JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Batavia

Öfverliggande i Kanton

Kanton historik

Svenska Ostindiska Kompaniet (SOIC) har sitt huvudkontor i Göteborg. Under den andra oktrojen etableras även kontor i Stockholm. I Göteborg blir Ostindiska huset medelpunkten i kompaniets verksamhet från 1760-talet och framåt, med magasinslokaler, auktionshall och direktion.
Under verksamhetsperioden beviljas privilegium på fem s.k. oktrojer. Oktroj är den period som ett privilegium gäller. Kompaniets (SOIC) oktrojer varade mellan följande år:
Första oktrojen: 1731-1746 15 expeditioner varav 13 till Kina.
Andra oktrojen: 1746-1766 36 expeditioner till Kanton.
Tredje oktrojen: 1766-1786 Tehandel är mycket viktig är SOIC har så gott som monopol på handeln med te till Europa.
Fjärde oktrojen: 1786-1806 I stort sett alla resor är förlustbringande.
Femte oktrojen: 1806-1821 Handelsklimatet försämras och SOIC upplöses 1813. Oktrojen utnyttjades aldrig.

Under de sjuttiofyra aktiva åren utrustas totalt etthundratrettiosju expeditioner med trettiosju olika skepp. De flesta ostindiefararna är byggda på varv i Stockholm.

På varje resa medföljer några superkargörer för kompaniets räkning. På resan med ”Stockholms Slott” som förs av kapten Carl Gustav Ekeberg under 1765-67 är det hela sex superkargörer med två assistenter. Superkargören har i uppdrag för att försälja och köpa laster och ansvara för redovisningen. Eftersom superkargören är expeditionens ledare hedras han av kaptenen som en direktionens representant ombord på fartyget. Så när superkargören går ombord hälsas han med åtta skotts kanonsalut, vilket endast överträffas av den kinesiske mandarinen som hälsades med sexton skott!

Kargörerna är således expeditionernas egentliga makthavare och bedriver förhandlingar om köp och försäljning för kompaniets räkning – och inte minst för sin egen del.
På så sätt kan kargörer och övrig besättning göra privata affärer till betydande belopp. Tyvärr finns det ytterst få arkivhandlingar kvar från Svenska Ostindiska Kompaniets resor mellan Göteborg och Östasien. När resan är genomförd och förtjänsten fördelad bränns alla arkivhandlingar! Man antar att detta sker för att ingen utomstående ska se vilka enorma vinster som utdelas till de som investerat i resan och försäljningen. De goda ekonomiska resultaten är produkten av ett mycket nära samarbete mellan kapitalägarna och den politiska regimen. För landet Sverige blir ostindieresorna inte någon större affär, förutom att några nog så viktiga donationer kommer till.

Det råder däremot ingen brist på berättelser om hur livet var ombord på skeppen. Det skrevs brev, dagböcker, journal- och loggböcker från den första resan till och med den sista. Beroende på författarens befattning eller position inom skeppets heriarki är det ur olika perspektiv vi får veta något om resorna. Inte minst naturalhistoria!

Mellan 1760 och 1839 är staden Kanton, som ligger i södra Kina, den enda öppna hamnen för européer, kanske med tanke på att det är långt till huvudstaden, och att endast ett begränsat antal kinesiska köpmän, så kallade hong (säkerhetsköpmän), får förmedla handeln med utlänningar. Kanton är den stad där Svenska Ostindiska Kompaniet i likhet med alla andra europeiska handelsbolag gör affärer.

Staden genomskärs av flera kanaler och hundratals gator! Alla lika långa, raka och stenlagda. Staden har en egendomlig prägel genom den stora livligheten på floden. Pärlfloden är i staden drygt sexhundra meter bred och sju meter djup, och är vid denna tid alltid täckt med fartyg av alla slag – floden mittför Kanton liknar en flytande stad.

Svenska Ostindiska Kompaniets första resa till Kanton startar i Göteborg den 9 februari 1732 med fartyget ”Friedricus Rex Sueciae”. Skeppet återkommer till Göteborg den 27 augusti 1733 efter en del problem med holländarna i Batavia. Varulasten säljs på auktion och beräknas ha lämnat en utdelning på tjugofem procent på det insatta kapitalet.

De ostindiska fartygen avseglar vanligen från Göteborg i december eller januari för att man skulle kunna använda sig av passadvindarna på världshaven. Vinterseglingen förbi Skottland är dock inte särskilt angenäm och det händer ganska ofta att fartygen hade svårt att komma iväg på grund av köld, stormar och isproblem. De är ofta tungt lastade och ligger djupt i vattnet. En normal last på fyratusenfemhundra skeppspund motsvarar trehundratio läster – eller omkring sjuhundrasextiofem ton!

