JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Göteborgs stadsmuseum

En kines i Göteborg … eller inte?

Poankeyqua

Till målningen ovan finns följande beskrivning;

”Porträtt av den kinesiska mandarinen Poankeyqua, hvilken under ett par år skall hafva uppehållit sig i Göteborg och gått Ostindiska Kompagniet tillhanda med vigtiga upplysningar och råd äfven som han var personlig vän med Niclas Sahlgren, Sparre m. fl. Återvände sedan till Kina der man vet att han lefvat i Kanton 1767 och möjligen ännu 1797. Porträttet af honom öfersändat till Sahlgren, skänktes 1879 av sterbhusdelegnarne efter dennes descendant frih. M. A Silferschjöld till Göteborgs museum, gemte en Niclas Sahlgren i lifstiden tillhörig konstrik runstaf (nr 1356 g.m friherre C.O Silferschjöld. Göteborg 17/1-1879. Undertecknat G. Brusewitz.”

En mässingsplatta under porträttet berättar: ”PAN KI-KVAN” kinesisk mandarin, rådgivare åt Ostindiska Kompaniet, bosatt en tid i Göteborg i mitten av 1700-talet.”

Kalmar tidning 1879

Torsdagen den 23 januari 1879 står att läsa i Kalmar tidning:

Hans namn är Puankhequa (1714 -1788) och han är en kinesisk köpman och medlem i en cohongfamilj, som handlar med européerna i Canton under Qing-dynastin (1611-1912). Han äger ett handelshus i Canton där faktorier ligger samlade och där hans egen affärsrörelse gynnas av bland andra Danmark, Sverige, Spanien, Storbritannien, USA och Nederländerna.

Puankhequa härstammar från en familj som kommer från en fattig fiskeby nära Changchow (numera känt som Zhangzhou), men Puankhequas far P’u-chai flyttar med familjen till Canton. Puankhequa har sju söner, varav två är engagerade i inhemsk handel med te och silke i Canton. En tredje son, Chih-hsiang, kommer senare att efterträda sin far som chef för företaget i Canton, och ärver faderns firma och blir därmed Puankhequa II.

Som vuxen reser Puankhequa med jonk – segelskepp – till Sydostasien, och Manila. Han är under en tid förmodligen anställd som mandarin Quiqua i Qouycong Hong, och inte särskilt rik. Under1750-talet, blir han dock en ledande handlare – som ung har han lärt sig lite spanska och engelska, vilket underlättar handeln med européerna. Hans förmåga att leverera varor och sina färdigheter i att skapa speciella och långvariga relationer med utlänningar och tjänstemän bidrar till hans stora framgångar.

På porträttet av Puankhequa, som finns på Göteborgs Stadsmuseum, bär han attributen för en rik mandarin: hattknopp, halsband och kvadraten på hans bröst. Enligt Jan Wirgin, professor och tidigare chef för Östasiatiska Museet i Stockholm … ”På spegelglasmålningen i Göteborg bär han mandarindräkt av tredje rangen med en safirknapp i mössan. Denna rang uppnådde han först omkring 1780”.

Puankhequa köper alltså en titel och höjs till tredje klass mandarin efter ett bidrag till en militär kampanj. Han tillbringar större delen av sin vakna tid med att göra affärer. Han bor på sin herrgård ”Chiu-lung”, uppkallad efter Jiulong floden på södra stranden av Pearl River nära Honam Island. För att spara så mycket tid som möjligt för affärer, äter han på båten som tar honom till och från arbetet. I syfte att främja sin verksamhet, har han definitivt inga skrupler när det kommer till att manipulera tjänstemän eller muta Hoppo och ta ut kostnader på européerna. Hoppo var ansvarig för handelsrelationer på uppdrag av Qing domstol, en viktig position eftersom västerländska köpmän inte tillåts att kommunicera med kejsaren direkt.

Svenskarna är den sista nationen att engagera sig i Ostindiska handeln. Trots att Puankhequa betraktar svenskarna som naiva och han behandlar dem högdraget ser de honom som en vän och välgörare. Mestadels köpte de te från honom. Provsmakning av olika partier och förhandlingar om priset pågår oftast i veckor. Han fungerar också som en medlare när det så krävs; 1761 blir han ombedd av kaptenen på ett av de svenska fartygen att hjälpa till i en konflikt med några holländska köpmän. Holländarna har satt upp ett punschtält i Wampoa nära fartygen och den svenske kaptenen har svårt att hålla sin besättning borta från platsen. Puankhequa lyckas få mandariner i Whampoa att förbjuda försäljning av alkohol på land medan fartygen ligger där.

