JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: SOIC

En omskakande färd med skeppet ”Finland” – SOIC

”Ostindiefararen Finland i Storm” av Jacob Hägg, 1921. Göteborgs Sjöfartsmuseum

Det hänger en inramad bild av ett skepp på min vägg. Ett sommarminne från ett besök på skeppet Götheborg III.
Skeppet Götheborg III ligger då vid Stenpiren i Göteborg och jag gör en sväng i butik för souvenirer. Det är där jag hittar tavlan. Inramad och klar. Någon har avbildat skeppet ”Finland” – Svenska Ostindiska Kompaniets skepp som under tredje oktrojen, 1766-86 – far till Canton i Kina.

Skeppet lär ha en lastförmåga om 450 läster (1 läst drygt 2 400 kg) och besättningen uppgår till 150 män. Befälhavare ombord är Carl Gustav Ekeberg. En legendarisk kapten inom kompaniet. Känd för ett otal resor till Kina. Han är femtiotre år när han den 26 december 1769 ger order om att skeppets ankar ska lättas och resan tar sin början.

Hemma i Uppsalatrakten bor kaptenens hustru Hedvig och de tre barnen Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.

Vid förra resans hemkomst, den 16 augusti 1767, då med skeppet ”Stockholm Slott”, har han dessutom med sig en liten gosse från Sumatra. En gosse som inom loppet av två år lär sig svenska i tal och skrift. Han blir kristnad i Thensta kyrka, Wattholma och får namnen Johan Pehr Gustav. Men denna berättelse handlar om hans fosterfars resa med ”Finland”. En resa som går till historien.

Fru Hedvig Ekeberg får, efter flera veckors väntan på korrespondens, kännedom om den storm som drabbat skeppet ”Finland” på utresan från Göteborg mot Skottland.  Kanske vill inte heller kaptenen oroa sin familj med just den händelsen och väntar med beskedet.

Det är i Göteborg vid midvinter år 1769 som kapten Ekeberg ska föra skeppet ”Finlands” tredje resa till Kina, själv är han gjort dryga tio långresor för kompaniet. Tillsammans med etthundrafemtio man står han redo att i den bistra vinterkylan segla skeppet med lasten av levande djur, proviant, vatten och varor att omsätta till silverpiastrar – förutom ballasten av tutanego – en legering av koppar, zink, nickel och tenn som är eftertraktat i Kina. Skeppet är bestyckat med trettio kanoner som ska hålla eventuella pirater på avstånd.

Ombord på resan följer en modig ung man, Jacob Wallenberg från Östergötland, som skeppspräst. Onekligen har han genom kontakter med kompaniet anhållit om en icke-kyrklig befattning, men får acceptera att som tjugotreåring hastigt bli prästvigd och ”insparkad i den heliga hopen”, som han själv uttrycker det. Han längtar efter det stora Äventyret.

På juldagsmorgon lyfter två svenska skepp ankar och lämnar Göteborg för att göra sällskap till Kina. Vargavintern tvingar lotsen att hacka upp en ränna i isen – ända ut till Vinga där skeppen når öppet vatten. Kaptenerna vill ge sig av nu, trots det mest hårda förhållande, för att långt senare komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön.

Någon uppvärmning ombord på ”Finland” finns inte och riggen är såphal av is. Manskapet får extra ransoner brännvin för att vara vid gott mod i det kalla och hårda vädret. Sextusen liter brännvin har bunkrats upp.  Dessutom finns det stora mängder öl ombord och förråden ska också komma att fyllas på under resans gång.

Kaptenen förbjuder, som sig bör , fylleri under tjänstgöring och tillåter inte heller underbefälet att ge order med hot om prygelbestraffning – sträng, men rättvis, ordergivning fungerar bäst enligt honom.

Veckor av storm följs av en orkan som i det närmaste sänker skeppet som kastas runt i orkanvindar och dånet från orkanen slopar alla möjligheter att ens höra vad som ropas på nära håll.

Det är mitt i natten – inga ljus och full orkan – då en enorm våg slår sönder och river med sig allt som är fast och löst. Kanonerna och ankartågen vräks mot ena sidan och orsakar en krängning av skeppet som blir liggandes med relingen mot vattnet. Spillror av skeppet ligger i en enda röra på däck där timmermännen in i det sista står redo att kapa masterna.

Även människor slås i spillror. En matros faller från en mast och slukas av det vilda havet och överger en mor med tre små barn. Kapten Ekeberg är endast en tågstump från att drunkna, men lyckas rida ut stormen. Han beslutar att föra skeppet till hamn för att låta reparera de enorma skadorna och fylla på förråd som uppslukats av vågorna. De söker nödhamn i Norge, bara en dags etapp ifrån Göteborg!
Både skepp och besättning är svårt sargat.

”Klockan slår tio. Ur vägen, ur vägen! En störtsjö! En dödsförskräckelige buse, så hög ungefär som Utterhällan och så bred som Hisingen rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen oaktat deras dubbla surrningar, rasade akterut, kastade över ända allt vad honom förekom. Vår vaksamme gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket och utom en välsignad tågstump som lyckeligen föll honom i händerna så hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor.”

Ur Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”

När orkanen lägger sig predikar skeppsprästen ur Matteus evangelium om hur Jesus sov i skeppet då det stormade. Nu tackar de Gud.

Genom vindpinade farvatten – norr om de brittiska öarna – beslutar kapten Ekeberg om resans början. Trots att det uppenbarligen är en riskabel färdväg eftersom hälften av ostindie­farare som gått under gör det just här. Mitt i vintern. Ekeberg väljer ännu en gång samma väg. I hopp om att komma rätt långt senare!

I mars, efter tre månader från starten, görs ett nytt försök att segla ut. Men döden verkade vara planterad under däck och många män drabbas av rötfeber. Skeppet förlorar ytterligare sju man på mindre än tjugo dygn. På en och samma dag stöts tre lik stöts överbord. Insvepta i segelduk som mycket väl sytts ihop. En påminnelse om sårbarheten bland besättningen som inom loppet av några veckor halveras… förra gången är det sjöpesten som orsakar att vattnet blev odrickbart.

– Ligger det en förbannelse över skeppet? undrar någon ur besättningen.

Nej, det blir inte fler dödsoffer denna gång, och snart når skeppet ”Finland” passadvindarnas bälte och resan blir mer angenäm. Luften är klar och den goda maten som fyller allas magar, sväljs ner med vin. Seglen är välfyllda av goda vindar! Smakfullt Madeiravin hämtas in från afrikanska västkusten.

På försommaren siktas Taffelberget och skeppet ankrar vid Falso Bay med hjälp av lotsar. Under en skakig färd i vagn beger sig delar av besättningen till Kap där gästfriheten mot svenskar är långt mycket större än i andra städer. Här bjuds det frikostigt med olika slags viner och till skillnad från hemresorna stannar skeppet länge i hamn för proviantering.

Goda Hoppsudden lämnas och efter sex veckor kan den unge skeppsprästen Jacob glädjas över sin lockelse till äventyr och åt att äntligen kunna sikta Java.

Halleluja!

Två månader senare passerar skeppet sundet mellan Java och Sumatra. Det är här som kapten Ekeberg tre år tidigare träffar på ett holländskt skepp och köper loss en liten gosse. Pehr, som lever som en del av familjen Ekeberg. Kristnad och allt.