De svenska skeppen ligger kvar i Wampoa söder om Kanton i flera månader, medan superkargörernas affärer avslutas. Här ligger tyghuset, där skeppets utrustning stuvas in och en mängd reparationsarbeten utförs. Andra nationers kompanier har liknande byggnader, som kallas Banks Halls (eller ”bängsalar”). Uppe i Kanton, på ett särskilt område vid stranden utanför stadsmurarna, finns ett antal andra svenska byggnader – faktorier – för den omfattande affärsrörelsen.
I Kanton fanns en sammanslutning kallad Co-Hong. Den hade kejserligt monopol på handeln med européerna. De är ungefär tio till antalet. De är ansvariga för samtliga kontakter med superkargörerna på de svenska fartygen och de styrande i staden, men de arbetar inte på fältet, detta arbete utförs istället av compradörerna, det vill säga kommissionärer som tar kontakt med kompaniets superkargörer vid inköp och försäljning. För att kunna handla behöver parterna också en tolk. Han är troligtvis den viktigaste personen av dem alla.

Eftersom fartygen inte går in i Kantons hamn är faktorierna därför mycket betydelsefulla. De ligger på smala tomter mellan floden och Faktorigatan. Husen består av två våningar, varav den översta våningen ligger öppen under taket.
Superkargörerna och deras assistenter bor också i faktorierna, som vaktas av matroser. Det gäller att ha uppsikt över de inköpta varorna innan de lastas på sampaner och förs av compradoren och några matroser ut till skeppet.
Faktoriets lagerlokaler är således basen för superkargörernas verksamhet. Där samlas både inkommande och utgående varor. Bland det som inköps är thé, siden, taft, bomullstyg, silke, tutanego, gallingall – en krydda som påminner om ingefära, apoteksvaror, arrak och porslin. Varor som ska säljas i Göteborg till ett pris som vida överstiger inköpspriset. Förste superkargören kan uppträda som en slags gårdfarihandlare i kolossalformat, när han väl öppnar lagret i Kanton!

Kaptenen har visserligen ansvar för navigeringen av skeppet, men får vare sig anlöpa eller lämna någon hamn utan superkargörens skriftliga godkännande. Samma sak med lasten. Superkargören sköter kassan ombord och endast han hade tillgång till nyckeln till hytten där pengarna förvaras och alla utlägg måste godkännas av honom. Även kaptenen ombord är underställd superkargören.
För att göra affärerna ännu mer lönsamma placerar det svenska kompaniet fasta superkargörer vid kontoret i Kanton under början av 1760-talet. Detta gör att man kunde köpa vissa varor billigare när det inte var högsäsong, som till exempel thé och sälja dem dyrare när efterfrågan blev som störst. Dessa är så kallade ”öfverliggarna i Kanton” – och jag ska nämna några av dem.

Jean Abraham Grill (1736-1792) gör sin första resa till Kina 1755 på skeppet ”Sofia Albertina”. Han är tillbaka redan nästa vår och påbörjar en flera år lång bildningsresa utomlands i syfte att skaffa sig mer kunskap om affärsverksamhet. Han återvänder först hösten 1760 till Sverige för att omedelbart mönstra på som oavlönad assistent till de två superkargörernas på skeppet ”Friedrich Adolph”. För sin far och farbror, Abraham och Claes Grill är det viktigt att han kommer iväg. Resan slutar emellertid olyckligt – skeppet förliser 1761 i Kinesiska sjön. Efter haveriet beslutar sig Jean Abraham för att stanna i Kanton på obestämd tid.
Han får erbjudande att samarbeta med Michael Grubb, som är superkargör i kompaniets tjänst och som stannat kvar i Kanton under åtskilliga år för egna affärer.
Grubb engagerar Grill i sin verksamhet och ger honom också en del i vinsten. Jean Abraham deltar i hushållning och nyanskaffning till fartyg och faktoribyggnader.
Grubb och Grill delar sin tid mellan Kanton och Macao. Ibland verkar det som de två svenskarna handlar mest med portugiserna, men ganska ofta äger de också andelar av laster som säljs vidare till Java, Indien, Indokina, Filippinerna och Japan. Direktörer inom kompaniets lär också ha andelar i sådana bolag, men lämnar den fortsatta hanteringen till de två ombuden i Kanton.

