JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Sörmland

Eget torp – Java

Maya lämnar torpet…

Pehr och Anna Caisa är båda märkta av kringflackande och slitsamt arbete för slotts- och godsägare i Uppland. Anna Caisa är åter i grossess – ett fjärde barn är på väg – hon är trettiosex år gammal. Hon är svag, men ser alltid till att Pehr och barnen får det bästa av den mat som ställs fram på bordet.

De beslutar sig för att låta flyttlasset gå ännu en gång, förhoppningsvis den sista.

Nordanvinden jagar fram, bister och kall, runt stugknuten. En koltrast visar vägen över skaren. Det är svårt ta sig fram på vägarna. Isarna är uppluckrade och sköra. Färden går längs krokiga vägar, över Mälaren och till stora ägor i Sörmland. Där finns gott om arbete och om Pehr har tur kan de få en liten bit mark, tillräckligt stor för en egen åkerlapp. Kanske ett torp?

De har knappt överlevt åren av förödande hungersnöd. Både torpare och bönder är ännu hårt drabbade. Ingen har kommit undan. All hö och säd är slut. Inte ett strå finns. Inte ett korn och inte en kålrot. Korna är slaktade och varje höna uppäten. Många driver omkring på bygden, utmärglade och sjuka. Många små kistor körs till kyrkogården.

I väntan på sommarvärmen inkvarteras de i husbondens ena drängstuga som står tom eftersom en av drängarna helt överraskande lämnat gården för att söka lyckan i huvudstaden. Gården kräver många händer.

Snön ligger kvar i skuggorna, trots att de är inne i juni och det är nästan lika mörkt mitt på dagen som på natten. Endast lite ljus kom från eldhärden i köket.

Varför är Gud så obarmhärtig och låter folk svälta?

Likväl kommer värmen till slut. Livet återvänder och lärkan jublar. Fälten plöjs och sås. Sättpotatisen kommer i jorden. Det börjar grönska. I en enkel bostad föds ännu ett liv, Jan Fredric. Jorden ger åter bönder sin bärgning och skörden lovar mer än i mannaminne. Husbonden böjer sitt huvud i tacksägelse och knäpper händerna i en bevekande bön om förskoning från fler hemsökelser.

Pehr ber med sitt läderband i händerna. Kliver upp mot en takstol och ur ett gömme tar han fram en bunt sedlar och visar Anna Caisa. Det största beloppet han någonsin ägt. Nu kan de äntligen börja bygga ett eget torp. Han vet redan var det ska ligga. Vid skogsdungen i utkanten av storbondens ägor.

– Allt är möjligt Anna Caisa. Lyckan når ibland även av de fattiga. En rik storbonde som bestämmer kan också vara människa. Han höll löftet om ett stycke jord till oss.

Han ser mot Anna Caisa som håller på att tvätta kläderna som de ska ha på sig under kommande vecka. Han tycker hon ser ut som en äldre böjd kvinna om man inte ser den släta huden och det ännu blonda håret. Med en stadig käpp slår hon smutsen ur kläderna mot en gammal trästock. Till sist hänger all tvätt på en lång stång där kvällssolen och vinden tar vid. Med yngsta flickan på höften går hon iväg för att mjölka deras enda ko. Sedan ska hon mocka bakom husbondens kor och fösa gödseln genom luckan i väggen.

Pehr står kvar och blickar ut mot en blå och tyst skymning. Som det oändliga hav han en gång sett från ett skepp. Han vet att bli torpare kräver i gengäld långa dagsverken. Under många, många år. Han går till marken där torpet ska byggas. Ett vattendrag slingrar förbi i skogen intill. Klart kallt vatten. Torpet kommer att omges av ängar och åkrar. Han stannar vid den höga björken som har vuxit sedan han sist stod här och funderade på all god värme den skulle skänka en dragig stuga.

Ett slitet läderband med amuletter ligger i hans händer då han tittar upp mot himlen. Likt en vit pelare står björken i hans eget kyrkorum.

Hela våren och sommaren erövrar Pehr den slytäckta marken med spett och hacka. Med en oxes hjälp släpas raka stockar av furu som han fogar sida mot sida och tätar med mossa. Anna Caisa och barnen är lyckliga och plockar torv till taket och Pehr hugger ur små gluggar till vindögon, och lämnar plats åt en dörröppning. Tillräcklig stor att komma igenom utan att släppa ut värme.

När sommaren närmar sitt slut flyttar han stolt in med hustrun och barnen Anna Gustava, Carl Gustaf och den lille Jan Fredric. Ett eget kök med kammare. I utrymmet bakom den öppna spisen i köket, kan barnen sova tätt intill den varma muren. Carl Gustav får lämna vaggan och ge plats åt Jan Fredric. Vaggan med en urkarvad blomma i ena kortändan.