Skeppet tar sig norrut, upp till det Sydkinesiska havet. Ett hav med lynniga stormar som antingen för dem till Canton i Kina eller därifrån. I samma vatten hotar pirater och de ämnar möta våld med våld. Med trettio kanoner ombord kan kaptenen, kargörerna och besättningen känna sig säkra.

Samma procedur följer varje resa till Kina. ”Finland” tar sig med god segelfart mot Kina och ankringsplatsen Wampoe i början av september 1770.
Kapten Ekeberg tycker det är märkligt att skeppet Prins Gustav – som avseglar samtidigt från Göteborg – sedan nio veckor ligger vid samma slutmål. Ett tjugotal europeiska skepp trängs tillsammans med de båda svenska skeppen på redden utanför Canton.

Denna gång har besättning endast tre månader på sig att fylla lastrummen med dyrbarheter. Bråda handelsdagar väntar kargörerna och deras assistenter. De kinesiska reglerna tillåter fortfarande inte manskapet att lämna skeppet.

I slutet av december är last­rummen fyllda, vindarna gynnsamma och ”Finland” anträder den långa vägen hem.

Ännu en gång lyfter kapten Ekeberg handen till hälsning åt manskapet som lämnar skeppet för att fira återkomsten till Göteborg i början av juni 1771. För sjömän som överlevt och uthärdat den svåra resan väntar livets glada dagar. Innestående löner ska även denna gång göra dem alla till välbärgade män.

Skeppsprästen Jakob Wallenberg går lycklig  iland och under armen har han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare.

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack,

Mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda…
Med oss är det bättre til at dansa.
Piasters klang är wår musik.
Piasters klang är wår musik.”

Lasten förs i land med småbåtar, katalogiseras och magasineras i avvaktan på den stora auktionen. Stora pengar väntar delägarna i kompaniet. Samma förfarande gäller nu som då – vinsten från resan delas upp utifrån var och ens insats. Alla får sin del av kakan.

Resans nykomlingar som ”hönsat” en peng vid passe­ringen av ekvatorn fyller åter Klippans krogar och under vilt festande hålls svamliga tal, både till kompaniet och till kunga­husets Punschen flödar, musikanter spelar och sjunger medan kvinnor uppvaktas.
Kapten Ekeberg måste sin vana trogen stävja att knytnävskamp uppstår. Först efter festandet splittras manskapet och med det, den täta gemenskap som stärkts alltsedan påmönstringen den kalla vintern, för ett och ett halvt år sedan.

Kanske är det ändå känslan av samhörighet som gör att kapten Ekeberg ständigt återvänder till det närmaste livsvariga sjölivet? Resan med ”Finland” tillhör en av de mest dramatiska resor han gör under sin trettiosex år inom sjölivet. Ekeberg gör sig ingen brådska hem till Altomta, han stannar kvar en tid i Göteborg och reviderar ofullständiga sjökort.

Änkefru Ingeborg Olsson väntar på sin hyresgäst i kaptensbostaden inom Amiralitetsförsamlingen. Här känner han sig hemma. Här är något av hans barn födda.
Att han har en skuld till staden bekymrar honom knappast. Han befinner sig utanför stadens portar – gränsen för en skatteindrivare.

Slavpojkens önskan (A Child´s Anti Slavery book 1860)

Min anfader ”Philandor” köptes loss som slav hos holländare av kapten Carl Gustaf Ekeberg på sin väg från Kina. Kom till Göteborg med skeppet ”Stockholms slott”. Hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten går utan större dramatik. Klockan är åtta på söndagsmorgonen då lotsbåten möter upp vid Vinga utanför Göteborg.

Inom loppet av två timmar, exakt vid tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet upp på mudderbanken vid Klippan. Kaptenen och kargörerna kan andas ut. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets (SOIC) historia. Penningamässigt. Jag tillägnar pojken denna dikt.

THE SLAVE BOY’S WISH – From A Child’s Anti Slavery Book

I wish I was that little bird,
Up in the bright blue sky,
That sings and flies just where he will,
And no one asks him why.

I wish I was that little brook,
That runs so swift along,
Through pretty flowers and shining stones,
Singing a merry song.

I wish I was that butterfly,
Without a thought or care,
Sporting my pretty, brilliant wings,
Like a flower in the air.

I wish I was that wild, wild deer,
I saw the other day,
Who swifter than an arrow flew,
Through the forest far away.

I wish I was that little cloud,
By the gentle south wind driven,
Floating along so free and bright,
Far, far up into heaven.

I’d rather be a cunning fox,
And hide me in a cave;
I’d rather be a savage wolf,
Than what I am – a slave.

My mother calls me her good boy,
My father calls me brave;
What wicked action have I done,
That I should be a slave?

I saw my little sister sold,
So will they do to me;
My heavenly Father, let me die,
For then I shall be free.

A Child’s Anti Slavery Book: Containing a Few Words About American Slave Children and Stories of Slave-Life, 1860. New York, Carlton & Porter

Med livet som insats – Sparrmans första resa till Kina

Sparrman skrev resedagböckerna »Resa till Goda Hopps-Udden«, »Södra Polkretsen och omkring Jordklotet«, samt »Till Hottentott- och Caffer-Landen«, som utgavs även i engelsk översättning 1789.

Han står på babords sida med händerna i ett krampaktigt grepp om relingen. Anders Sparrman är på sitt artonde år och på sin första resa till Ostindien. Skeppet ”Stockholms Slott” kränger och gungar. Det knakar i de kraftiga masterna och rårna.

Tamparna darrar av vinddraget som fyller seglen. Likt stinna bukar svävar segeldukarna över hans huvud.  Luften är fylld av salt hav och stank från smutsiga människor och djur. De har varit ute länge. Inte sett land på flera veckor. Inte bunkrat färskvatten på mycket länge.

Det hela hade börjat vid ett besök i hemmet hos Linnaeus i Uppsala:

”Vill ni anträda en seglats till Kina om två månader? Som fältskär eftersom ni inte är framme vid examen. I själva verket som min botanicus. Södra Kina är bördigt, frodigt, vindruvor torde vara okända, men träden står i blom två gånger om året. Hur vidunderliga djuren än är undslipper de inte befolkningens aptit. Människor lever i vådligt elände, men de har krut och redskap, de är listiga och ekonomiska och undergivna sin kejsare. Där är mycket att studera.”

”Herr arkiater, om ni anbefaller det, så reser jag. Jag verkar då inte rymma från mor och far utan färdas på er rekommendation”, hade han svarat. Anders Sparrman är hans yngste elev.

Innan han far iväg manar arkiatern: ”Teckna er allt till minnes, för noggranna, överse med ingenting, ty först senare inser man vad som är av värde och vad som redan beskådats av andra. Bli i ordets grundmening en landstrykare, en som varsnar världens skönhet och djup, dess raviner och dess droppar av kåda och sav.”

Avresan påbörjas den 28 december 1765 från Göteborg och under kapten Carl Gustav Ekebergs ledning. Ekeberg är nära vän och granne till familjen Sparrman. Anders Sparrman är trots sin låga ålder väl ansedd i vetenskapliga kretsar – med stora kunskaper i naturhistoria.