I ett brev får vi lite insyn i livet – Jean Abraham skriver till vännen Samuel Schütz 1757:

”Varför jag inte vill resa på Ostindien: 
1) de indiska resorna är endast för lathundar, varibland jag väl warit att räknas, men vill söka att bättra mig
 2) där är litet eller inget att lära
 3) att sedan man därmed efter två à tre resor utan någon förtjänst inte komma till en superkargör … och säg mig huru en del av wåra lata och dumma herrar superkargörer, där är ej en enda som har satt sig ner under åren och upprättat något gott köpmanshus utan stryka allesammans kring gatorna som andra lättingar.”

Kanske är det inte så märkligt att han avslutar sitt brev med:
Detta brev beder jag dig att ej låta någon siäl se.”

Petter Johan Bladh föds 1746 i Vasa. Han är det andra barnet till storköpmannen Johan Bladh. I början av år 1764 börjar Bladh som biträde i faderns handelsrörelse.
På rekommendation av sin kusins make Michael Grubb (adlad af Grubbens), som suttit i ledningen för det svenska Ostindiska kompaniet, får Bladh under 1766 anställning i vad som då är det mest framgångsrika företaget i Sverige. Största delen av de värdefulla kinesiska varorna köps efter ankomsten till Göteborg, av utländska köpmän och beräkningar har gjorts att endast en åttondel blir kvar i Sverige.
Bladh blir däremot kvar i kompaniets tjänst i nästan tjugo år. Gynnsamma år för kompaniet. Genom en energisk arbetsinsats gör han en lysande karriär och blir själv förmögen. År 1766, vid samma tid som Bladh anställs, inleds en tredje oktrojperiod som visar sig bli den mest framgångsrika för kompaniet.

År 1776 utnämns Bladh till andre superkargör och beordras att stanna i Kina. Superkargören ansvarar för kompaniets hela affärsverksamhet, för allt från att knyta affärskontakter till att granska enskilda porslinskoppar och tilldelas dessutom ett specialuppdrag som innebär att reda ut konflikter vid den svenska handelsstationen och ordna upp de ärenden som kontorets tidigare chef lämnat oavslutade. Han utför dessa uppgifter på ett lovvärt sätt och blir därmed chef för kontoret.

Säsonger för svenska superkargörer i Kanton kan delas upp i två delar; Svenska fartyg som anlöper staden i början av sommaren tas emot av superkargörer redan finns på plats och de tar hand om affärerna, lastningen av fartygen och den kinesiska byråkratin. Då fartygen på hösten lämnade Kanton för att segla tillbaka till Sverige ska handelsstationen tömmas och de anställda som då stannar kvar måste flytta till Macao över vintern. Européernas vistelse i Kina är starkt kringskuren. Bladh trivs i Kina och stannar sju år, det enda han saknar och som han ber pappa hemma i Finland skicka, är lingonsylt och åkerbärssylt och finska skorpor.

William Chalmers växer upp i Göteborg och är son till en skotsk köpman William Chalmers. Han är också en av de svenska superkargörerna som blir kvarliggande under tio år i Kanton och Macao. Efter sin tid i Kanton återvänder Chalmers till Göteborg, som en förmögen man.
Brodern James blir något år senare även Williams efterträdare som kvarliggande superkargör för Svenska Ostindiska Kompaniet i Macao och Kanton, och stannar kvar till år 1805. Den sista kända skrivelse från James Chalmers i Kanton till Göteborg är daterad den 25 mars 1805 och hade Pehr Dubb som mottagare.
I brevet redogör James som Ordförande och mästare för frimurarelogen Elisabeth i Kanton, för Dubb som är provinsialmästare för Göta Provinsialloge under vilken kantonlogen lyder, för hur han handlat med logens egendomar och tillhörigheter. Arbetet i logen har då upphört och vi kan i brevet bland annat läsa följande om hur James skött dokument och andra handlingar:

”låtit gjöra en Campher Låda, hvaruti de under lås och nyckel ligga väl förvarande. Denna låda står alltid uti Compagniets eldfria penning hvalf, och således fullkomligt säkert”

När Olof Lindahl ger sig iväg på sin tredje resa den 7 mars 1779 ombord på skeppet ”Gustaf III”, och får i uppdrag av Svenska Ostindiska Kompaniet att stanna kvar som direktör vid det svenska faktoriet. Lindahl stannar i Kina sju år och tre månader.

