Till målningen ovan finns följande beskrivning;

”Porträtt av den kinesiska mandarinen Poankeyqua, hvilken under ett par år skall hafva uppehållit sig i Göteborg och gått Ostindiska Kompagniet tillhanda med vigtiga upplysningar och råd äfven som han var personlig vän med Niclas Sahlgren, Sparre m. fl. Återvände sedan till Kina der man vet att han lefvat i Kanton 1767 och möjligen ännu 1797. Porträttet af honom öfersändat till Sahlgren, skänktes 1879 av sterbhusdelegnarne efter dennes descendant frih. M. A Silferschjöld till Göteborgs museum, gemte en Niclas Sahlgren i lifstiden tillhörig konstrik runstaf (nr 1356 g.m friherre C.O Silferschjöld. Göteborg 17/1-1879. Undertecknat G. Brusewitz.”

En mässingsplatta under porträttet berättar: ”PAN KI-KVAN” kinesisk mandarin, rådgivare åt Ostindiska Kompaniet, bosatt en tid i Göteborg i mitten av 1700-talet.”

Torsdagen den 23 januari 1879 står att läsa i Kalmar tidning:

Hans namn är Puankhequa (1714 -1788) och han är en kinesisk köpman och medlem i en cohongfamilj, som handlar med européerna i Canton under Qing-dynastin (1611-1912). Han äger ett handelshus i Canton där faktorier ligger samlade och där hans egen affärsrörelse gynnas av bland andra Danmark, Sverige, Spanien, Storbritannien, USA och Nederländerna.

Puankhequa härstammar från en familj som kommer från en fattig fiskeby nära Changchow (numera känt som Zhangzhou), men Puankhequas far P’u-chai flyttar med familjen till Canton. Puankhequa har sju söner, varav två är engagerade i inhemsk handel med te och silke i Canton. En tredje son, Chih-hsiang, kommer senare att efterträda sin far som chef för företaget i Canton, och ärver faderns firma och blir därmed Puankhequa II.

Som vuxen reser Puankhequa med jonk – segelskepp – till Sydostasien, och Manila. Han är under en tid förmodligen anställd som mandarin Quiqua i Qouycong Hong, och inte särskilt rik. Under1750-talet, blir han dock en ledande handlare – som ung har han lärt sig lite spanska och engelska, vilket underlättar handeln med européerna. Hans förmåga att leverera varor och sina färdigheter i att skapa speciella och långvariga relationer med utlänningar och tjänstemän bidrar till hans stora framgångar.

På porträttet av Puankhequa, som finns på Göteborgs Stadsmuseum, bär han attributen för en rik mandarin: hattknopp, halsband och kvadraten på hans bröst. Enligt Jan Wirgin, professor och tidigare chef för Östasiatiska Museet i Stockholm … ”På spegelglasmålningen i Göteborg bär han mandarindräkt av tredje rangen med en safirknapp i mössan. Denna rang uppnådde han först omkring 1780”.

Puankhequa köper alltså en titel och höjs till tredje klass mandarin efter ett bidrag till en militär kampanj. Han tillbringar större delen av sin vakna tid med att göra affärer. Han bor på sin herrgård ”Chiu-lung”, uppkallad efter Jiulong floden på södra stranden av Pearl River nära Honam Island. För att spara så mycket tid som möjligt för affärer, äter han på båten som tar honom till och från arbetet. I syfte att främja sin verksamhet, har han definitivt inga skrupler när det kommer till att manipulera tjänstemän eller muta Hoppo och ta ut kostnader på européerna. Hoppo var ansvarig för handelsrelationer på uppdrag av Qing domstol, en viktig position eftersom västerländska köpmän inte tillåts att kommunicera med kejsaren direkt.

Svenskarna är den sista nationen att engagera sig i Ostindiska handeln. Trots att Puankhequa betraktar svenskarna som naiva och han behandlar dem högdraget ser de honom som en vän och välgörare. Mestadels köpte de te från honom. Provsmakning av olika partier och förhandlingar om priset pågår oftast i veckor. Han fungerar också som en medlare när det så krävs; 1761 blir han ombedd av kaptenen på ett av de svenska fartygen att hjälpa till i en konflikt med några holländska köpmän. Holländarna har satt upp ett punschtält i Wampoa nära fartygen och den svenske kaptenen har svårt att hålla sin besättning borta från platsen. Puankhequa lyckas få mandariner i Whampoa att förbjuda försäljning av alkohol på land medan fartygen ligger där.