Som de flesta andra i besättningen på fullriggaren är han både rädd och sjösjuk när havet kastar skeppet fram och åter mellan höga vågtoppar och djupa dalar. Han har nämligen ingen sjövana. Kroppens inre rör sig i samma takt som det krängande skeppet.

I huvudet maler Linnés hälsning: ”Jag undviker långväga sjöresor. Nu får du klara dig själv, det kommer att gå fint.” 

Där står fältskär Sparrman och kräks över relingen – utan nåd – långt borta från hemlandet.

Professor Linné i Uppsala har hundratals studenter. Men knappt ett tjugotal av dem reser på arkiaterns särskilda uppdrag – de han kallar sina apostlar. Unga män som med risk för sina liv samlar växter och frön som de sedan skickar hem tillsammans med vetenskapliga rapporter och skildringar om sina äventyr.

I Sverige och utomlands och skapas stort intresse för naturens lära i exotiska miljöer, till och med för dem som befinner sig utanför den vetenskapliga världen. De unga männen som följde med i vetenskapligt syfte sågs dock inte alltid med blida ögon av kompaniets tjänstemän. Oftast fick de bo i sämre hytter i mörkare delar av skeppet.

Linné ser resorna som sin vetenskapliga metod för att både inhämta och sprida budskap om växter och djur.

Några av apostlarna väljer att resa med något av Ostindiska kompaniets skepp. Anders Sparrman är en av dem. Han mönstrar på ”Stockholm Slott” som assisterande fältskär, men registreras som matros – och samlar inte bara in djur och växter för Linnés vidkommande. Det gäller också att finna örter som kan omvandlas till läkemedel.

Till en av apostlarna ute på långresa skriver Linné;

”Den som will winna något stort, måste och wåga något högt… Denna resa är ej så farlig som man föreställer sig hemma”.

Ombord på skeppet befinner sig ett halvt dussin superkargörer med assistenter, kaptenen, styrmännen, underbefälet, jungmännen och matroserna. Inalles etthundrafemtiofyra män. Tillsammans med två fältskärer ska aposteln Sparrman erbjuda, de som så behöver, lindring och bot under resans gång. Några redan i allt sämre skick och andra kanske aldrig kommer att återvända hem till Sverige.

En superkargör visar tecken på allvarlig sjukdom. Han ligger i sin hytt i aktern på övre däck och kan inte längre utöva sin ställning som kompaniets högsta representant ombord. Förutom besök av skeppsläkare tar han endast emot dagliga påhälsningar av skeppsprästen och kaptenen. Han är frimurare, och som sådan broder till kaptenen ombord.

Fältskärernas uppgift är i första hand att se om blessyrer och vid svårare olycksfall kanske amputera ett ben eller en arm. Men mot febersjukdomarna står de maktlösa. Den medicinska vetenskapen har inte utvecklats särskilt långt för att klara svårare sjukdomar.

I värsta fall får skeppsprästen komma och utdela nattvarden eller läsa en bön då den döde sänktes i havet.

De hygieniska förhållandena är liksom mathållningen mycket undermåliga för manskapet. Tre dagar i veckan utspisas de med salt kött, tre dagar med stockfisk och en dag med fläsk. Innan skeppet kommer till varmare länder, får var och en till frukost en halv sill och en klunk brännvin. Vid dåligt väder kan portionen eventuellt utökas något.

Den vanliga drycken är svagdricka eller vatten. Men färskvattnet håller sig inte länge.

Vad har dessa män, som mönstrat på i Göteborg, för fysik och motståndskraft? De vill tjäna en slant och skapa sig en bättre tillvaro efter hemkomsten. Trots allt är det hyfsat betalt för ett jobb ombord på skeppet. Så det är klart, den som klarar sig med livet i behåll har en sparad slant när de kommer tillbaka till Göteborg. Det är mer än man kunde skrapa ihop som dräng på landbacken, och efter några resor räcker det kanske till en egen täppa.

Snart når skeppet varmare breddgrader och i de trånga utrymmen som manskapet delar med det levande matförrådet – kreatur, höns, grisar, får – kommer epidemiska febersjukdomar, skörbjugg, ulcera (sårbildning), bölder, hosta, diarré, dysenteri (tarminflammation) och syfilis att grassera. Det händer att man hivar fyra-fem lik överbord under en enda dag när epidemier slår till.

När de passerar ”linjen”, ekvatorn, är hettan så stark att skörbjuggen tar överhand. Vattnet ruttnar och antar en förskräcklig liklukt – det är då vadmalssållet tas fram och maskarna och gråsuggorna måste silas bort! Här vid ekvatorn, offras ”Hönsapengar” som ska användas vid festen efter hemkomsten. För alla som passerar ekvatorn för första gången väntas dop av sjöguden. Tre gånger doppas huvuden under vatten i en träbalja på däck. De ska drickas en vämjelig smörja. Skeppsprästen skakar ogillande på huvudet. Till kvällen sups det rejält!

Sjukdomar drabbar alla ombord, oavsett av vilken rang man tillhör. Åtta av de tjugotal apostlar som Linné skickar ut dör under långfärderna. Inte så konstigt med tanke på vad de utsätts för. Det hjälper föga att de är ”väl tränade, begåvade och vakna” och kan luta sig mot Vetenskapssocieteten, Vetenskapsakademien, Riddarhuset, hovet eller Riksdag. Linné, därhemma i Sverige, kan däremot uppnå större ära och berömmelse.

Manskapet på ”Stockholm Slott” vet ännu inte så mycket om att resan kan innebär en livsfara för dem. Ännu känner ingen till att sammanlagt tvåtusen män kommer att få sätta livet till under kompaniets drygt åttioåriga historia.

Det kan ta ett halvår, innan besättningen åter känner fast mark under fötterna. Någon förströelse – förutom den extra supen och pastorns söndagsbön – är det knappast fråga om.

Kineseriet är för närvarande högsta mode vid de västerländska hoven. Genom Svenska Ostindiska Kompaniet ska ytterligare kinesiska varor strömma in. Konstfulla porslinsserviser, siden, exotiska kryddor, lackarbeten med mera. Kina ger européerna inspiration till arkitektur och trädgårdskonst. Linné vill för sin del ha théplantor till sin trädgård i Hammarby.

Men vad kan svenska köpmän föra med sig till Kina i utbyte mot de produkter man är intresserad av? Inte mycket, eller snarare ingenting. Det enda kineserna vill ha är klingande silver. Första stoppet kommer därför att, liksom vid tidigare Kinaresor, bli Cadiz i Spanien. Svenska produkter byts mot silverpiastrar – präglade av silver från gruvorna i Amerika.

Skeppet har nyligen besegrat vindpinade farvattnen norr om de brittiska öarna. Att mitt i vintern segla i dessa vatten är den mest farofyllda delen av hela resan. Trots att några skepp förlist just här är det den bästa vägen. Engelska kanalen är mycket svårseglad, eftersom man måste kryssa i den sydvästliga vinden, något som kapten Ekeberg anser vara besvärligt.

Sparrman står fortfarande kvar vid relingen till ”Stockholm Slott”. De hårda vindarna har avtagit och han ser ut över skeppet. Kaptenen Ekeberg rör sig fram och tillbaka. Från styrbord till babord. Från akter till förskeppet. Rituellt. Han ger order till förste styrman. Order som vidarebefordras till ytterligare lägre befäl. Lutad över sjökort beslutar han om skeppets fortsatta kurs. Guldrovan vilar i hans vänstra hand.