Under tiden Olof Lindahl är i Kanton är också James Maule, Peter Johan Blaadh, E. von Stockinström och William Chalmers inhysta i det svenska faktoriet. Åren de tillbringar där 1777-1783 kallas inom kompaniet för ”de gyllene åren”. Det är teet som är den klart dominerande handelsvaran under dessa år. Teet som står för 83 % av den totala handeln!

Men kompaniets framgångssaga tar så sakteligen slut. Allt flera faktorier stänger i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Konkursen är ett faktum för Svenska Ostindiska Kompaniet 1809.
Anders Ljungstedt är den siste superkargören i kompaniet och han bestämmer sig för att stanna i Macau och inte återvända hem. Han blir privat affärsman och också den första svenska generalkonsuln i Macau, och efter handelsavtalet 1847 etableras även ett konsulat i Kanton och Shanghai. Han avlider år 1835, 76 år gammal och begravs på Macaos protestantiska kyrkogård. På gravstenen läser vi:

”Here lies the remains of Anders Ljungstedt, Knight of Wasa, Scholar and Philantropist. He was born in Linkoping March 23, 1759 and died at Macao November 10, 1835. Har ligger resten av Anders Ljungstedt, Wasariddare,Lard och Manniskovan.”

Alla tiders entreprenörer i Göteborg

Alla tiders entreprenörer i Göteborg

I Sverige planerades för många handelskompanier under 1600-talet, men inget blev särskilt lyckosamt. I början av 1700-talet var Sveriges ekonomi dålig, och många hoppades att handel med till exempel Ostindien skulle göra landet rikare. Men rädslan var att man inte skulle kunna försvara sina fartyg mot konkurrenter det vill säga de stora sjömakterna, England, Frankrike eller Nederländerna, som gärna attackerade svenska fartyg.

Tre män, Colin Campbell från Skottland, Niclas Sahlgren från Göteborg och Henrik König från Stockholm, grundade Svenska Ostindiska kompaniet år 1731. Och den 14 juni samma år, utfärdar den Svenska regeringen en oktroj, som gällde i femton år. En oktroj är ett berättigande att utöva ekonomisk verksamhet och totalt utfärdades tillstånd för fem oktrojer om vardera femton år. Bolaget får därmed ensamrätt att i femton år driva handel i Ostindien och på andra platser öster om Godahoppsudden. Skeppen måste, så långt det var möjligt, vara byggda samt utrustade i Sverige och segla under svensk flagg. Kompaniet får också rätt att möta våld med våld eftersom det fanns gott om sjörövare och lasten måste försvaras till varje pris. Skeppen bestyckas med kanoner.
Enligt regelverket måste varje expedition utgå från Göteborg samt återvända med sin last till Göteborgs hamn. Utöver detta var varorna de tog hem befriade från tull.

Tyvärr finns lite dokumenterat om verksamhetens ekonomi eftersom det rådde stort hemlighetsmakeri runt kompaniets aktivitet, det var till exempel inte ens tillåtet att namnge aktieägarna eller deras insatser. Efter varje resa och när allt var sålt på auktion – bränns kassaböckerna upp! Det mesta som säljs på auktion i Göteborg säljs vidare till hugade spekulanter ute i hela Europa. Den stora volymen av te är ett tydligt exempel på detta. Svenskarna är väl egentligen inte ett tedrickande folk vid den här tidpunkten. Däremot är England en god importör av denna vara.
Den allra första varulasten från Kina ger en vinst på 25 procent till alla investerare.

Även om verksamheten skyddas från insyn och detaljerade räkenskaper förstörs från gång till gång, visar beräkningar att den genomsnittliga avkastningen på satsat kapital är omkring 40 procent. Ett minst sagt lönsamt bolag! Intressenter kan teckna andelar i företaget till lägsta insatsen 500 daler, en summa som vid den tiden motsvarar två årslöner för en duglig hantverkare. En annan regel är att styrelsen i kompaniet ska bestå av minst tre personer, där Henrik König är en av dessa. Medlemmarna ska dessutom vara födda i Sverige, är man av utländsk härkomst, måste man åtminstone vara bosatt i Sverige och dessutom svära trohetsed till Svenska kronan.

