen går i täten med prickigt paraply och sjungande leder hon oss genom gator och torg. I alla fall ett torg – Dr Fries torg!

Ellen Bergman är verksam på en rad teatrar runt om i Sverige, som teaterregissör, författare och koreograf och hon är också en av de sista ansvariga för utomhusteatern i Slottsskogen. Den som ligger till vänster i backen upp mot säldammen …

Och det är om Friluftsteatern i Slottsskogen jag ska berätta – den teatern som lär vara den första ”buskteatern” i Göteborg. Vid Mårtens backe mellan Stora Liden och Bragebacken. Två veckor före premiären i Slottsskogen startar dock en friluftsteater i Långedrag – om detta skriver Ny Tid den 8 juni 1915;

Det var en god idé som av sällskapet fru Gerda Thomée-Mattson och fröken Vira Rydkvist i går iscensattes ute på Långedrag. Visserligen ingen ny idé, ty friluftsteater har ju spelats förut och på en mängd ställen av Skådebanan. men att Göteborg nu fått en viss mån stående friluftsteater och detta ute vid den plats där besökarna kunna förena det nyttiga med det nöjsamma och dit utmärkta kommunikationer finnas för billigt pris, det är alltid en tillökning i värde för göteborgarne.”

 Den 20 juli 1915 är det premiär i Slottsskogen med folklustspelet ”Timmerflottare” och premiären blir lyckad! Det kommer så mycket folk att många inte får plats. Man har lyckats över förväntan. Visserligen blåser det lite, men i den lilla sänkan där teatern ligger är det lugnt och solljuset faller rakt framifrån så effekten är den bästa tänkbara. Scenen ligger vackert inbäddad i grönska. Publiken strömmar till redan kl 18.00 och när spelet börjar är det fullsatt. Akustiken är god och den bästa tänkbara stämningen råder kring scenen, spelet tycks vara käckt och livligt. Sången är visserligen inte den bästa, men man kan inte begära bättre av timmerflottare – denna beskrivning ges i Göteborgs-Tidningen – man förväntar sig fulla hus framöver.

Den här teatern är egentligen en idé som Axel Engdahl lanserat – en teater som är sommarfilial till Folkan. Parkstyrelsen är till en början inte positiv till förslaget, men får ändra sig då friluftsteatrar börjar växa upp lite varstans i landet. Som ledare för Folkteatern och revyförfattare blir han så småningom något av en institution. Hans popularitet sträcker sig för övrigt också ut över hela landet. Givetvis bidrar ensemblen av goda revyartister till Axels popularitet. Här spelar t ex Ludde Gentzel och Zara Backman. Han är dessutom mycket produktiv och skriver ibland två, tre revyer om året, samt vistexter som han själv framför. Andra kända skådespelare erbjuder hög standard på uppsättningarna. Den största succén genom tiderna blir Hemsöborna med Torre Cederborg som drängen Carlsson, Greta Lindgren som änkan Flood och Colbjörn Knudsen som Gusten.

Kompanjonskapet mellan Gerda och Vira upplöses dock och Gerda driver teatern vidare fram till 1924 då Hjalmar Selander – chef för Nya Teatern – tar över. En rad teaterchefer avlöser varandra och under 50-talet försöker Richard Mattsson höja nivån på ambitionsnivån. Kanske har det blivit för mycket av roliga gubbar med snus och pluntor?

Rent ekonomiskt är teatern ingen guldgruva – en teater utan tak och infravärme är utelämnad åt vädrets gudar och en regnig säsong blir definitivt ingen kassasuccé.

Vi är nu inne på 60-talet och jag får åter anledning att nämna Ellen. Ellen Bergman. Hon gör tillsammans med Bernhard Nyström tappra försök att driva teatern vidare. Men allt står och faller med … regnet! I mars 1966 går den gamla friluftsteatern i Slottsskogen i graven.

