Om väggar kunde tala

Författare: Maya Hedberg (Sida 1 av 21)

Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre - lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.

Rött är sött, blått är flott, grönt är skönt … och gult är fult?

Ostindiska Kompaniet – nuvarande Stadsmuseum i Göteborg, Wiki

Liksom i många andra städer ökade befolkningen i Göteborg starkt från 1800-talets mitt och en stor bostadsbrist uppstod, särskilt bland stadens arbetarfamiljer. Bostadsbrist av samma art förekom i många andra orter men i Göteborg gav den upphov till en unik hustyp, landshövdingehuset. En rad områden med landshövdingehus i varierande stilar tillkom under åren 1875–1945. Detta är det mest säregna inslaget i hela Göteborgs bebyggelse.  Men stora delar av vår stad slukades av elden. Många gånger och det kom påbud att vi skulle bygga hus i sten! Trähusbebyggelsen var ändå det mest förekommande. Med tanke på befolkningens ekonomi var det inte så konstigt. Endast de rika borgarna hade råd att bygga i sten. Sent omsider blir även kyrkorna byggda i sten och puts.

Handelsmän och köpmän med mindre tomter byggde tvåvåningshus – jämfört med de mer påkostade i tre våningar vid till exempel Hamngatorna och Kungsgatan. 

Stadens myndigheter och Kronan föregick med gott exempel och uppförde vid 1700-talets mitt flera hus av sten. Det var bl a ett nytt stadshus och kommendantens hus vid Stora Torget. Inom Kronhuskvarteret ersattes fortifikationens och artilleriets nerbrunna kontor och verkstäder med stenbyggnader. Det första Sahlgrenska sjukhuset som tillkom 1782 byggdes också i sten. 

Det största stenhusprojektet var dock Ostindiska Kompaniets byggnad som uppfördes cirka 1750–62. Den upptog ett helt kvarter och blev med sin monumentala fasad ett dominerande inslag vid Stora Hamnen.  Bland de privatpersoner som byggde stenhus märks några av de mest förmögna köpmännen bl a Niclas och Jacob Sahlgren samt John Hall. Det förnämsta var Jacob Sahlgrens hus öster om Ostindiska Kompaniets hus. 

Stenhusen uppfördes således i två eller tre våningar med branta tegeltäckta tak. Fasaderna utgjordes av gult importerat tegel eller putsades med en stram utformning. 

Det är här något typiskt för Göteborg dyker upp; Gult fasadtegel! 

De få stenhusen som tillkommer på1700-talet hade ofta fasader av gult tegel. Detta har senare återkommit i varierande former under olika perioder t ex 1850–70 då gult tegel användes till många offentliga byggnader och på 1940-talet under ”Folkhemmets” byggnadsepok när flerbostadshus med gula tegelfasader var vanliga. 

Det gula teglet är således ett särtecken för Göteborg, importerat bland annat från Skåne. Varför just gult, kan man fråga sig? Det fanns inga tegelbruk i anslutning till Göteborg – är det av födseln och ohejdad vana?

Jag har listat ett antal exempel på byggnader eller beskrivningar som just anger gult tegel;