Super­kargörerna däremot, avnjuter sitt goda vin med små avbrott för att då och då lufta sina sammets- och brokadrockar i en mer komfortabel miljö på Sundäck.

Anders Sparrman tar sig ner till sin lilla hytt och stanken av mögel slår honom i ansiktet.

Förhoppningsvis kan manskapet snart hänga ut sina våta yllekläder och sängkläder för vädring på däck. Kanske hinner de också spola av sina otvättade kroppar. Men man får inte vara känslig för dålig lukt!  De stackars männen har kläder som varit nedblötta med saltvatten i flera omgångar och tar varje tillfälle att samla regnvatten att tvätta sina kläder och sig själva i. Sparrman ser hur de skakar i kylan, med ständigt fuktiga kläder. Någon uppvärmning fanns inte, annat än i kabyssen där kocken lagar mat. De klöser smutsig och svettig hud blodig. Aldrig är de fria från lössen, flugorna eller annan ohyra. Om natten hörs ideliga läten från alla som river och kliar sig. Djuren likaså.

Skeppet är ute på sin tredje resa till Kina, byggd på Stora Stadsvarvet i Stockholm, med en lastförmåga om 454 läster (1 läst motsv  2448 kg), bestyckad med ett trettiotal kanoner och har en besättning om 154 man.

Resan påbörjades i slutet av januari och beräknas ankomma till Göteborg i augusti 1767. Väl inne i sin trånga hytt ser Sparrman över sina medikamenter han förvarar i den lilla träkistan. Det gäller att hålla sjuka vid sina sunda vätskor. De fyra kroppsvätskorna; gul galla, svart galla, blod och slem måste balansera varandra. Det hade uppenbarligen redan de gamla grekerna funnit ut. Som assisterande fältskär ombord, med en månadsinkomst på tjugofemdaler i silvermynt, får Sparrman i uppgift att hålla en insjuknad besättningsman vid gott humör. Humör är latin och betyder vätska.

Sparrmans små glasflaskor innehåller sannolikt läkemedel i syfte att driva ut slem, svett och snor! Men undra om inte laxermedel ändå är viktigast. Alla beprövade medel sedan årtusenden tillbaka. Men just nu klagar de flesta över skörbjuggen. Han kliver dagligen över sjuka män som tvingas ligga kvar bland de friska. Det finns ingen avgränsat utrymme för sjuklingar.

I Kanton fyller han medikamentkistan med frukt från tamarindträdet, kinarot, lakritsrot, gult vax, salpeter, kamfer, kamomillblommor och lärft som sårskydd. Han äger nu flaskor med eftertraktade kryddor.

Svenska fältskärer försöker förebygga skörbjugg, men har ännu inte tagit del av vad som framkommit ombord på en engelsk fregatt där en ung skeppsläkare, James Lind, gjort en stor insats genom att pröva sin egen hypotes genom att testa färsk frukt som botemedel mot skörbjugg. Med kaptenens tillstånd valde han ut sex par sjömän som led av sjukan och prövade sin behandling under två veckor. Det första paret fick cider, det andra vitrioldroppar, det tredje ättika, det fjärde sjövatten, det femte två apelsiner och en citron om dagen och det sjätte paret fick en blandning av kryddor med bland annat muskotnötter.

Fruktförrådet tog visserligen slut efter en vecka med skeppsläkaren kunde konstatera att blödningar i hud och munhåla försvann hos de sjömän som fått frukt. De kände sig åter friska och kunde återvända i tjänst. De övriga botades inte eller blev rent av sämre. Därmed kunde han förvissa sig om att:

Oranges and lemons were the mos effectual remedies for this distemper at sea.” 

”… apelsiner och citroner var de mest verkningsfulla åtgärder för valpsjuka till sjöss ”

Förutom tropiska febersjukdomar inträffar en mängd olycksfall ombord. Att i oväder och hög sjö arbeta uppe i master och rår är ingen enkel sak. Många faller inte bara ner, några försvinner i vågorna. Även de som befinner sig på däck riskerar att vid hård vind spolas överbord. Oftast är det jungmännen och de ovana skeppsgossarna som får sätta livet till, men även erfarna sjömän har svårt att klara sig undan olycksfall. Unga män i sina bästa år går under på kompaniets handelsresor. Kompaniet beklagar förlusterna men ser det som helt naturligt.

Det finns fältskär och fältskär. Den hantverksmässigt utbildade fältskären ägnar sig åt kirurgi till skillnad från den akademiskt utbildade läkaren som ägnar såg åt invärtes medicin. Den förre betraktas som hantverkare och den senare som ståndsperson.

Den hantverksmässigt utbildade fältskären kan förbinda sår och spjäla arm- och benbrott. Han kan även amputera armar och ben – utan att patienten förblöder. Någon annan bedövning än brännvin finns inte, utan patienten måste med handkraft hållas stilla medan fältskären skär och sågar, tills patienten svimmar av smärtan. Däremot kan han inte göra något åt infektioner, och många dör också av infekterade sår.

Till inventarierna hör brännjärnet som ser till att blödning vid amputationen stillas, trepanen – en borr att ta hål på huvudskålen för att sedan kunna lyfta upp intryckta partier och snabeltången han avlägsnar benbitar med.

I andra fack ligger svampar och linnetrasor, plåsterpannor och häftnålar, som han fäster ihop sårkanterna med. Här finns avbitartång, tandtång och munskruv, sax och mejsel och silverkateter, en mässingsspruta med två rör, mortel och mortelstöt samt viktskålar. Och så mässingstrissor och snören som kommer till användning när brutna ben skulle riktas in och urledvridna leder skulle dras rätt igen.

Även fältskärer dör av åkommor under seglatserna. Uppskattningsvis avlider sjutton av de drygt åttiotal fältskärer som tillsammans gör hundrasjuttio resor för kompaniet.

Söndagen den 16 augusti 1767, klockan halv tio antecknar kaptenen i sin loggbok att skeppet ”Stockholm Slott” kört upp i muddern vid Klippan i Göteborg.

Resan är avslutad och det återstår att lasta av och föra in alla kinesiska varor till platsen där kompaniet håller sina auktioner. Mindre båtar och vagnar fylls med väldoftande kryddor och kinesiska lyxartiklar. Hugade spekulanter samlas tillsammans med stadens invånare och det festas ordentligt.  Besättningen är hemma igen – efter närmare två år!

I sin farfars ekkista bär Anders Sparrman i land levande och torkade plantor, frön och fossiler – allt som kommer Linné tillgodo. Han skriver in sig som elev i kirurgiska societeten och bara efter två år går han upp och tar det teoretiska provet – disputerar för Carl von Linné – och far till Kapstaden 1772 som informator. Där stannar han bara halvåret innan han ansluter till Cooks expedition.

Under 1776 återvänder han till Kapstaden. Han skriver ”Resa till Goda hoppsudden, södra polkretsen och omkring jordklotet”.

Han tillbringar således ytterligare några år till sjöss, men har efter hemkomsten svårt att sköta sina akademiska göromål. Snabbhet och organisationsförmåga är inte hans främsta drag.

”Det är ledsamt att vara ämbetsman”, skriver han själv i ett brev. Han lyckas få sparken från sina akademiska värv och slutar sina dagar som läkare i fattigkvarteret Klara. Han avlider sjuttiotvå år gammal.