Hemma i vardagsrummet hos Ellen kan man dock några år senare beskåda kammarteater – en kombinerad mat- och teaterupplevelse. Cirkeln känns på något sätt sluten! Ellen Bergman avlider år 2007.

Dottern Eva blir inte oväntat regissör och förutom priser och medalj rullar en spårvagn med hennes namn sedan år 2002. I ur och skur!

The show must go on …

Galne kocken på Godhems restaurang – ett sommarlovsjobb

Jag är 15 år och går till arbetsförmedlingen för att söka ett sommarjobb. Läser långa listor med lediga platser. Arbetslöshet finns inte i sinnevärlden. Vill man jobba, så finns det jobb. Men nu till mitt sommarjobb. På listan finner jag;

”Kassörska önskas tre veckor i juli. Arbetstid 7:30 – 15:00. Kontakta Siv Persson”

– Kan du tänka dig att jobba i kassan på en restaurang, frågar arbetsförmedlaren.
– Inte för att jag har någon erfarenhet av det, men tror du att jag klarar det så gör jag nog det …
– Du kan börja redan imorgon. Ta med den här lappen så att chefen ser att du kommer från oss, så ordnar det sig nog. Den ligger i Mölndal. Restaurangen alltså. Hittar du dit? Ordnar sig nog, ajö med dig!

Kassan på en restaurang? Jag som inte gillar att räkna! Inte att hantera pengar heller! Men jag är tvungen att jobba på mitt sommarlov. Annars blir det till att trava flera kilometer genom sta´n. Till och från skolan på Kvarnberget. I ur och skur. Nej, jag måste klara av att ta detta jobb. Jag måste arbeta ihop minst tvåhundra kronor. Det kostar ett spårvagnskort. Det här jobbet skulle kunna inbringa två kronor i timman. Drygt åttiofyra kronor för en veckas jobb. Om jag har tur.

Nästa morgon infinner jag mig på min tilltänkta arbetsplats. Efter lång tids letande. Har aldrig varit i de trakterna. Chefen som också är källarmästare och kock visar mig runt. Litet personalrum. Köket med avdelning för disk, stora stekbordet, förrådet för kylvaror och torra varor och så de två matsalarna. En för vanliga människor och en för de finare. De Senae de som tillhör direktionen på Papyrus pappersfabrik. Män i väst och kostym.

Matsalen och köket skiljs åt genom en lång disk. Vid den disken beställs mat som sedan betalas i kassan. Oftast är det chefen själv som tar emot beställningarna och lagar maten.
Det är alltså här jag skall stå. I kassan och ta emot gästernas betalning och bonga in i kassan.

Det är inte tu tal om att jag inte lär mig en massa på de där veckorna. Att direktionen för Papyrus äter i egen matsal, finare än den för övriga gäster, vita dukar på borden.  Med servitriser som serverar – två kvinnor i korta vita jackor som putsar glas och bestick och viker servetter. Till de fina gästerna. Och när de fina gästerna sedan sätter sig till bords inväntas servering vid bordet.
Snaps, starköl eller vin till maten ser ut att ingå i lunchen, precis som cognac till kaffet. Servitriserna springer som skållade råttor. Först ska ju borden dukas korrekt. Nu ska det serveras, snyggt och snabbt!

Det blir en del slattar av alkohol kvar i glasen. Dessa sparar servitriserna på en bänk i diskavdelningen. Tar en hutt var gång de passerar. Och det gör de ofta under dagen…
Vingligare och vingligare blir damerna och till slut blir de sittande på var sin pall vid diskmaskinen. Om inte chefen jagar upp dem och uppmanar dem att gå ut och plocka in disk och göra i ordning för nästa dag!

Diskmaskinen sköts av en svartmuskig man som jag aldrig hör tala. Han blänger trött på diskhögarna. Suckar och sorterar därefter tallrikar och glas i särskild ordning. Var sak på sin plats i trådkorgarna. Ångan gör honom blank och svettig i ansiktet. Mellan varven går han ut på bakgården och röker fimpar. Aldrig yttrar han ett ord.