  • ”Ostindiska Kompaniets hus, Sahlgrenska huset och kyrkans torn bildar med sina gula tegelfasader en sammanhållen miljö, typisk för Göteborg.”
  • ”Torgrummets östra sida upptas av Östra Hamngatans träd och ”Thulehusets” 1930-talsfasad utförd i gult tegel. 
  • ”Domkyrkan med omgivande planteringar är ett markant inslag i södra delen. Kyrkan som invigdes 1815 är byggd i den för tiden typiska nyklassicistiska stilen och utförd med fasader av gult tegel, detaljer av sandsten och kopparklädd tornhuv. ”
  • ”Stråket mellan Slussplatsen och Kungsportsplatsen upptas av tätt bebyggda kvarter som domineras av f d bostadshus i 3 våningar. De flesta har fasader av gult tegel men det förekommer också putsfasader och kombinationer med puts och tegel.”
  • ”I stråket ingår f d Sahlgrenska sjukhuset (Sociala huset), Gamla Latin, Engelska kyrkan och Fiskhallen. De är uppförda 1850–75 som påkostade allmänna byggnader och har gula tegelfasader präglade av nyromansk eller nygotisk stil.”
  • ”Kapellet har fasader av gult tegel och plåtklädd kupol. Arkitekturen har moriska stildrag som bl a återfinns i entréns och fönstrens bågform. Begravningsplatsen omges av dekorativt utformat järnstaket. ” (Mosaiska begravningsplatsen)
  • ”Fasaderna är av gult tegel med detaljer av granit. Exteriören som främst präglas av 1920-talsklassicism har en sparsam dekor bl a kring entrépartierna.” (F d Västgötabanans station)
  • ”Fasaderna är av gult tegel och har enkel utsmyckning i form av hörnkedjor och taklist med tandsnitt. Det skiffertäckta taket är brutet med utsvängt nedre fall och omsorgsfullt utformade takkupor. ” (Posthuset)
  • ”Byggnaden är ett hörnhus av sten i 6 våningar. Det har fasader av gult tegel samt indragen takvåning klädd med kopparplåt. ” (GP-huset)
  • ”Fasaderna är av gult tegel med enstaka klassicistiska detaljer. Mittdelens bottenvåning har tre breda genomgående portar som visar den ursprungliga funktionen. ”(F d Hedens brandstation)
  • ”Fasaderna är av gult tegel med enstaka klassicistiska detaljer. Mittdelens bottenvåning har tre breda genomgående portar som visar den ursprungliga funktionen. ”(F d Hedens brandstation)
  • ”Byggnaden är uppförd i 4 våningar och har fasader av gult tegel. ”(F d Praktiska mellanskolor)
  • ”Byggnaden är uppförd i 4 våningar och har fasader av gult tegel. ”(F d Praktiska mellanskolor)
  • ”Fasaderna är klädda med ljusgult tegel och utsmyckade med mönstermurning bl a i listverk och omfattningar kring dörrar och fönster. ”(F d Götabergsskolan)
  • ”Fasaderna är klädda med ljusgult tegel och utsmyckade med mönstermurning bl a i listverk och omfattningar kring dörrar och fönster. ”(F d Götabergsskolan)
  • ”Fasaderna är klädda med ljusgult tegel och utsmyckade med mönstermurning bl a i listverk och omfattningar kring dörrar och fönster. ”(F d Götabergsskolan)
  • ”Fasaderna är klädda med ljusgult tegel och utsmyckade med mönstermurning bl a i listverk och omfattningar kring dörrar och fönster. ”(F d Götabergsskolan)
  • ”Byggnadskomplexet har en entré- och restaurangdel längs Kungsportsavenyn. Den är i 3 våningar med flackt tak och fasader av gult tegel. ” (Hotel Park Avenyn Elite)
  • ”Byggnadskomplexets äldre del är i 4 respektive 2 våningar och har flacka sadeltak. Fasaderna är av gult tegel med enstaka dekorativa detaljer.” (F d Flickläroverket)
  • ”Fasaderna murades av gult handslaget tegel och dekoren utfördes i tegel eller natursten. Taket täcktes med skiffer och skorstenarna kläddes med koppar.” (Buråsskolan)
  • ”De tre sammanbundna husen är i 2–3 våningar med brutna tak och gula fasader som har dekorativa inslag av rött tegel.” (Holtermanska sjukhuset)
  • ”De två fastigheterna har en samkomponerad fasad av gult tegel. Mittpartiet och hörnen betonas med tornuppbyggnader och på mittpartiet står namnet Linneaborg. ”(Linnégatan 5-7)
  • ”Linnégatan 1/Andra Långgatan 2 Byggnaden är i 3 våningar och har gula tegelfasader som är symmetriskt indelade.”
  • ”Byggnadernas fasader kläddes med gult tegel och kalksten i olika kombinationer.” (Folkets Hus)
  • ”Fabriken ritades av L Enders. Fasaderna utfördes i gult ”Skrombergategel” och försågs med tätt sittande höga fönster som gav god belysning i de stora arbetssalarna.” (Wettersgrens)
  • ”Fjärde Långgatan 20 och 28 (kv 34:25 och 713:1) ritades av arkitekten N Olsson 1929. De har båda fasader av gult tegel med dekorativa detaljer i 1920-talsklassicism. ”
  • ”Gatufasaderna är av gult tegel med enstaka detaljer av puts eller granit. ”(Rosengatan)
  • ”Byggnaden har fasader av gult tegel och putsade detaljer. Huvudfasaderna är symmetriskt komponerade med eleganta rundbågade fönster och starkt betonade entrépartier. ”(Hagabadet)
  • ”Gatuhuset har brant tak med uppbyggt mittparti och sidotorn. Fasaden är av gult tegel med mönstermurning och domineras av en rad höga välvda fönster.”(Frälsningsarmén, Haga)
  • ”De ursprungliga sjukhusbyggnaderna har fasader av gult tegel med sparsam dekor, bl a fönsteromfattningar. ”(Konstepidemin)
  • ”Kvarteret på berget nordligaste del står i fem våningar och uppfördes under slutet av 1950-talet i gult tegel med en regelbunden fönstersättning. ”(Godhemsberget, Majorna)
  • ”Nu fick man se hur frisen växte fram. Ivar Johnson högg direkt fram ur det gula teglet vishetens gudinna i stort format som får frisen att se levande ut och är en hyllning åt vishet och kunskap.” (Karl Johansskolan, Majorna)
  • ”I det ursprungliga förslaget från arkitektfirman var det lite tegel i nybyggnationen. Men efter många diskussioner har mer av tegelkänslan bevarats. Det bland annat genom att den gamla ytterväggen i gult tegel finns kvar på flera ställen. Inredningen kommer att inspireras av tegelfärger.” (Stadsbiblioteket)