På väggfast bänk och bord äter de förnöjt ur bleckfat och träskålar. Så långt borta från kinesiskt porslin de sett på Altomta.
Anna Caisa har fullt sjå med att fördela maten och håller järngrytan över elden lagom varm. Jan Fredric håller hon i famnen, för att antingen amma eller hålla honom tyst. Idag doppar Anna Caisa fläderblom i smeten till äggplättarna. Förra årets bär blir tunn sylt. Sedan skyndar hon sig att ta sig an husbondens byk. Framstupa ligger hon vid ån och sköljer kläder, samtidigt som hon låter barnen vaska av sig. Endast inför julhelgen bärs träkaret in i köket.

Pehr ser ut över sitt lilla hägn – det doftar särskilt gott denna kväll.

Privilegiebrev för kanongjutning

Drottning Kristinas utfärdade privilegiebrev för kanongjutning vid Åkers Styckebruk i Sörmland den 14 januari 1654

Svänger in på parkeringen utanför ICA-affären och söker mig vidare in i något som ser ut att vara en galleria. I miniformat! Och längst in finner jag ett kafé för att inta något drickbart. Kvinnan bakom disken hälsar välkommen och ursäktar röran i lokalen – hon har just tagit över verksamheten och håller på att möblera om. Kylaggregatet i ena hörnet mullrar högt. Det är en varm förmiddag och ett par ungdomar släntrar in för att köpa glass. Det råder en slags sömnighet över trakten. Läser i ett protokoll från områdesstyrelsen på orten att man tackar för sig och konstaterar uppgivet;

att det är dåliga busstider – samordning saknas fortfarande
att fritidsgården är på väg att avvecklas
att det inte gått att bada vid sjön på grund av otjänligt vatten
att inget heller har gjorts för att göra in- och utfarten till orten trafiksäker
att frågan om hastigheter och skymd sikt varit uppe i Trafiksäkerhetsrådet
att återvinningsstationen inte kommer tillbaka
att hastighetshöjningen från 30 till 40 i tätorten inte blivit av
att ett bygge av gång- och cykelväg, trots beslut, inte kommit igång
att cykelplanen inte tagit hänsyn till inlämnade synpunkter
att bostadsförsörjningsplanen är gammal och inaktuell

Från en bit in på 2000-talet rör vi oss till samma trakt fast på 1600-talet. Då Sverige i början av 30-åriga kriget är en verklig militär stormakt och kräver en inhemsk vapenindustri. Vår dåvarande kung Gustav II Adolf sätter sig noggrant in i vapentillverkningen. Hans dotter, drottning Kristina får tar över då kungen stupar vid slaget i Lützen 1632. Privilegiebrevet ger bruket rätt att tillverka en viss mängd järn och rätt att gjuta ett visst antal kanoner. Genom privilegiebreven regleras produktion och handeln med kanoner. I villkoren ingår att landets behov i första hand skulle tillgodoses.

Det är en konst att gjuta järnkanoner av god kvalitet och kraven är därför höga. Järnet måste garantera hög hållfasthet och seghet. Det gäller ju att kanonen verkligen håller när laddningen fyras av. Ute i Europa har man gjutit kanoner sedan medeltiden och i Sverige sedan andra hälften av 1500-talet. Under 1600-talets svenska stormaktstid ökar dock behovet av kanoner och ammunition. Den inhemska tillverkningen växer och koncentreras till ett mindre antal bruk, så kallade styckebruk – stycke betyder kanon. De flesta svenska styckebruken ligger i Sörmland och just här, en bit från gallerian, ligger Åkers Styckebruk. Ett av landets viktigaste och här utvecklas med hjälp av holländskt kapital, organisation och kunnande en svensk specialitet av kanontillverkning. Visserligen går en stor del av tillverkningen på export, företrädesvis till den nya kolonialmakten Holland. Men det här är vi bra på!
De första kanonerna gjuts på Åkers Styckebruk redan år 1588. Genom hela historien har bruket varit beroende av arbetskraft och specialkunskap utifrån. Bland de första bruksarbetarna vid Åkers Styckebruk finns tyskar och valloner från Vallonien, i nuvarande Belgien. De för med sig kunskaper om kolning, järnframställning och smide. Under några år under 1620 -1630-talen arrenderas bruket av två invandrade valloner, nämligen Willem de Besche och Louis De Geer. Och dess herrar har under en period ensamrätt på stycketillverkning i Sverige!

