Ett minne pockar på.
Det är en tidig Luciamorgon. Står vid Wavrinskys plats i Guldheden och väntar på att en bil ska dyka upp. En av mina klasskamraters pappa ska samla ihop oss för att överraska vår ”fröken” – en lärare på Götabergsskolan. Vi ska hinna till lärarens bostad i Mölndal före klockan sju!
Där kommer den. En större möbelbuss med text utmed fordonet – Jälmbys sängkläder. Det är Bittes pappa som är handlande och nu packar vi ihop oss för vidare färd mot adress Idunagatan 6 i Mölndal.
Via Toltorpsdalen kommer vi snart fram till Fässberg och på Idunagatan ligger ett pyttelitet, vitrappat hus. Vi sträcker ut våra lucialinnen och förbereder ljuständning … knackar på och dörren öppnas av en liten gumma som förvånat undrar vad som står på. Hon backar in i köket och sätter sig vid vedspisen. Det doftar gott av nykokt kaffe. Vi tågar in med tända stearinljus och innanför ett litet vardagsrum ligger hon. Vår lärare i nattlinne!
Jag skulle överdriva om hennes ansiktsuttryck var milt. Hon blixtrade med ögonen och vi sjunger Sankta Lucia …
Besöket blir kort. Vi famlar tillbaka genom köket och ut på gatan. Släcker våra ljus och hoppar in i bussen igen. Pappa Jälmby ser något road ut.
Klockan åtta är vi på plats i skolan. Första lektionen går åt att lyssna till en upprörd, förnärmad lärare. Jag tror till och med hon glömde den annars obligatoriska morgonbönen.
Vi hade invaderat hennes hem och spillt stearin på rumsmattan. Må vi aldrig göra om detta i framtiden. Nej, vi lovade.
Denna lärare var under många år en förebild för mig. Alltid uppmuntrande. Alltid observant på hur jag hade det hemma, hon ansåg mig vara flitig i skolan och att jag måste be min mamma att se till att ansökan görs till läroverk. Det gjorde inte mamma. Det gjorde min lärare till slut.
Kom till Götabergsskolan vid starten av tredje klass. Under många år gjorde jag mig ärende fram till katedern. Vid ena katederns kant satt pennvässaren och från den försökte jag utforska vad det var för inskription på lärarens guldring. En till synes slät guldring med en sten. Efter många år ville jag få det till ”Gud är god”.
Luciafirandet skedde under det femte året med läraren. Det sista för min del på Götabergsskolan.
Långt in på 2000-talet tar jag en sväng om Idunagatan i Mölndal. Köper en vacker växt och har för avsikt att hälsa på min gamla ”fröken”. Huset är nu rejält moderniserat. En kvinna öppnar och jag känner genast igen henne. Presenterar mig och hon bjuder vänligt in mig. Sätter snabbt på kaffebryggaren och snart sitter vi ner och jag berättar minnen. Hon nickar och skrattar. Jadå, utbrister hon när jag räknar upp alla gamla klasskamraters namn, våra utflykter och åren som elev. Guldringen. Allt ser ut att stämma.
Neej, säger hon till sist. Jag minns inte dig …
Sorti.
Efter ett par timmars fikande och berättande reser jag mig för att gå. När hon står vid sin ytterdörr och följer mig med blicken vänder jag mig om för ett sista ”hejdå”. Och plötsligt ropar hon ut: ”Nu känner jag igen dig, det där leendet minns jag”.
Gud är god.
Ella Olsson avlider år 2015, i en ålder av 89 år.