Ja, så blev det då gult tegel igen! Visserligen har tegel har använts i urminnes tider. Redan flera tusen år före vår tideräkning användes lera som soltorkats i rektangulära stycken som husmaterial i Främre Asien och i det egeiska området. I Sverige har tegelslagning förekommit sedan medeltiden och tegelbruken spreds över landet i takt med de större byggnationerna.

När en kyrka eller borg skulle byggas anlade man helt enkelt en tegelugn i närheten. Leran bröts ur lokala lergropar, som finns över hela landet, så råmaterialet var enkelt att få tag på.

När det gäller Sverige anlades på 1600-talet mängder av tegelbruk i Mälardalen där gods och herrgårdar uppfördes. När godsen stod färdiga fortsatte godsherrarna att utnyttja bruken för att sälja tegel till städerna.

Gulbrända leror blev populära eftersom de ansågs ge ett klimattåligt tegel. Med den industriella tegeltillverkningen kom åter det röda teglet på modet. Ibland blandade man in gula tegelskift för att få en mönsterverkan på enkelt sätt.

När så stenstädernas tid bröt in vid 1800-talets mitt fick tegelbruken sin stora renässans. De stora stenhuskvarteren i växande städer som till exempel Malmö, Lund, Helsingborg, Göteborg, Norrköping och Stockholm slukade massor av tegel. Bara i Skåne fanns vid sekelskiftet drygt 100 tegelbruk. 

I takt med att nya skivmaterial introducerades i 1950-talets fasader, minskade efterfrågan på fasadtegel. Tegelindustrin svarade med att rationalisera och många bruk lades ner, särskilt under 1960 och 1970-talen. Urvalet begränsades samtidigt i takt med nedläggningarna. Idag återstår några få.

Göteborgs hamn … 400 år

HAMNKARTA FRÅN 1855

I 400 år har Göteborgs hamn har varit porten till världen. Nu blickar vi framåt med siktet inställt på att vara världens mest konkurrenskraftiga hamn, och en garant för näringslivets access till hela världen, i minst 400 år till.

1600-talet – Det började i Stora Hamnkanalen

Göteborgs första anlagda hamn var Stora Hamnkanalen, som grävdes ut på 1620-talet. Det handlade dock inte om någon hamn i vanlig mening. Vattendjupet var så lågt att alla större skepp fick ankra på redden utanför Klippan eller vid Gamla Varvet (nuvarande Stigbergskajen). Varorna lastades över till pråmar som fraktade in dem till Stora Hamnkanalen, till upplagsplatser i Majorna eller till lastbryggor längre upp i älven. Exporten utgjordes i första hand av järn och timmer.

1700-talet – Ostindiska Companiet och Ostindiefararen Götheborg

Först en bit in på 1700-talet tog handeln med Ostasien fart på allvar. Detta tack vare Svenska Ostindiska Companiet (SOIC), som bildades 1731. De kungliga privilegierna slog fast bland annat att Companiet hade rätt till all svensk handel och sjöfart öster om Godahoppsudden och att alla seglatser skulle gå från och till Göteborg.

Den viktigaste varan som Companiet importerade från Kina var te, följt av siden, porslin, lackarbeten och kryddor. Handeln var inledningsvis mycket framgångsrik, men under andra halvan av 1700-talet började det gå sämre och 1813 upplöstes Companiet.

1800-talet – Göteborgs Hamn växer till storhamn

I mitten av 1800-talet hade fartygen blivit större och hade, mycket tack vare ångdriften, bättre möjligheter att ta sig upp i Göta Älv. Det blev därför nödvändigt att bygga kajer längs älven. Den första moderna älvkajen blev Stenpiren, som stod klar 1845. Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB bildades 1850 och startade 1871 ett skeppsvarv i anslutning till verkstaden.

(Ur Hamnens historia)

Ö Hamngatan 35 – Biskopshus, Bosättningsaffär, Bostad, Biografen Maxim som blev Roxy, som blev Boulevard … idag Ticket Resebyrå!

Vill kort berätta om författaren Sophie Elkan, som föds den 3 januari 1853, barndomshemmet ligger på Östra Hamngatan 35. Förutom familjen Salomon, har också Nils Ferlin bott på adressen.