När svenska handelsmän gör misslyckade försök att sälja svenska ylletyger till de kinesiska handlarna, eftersom tyget anses alltför grovt och ingen vill köpa det, tillhör Puankhequa ett undantag och ger svenskarna ett rimligt pris!

Några svenska superkargörer stannar i Canton i flera år – så kallade överliggare – en av dem är Jean Abraham Grill som blir vän med Puankhequa och de gör flera lönsamma affärer tillsammans när de köper te. Den vanliga affärsplanen är att starta handeln så snart skeppen kommer till Canton, vilket innebär att priset på te, silke och alla andra eftertraktade varor, omedelbart stiger, och så snart skeppen lämnar hamnen börjar priserna sjunka igen.

Grill köper te privat från Puankhequa när priset är som lägst och säljer te till sin arbetsgivare, Svenska Ostindiska Kompaniet, till ett något högre pris när nästa fartyg kommer in. Således kan Puankhequa göra affärer under lågsäsong och Grill kan göra en nettovinst på sin arbetsgivares bekostnad.

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa och Grill om köp av te

Engelsmännen är däremot försiktiga med Puankhequa på grund av hans egennyttiga  metoder och skulder, men på 1780-talet börjar de ta emot honom och talar om honom som ”den köpman som man mest kunde lita på”. De håller fortfarande sina dörrar öppna, icke desto mindre, genom kontakter med andra handlare. Fransmännen beundrar Puankhequas förmåga att kontrollera tjänstemän och betala mutor på rätt plats vid rätt tillfällen, men de ser honom också som förförisk, slingrande och som ”den mest ondskefulla själen som någonsin har bott i en människokropp ”. Få utlänningar kan handla i Canton utan att behöva göra affärer med honom någon gång.

Middag hemma hos en mandarin av Thomas Allom
Middag hemma hos en mandarin av Thomas Allom

För att underlätta handeln för Puankhequa bjuder han ibland de utländska aktörerna in till informella middagar på sitt lantställe. Dessa middagar varar ett par dagar, med en dag som ägnas åt den kinesiska kulturen och nästa à la mode Anglaise (i en engelsk stil). Det finns också humoristiska pjäser om de två kulturerna och gästerna får välja om de ville använda ätpinnar eller bestick.

En källa gör gällande att Puankhequa gör en resa till Sverige och stannar eller bor i Göteborg en tid, på inbjudan av Niclas Sahlgren, men det finns också uppgifter om att detta inte äger någon sanning. Vad vi vet är att han överlämnar ett porträtt av sig själv till Sahlgren, en oljemålning på en spegel. Det är den målningen jag beskriver ovan. Enligt dokumentation nämns han som en personlig vän till Sahlgren och rådgivare till Svenska Ostindiska Kompaniet. Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i huset som tidigare var Ostindiska huset – Norra Hamngatan 14 – där han förhandlar med svenska köpmän på stranden av Pearl River.

Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i museet
Svenska Ostindiska Kompaniet/Göteborgs stadsmuseum

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de kinesiska hongköp-männen tillhör en utvald grupp. Sedan 1600-talet, har den kinesiska domstolen gett monopolprivilegier till köpmän med rätt att handla med västerlänningar. För att få sitt privilegium är köpmännen tvungna att betala hundratusentals silverpiastrar till domstolen, och de är själva ansvariga för eventuella skulder som eventuellt uppkommer i  handel med utländska aktörer. Deras ekonomiska situation är därför alltid osäker. För att hålla konkurrensen borta och säkerställa regelbunden handel, bildar de Cohong gille under 1720, med en särskild kod för att reglera priser och seder, överbrygga de regeringstjänstemän och utländska handlarna, och samla in tullar och avgifter för regeringen. De rikaste köpmännen är Puankhequa (Pan Chencheng), Mowqua (Lu Guangheng) och Howqua (Wu Bingjian). Mowqua (1792-1843).

Många av hongköpmännen är inte infödda kantonesiska utan snarare invandrare från Fujian. Liksom deras engelska och amerikanska motsvarigheter, har de lämnat sina hem för att göra en förmögenhet i handeln. Puankhequa kommer från en fattig by. Utöver att inhämta kunskaper i spanska och engelska konverterar han tillfälligt till katolicismen. Om han reser till Sverige för att träffa direktören för det svenska kompaniet låter vi vara osagt.

Puankhequa avlider den 10 januari 1788, och begravs vid foten av Fu-t’ing nära sitt land säte i Ch’uanchow. Vid hans död ärar européer honom mycket som:

”Den rikaste, mest välutbildade och skickligaste av alla kinesiska köpmän. Det skulle vara svårt att bland andra kinesiska köpmän hitta en man som kombinerar både rikedom och intelligens och som väl vet – genom sin överlägsna kunskap och enastående karaktär, och genom sin erfarenhet av affärer – hur man dominerar och övertygar andra.”