En ostindiefarare ankommer Göteborg…

Vindar har fört skeppet över Indiska oceanen till Afrikas kust och vidare till Cadiz i Spanien, för att slutligen runda Irland.

– Svenskt land i sikte!

Utkikens rop får hela besättningen på fötter. Förväntansfulla står de längs relingen och stirrar mot horisonten. Lotsen är på väg. Vid Älvsborg hälsas de med åtta hurrarop som besättningen återgäldar med fyra hurrarop.

Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Kapten och kargörer kan glädja sig åt att hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten gått utan större dramatik. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets historia. Penningmässigt.

Kapten Ekeberg lägger om någon minut sin guldrova i fickan. I loggboken skrivs till sist att skeppet dras upp i muddren…

Vid Gamla Varvet sätts det djupgående skeppet på grund i leran. Nu återstår att lasta om dyrgriparna till mindre båtar och kärror för att nå slutmålet vid Norra Hamngatan. Redan förmögna familjer kommer att göra sig många goda affärer.

På landgången går skeppets besättning ner till den väntande kajen medan några ur befälet står kvar och tänder en kritpipa. Alla är lyckliga över att åter vara i hamn. Göteborg.

På akterdäck står kapten Ekeberg. Han höjer sin hand som ett avsked till manskapet och hoppas att han slipper återvända för att förhindra krogslagsmål under deras hönsafest. Han vet av erfarenhet att det kan bli mycket drickande och firande de närmaste sju dagarna.

Garvade sjömän kysser marken och tackar Gud för välsignelsen att nu få penningar nog att reda sig i hemsocknen. Deras ostadiga gång avslöjar att de varit på sjön under mycket lång tid.

– S-c-h-v-e-r-i-g-e. Jaak er schvenschk, mumlar Philandor för sig själv. Kaptenen och skeppsprästen har gjort sitt bästa för att lära den här ”jonge” några fraser på svenska. Prästen har till och med sagt att pojken är relativt bildbar.

På kajen och omkring skeppet råder full sysselsättning och ett myller av folk trängs kring bönder med kärror, hästskjutsar och kringströvande utsvultna hundar. Alla vill ha sin del av upplevelsen då småbåtar lägger till vid ostindiefararen för att lasta om tunnor och lådor, fyllda med porslin, rullor av det finaste siden, kryddor och te och mycket, mycket annat. En sällsam doft sprider sig då kryddlådor förflyttas.

Solen står högt på himlen när skeppet tömts på tillräckligt mycket last att det lättat lyfter sig ur leran.

Philandor befinner sig fortfarande på däcket, helt betagen av allt han ser. De branta klipporna som stupar rakt ner mot vattnet, svärmen av människorna. Under huvuddukar skymtar han blonda hårslingor. Han har aldrig sett så ljusa och skimrande kvinnoansikten och vill plötsligt också han dra iväg för att fira tillsammans med skeppsgossarna.

Några ser ut att inte vara mycket äldre än Philandor, och han har sett skräcken i deras ögon. Skräck de hyser för otåligt befäl. Den som pryglat dem. Under slitna skjortor har han skymtat ärr på ryggar som efter prygelstraff. Nu är de äntligen fria att lämna skeppet, pryglen och hatet.

– Jonge! Han blir tvärt avbruten i sina tankar och uppmanas att ta sig bort till kaptenen som med ett grepp i ena skjortärmen leder honom till hemförarbåten, redo att forsla dem mot staden.

Och vem sitter inte där? Matrosen Nils är med!

Den långa sjöresans sista etapp går genom kanalen till Kompaniets hus. Här ska tusentals kinesiska varor auktioneras ut och byta ägare.

Klungor av anhöriga, beställare och Kompaniets många ägare tränger sig fram för att möta fraktarna som lägger till utanför den stora gula tegelbyggnaden. Framtida köpare har kommit från Belgien, Holland och England. Många stadsbor kommer förbi för att bara delta i festligheterna och insupa de exotiska dofterna.

Kapten Ekeberg, tar tag i Philandor för att inte förlora honom ur sikte. Han rör sig mot en kvinna och ler stort.

– Välkommen hem, käre make och son hälsar kvinnan som armbågat sig fram.

Kaptenen omfamnar henne lätt och skrattar vänligt.

– God dag, kära Hedvig. Nu är vi här. Alla tre.

Kvinnan trycker Nils mot sitt bröst. Han har vuxit sig längre än sin mor. Rörd betraktar hon sin sons förvandling till en ung man, vänder sig med behärskad förvåning till den lille pojken som kaptenen fortfarande håller i skjortärmen.

– Jasså, detta måste vara nykomlingen du skrev om, säger hon och drar en hand genom Philandors hår.

Han tycker inte om när håret förs bakåt och blottar öronen. Men vet för ögonblicket inte vad han ska tänka eller säga. Och förblir därför tyst. En svag, söt doft sveper förbi hans näsa när hon drar tillbaka sin hand.

Med ens blir han varse den lilla flickan vid hennes sida.

– God dag mitt kära barn! hälsar kaptenen och lyfter den lilla flickan högt. Ställer ner henne försiktigt och pekar på Philandor.

– Det här är din nye broder som ska följa med oss hem. Niet waar? skrockar han, samtidigt som han tar några raska steg över gatan för att artigt avrunda Kompaniets avskedsceremoni. Nils, modern och den lilla flickan står kvar och väntar. Philandor ställer sig bakom dem i väntan på ett tecken att förflytta sig.

Kaptenen återvänder och bjuder sin hustru armen och de vandrar skyndsamt vidare längs gatan. Philandor har aldrig sett kaptenen så sprudlande lycklig som vid anblicken av sin dotter. Hennes lilla kropp bär kläder som liknar de vuxnas. Fast mindre.

Nils gör en gest åt honom att följa de vuxna. De går tillsammans på fina stenar som ligger i prydliga rader utmed husväggarna. En gänglig svensk yngling och en kortvuxen pojke med rosa ärr på bruna örsnibbar. Hans svarta hår är samlat i en hårpiska, pannan är bred och de bruna ögonen är öppna och vänliga. Kroppen är trots sin ringa ålder redan stark.

Nils är lång och senig. Håret mörkt. Nästan svart. Hans blågrå ögon står i stark kontrast till det solbrända ansiktet. Han rör sig med ett mannamod som väcker stor respekt. Han har uppenbarligen blivit härdad till sjöss i tidig ålder. Detta är hans andra återkomst från Kinaresa… och han har inga särskilda privilegier ombord. Han är en av alla andra matroser.

Sällskapet viker av till vänster och stannar framför en gigantisk port på Tyggårdsgatan. Kaptenens slag med portklappen ekar högt i portgången och snart kommer en man och för upp porten. Innanför den mörka ingången öppnar sig innergården med vacker stenläggning och grönskande träd. De går upp längs trappan som leder till den tillfälliga bostaden.

Redan vid kvällsvarden avkräver kapten Ekebergs hustru hans planer angående Philandors liv. Men först skall det gamla tvättas bort med hjälp av borste, varmt vatten och såpa.

Hästskjuts genom landet! Från Göteborg till Altomta…

Gästgiveriet vid stadsgränsen mellan Göteborg-Kungälv fanns redan vid 1700-talet. Huset på bilden är från 1800-talet. Det 200 år gamla gästgiveriet i Agnesberg, Angered brann under en lördag i juli 2018 ner till grunden. 