Sophies far Alexander Salomon är handlade med glas och porslin i firman Salomon & Williamsson. Judiska barn har just fått tillstånd att gå i svenska skolor då det är dags för Sophie att börja skolan och hon går på fru Brueneschs privatskola vid Västa Hamngatan. 

Sophie Elkan älskar bl a svensk historia, men hon vantrivs i skolan. Hon upplever sig själv som mycket ful och fadern lär ha sagt till henne att den som är ful måste vara väldigt snäll.

Vid sjutton års ålder lämnar hon skolan för gott och ägnar sig istället åt självstudier. Hon studerar engelska, tyska, italienska, teckning, pianospel och sömnad. Hon blir tidigt politiskt intresserad.

Sophie börjar brevväxla med Nathan Elkan, de är kusiner och det tar lite tid innan det utvecklas någon kärlek. De gifter sig 1872, hon är då nitton år. Paret bosätter sig på Hamngatan i Stockholm.

Det dröjer tills 1877 innan dottern Kerstin föds. 1878 börjar lyckligt, Sophie och Nathan är så glada över sin dotter. Snart får Nathan en envis hosta som visar sig vara tuberkulos. Han blir allt sämre och på hösten samma år bestämmer sig familjen för att hyra ett hus på Rivieran.

Nathans hälsa pendlar fram och tillbaka under våren 1879. I april blir han mycket sämre och familjen flyttar runt på olika sanatorium i Europa. Nu börjar även dottern att bli sjuk och inom loppet av ett par dagar i december 1879 dör både Nathan och Kerstin.  De begravs på Mosaiska begravningsplatsen i januari 1880, Göteborg.

Sophie bor åter i sitt barndomshem. Tjugosju år och änka efter sju års äktenskap. Därefter bor Sophie Elkan på två adresser på Kungsportsavenyn, nr 21 och 25 (idag rivna). Hennes sista hem i Göteborg ligger på Götabergsgatan 24.

Hennes dagar är aktiva och använder oftast förmiddagarna till att skriva.  Boken om John Hall den yngre på Gunnebo (John Hall – en historia från det gamla Göteborg, 1899) har jag nämnt tidigare och den lär ha varit en synnerligen svårskriven bok. 

I januari 1894 möter Sophie Selma Lagerlöf i Stockholm. Mötet blir till en livslång vänskap. De tillbringar många somrar vid Nääs slott – där Sophies bror Otto byggde upp Nääs Slöjdseminarium.

Sophie Elkan avlider i Göteborg den 5 april 1921.

Svårnavigerat sund på väg till Canton

Bilden visar ett utsnitt av inloppet till Sunda Sundet (Strait Sunda) där många av ostindiefararna passerade på väg till Canton. Skeppen hade här tillfälle att ankra upp och ta ombord färskvatten och proviant. Området var svårnavigerat med många strömmar och grund. 

På krigsarkivet i Stockholm finns en karta bevarad över ”Öen Javas södra siökust” 1774, den är dedicerad till ”Direkteuren af Svenska ostindiska compagniet och riddaren af kong. majts Vasaorden välborne herr Johan Abraham Grill. Af dess ödmjuka tiänare Carl Gustaf Ekeberg”. 

Carl Gustav Ekeberg, sjökapten i Svenska Ostindiska Kompaniet, var en mångsidig man – han var en god skribent och dessutom en skicklig tecknare. Han ritade ett flertal kartor och han illustrerade gärna sina verk. Ekeberg byggde upp ett stort intresse för kultur och vetenskap, ett flertal verk lämnades in till Kungliga vetenskapsakademin. 

Ekeberg hade en annan svensk kartografs verk som förebild när han gjorde kartan, nämligen Paulus Pauluzoon (Paul Pålsson?) som har daterat kartan år 1739. 

Han var svensk och född i Karlskrona. Han kom till Batavia 1734 och blev anställd som kartograf på skeppsvarvet. Ekebergs karta är mer detaljerad är Pauluzoons, landförtoningarna är utförligare och tydligare. Han hänvisar till att det finns många kartor över området men att de skiljer sig ifrån varandra.

(källa: Vårt Göteborg 2006-05-02)

Öl till manskapet …

Slusskvarnen vid Drottningporten är viktig för stadens salubryggare och där krossas det mesta av sin del av malt. Kvarnen är välbelägen och kapaciteten är god – även om det ibland uppstår störning i driften på grund av att det var brist på vatten! Då händer det att bryggarna far till Mölndal för att krossa sin malt, men jag ska berätta en anekdot om bryggningen till skeppsbehov … i Masthugget.