Ostindiska huset – ett dåtidens skrytbygge?

Göteborgs Stadsmuseum

Elden är lös!
Göteborgs första brandordning kommer 1639.
 Staden indelas i fyra delar och inom varje del utses en brandmästare, assistenter och rotmästare.
Tanken är att förebygga eldsvådor och man uppmanar – ”att ingen hädanefter får bestryka sitt hus med beck eller tjära. De gamla torvtaken utdömas. Att hava kol- eller flameld inom byggnad, varest skorsten ej finnes, blir förbjudet.”

Så snart tornet i ”Stora kyrkan” – Domkyrkan – står klar utses också en Tornväktare, med uppgift att ringa i stora klockan när eldsvåda utbryter. 
Då ska brandmästare, assistenter och rotmästare skynda till med läderämbar, brandhakar, stegar och yxor och andra redskap.

En enorm eldsvåda drabbar staden under natten efter nyårsdagen 1669 och ödelägger hela tredje kvarteret – mellan Kungsporten och Östra Hamnen samt stora Hamnen och Drottningporten – motsvarande den del av staden som ligger mellan Östra Hamn-, Norra Hamn- och Nygatorna samt Drottningtorget.
Katastrofen är ett faktum – sextio hus brinner ner till grunden.
Bara några månader senare, den 10 maj 1669, utbryter ännu en eldsvåda. Nu är det fjärde och femte kvarteren som går upp i rök – kvarteren norr om Hamnkanalen från Drottningporten i öster till Stora bommen i väster – några av våra viktiga offentliga byggnader stryker med. Kristine kyrka som står under uppbyggnad och vars torn ännu inte fått kopparbeklädnad, Rådhuset som då är av trä samt mynthuset bakom Kristine kyrka, på Köpmansgatan.
Denna gång är det 180 hus som blir lågornas rov, och inte minst alla de ovärderliga dokument som förvaras i rådhuset.

Storbranden 1746 resulterar i att en ständig brandvakt utses två år senare och nu rekommenderas skarpt att det ska byggas tegelhus före trähus och dispens ges för införsel av tegelsten från Amsterdam.

Göteborgs Stadsmuseum

Göteborg går en ödesdiger tid till mötes vid sekelskiftet mellan 1700-1800-talet. 1792 brinner kvarteren mellan Brunnsparken, Östra Hamngatan och Vallgraven ner. Året därpå tar elden nästan alla hus på Kvarnberget och tio månader senare rasar ännu en eldsvåda i nordstaden.

Lämpligt tillfälle för uppköp av kvarteren kring kanalerna
Svenska Ostindiska Kompaniet bildas 1731 av en grupp köpmän som tjänar förmögenheter på handel med Kina. Efter storbränder infaller ett läge då de köper upp ett helt kvarter vid kanalen vid Norra Hamngatan. Den planerade sjuttio meter långa tegelfasaden som vetter mot hamnkanalen, ska nu visa vilka som har makt och inflytande i Göteborg!

Det tar femton år att bygga detta monumentala hus för kompaniet. Bygget av den fyra våningar höga byggnaden i gult tegel görs efter ritningar av stadsingenjör Bengt W Carlberg – ett ”Contoirs-Magazins Huus för Ostindiska Compagniet uti Göteborg”. Överintendenten Carl Hårleman i Stockholm, som granskar ritningarna, har dock synpunkter som tvingar Carlberg att ändra sin alltför påkostade byggnad till en enklare med mer ”styrka och varaktighet”.

Östra flygeln mot Tyggårdsgatan står klar 1752, huvudbyggnaden cirka 1760 och västra flygeln 1762. Huvudbyggnadens övre våningar inrymmer kontor, sammanträdesrum, auktionssal och en sal för sidentyger. Bottenvåningens välvda rum och de två flyglarnas övre rum är magasin för porslin, te m m. Ostindiska kompaniet som har grundats redan 1731 har sin utrustningshamn vid Klippan. Varorna transporteras från fartygen ute på älven med mindre båtar in till Stora Hamnen. Därifrån lastas de direkt in i kompaniets rymliga magasin för vidare försäljning.