En rapsodisk sammanfattning av kompaniets verksamhet ger vid handen att det första skeppet avseglar 1732 och det sista anlöper Göteborg 1806. Sammanlagt genomförs 132 expeditioner, de flesta till Kanton i Kina. Sverige exporterar järn, trä, verktyg och vapen som huvudsakligen säljs i den spanska hamnstaden Cadiz där man i stället köper silver. Från Kina importeras porslin, te, råsilke, siden, pärlemor, lackerade skrin och möbler. En stor del av importen återexporteras till andra europeiska länder. Det är inte förrän den fjärde och femte oktrojen som det går allt sämre och många expeditioner går med förlust.
År 1814 förklaras handeln med Ostindien fri för alla och därmed upplöses SOIC – Svenska Ostindiska Compagniet. En framgångssaga är över.

Det är framför allt de tre männen som grundar verksamheten som jag kort vill uppehålla mig vid. De tre har sannolikt viktiga egenskaper som entreprenörer bör ha, d v s att ha en idé som de tror starkt på, en stark vilja att genomföra den och förmågan att organisera verksamheten och skaffa fram kapital. Den svenska regeringen har länge mottsatt sig ett ostindiskt kompani. Man anser att Sverige ska vara självförsörjande, dels för att man anser att handeln skulle kunna leda till ”yppighet och överflöd”, något man vid denna tidpunkt inte vill uppmuntra.

Men vilka är då dessa tre män som blev dåtidens största entreprenörer?

Vi börjar med den tyskättade Henrik König som tar det första initiativet. Henrik föds i Stockholm den 11 mars 1686 och är son till Heinrich König som är en adlad svensk kommissarie i Hamburg och växelhandlare.
Henrik König spelar en avgörande roll i bildandet av den ostindiska handeln och blir kompaniets första direktör. Embryot till kompaniet närs i samband med att den österrikiske kejsaren Carl VI startar ett ostindiskt kompani som utgår från Ostende i Flandern under 1720, men det kompaniet möter så starkt motstånd att det efter diplomatiska påtryckningar från större sjöfartsnationer läggs ned redan efter sju år. Investerare söker sig till nya projekt och nu dyker ett annat namn upp – Colin Campbell – och genom honom kommer initiativet till ett svenskt ostindiskt kompani, vilket sker i samarbete med en annan svensk – Niclas Sahlgren. De möter också hårt motstånd från regeringen och först efter långa förhandlingar, som drivs av just köpmannen från Stockholm, sker en förändring. Han erhåller det första privilegiet och vi kan ana att både kapital och personal från Ostendekompaniet sannolikt är viktiga komponenter i den här affären. Regeringen inser uppenbarligen nu de stora fördelarna som handeln kan medföra till landets fördel och gör slutligen allt för att underlätta kompaniets grundande.

Den 14 juni 1731 beviljas så ”Henrik König & Compagnie att idka handel med alla platser öster om Godahoppsudden”, ett första privilegium som överräcks av självaste kungen. Nu kan Sverige ta upp kampen om konkurrensen med Holland, England och Portugal – vi är i yttersta behov av tillskott till kronans kassa. Kapital kan komma att investeras i järnbruk, sjukhus, och varvsindustri. Dessutom ökar inte minst våra kunskaper om skeppsbyggande, navigation och om den viktiga handeln på en marknad ute i Europa.

Previlegiumbrev

Resorna till Ostindien resulterar i lysande affärer. Varor som kommer hit kan snabbt omsättas via export till förmögna affärsmän ute i Europa. Kapitalet som skapas kan investeras i landets järnbruk, sjukhus, och varvsindustri. Dessutom ökar våra kunskaper om skeppsbyggande, navigation och inte minst handel på en stor marknad ute i Europa.

I de två första paragraferna i privilegiet till König anges följande;

Previlegietbrev

Göteborg – som blir porten mot öster – kan nu gå en blomstrande tid tillmötes! Ett smolk i bägaren är dock att brevet med de beviljade privilegierna översätts till franska och latin och distribueras till alla stormakterna. Deras reaktion är till en början som väntat – negativ – och de gör klart att det nya bolaget inte alls var välkommet!

Henrik König spelar en vikt roll i bildandet av kompaniet, men är inte direkt aktiv inom direktionen. Direktörer avlöser varandra inom kompaniets 82-åriga historia. Henrik König avlider den 25 september 1736 i Stockholm. Endast fem år efter bildandet av kompaniet!

Vi backar ett par år och befinner oss två år efter kompaniets grundande, alltså 1733.
Den första ostindiefararen, Fredericus Rex Sueciae, har just ankrat upp i Göteborg och vid Klippan lossas lasten av te, siden, porslin, kryddor och andra exotiska varor. Med på skeppet finns även några flaskor punsch – en dryck som nu med all säkerhet avnjuts på en bjudning hemma hos Niclas Sahlgren i Göteborg, den tredje av direktörerna som är med och grundlade kompaniet.