När Svenska Ostindiska Kompaniet startades 1731 har det en stor betydelse för Göteborgs bryggare. En storkonsument har kommit in på marknaden! 
De långväga expeditionerna – och inte minst det stora antalet män i besättningen – kräver omfattande proviantering. Göteborgska salubryggarna får fullt upp med att leverera i stora mängder av skeppsdricka. Manskapet på en ostindiefarare får en riklig utspisning av öl. Enligt en funnen spisordning från 1753 anges ett stop = 1,3 liter dricka per man och dag!


Beträffande bryggarna så levereras exempelvis till två skepp 122 respektive 113 tunnor öl – samt 122 tunnor till ”redarhuset”. 
Stora kvantiteter ställer dock också till tvister inom bryggaregillet, som utövade ett slags monopol. 

Jag kan nämna att det Schaelska bryggeriet nära Stigbergstorget har ett utmärkt läge för de fartyg som ligger på redden och bara väntar på gynnsam vind för att kunna avsegla. Det är nog ingen tillfällighet att just Barbara Schael – själv medlem i gillet – förekommer i de flesta tvisterna med bryggaregillets övriga medlemmar. Andra bryggare vänder sig till magistraten och klagar, men Barbara Schael anser att hon och madam Wessing hade rättigheter att brygga den dricka som Kompaniet beställer av dem. Hon ansöker dessutom att bli befriad från avgifter till gillet. 

Ärenden valsar fram och åter. Till slut tycker Barbara Schael att hon inte har anledning att fullfölja sin överenskommelse med Kompaniet att stå för leveranser av skeppsdricka. 

Men då rycker självaste Kompaniet in och hävdar att de vill ha hennes brygd och det slutar med att hon får leverera – precis som det tidigare var uppgjort! 

Huruvida det går bättre i de följande tvisterna står inte att läsa, men Anders Drake, Elisabeth Crokatt och Abraham Wallman får också in en fot och levererar skeppsdricka till två skepp inför sin avfärd mot Kina …

Barlasten ombord på Ostindiefarare

Marinarkeologiskt fynd från Ostindiefararen Götheborg som sjönk
under inseglingen till Göteborg 12 september 1745.

Tutanego användes ofta som barlast för att stabilisera skeppen, det användes också för tillverkning av tekannor, teburkar och andra nyttoföremål. Att använda en barlast som dessutom kunde säljas med god förtjänst gjorde att tutanegon blev en efterfrågad vara av de europeiska skeppen. 

Det har under årens lopp förekommit en rad olika beskrivningar om innehållet i Tutanego. Det har sagts att det är en metallegering bestående av koppar, zink och nickel. Tenn har sagts vara huvudbeståndsdelen och att tutanego därför var en mycket eftertraktat i Kina. 

Den första svenska beskrivningen av tutanego som lämnades in till Kungl. Vetenskapsakademien år 1756, och kom från Carl Gustaf Ekeberg – då förste styrman i Ostindiska Kompaniet;

”Tutanego, som Chineserna kalla Packyyn, gifves aldra mäst uti Provincen Whonam, och till någon del däromkring är icke någon sammansättning af andra Metaller, såsom somlige gifva före.” … 

Europeiska skepp som gick via Indien på väg till Canton lastade ”tutanego” på Malackahavön för försäljning i Kina. 

Tutanego eller som kineserna benämnde det ”packyyn”, fanns i stora mängder ombord på Ostindiefararen Götheborg.  6056 tackor fanns som barlast längst ner i fartyget – Sjöfartsmuseet har några få i samlingarna. En analys av innehållet i en av tutanegotackorna från Ostindiefararen Götheborg visade, nästan 250 år senare, att Carl Gustaf Ekeberg hade rätt. 

Tutanego, som köptes in för att tjäna som barlast men som sedan såldes på auktionen i Göteborg att användas för tillverkning av silverliknande prydnadssaker. 

Längst ned i rummet packade man Tutanego och porslin som var de varor som bäst tålde vatten, över detta packade man teet och allra överst det dyrbara sidenet maximalt skyddat från fukten som av slagvattnet alltid trängde in mellan drev och bordläggning. 

Huvudbeståndsdelen var: 98.990 procent zink, 0,765 procent järn och 0,245 procent antimon. 

Minnet av Kalle!

Karl Bernhard Karlsson – Kålle från Grundsund

Jag har tidigare skrivit om Ingemar Johansson och hans karriär som boxare. I synnerhet om matchen 1959.  När jag skrev den tänkte jag på den unge Ingemar som tillsammans med bröderna Henry och Rolf hjälpte en morbror med flytten från Landala till Guldheden. Hur Ingemar slängde upp mig i luften med bara en hand och hur han lyfte det tunga symaskinsbordet på sin ena axel, gick ner till gården och den väntande bilen på Holtermansgatan. Det var kring Lucia och det var lite mörkt och kallt den dagen. Jag minns än idag siluetten av Ingemar där i portgången. Raskt tömdes lägenheten som mina föräldrars bästa vänner bott i under många år. Nu skulle vi bli grannar i Guldheden.