Hjälpkocken har svårt att komma upp om mornarna. Det blir därför min uppgift att ta vägen om hans bostad vid Mölndalsvägen – för att väcka honom! Jag bankar hårt och länge på hans ytterdörr. Är han försenad blir vi två som är försenade. Då tycker chefen att jag bör vara hos hjälpkocken lite tidigare! Alltså promenerar jag lite tidigare från Guldheden, över Johanneberg och sedan ner för Eklandagatan. Därefter en lång promenad till restaurangen. Det blir en promenad om minst två mil om dagen. För att tjäna ett par kronor i timman. Hjälpkocken är dessutom ständigt berusad. Eller bakfull. Tar han också av slattarna?

Lunch ingår som löneförmån, men efter att ha burit in och ut dagens olika rätter är jag inte det minsta sugen på mat – och framför allt vill jag inte gå in på den berusade kockens domäner.

Chefen domderar och skäller ständigt. Högröd i ansiktet skriker han åt sin personal. Nu är även jag hans personal. Alltså skriker han åt mig också.

– Fröken, spring och köp ett paket Salem, till mig! Ett litet paket! Mintcigaretter skall det vara, glöm inte det!
Jag undrar varför han alltid skulle ha ett litet paket – bara tio cigaretter – när han röker minst tjugo cigaretter om dagen? Njuter han av att kunna kommendera mig att springa upp och ner för backen mellan restaurangen och tobaksaffären? Och aldrig har han pengar! Cigarettpaketen ska jag ”ta på krita”.
Tobakshandlaren tittar misstroget på mig var gång. Som om han undrar när gubbskrället till restaurangchef ska betala sina tobaksräkningar?

Salem cigaretter

En dag ska två studenter från England komma för att arbeta i diskavdelningen. De är tvillingar och de har kommit före mig denna morgon. När jag kommer ut från personalrummet, möter jag de två unga männen i köket. De tittar på mig med  samstämda blickar. Och i kör utbrister de båda; ”And here comes May… Britt”!
Chefen stirrar på dem. Sedan på mig. Högröd i ansiktet skriker han ut frågan.
– Har du något ihop med dessa pojkar, din slyna!
– Näe, jag har aldrig sett dem förut.
– Ja, men hur i helvete vet dom vad du heter då?
– Inte vet jag, försöker jag …

Men han är oresonlig. Tar tag i min ena arm och för mig bryskt in i personalrummet. Drar fram sin plånbok och ger mig trettiofem kronor!
– Jag vill inte ha personal som inte kan låta pojkar vara i fred!
Det är hans sista ord. Mina uteblir. Jag är lättad.

Varför bara trettiofem kronor?

Jo, en del av gästerna – yngre män – sätter i system att först beställa dagens lunch av kocken, och eftersom jag inte känner igen alla, avvaktar de sedan med att lämna sina lunchkuponger. De ska inte betala kontant, men jag hade redan bongat in summan i kassaapparaten. Detta är deras enfaldiga sätt att skoja med mig. För mig innebär det att det ständigt uppstår en ”brist” i kassan, vilket jag nogsamt noterar varje dag på en lapp i kassan. Chefen anser att ”bristen” i kassan är en skuld till honom. Så det blir avdrag på min lön. Förväntade tvåhundra kronor blir trettiofem kronor!

Jag lär mig trots allt en del dessa veckor – vad man ska undvika. Som en gapande chef, berusad kock och servitriser. Och pytt i panna. Den är verkligen hänt i veckan här. Är den gjord av den berusade kocken kan vad som helst ingå. Det mesta kamoufleras med paprikapulver.

Efter dessa veckor har jag dessutom lärt mig att restaurangbranschen inte är något för mig. Och att det är vanskligt att som ung och blyg tonåring och ständigt påmind om – i mångas tycke – lik en då omtalad filmstjärna. May Britt Wilkens!

Går hem och byter namn!

 

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