Niclas Sahlgren, föds i Göteborg den 18 mars 1701 och är kommerseråd och blir också den direktör inom kompaniet som kommer att göra de bästa affärerna. Förmodligen med anledning av sin kombination av privat järnexport och kompaniets resor. Han inhämtar som mycket ung kunskap om internationell handel och får på så sätt ett värdefullt kontaktnät vid studierna i Holland, England, Tyskland och Frankrike. I Holland lär han känna den unge Jonas Alströmer med vilken han förenar sina handelsintressen.

Niclas Sahlgren kom att lägga stora delar av sin förmögenhet på vetenskapliga och välgörande ändamål. Han är bekant med Linné och är dennes värd i Göteborg på Västgötaresan 1746. Stora donationer går till Vetenskapsakademien för främjande av jordbruk och lanthushållning samt grundade av Sahlgrenska sjukhuset.
Kompaniets ekonomiska resultat under Niclas Sahlgrens tid som direktör är minst sagt lysande. Från 1731 till räkenskapernas avslutande 1768 utdelas en vinst på drygt 1 900 procent, vilket jämnt fördelat över perioden ger en årlig avkastning på 50 procent.
För Sahlgrens del tillkommer också utdelning på de stora summor han satsar inom kompaniet. Det råder inget tvivel om att vinsterna från kompanihandeln utgör hans största inkomstkälla. Han betraktas av många som Sveriges rikaste man och efterlämnar en förmögenhet på mer än 4 milj dir smt.

Niclas Sahlgren äger två större fastigheter – en vid Norra Hamngatan och en vid Lilla Torget. Privat föredrar Niclas Sahlgren att leva tillbakadraget med sin familj i det påkostade residenset vid Norra Hamnen, på Kristinedal med dess lustgård eller på Gåsevadholm. Han avlider 1776 och huset vid Norra Hamngatan har han året före sin död sålt till dotterdottern Anna Margareta Alströmer.

Ännu en köpman är tidigt inblandad i bildandet av kompaniet – Colin Campbell som föds den 1 november 1686 i Edinburgh, är en svensk-skotsk affärsman. Han är son till en advokat. För övrigt vet vi inte så mycket om Colin Campbells tidigare levnadshistoria, han vistas ett flertal år i Ostindien och verkar som köpman. Vi vet att han satsar pengar i det ostindiska kompaniet som bildas i Ostende 1720. När det upplöses 1731 söker han förverkliga sina planer på annat håll och då finner han en samarbetspartner i Niclas Sahlgren och tillsammans utarbetar de en plan för ett ostindiskt handelskompani i Sverige. Campbell företräder vid den tidpunkten de utländska aktietecknarna, men det är här som Henrik König träder in som deras officielle representant.
Campbell naturaliseras så småningom som svensk adelsman. Bosätter sig i Stockholm och börjar i Königs firma, som kom att ha namnet König, Tham, Campbell & Co.

På kompaniets första resa med Fredericus Rex Sveciæ är Colin Campbell en av kompaniets mest drivande. Han följer själv med på resan som superkargör och kungens ministre plénipotentaire – ansvarig för affärer – hos kejsaren av Kina. Fartyget kapas emellertid av holländarna. På hemresan från Batavia dör många matroser. Icke desto mindre är expeditionens ekonomiska resultat ytterst bra. Därför utnämns Colin Campbell vid hemkomsten till kommerseråd.
Campbell är ledande person även under andra oktrojen som börjar 1746. År 1732 lämnar han Stockholm och bosätter sig i Göteborg och äger egendomen Sävenäs. I Göteborg intar han en aktad ställning och blir känd som donator, bland annat till stadens barnhus.
Anglikanska kyrkan i Sverige grundas 1747. Brittiska affärsmän får då lov av kung Fredrik I att fira gudstjänst på engelska enligt Anglikanska kyrkans liturgi och praktik samt att bygga egna kyrkor. Den första församlingen bildas genom donation av Colin Campbell. I dag finns det två församlingar i Sverige. En i Stockholm, S:t Peter & S:t Sigfrids och en i Göteborg, S:t Andrews.
Personligen drabbas han av den svåra sorgen att förlora alla sina barn. Under sina sista år är han sjuklig. Hans hustru vistas i England vid hans död den 9 maj 1757.

Vad vi kan se idag som ett stort monument över Ostindiska Kompaniets storhetsdagar är det Ostindiska Huset på Norra Hamngatan 12 i Göteborg.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