Under hela min uppväxt umgicks vi med Kalle & Märta. Så snart mamma var ledig från sitt jobb fanns Märta i köket och det blev mycket kaffe och smörgås. Jag kunde känna redan i farstun att hon var på besök. Storrökare. När jag kom från skolan satt hon där med ena benet på en pall. Ibland ringde hon sina söner och berättade att mamma bakat bröd och att smöret smälter gott på smörgåsarna. Kanellängder vankades också. Killarna kom.

Senare på eftermiddagen kom Kalle hem. De första åren cyklade han från sitt jobb med gripen på pakethållaren. Han kom ursprungligen från Grundsund i Bohuslän och var stuveriarbetare i vår hamn. ”På kajen” betydde ”på jobbet”. Så småningom införskaffades en moped och Kalle svängde iväg till Näset där han hade ett litet skjul för sig själv. Fiskade var ledig stund och när han stekt sin makrill – och han åt upp ALLT. Inga ben rensade bort. Jag kunde sitta i timmar och titta på honom. Älskade Kalle. Han rakade sig framför en liten spegel i köket som han alltid gjort i Landala. Även då studerade jag honom noga. Han kunde vända sig om o placera lite raklödder på min näsa… he, he skrattade han och blinkade åt mig. Kanske önskade han att han hade en dotter. Jag önskade att jag hade en sådan pappa…

En kväll hittar jag ett foto på Kalle. Han sitter på en bänk i närheten av Vasaparken. Min pappa tog fotot, enligt mammas utsago! Huset på Holtermansgatan står kvar, idag studentboende.

Älskade Kalle.

Han var Ingos morbror, nästan exakt ett år äldre än Ingemars mamma Ebba Johansson. Kalle avled 1987, bara 75 år gammal.

Vi kikar ner i ett titthål vid Korsgatan …!

Våren 2012 grävs det vid Domkyrkan – ett titthål placeras på en del av Korsgatan där det inte finns ledningar och rör sedan tidigare, och chanserna är goda att finna äldre lämningar och kulturlager från det äldre Göteborg.

Man kan konstatera att viss handelsverksamhet i handelsbodar funnits på platsen. Särskilda föremål kan knytas till specifika handlare som slaktare och skomakarfamiljer boende utmed Korsgatan.

Namnet Korsgatan fastslogs 1739, men det är troligen äldre än så. En källa hävdar att namnet förekom 1681 och i den tyska formen ”Creutzstrasse” redan 1629, då en Simon Huelt (Welt?) sålde sitt hus till Johan Meyer. Omkring 1644 var Werdsgatan mer känd som Korsgatan, då gatan korsar/korsas av de historiskt viktigaste av stadens långgator – Kungsgatan och Drottninggatan.

Etableringsfasen av det äldsta Göteborg – från 1620-talet – syns två meter ner i marken i titthålet! Förutom fynd kring platsen där idag Domkyrkan står kan vi få en glimt av en gatubild jag inte tidigare kände till och jag gör en relativt snäv sammanfattning:I kämnärsrätten i januari 1657 omtalas, att ”guldsmeden Jöns Matthesson fordrade en gatubod i sin sal faders hus”. Denna fordran talar dels först och främst om för oss att bodar för handel fanns utmed gatorna här, dels att rätten att nyttja dem var knuten till tomternas ägare, deras arvingar och dem som bodde på gårdarna vid mitten av 1600-talet.

Dryga hundra år senare upprättas en ritning av Bengt Wilhelm Carlberg 1/6 1765, för inrättning av nya bodar för handel i Korsgatan mot kyrkan. På en länga om drygt 50 meter utmed kyrkogårdsmuren planerade man uppföra 18 sammanhängande bodar i två olika storlekar för uthyrning.

Bodarna skulle ha ett mot kyrkogården lutande tak med en högre front mot gatan, vilket lämnade utrymme för en dörr i varje bod, samt en nedfällbar lucka som då fick funktionen varubänk.

De nybyggda bodarna kunde brukas i 33 år fram till den omfattande branden strax innan jul 1802. Bodarna bör ha totalförstörts, inklusive eventuella varor som förvarats däri, samtidigt med att hela begravningsplatsen kring domkyrkan förstördes så kraftigt att domkyrkogården helt måste överges som begravningsplats.