Dags att ge sig av, förklarar fru Hedvig för barnen och jungfrun. Hur många dagsresor det handlar om vet ingen säkert. Bara att det nu står en hästskjuts utanför den stora porten, och väntar på att familjen Ekeberg med sin utökade barnaskara ska fara hem. Hem till Altomta gård i Uppland.

Första dagens resa är slut redan efter ett par mils färd och de stiger ner från vagnen efter en ranglig resa från Göteborg. Gästgiveriet vid stadsgränsen får ett besök. Med fru Hedvig i spetsen följer svansen av kaptenen, barnen och jungfrun, rakt in i nästa gästgiveri där både mat och sovplatser väntar.

Trots den mjuka sittdynan i vagnen, har resan frestat på deras kroppar. Vägarna är smala, grusiga, gropiga och tillåter bara två hjulspår. Vid möte måste vagnen väja undan och kränger så pass mycket att lilla Hedvig Charlotta ibland lyfts av för att kräkas. Precis som Philandor gjorde då han första gången kom ut på ett öppet stormigt hav. Man vänjer sig…

Vid första nattens härbärge tittar pojkögon storögt på rosiga tjänsteflickor som ilar ut och in mellan innergården och köket, halvt avklädda i augustivärmen.
Hästar, bönder, vagnar, skjutspojkar, hundar, grisar och resande blandas i en total förvirring. Den fräna lukten av hästspillning och svettiga seldon, av brännvin, damm och solvarmt trä tränger in i näsborrarna.

En liten främmande pojke somnar på madrassen, fylld av halm, omtumlad och utan ork att ens ta av sig de dammiga kläderna.
Skjutshållens avstånd från varandra är avpassade till vad en häst orkar dra under en dag, men ibland tycker fru Hedvig att de ska fortsätta resa utan uppehåll för natten.

Philandor vaknar till var gång sällskapet avstannar och kapten Ekeberg bullersamt argumenterar med kontrollerande vakter vid länsgränserna.
– Inrikespass, skriker uppstudsiga vakter.
När kapten Ekeberg nämner barnens namn sticker vakterna in sina huvud i den täckta vagnen och stirrar misstroget på den mörke pojken.
– Jag är kapten Ekeberg och har i gjort denna resa ett otal gånger och vet att betala väl vid varje skjutshåll. Vad saknas för att låta passera igenom detta land utan dessa evinnerliga dröjsmål? Vi har långt nog att resa! Raska på!
Resehandlingarna slängs ängsligt tillbaka av vaktposterna och Philandor slumrar åter in.

Lyckligtvis tillhör den blå kaleshen familjen och de slipper därmed lasta om tunga koffertar och packning. Kuskar och hästar avlöser däremot varandra genom landet. Ekipaget kräver inte bara dragare, gästgivare förväntas också tillhandahålla husrum med rena sängkläder, liksom mat och dryck. Vid kyliga nätter får någon piga stiga upp ur sin sömn och sätta fyr i husets kakelugn.

Ressällskapet hamnar en kväll rätt in i ett bröllopsfirande och gårdens alla gäster blandas samman. Det bjuds frikostigt på både vin och brännvin till rätter av lamm, höns, ägg och puddingar.

En kort natts sömn och det är åter dags att ta plats i vagnen. Utvilade hästar sätter fart så grus och sten sprätter upp på passagerarna. Dammet virvlar upp från torra vägar och varje liten ojämnhet fortplantar sig genom hjulen och upp genom deras kroppar. Ingen kan längre hålla räkning på hur många skjutshåll de har passerat.
De ännu ljusa nätterna förbryllar Philandor.

Efter veckor av vedermödor når resan äntligen sitt slut. Altomta.

”Stockholms Slott” – SOIC

 

En bedövande tystnad följer manskapets åtta hurrande och skeppets sexton saluterande skott på vägen mot ön Wampoe, närmare Kanton än så kommer de inte. Det är här vid Pärlflodens mynning som de lägger sig för att betala för angöringen och därefter ta sig de trettio sjömil till ankarplatsen Wampoe. Uppströms.

Oroad närmar sig Philandor gången utanför hytterna på översta däck. Han tycker sig höra en plågsam och rosslande hosta från en hytt vars dörr ideligen öppnas och stängs med snabba rörelser. Han urskiljer mumlanden från skeppsläkaren, prästen och kaptenen. En syrlig doft sipprar ut i passagen och Philandor förstår att den kommer från Gadds hytt. Kargören som friköpte en annan ung slav.

Ingen får vistas här utan tillstånd så det är bäst att Philandor ger sig av.

Solen steker manskapets nakna överkroppar mörkröda och i hettan finner de svårt att stilla sin törst efter friskt vatten. Trots att de är så nära land har de ännu inte hunnit fylla vattenkaren. Kaptenen har sedan de kommit till Kina utfärdat ransonering. Stämningen blir alltmer otålig.

– Men var är kaptenen?

Skeppsprästen låter skeppsklockan kalla till samling och kliver därefter upp på rorsdäck.

– Va, predikan nu, frågar sig en lång man med sönderrivna underarmar. De har mycket att göra och otåligheten ombord tillåter inga onödiga avbrott.

Prästens axlar faller mer än vanligt när han kungör att kargören Andreas Gadd gått hädan och uppmanar alla till gemensam bön.

Den olidliga värmen tvingar dem att omgående svepa liket i väntan på sista färden mot land. Kaptenen beger sig först mot stranden till begravningsön för att noggrant välja ut en lämplig gravplats. Valet blir en strandhylla inom synhåll för skeppets ankringsplats. Här vilar ett antal svenska sjömän. Kaptenen kan inte längre läsa namnen på de vindpinade träkorsen, men vet att de som avlidit ombord på kompaniets skepp vid Wampoe ligger jordade här. Vilken plats för dem som slutar sitt liv inne i Kanton har, känner han inte till.

När stunden är inne och Gadd lämnar skeppet, står besättningen uppradade på däck som en sista hälsning. Kapten Ekeberg följer brödraskapets ritual – att troget följa till sista vilan och övervaka gravsättningen. Skeppet skjuter salut med trettio skott för salig Gadd, och inte förrän sent på kvällen kommer kaptenen tillbaka till skeppet. Han ser förbi Philandor då han passerar på sin väg mot hytten.
Besättningen ombord är bekymrad. Gadds efterlämnade tillhörigheter skall auktioneras bort och gossen som kargören friköpte är av det slaget. En tillhörighet som ska auktioneras ut, men han försvinner bort i vimlet kring Kanton. Han är som uppslukad. Endast befäl har råd att köpa något av Gadds kvarlämnade föremål.

Nästa morgon ska den medförda lasten flyttas över till pråmar seglas och rors de sista sjömilen upp till platsen för faktorierna och invänta den last som kargörerna köper in och som ska fraktas samma väg tillbaka och packas långt ner i skeppets inre lastutrymme. Det ser ut att bli en lyckad tid för handel med kineserna och kargörer med assistenter har bråttom ut i småbåtarna Eschaloupen, Jollen och Båten som forslar dem fram och åter till den flacka stranden vid Kanton. Fyra till sex roddare går åt för varje båt som för kargörer, besättning eller gods iland.
Innan det svenska skeppet kan lasta ombord kinesiska varor väntas Hoppo komma ombord – den mäktige tullmandarinen som ska bedöma skeppets storlek och besluta om och hur mycket tull som ska betalas. Endast han kan ge tillståndet att föra ombord den mängd handelsvaror som kargörer och beställare tänkt sig.