När svenska handelsmän gör misslyckade försök att sälja svenska ylletyger till de kinesiska handlarna, eftersom tyget anses alltför grovt och ingen vill köpa det, tillhör Puankhequa ett undantag och ger svenskarna ett rimligt pris!

Några svenska superkargörer stannar i Canton i flera år – så kallade överliggare – en av dem är Jean Abraham Grill som blir vän med Puankhequa och de gör flera lönsamma affärer tillsammans när de köper te. Den vanliga affärsplanen är att starta handeln så snart skeppen kommer till Canton, vilket innebär att priset på te, silke och alla andra eftertraktade varor, omedelbart stiger, och så snart skeppen lämnar hamnen börjar priserna sjunka igen.

Grill köper te privat från Puankhequa när priset är som lägst och säljer te till sin arbetsgivare, Svenska Ostindiska Kompaniet, till ett något högre pris när nästa fartyg kommer in. Således kan Puankhequa göra affärer under lågsäsong och Grill kan göra en nettovinst på sin arbetsgivares bekostnad.

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa och Grill om köp av te

Engelsmännen är däremot försiktiga med Puankhequa på grund av hans egennyttiga  metoder och skulder, men på 1780-talet börjar de ta emot honom och talar om honom som ”den köpman som man mest kunde lita på”. De håller fortfarande sina dörrar öppna, icke desto mindre, genom kontakter med andra handlare. Fransmännen beundrar Puankhequas förmåga att kontrollera tjänstemän och betala mutor på rätt plats vid rätt tillfällen, men de ser honom också som förförisk, slingrande och som ”den mest ondskefulla själen som någonsin har bott i en människokropp ”. Få utlänningar kan handla i Canton utan att behöva göra affärer med honom någon gång.

För att underlätta handeln för Puankhequa bjuder han ibland de utländska aktörerna in till informella middagar på sitt lantställe. Dessa middagar varar ett par dagar, med en dag som ägnas åt den kinesiska kulturen och nästa à la mode Anglaise (i en engelsk stil). Det finns också humoristiska pjäser om de två kulturerna och gästerna får välja om de ville använda ätpinnar eller bestick.

En källa gör gällande att Puankhequa gör en resa till Sverige och stannar eller bor i Göteborg en tid, på inbjudan av Niclas Sahlgren, men det finns också uppgifter om att detta inte äger någon sanning. Vad vi vet är att han överlämnar ett porträtt av sig själv till Sahlgren, en oljemålning på en spegel. Det är den målningen jag beskriver ovan. Enligt dokumentation nämns han som en personlig vän till Sahlgren och rådgivare till Svenska Ostindiska Kompaniet. Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i huset som tidigare var Ostindiska huset – Norra Hamngatan 14 – där han förhandlar med svenska köpmän på stranden av Pearl River.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de kinesiska hongköp-männen tillhör en utvald grupp. Sedan 1600-talet, har den kinesiska domstolen gett monopolprivilegier till köpmän med rätt att handla med västerlänningar. För att få sitt privilegium är köpmännen tvungna att betala hundratusentals silverpiastrar till domstolen, och de är själva ansvariga för eventuella skulder som eventuellt uppkommer i  handel med utländska aktörer. Deras ekonomiska situation är därför alltid osäker. För att hålla konkurrensen borta och säkerställa regelbunden handel, bildar de Cohong gille under 1720, med en särskild kod för att reglera priser och seder, överbrygga de regeringstjänstemän och utländska handlarna, och samla in tullar och avgifter för regeringen. De rikaste köpmännen är Puankhequa (Pan Chencheng), Mowqua (Lu Guangheng) och Howqua (Wu Bingjian). Mowqua (1792-1843).

Många av hongköpmännen är inte infödda kantonesiska utan snarare invandrare från Fujian. Liksom deras engelska och amerikanska motsvarigheter, har de lämnat sina hem för att göra en förmögenhet i handeln. Puankhequa kommer från en fattig by. Utöver att inhämta kunskaper i spanska och engelska konverterar han tillfälligt till katolicismen. Om han reser till Sverige för att träffa direktören för det svenska kompaniet låter vi vara osagt.

Puankhequa avlider den 10 januari 1788, och begravs vid foten av Fu-t’ing nära sitt land säte i Ch’uanchow. Vid hans död ärar européer honom mycket som:

”Den rikaste, mest välutbildade och skickligaste av alla kinesiska köpmän. Det skulle vara svårt att bland andra kinesiska köpmän hitta en man som kombinerar både rikedom och intelligens och som väl vet – genom sin överlägsna kunskap och enastående karaktär, och genom sin erfarenhet av affärer – hur man dominerar och övertygar andra.”