Vi kan sannolikt utgå ifrån att handelsverksamhet har idkats utmed Korsgatan, utmed tomterna och på andra sidan gatan nära kyrkogårdsmuren, i närmare 150 år. Handeln har varit så pass stationär, med bodar, att varor har kunnat förvaras på plats. Handeln har framförallt bedrivits av boende på tomterna utmed Korsgatan, alternativt har handlarna haft en koppling till ägare i fastigheterna. Rätten att idka handel i bodarna som uppfördes 1765 kunde hyras och dessutom beskattades detta per bod. En Carl Didrik Svensson som ägde gård på tomt 28 skattade till exempel ”för dubbel bod” år 1787.

(källa: UV RAPPORT 2014:176)

Lindströmska palatset, Wilsonska palatset, Mühlenbockska huset eller Thulehuset – kärt barn har många namn!

Om vi vevar oss tillbaka i tiden, till slutet av 1880-talet och tänker oss att vi just anlänt till Göteborg med tåg och passerar Hotell Christiania (sedermera Eggers) och det vackra Grand Hotell Haglund – och egentligen blundar för den där kasernliknande huslängan Arbets- och försörjningsanstalten – som de styrande i staden gör allt för att bli av med. De anser att huslängan med fattighjoner ger ett anskrämligt intryck för de som kommer till Göteborg och Drottningtorget.

Men vi vänder näsan mot stadens hjärta och går längs Södra Hamngatan – till Stora Hamnen och Gustav Adolfs torg. Ursprungligen var det två parallella gator på varsin sida om Östra Hamnkanalen, och de hade till en början namn efter kanalen: Ostre Hambnan, Lilla Hamnen, Östre Lille Hambnen och slutligen Östra Hamngatan år 1815. De äldre husen på gatans östra sida förstördes vid branden 1792, och på den västra vid branden 1802. Efter detta byggs husen helt i sten. En del kan man nog kalla palatsliknande stenhus – ett tecken på att det här bor förnäma göteborgare – de som ägnar sig åt handel eller varför inte kombinerat med stadens förvaltning? Många köpmän har också betydande roller inom den kommunala politiken. Bankpalats och privata bostadspalats ligger granne med varandra.

Skulle vi som Aron Jonason måste har gjort för att ta nedanstående bild, får vi klättra upp i tornet på Kristine kyrka eller Tyska kyrkan och blicka ut över torget. Då kan vi se det Fürstenbergska huset innanför den grönskande Brunnsparken. Här finns också en hållplats för hästspårvagn. I fonden ser vi Drottningtorget som vi nyss lämnat. Till vänster ligger ett hus som just nu kallas Wilsonska huset. Många av husen är vackra putsade trevåningshus, men snart höjer sig ännu fler och högre stenpalats mot himlen.

Brunnsparken. Foto: Aron Jonason

I det här finrummet har även konst och kultur en given plats. Göteborgs Museum – kulturcentrum för stadens borgare – ligger vid Stora Hamnens norr kaj. Parken som ligger framför Pontus Fürstenbergs hus är utsmyckad med en fontän – statyn Såningskvinnan invigs på Johannadagen 1883 – och kallas därför allmänt bara för ”Johanna”. Hon skapades av Per Hasselberg och blev minsann gjuten i brons i Paris. Både Fürstenberg och Wilson har bidragit till denna utsökta utsmyckning av parken. Hälsobrunnen som tidigare var flitigt besökt och inte minst varmbadhuset är nu rivna.

Såningskvinnan ”Johanna” av Per Hasselberg (eget foto)

Allt vore väl underbart om inte det förorenade vattnet ställer till det för de kringboende? Charles Dickson – som är läkare, kommunalpolitiker och riksdagsman – försöker få stadsfullmäktige att gå med på att lägga igen Västra Hamnkanalen – men får inte gehör för detta. Kanalerna är ju viktiga för transporterna! Ni ser hur kanalen kantas av pråmar!

Hörnhuset vid Östra Hamngatan 30 är intressant att titta närmare på. Många av er har säkert passerat, stannat upp och tittat på vägguret, kanske arbetat här, inhandlat en bil , köpt en resa till Mallorca i en resebyrå, eller bara väntat på spårvagnen? Thulehuset.

Här ligger redan så tidigt som under 1700-tal ett stenhus i tre våningar, men som tillsammans med grannfastigheten rivs och ersätts med ett nytt under 1866 – ägaren är då grosshandlare Julius Lindström. Han låter arkitekten från huvudstaden, Johan Fredrik Åbom, rita byggnaden som får karaktären av romersk nyrenässans. Lindström säljer sin fastighet 1881 till Johan West Wilson så det Lindströmska palatset blir därmed till Wilsonska palatset – med ett taxeringsvärde om 180 000 kr. Men redan efter åtta år avlider Wilson och huset ska åter säljas – nu på auktion – och frukthandlaren Friedrich Mühlenbock ropar in det. Han bosätter sig själv på den övre våningen och på de undre våningarna inrättar han kontor, fruktaffär och lager.