Skeppen som avgår från Göteborg, på uppdrag av Ostindiska Kompaniet, förses med kanoner i syfte att kunna försvara sig om de skulle bli hotade att bli av med sin dyrbara last. De tvåtungade flaggorna fungerar i avskräckande syfte – de liknar örlogsfartygens tretungade flaggor! Men kanonerna är också viktiga för att skjuta salut – lösa skott utan kula i loppet! Man skjuter salut då skeppet närmar sig en hamn. Man saluterar för att visa att man har fredliga avsikter. Åtta skott. Man skjuter även när man lämnar hamnen.
Möter man andra skepp eller förnäma personer – som kapten eller superkargörer – kommer ombord saluteras det också. Andra tillfällen är då man kallar på lots eller skeppet befinner sig i tjock dimma. Är självaste kungen ombord skjuter man fyra skott!
De flesta ostindiefarare är bestyckade med ett 30-tal kanoner och dessa är i huvudsak tillverkade vid Åkers styckebruk! Den sista kanonen tillverkas där 1866. Salut!

Kanondäck på Götheborg III, foto Maya H

Kanondäck på Götheborg III, foto Maya H

Breven i askan 6

CarpeDiem

Brevet är ofullständigt, det saknas en del sidor. Skrivet av en yngre kvinna. Året är 1977. Hon textar med versaler. Snyggt och prydligt. Det är ett flyt i texten trots att hon skriver att hon är mycket trött. Hon skriver om längtan till någon. Men inga uttryck som kan tolkas som kärleksuttryck … kanske vågar hon inte riktigt vara rakt på sak. Att hon längtar och är kär i honom. Eller att hon älskar honom.
Ett brottstycke ur ett liv. En ung kvinnas försiktiga längtan. Hon i Sörmland och han i Göteborgstrakten. Visst kan man mellan raderna läsa en viss uppgivenhet? Eller frustration?

”… tagen ut i fredags. Hon blev nästan orolig. Men när jag förklarade att det var mina längtansanfall efter dig som gjort mig sådan så blev hon lugnad. Ska sanningen fram så kände jag mig lite halvdålig också. Nog om det.

Här i Oxelösund skiner solen från en klarblå himmel och det är varmt och skönt. Synd att man är tvungen att sitta inne och uggla men det är väl så här att vara en hårt arbetande kvinna, som det heter. På onsdag när vi ska ut och segla stormar och regnar det säkert, så det blir nog inte någon segling av. Men då besöker jag fängelset istället. Det kan bli bra det också.
Måste nog sluta nu för det har kommit folk, skriver mer sedan. Kram så länge!

Så var då arbetsdagen slut, det är faktiskt rätt så jobbigt att vara i farten 8-21.30 på måndagar. Har suttit och spelat fyrmannavist med gubbarna. Oj vad jag har skrattat. Dom är faktiskt underhållande när dom sätter den sidan till. Vi har även suttit och diskuterat idrottens för och nackdelar och det blev också rätt livligt. Det var skönt att vara där ensam. För jag tyckte att jag kom i bättre kontakt med dom när inte R var med. Men det värsta med det där stället är att man dricker så mycket kaffe, de märks i magen. Ställer väl till så jag får magkatarr på köpet. Det där med mat är det också si och så med, genom att jag arbetar så oregelbundet. Hur är det med dig? Äter du riktigit mycket nu så du inte försvinner!?
Låter väl som en morsa nu. Men det är bara skoj. Fattar du väl!!!

Börjat på en ny sida. Tror inte jag kan fylla den med något innehållsrikt. För som vanligt är jag trött. Det sista jag gör innan jag lägger mig till rätta för natten, är att skriva till dig. Det är därför breven blir som de blir.

Hoppas R är frisk imorgon, så jag kan snacka med honom om ledighet. Rimligtvis borde jag hinna med tåget på torsdag, för jag slutar 16.30 och tåget går … nehej det gjorde det inte alls, för det gick 15.58. Oj oj trodde faktiskt det gick 16.58. Så kan det går. Får se hur det ordnar sig. Orkar inte tänka nu, klockan är 23.00 och jag är slut i skallen. Ska nu samla krafter inför morgondagen.

Sköt om dig och har det så bra.
Längtar jättemycket tills vi ses igen

 Kramar … ”

Hon vågar kanske inte riktigt utelämna sig åt honom. Vet hon inte riktigt var hon har för plats i hans liv? Hon verkar söka efter spår hos honom som kan tas som tecken på att han också längtar efter henne … så mycket som hon gör. Fast hon inte riktigt vill visa det, skriver lite klämkäckt om oro över hans matvanor!

Hur historien fortsätter, mellan dessa två personer, får vi inte veta i det trettioåtta år gamla brevet. Det som ligger slängt i ett buskage. Övergivet …

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