Hoppo kommer furstligt i sällskap att med sina skrivkarlar. Samma procedur upprepas var gång ett handelsskepp anländer. Mätbetjänterna ser till att Hoppo från sin sampan och egen lejd kommer upp på skeppsdäcket. De har med sig eget bord som de ställer fram tillsammans med en bekväm stol. Bordet sveper de med sidenduk och stolen får en mjuk dyna. Mönstret – den eldsprutande draken – markerar Hoppos status. Drakens eldstunga ses på hans fotsida sidenrock, sidenduken och den sidenklädda sittdynan. Han gör sig ingen brådska. Med hjälp av långa linor mäter betjänterna skeppet – från för till akter, från sida till sida – och Hoppo inväntar deras resultat. Under tiden ägnar han inte den svenska besättningen en blick, men vet ändå exakt vad som ska hända. Så snart han har han nickat sitt godkännande, satt sin namnteckning på rätt dokument, bärs gåvor fram till honom. Mätningen är slutförd exakt i samma stund som timglaset rinner ut. Den högt ansedde mandarinen och de svenska handelsmännen dricker sig samman i en skål. Proceduren är avslutad och Hoppo kliver åter ner utmed sin egen trappa till den väntande sampanen. Tullavgiften är fastlagd.

Utmed lastkajen går vaktande mandariner redan vid solens uppgång. Handeln är redan i full gång när svenska kargörer och assistenter går iland med sina blankpolerade skor. Men längre än till faktorierna utanför stadens murar kommer de inte. Bara i sällsynta fall får någon av ynnest komma innanför skyddsvärnet. Handel är endast tillåten på strandremsan utanför stadsporten. Kineserna övervakar nogsamt utlänningarnas utrymme för handel och förråd – faktorierna.
En svensk flagga vajar i vinden utanför handelshuset mellan de spanska och brittiska faktorierna. Inne i faktoriet förbereds för lång tillvaro för det viktiga handelsutbytet mellan kineser och svenska kargörer. Tillsammans med överbefäl gör sig kargörer beredda att med sina assistenter flytta in i rummen som kompaniet upplåter åt dem. De kommer att stanna här länge.

Kinesiska tjänare bär på snabba fötter inredningen till förste superkargörens rum i faktoriet. Förutom säng med tillhörande grönt förhänge, tio stolar, ett skrivbord av bambu, ett runt bord också det av bambu, ett fyrkantigt träbord, ett runt spelbord, ett par ljusstakar och ljusfat av zink, tolv par tekoppar med lock, en tekanna, spatelkum och sockerfat och sist installeras en nattpotta. De övriga superkargörerna och kaptenen inreds på samma sätt med undantag av spelbord, färre stolar och tekoppar – de får åtta stolar och sex par koppar med fat. Till assistenternas rum bärs en säng med rött förhänge, ett bord och två stolar. Styrmännen får nöja sig med säng och förhänge likt assistenten, ett bord och fyra stolar.

Kring skeppet råder ett fasligt oväsen. Allt ska avtacklas och med hjälp av sampaner förs allt löst gods iland för genomgång. Här ska bankas, hyvlas och städas. I de enkla byggnaderna, Bängsalarna (Bankeshalls), ska all utrustning ses över och återställas. Master och rår tas ner för att låta timmermännen reparera skador, smeder ska göra nya beslag och se till att varje skeppsspik sitter på plats.
Underbefäl och jungmän avdelas för den otacksamma uppgiften att se till att medförd last bevakas och att inget förstörs eller plundras. Dygnet runt går de sina vakter. Brölande kreatur föses ombord upp på den smala lejdaren till lastrummen och blir till färskt köttförråd för kocken. Vinlagret fylls på.
Manskapet ser inte mycket av själva Riket. De kan bara ana Kina som ett gytter av hustak ovanför murkrönet. I bakgrunden hägrar blåa höga berg mot himlen. Stanken från stadens kloaker är olidlig.

Kargörerna ser till att deras tillvaro i faktorierna blir så bekväma som möjligt. Nu finns också möjlighet att knyta bekantskap med andra länders kompanier. Varje tillfälle till fest tas till vara. Här flödar gott mandarinvin!
Varje porslinspjäs, telåda, rulle av siden eller kryddlåda måste noga granskas av svenska ögon innan packning sker. Det är ingen tvekan om att varornas kvantitet och kvalitet kan manipuleras – mellan själva köpet och överlämnandet.

Klangen av silverpiastrar från Cadiz blandas med dammet från halminpackningen av ömtåligt porslin. Porslinskistor får till inget pris skadas utan hanteras med stor varsamhet. Unga starka män sliter som djur med att få kistorna ombord på pråmarna som ska föra lasten vidare ut mot skeppet.
I en annan del av faktoriet turas halvnakna män om att trampa teblad i stora kistor. Oförtrutet trampar de runt som vore de på tå! Ett hältramp kan straffas hårt! Den som svajar av trötthet hålls uppe av kamrater tills passet är slut… andra låter korgar fyllas av färdigtrampade teblad och bär fram dem för vägning. Inte en flaga får gå förlorad!
Kinesernas starka begränsning av utlänningars rörelsefrihet sker med visst undantag. Kapten Ekeberg har deras förtroende att röra sig fritt och ämbetsmännen i orangefärgade kläder bugar vördsamt åt ”old Ekeberg”.

Tidigt varje morgon, innan det blir för hett, tar han på sig de vita strumporna, de svarta skorna, sammetsrocken över linneskjortan och hatten. Sist fångar han upp den långa staven och med raska steg tar han sig fram på promenadvägar han känner sedan gammalt.
De flesta han passerar hälsar han på med en höjd handrörelse och i Kanton bjuds han ofta in på tehus. Det går inte att ta miste på hans belåtenhet över kinesernas välvillighet. Här har han alla möjligheter att göra förvärv till både vetenskapen och till sitt privata bruk. Inte minst med tanke på hustrun Hedvigs önskan om att han denna gång för hem en uppsättning blåvita porslinsföremål och några rullar siden.
Kaptenen har själv skissat förlagan till dekorationen som flinka fingrar överför till skålar och fat. Efter bränningen av glasyren packar han omsorgsfullt in lådorna med porslinet i sin rymliga hytt.
Köpmän hemma i Sverige har gjort stora beställningar på kinesiska artiklar. Kargörerna gör sitt yttersta för att göra alla beställare nöjda – och rika. Inte minst sig själva.
Under uppehåll i främmande hamnar gör kapten Ekeberg inte bara dagspromenader utan beger sig ofta på exkursioner i otillgängliga landskap som kräver invånarnas färdhjälp. Inget är honom främmande eller obekvämt.