Göteborgs Stadsmuseum

Svenska Ostindiska kompaniet upplöses 1813. Staden köper då den västra delen av huset och staten köper den östra delen 1823. År 1861 öppnar Göteborgs museum i
den ombyggda västra flygeln och tjugo år senare är det museum i stort sett hela huset. Men det räcker ändå inte till. Mellan åren 1889-96 görs en större om- och tillbyggnad för museet efter ritningar av Hans Hedlund och Yngve Rasmussen. På gården anläggs en botanisk trädgård med vilt växande träd- och växtarter från Skandinavien. De stora fönstren kommer till, och inte minst dekorationerna på husets framsida med sjöjungfrur, fiskar och en uggla.

På 1920-talet flyttas konstavdelningen till andra byggnader. En omfattande ombyggnad genomförs under 1993-96 i samband med inrättandet av Göteborgs stadsmuseum.
När Arkeologiska, Historiska och Industrimuseerna slås samman till Stadsmuseet byggs en entréhall och en hörsal på marknivån. I huvudentrén förändras den ursprungliga trappan och på den överbyggda gården uppförs en ”glaspyramid” för att ge ljus åt den nya hallen. Samtidigt återställs några rum från 1890-talet och Ostindiska Kompaniets auktionssal rekonstruerades.Göteborgs Stadsmuseum

År 2001 restaurerades Wilsonska flygelns väggmålningar som var svårt skadade. De flesta av motiven kunde rekonstrueras och nymålningen utfördes med samma typ av färger som vid tillkomsten för över hundra år sedan.

Ser vi tillbaka på 1700-talets början är många starkt kritiska till bildandet av Svenska Ostindiska Kompaniet och menar att det är galet att byta råvaror och ädla metaller mot ”kinesiska skräp.” Under den femte oktrojen är monopolet inte lika stort som tidigare och några svenska skepp seglar inte längre till Kanton. Perioden går åt till att avveckla och sälja.
När alla pengar försvunnit ur landet, så finns det bara urdrucket te och sönderslaget porslin kvar, hävdar någon.
Kanske är det anledningen till att Ostindiska huset också anses vara ett av dåtidens verkliga skrytbyggen?

Kronologi för Ostindiska huset;

1747–1762
Ostindiska huset, det nuvarande Stadsmuseet, uppförs för Svenska Ostindiska Compagniets räkning. Till en början hade kompaniet lokaler på olika ställen i staden för magasinering av varor. Efter en katastrofal brand i nordvästra delen av staden 1746 blev det möjligt att köpa upp tomter i ett helt kvarter och uppföra Ostindiska huset. I huvudbyggnaden mot kanalen finns direktionsrum, auktionssal och visningsrum
1807–1813
Handeln med Kina går allt sämre. Svenska Ostindiska Compagniet väljer att avveckla verksamheten. Ostindiska huset säljs på auktion.
1819–1833
Lokalerna i Ostindiska huset används bland annat för bibliotek, gymnasieskola, naturhistoriskt museum och lagring av spannmål.
1861
Ostindiska huset blir Göteborgs museum, med nuvarande Victoria and Albert museum i London som förebild. Naturhistoria, konst- och slöjdskolutbildning och ett bibliotek är grundvalarna.
1889–1891
Museet får sin fjärde del, Wilsonflygeln. Fasadmålningarna, som syns från innergården, anspelar på museets breda verksamhet vid denna tid.
1894–1896
Museibyggnaden moderniseras. Trapphusen får väggmålningar som berättar om husets historia och framtid.
1918–1925
Konstsamlingarna och naturaliesamlingarna får egna lokaler. Göteborgs museum blir ett renodlat kulturhistoriskt museum.
1993–1996
Göteborgs Stadsmuseum skapas genom att samlingar för arkeologi, historia, medicinhistoria, industrihistoria, skolhistoria och teaterhistoria förs samman.

Idag
Ostindiska huset fortfarande ett museum – Göteborgs stadsmuseum – som är där för att berätta om Göteborgs historia. Ett omfattande arbete pågår under 2014-2015 med att renovera kanalmurarna i Stora Hamnkanalen vid Norra Hamngatan, mellan Kämpebron och Fontänbron.  Efter 160 år är dags för en ny kanalmur vid Norra Hamngatan – gatan som går utmed Ostindiska huset! Den gamla kanalmuren i sandsten vilade på en rustbädd i trä på träpålar. Det finns lämningar under och innanför muren från 1600-talet då Göteborg anlades. Stora Hamnkanalen grävdes ur av de holländare som byggde Göteborg och Hamnkanalen blev dem första hamnen i Göteborg. Intilliggande Tyska kyrkan, Göteborgs rådhus och Göteborgs Handelstidnings hus byggdes på Lilla berget i det som nu är Västra Nordstan. Berggrunden lutar brant mer mot Hamnkanalen. Under Kämpebron är det några meter ner till berg, längre ut i kanalen 20-30 meter!

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