Mühlenbocks Fruktaffär (Carlotta)

Efter ett tag bygger Mühlenbock till en våning och på taket anlägger han drivbänkar för fruktodling! Mühlenbock som 24-åring kommit hit som emigrant och murarlärling från Tyskland blir en förmögen grosshandlare i Göteborg! Lägg märke till de originella takskyltarna ”Mühlenbocks Fruktaffär”. Han lämnar dessutom spår efter sig i Örgryte, där en liten park som ligger i anslutning till nuvarande Häcklöparegatan får hans namn.

Mühlenbock avlider 73 år gammal och huset är ännu en gång till salu!
Handelsfirman Heyman & Co behåller det ett trettiotal år då fastigheten avyttras till Lifförsäkrings AB Thule, som låter riva det 1935.

Thulehuset (Google)

Nu kommer vi till det vi oftast kallar huset – Thulehuset – och som uppförs 1937. En helt annan arkitektonisk skapelse görs av Nils Einar Eriksson (1899- 1978) – det växer fram en stramt funktionalistisk byggnad. Ett antal ombyggnationer görs under 1940-talet och bostäder och kontor inreds och byter plats.

Under 1950-talet görs ett antal mindre ändringar i fasaden och Wermlandsbanken flyttar in med ett rejält kassavalv under 1960-talet. Många av oss har minnen av företag som huserat här under årens lopp; Wallins automobilfirma – med sin utställningshall mot Norra Hamngatan – Vingabolagets Restaurang TUA – som senare blev Hunters Pub, försäkringsbolag och Tidningarnas Telegrambyrå. Och inte minst Nyman & Schultz/Vingresor …

Sandstensreliefen över huvudentrén är utförd av Ivar Johnsson (1885-1970).

Vi lyfter blicken och tittar på vägguret … klockan är tjugo minuter i 11, snart dags för en förmiddagsfika!

Plikttrogna kvinnor …

Härlanda fängelse ligger på gammal landerimark, d v s mark som ägs av staden och besittningsrätten arrenderas ut och går dessutom i arv! När fängelset byggs under 1904-07 är här ren landsbygd. Huset, ritat av Gustaf Lindgren, kopieras i stort sett det gamla fängelset Rosenborg – en modell som överförts från USA i mitten på 1800-talet.

De första åren får personalen bo nere i Redbergslid. När vägarna är leriga och svårframkomliga tar de vägen över kyrkogården för att komma fram! 

Vi ser en bild ovan på personalen som är bland de första och vi ser en vaktfru i mitten. 

Vaktfrun är ansvarig för tillsynen av de kvinnliga fångarna. Vaktfruarna disponerar en liten bostad inne på fängelset – ett litet rum med kokvrå. Hennes arbetstid är oreglerad – och mycket lång! Av gamla handlingar framgår att vaktfrun under de 32 år som gått sedan fängelset börjat sin verksamhet haft nära nog total tjänstgöringsplikt dygnet runt. 

1940 händer något. Vaktfrun gifter sig. Till skillnad från sina föregångare. Vi ser henne på ett foto och hon heter Ingeborg Nilsson, gifter sig med vaktkonstapeln Nils Nilsson och paret bor i ett av konstapelhusen. 

Nästa gifta vaktfru flyttar med sin man – också han vaktkonstapel – till Sofiagatan. Arbetsförhållanden förändrades tackolov!

Fantastiska kvinnor!

Kort historik:

Härlanda fängelse är uppfört 1904-07 efter ritningar av hovintendenten Gustaf Lindgren. Efter några år gjordes tillbyggnad på södra sidan av den bakre förbindelsegången. Åren 1912 och 1925 byggdes sex personalvillor, 1935-36 och 1959 uppfördes två verkstadsbyggnader. Vissa ombyggnadsarbeten utfördes 1923, 1947 och på 1950-talet. 

Fängelset uppfördes som ersättning för länsfängelset vid S:t Eriks torg. Anläggningen omfattade en kringbyggd del med en centralt placerad cellbyggnad som innehöll drygt 200 celler samt ett entréområde med två bostadshus för befäl utanför muren. 1923 inreddes en kyrksal i cellbyggnadens torn och nya verkstadslokaler uppfördes utmed murens insida 1936 och 1959. Moderniseringar genomfördes mellan 1947 och 1960 i de äldre delarna då bl a flera av cellfönstren förstorades. Väggindelningen inom promenadgården i söder revs. 

Verksamheten lades ner våren 1997 och Göteborgs kommun övertog anläggningen 1998. 

« Äldre inlägg

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