Denne man föddes i juni 1716 som äldste son till frälsekamreren på Djursholm, Gustav Gustavsson Ekeberg. Redan som mycket ung gick han i apotekslära och blev provisor (apotekare) i Åbo och kom sedan att arbeta som skeppsläkare på skepp inom Ostindiska Kompaniet. Hans kärlek till havet förde honom vidare till skolning inom navigation och han blev så småningom styrman och kapten på flera av kompaniets ostindiefarare. Hemma väntar hustrun Hedvig. Hon har fött honom tre barn; Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.
Här i Kina visar kaptenen sin beundrar för den kinesiska lanthushållningen, folkets levnadsförhållanden, landets historia och inte minst om växter och djur. Inget undgår hans oförtröttliga observationsförmåga då han på skumpiga vägar, och i tropiskt klimat, välvilligt och engagerat också vägleder Linnés apostlar som har i uppgift att söka rara fynd på land och i hav. Sällan är dessa unga män vana sjöfarare, utan har i all hast inför resan vigts till skeppspräst eller medicinare utsetts till skeppets fältskär. Med, i många fall, risk för det egna livet insamlar dessa unga män exotiska växter och djur för arkiatern i Uppsala. Idogt insamlas och katalogiseras föremålen som förvaras levande, torkade eller i spritfyllda glasburkar.

Så länge dagsljuset tillåter sitter lärjungen i sin trånga hytt och skriver journaler och rapporter i hopp om att bli ihågkommen i vetenskapens anda.
I kaptenens hytt släcks dock ljuslyktan långt efter mörkrets inbrott. På skottens hyllor trängs en ansenlig mängd av naturalier tillsammans med andra kuriositeter. Han är också en samlare!

Philandor lämnar aldrig skeppet ensam. Endast i skeppsprästens sällskap vågar han närma sig landbacken. Som den yngste ombord – jonge – är han sysselsatt med att lära sig det nya språket, bli ett med matroserna och hålla sig ur vägen för underbefälet.
Alltid beredd att vara till kaptenens personliga tjänst vid minsta lilla vink. Den första kommer från en middag i Stora Kajutan. Kapten och kargörer har lämnat boendet i faktorierna för att ombord planera och påbörja hemfärden.Nu ska han göra sitt första ärende i kaptenens hytt och passerar ett blankt föremål som hänger på ena skottet. Den ser ut att glimra i olika färger när han går förbi. Han går förbi en gång till, fast åt andra hållet. Vet inte vad han skall tro, och rör sig fram och tillbaka. Jo, figuren han ser rör sig också. Hur kan det vara möjligt att det han bara sett då han stått lutad över ett vattenkar, kan hänga rakt upp och ned? Han tittar rätt i ögonen på den andra pojken. Grimaserar. Det gör den andra pojken också. Samtidigt.
Nu går han närmare, betraktar ansiktet och vidrör försiktigt sina öron. Ser att de ännu inte är läkta. Såren. De djupa såren i örsnibbarna. Ibland värker de ohyggligt. Särskilt om natten, då han försöker undvika att öronen trycks mot underlaget. Det mjuka byltet han brukar skjuta in under huvudet innan han somnar, hjälper inte mycket. Självaste kaptenen tvättar och ser om såren. Brukar säga något obegripligt, och klappa på hans axel. ’Vriendelijk’, uppfattar han. Ingen har någonsin rört honom så varsamt som kaptenen gör. Ingen har talat till honom så lugnt och stilla.
Hängkojen, på nedre däck, krokar han stolt upp inför varje natt. Där sover han bland matroser – tätt mellan balkar och skott. På slavskeppet tillbringade han alla nätter direkt på däcket. I bästa fall med lite ströhalm som underlag.

Han minns inte längre sitt första språk. Ibland dyker det upp små fragment, såsom mjuka armar som håller om honom. En mor som ger honom mat och värme. ”Saya sayangkan kau, Mohan, Mohan”, nynnar hon honom till sömns. Kanske är hans namn Mohan?
Nej, han vill inte minnas så mycket mer just nu och stryker sina våta kinder med ena skjortärmen. Försöker komma på vad det är han egentligen ska göra i kaptenens hytt.

Blicken tar fäste på det blanka mahognybordet. Jo, där ligger ju den vita pipan som han ska hämta åt kaptenen och det är just anledningen till första besöket i den enorma hytten. På bordets ena hörn står en märklig behållare som ser ut att vara fylld med den allra finaste sand. Likt den han för längesedan lät borra ner sina små fötter i, på en strand.
Ett lerkrus fyllt med starkt, doftande vätska står på andra hörnet av bordet som i övrigt är belamrat av pappersrullar och underliga metallföremål. Utmed ena skottet står en bred slaf med tjocka tygstycken kring sidorna.
Här finns sällsamma ting att titta på, men nu är det inte tid för sådan beundran, han måste snart tillbaka till det väntande sällskapet.

Efter att ha intagit en långdragen måltid reser sig kapten Ekeberg för att leda sitt sällskap runt bålen med arrak. Nu far ett och annat löshår på sned. För löst är det, det har Philandor sett när han råkat kika in i dessa mäns hytter. På en trästock hänger de vitpudrade huvudlockarna under stunder männen inte sitter tillsammans i aktersalongen, befinner sig på väderdäck eller gör affärer i utländska hamnar.
Kaptenen bär mycket sällan sin gulnade och opudrade peruk. Han har tjockt vitt hår, vänliga blå ögonen och väl utmejslade kinder och haka. Sjölivets hårda strapatser har endast ristat tunna spår i ansiktet. Kargörerna vid första bordet är en tacksam publik för hans skämtsamheter.
Under tjänst på däck håller kaptenen ett ständigt öga på guldrovan han bär i vänster hand. Nu ligger den i västens vänstra ficka.

Männen lutar sig bekvämt tillbaka och inväntar höjdpunkten då punschen serverats. Goda middagar i Stora Kajutan avslutas med drycken som gör männens kinder lite rödblommiga.
Kråset under deras hakor slokar alltmer och en och annan knapp frigörs i sammetsrockarna, kantade med guldsnören. På sidenklädd bänk ligger trekantiga hattar med gulddekor och fjädrar uppradade.
De bukstinna kargörerna lyssnar lojt på kaptenens rapport om vad sorts väder som kan väntas under de närmaste dagarna. Kanske inte så viktigt just som skeppet kommer att ligga kvar i Kanton i ännu några dagar. Men för all del …

Skeppet ligger imponerande ståtlig med sin nytjärade kropp, nyförgylld galjonsfigur och ett flaggspel som knattrar från renoverade master och segel. De svarta kanonerna inger respekt. Skeppet kan välja att visa upp en sida som örlogsskepp och så krävs. All handel är avklarad och nu inväntas ögonblicket då rätt väderförhållande infinner sig och återfärden mot Sverige kan påbörjas. Ännu kvarstår en tid i tropisk hetta och kargörer ombord struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket, medan kaptenen allt som oftast måste förhindra bråk bland törstiga män som skriker efter hårt ransonerat färskvatten.
Inte ens med en extra ranson brännvin nöjer sig manskapet. Segel spänns upp på däck för att skydda mot brännande sol. Kanonluckorna förmår inte låta luften gå i rörelse under däck.

– Jonge, hierheen! ropar kaptenen.

Philandor plockar raskt upp den vita pipan och bär den försiktigt till salongen.
Ur höger västficka tar kaptenen fram påsen av läder och snart fylls salongen av rökslingor och en doft som för alltid ska komma att förknippas med kapten Ekeberg. Hans tjocka vita hår är bakåtstruket och hopsamlat i nacken med ett svart band.

Philandors nye tuan – herre.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