JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Anna Caisa

Eget torp – Java

Maya lämnar torpet…

Pehr och Anna Caisa är båda märkta av kringflackande och slitsamt arbete för slotts- och godsägare i Uppland. Anna Caisa är åter i grossess – ett fjärde barn är på väg – hon är trettiosex år gammal. Hon är svag, men ser alltid till att Pehr och barnen får det bästa av den mat som ställs fram på bordet.

De beslutar sig för att låta flyttlasset gå ännu en gång, förhoppningsvis den sista.

Nordanvinden jagar fram, bister och kall, runt stugknuten. En koltrast visar vägen över skaren. Det är svårt ta sig fram på vägarna. Isarna är uppluckrade och sköra. Färden går längs krokiga vägar, över Mälaren och till stora ägor i Sörmland. Där finns gott om arbete och om Pehr har tur kan de få en liten bit mark, tillräckligt stor för en egen åkerlapp. Kanske ett torp?

De har knappt överlevt åren av förödande hungersnöd. Både torpare och bönder är ännu hårt drabbade. Ingen har kommit undan. All hö och säd är slut. Inte ett strå finns. Inte ett korn och inte en kålrot. Korna är slaktade och varje höna uppäten. Många driver omkring på bygden, utmärglade och sjuka. Många små kistor körs till kyrkogården.

I väntan på sommarvärmen inkvarteras de i husbondens ena drängstuga som står tom eftersom en av drängarna helt överraskande lämnat gården för att söka lyckan i huvudstaden. Gården kräver många händer.

Snön ligger kvar i skuggorna, trots att de är inne i juni och det är nästan lika mörkt mitt på dagen som på natten. Endast lite ljus kom från eldhärden i köket.

Varför är Gud så obarmhärtig och låter folk svälta?

Likväl kommer värmen till slut. Livet återvänder och lärkan jublar. Fälten plöjs och sås. Sättpotatisen kommer i jorden. Det börjar grönska. I en enkel bostad föds ännu ett liv, Jan Fredric. Jorden ger åter bönder sin bärgning och skörden lovar mer än i mannaminne. Husbonden böjer sitt huvud i tacksägelse och knäpper händerna i en bevekande bön om förskoning från fler hemsökelser.

Pehr ber med sitt läderband i händerna. Kliver upp mot en takstol och ur ett gömme tar han fram en bunt sedlar och visar Anna Caisa. Det största beloppet han någonsin ägt. Nu kan de äntligen börja bygga ett eget torp. Han vet redan var det ska ligga. Vid skogsdungen i utkanten av storbondens ägor.

– Allt är möjligt Anna Caisa. Lyckan når ibland även av de fattiga. En rik storbonde som bestämmer kan också vara människa. Han höll löftet om ett stycke jord till oss.

Han ser mot Anna Caisa som håller på att tvätta kläderna som de ska ha på sig under kommande vecka. Han tycker hon ser ut som en äldre böjd kvinna om man inte ser den släta huden och det ännu blonda håret. Med en stadig käpp slår hon smutsen ur kläderna mot en gammal trästock. Till sist hänger all tvätt på en lång stång där kvällssolen och vinden tar vid. Med yngsta flickan på höften går hon iväg för att mjölka deras enda ko. Sedan ska hon mocka bakom husbondens kor och fösa gödseln genom luckan i väggen.

Pehr står kvar och blickar ut mot en blå och tyst skymning. Som det oändliga hav han en gång sett från ett skepp. Han vet att bli torpare kräver i gengäld långa dagsverken. Under många, många år. Han går till marken där torpet ska byggas. Ett vattendrag slingrar förbi i skogen intill. Klart kallt vatten. Torpet kommer att omges av ängar och åkrar. Han stannar vid den höga björken som har vuxit sedan han sist stod här och funderade på all god värme den skulle skänka en dragig stuga.

Ett slitet läderband med amuletter ligger i hans händer då han tittar upp mot himlen. Likt en vit pelare står björken i hans eget kyrkorum.

Hela våren och sommaren erövrar Pehr den slytäckta marken med spett och hacka. Med en oxes hjälp släpas raka stockar av furu som han fogar sida mot sida och tätar med mossa. Anna Caisa och barnen är lyckliga och plockar torv till taket och Pehr hugger ur små gluggar till vindögon, och lämnar plats åt en dörröppning. Tillräcklig stor att komma igenom utan att släppa ut värme.

När sommaren närmar sitt slut flyttar han stolt in med hustrun och barnen Anna Gustava, Carl Gustaf och den lille Jan Fredric. Ett eget kök med kammare. I utrymmet bakom den öppna spisen i köket, kan barnen sova tätt intill den varma muren. Carl Gustav får lämna vaggan och ge plats åt Jan Fredric. Vaggan med en urkarvad blomma i ena kortändan.

På väggfast bänk och bord äter de förnöjt ur bleckfat och träskålar. Så långt borta från kinesiskt porslin de sett på Altomta.
Anna Caisa har fullt sjå med att fördela maten och håller järngrytan över elden lagom varm. Jan Fredric håller hon i famnen, för att antingen amma eller hålla honom tyst. Idag doppar Anna Caisa fläderblom i smeten till äggplättarna. Förra årets bär blir tunn sylt. Sedan skyndar hon sig att ta sig an husbondens byk. Framstupa ligger hon vid ån och sköljer kläder, samtidigt som hon låter barnen vaska av sig. Endast inför julhelgen bärs träkaret in i köket.

Pehr ser ut över sitt lilla hägn – det doftar särskilt gott denna kväll.

Anna Caisa

Fru Hedvig har varit mycket noggrann i sitt val av tjänstefolk till herrgården. Hon ville ha två ladugårdspigor, en köksa för matlagning åt folket, en jungfru som lagade mat åt familjen, trädgårdsmästare, stalldräng som också får agera kusk, ladugårdsdräng och så kammarjungfrun Anna Caisa. Anna Caisa är fru Hedvigs personliga kammarjungfru och ska lära sig att så småningom ta ansvar för allt som rörde huset – invändigt. Det händer ofta att fru Hedvig är på resa och då måste Anna Caisa ta ansvar för att allt är i sin ordning. Fru Hedvigs ordning. Fru Hedvig instruerar den unga Anna Caisa om hur hon vill sina kläder, personliga persedlar och all räkenskap som husfrun måste ta hand om. Maken är mycket sällan hemma. Han är på långresor. Resor som tar minst ett och ett halvt år. Från Göteborg till Kanton och hem igen. Som befäl på ostindiefarare. Det tar sin tid.

Av någon anledning har Anna Caisa inte blivit gift. Antingen har hon saknat friare eller inte fått den hon har velat ha. Hon måste försörja sig själv och detta är ett av de få tänkbara jobben i hemtrakten. Föräldrarna börjar bli gamla och kräver också hennes tillsyn. Så snart Anna Caisa hade konfirmerats skulle hon iväg och jobba. En plats hos familjen på herrgården är eftertraktat. Hennes mor är stolt över att dottern fått förfrågan av fru Hedvig. Anna Caisa vet mycket väl att det gäller att finnas, men inte synas. Så lyder den oskrivna regeln. Tjänstefolk ska synas så lite som möjligt. Anna Caisa har hört berättas att det på vissa, ännu större herrgårdar finns två skilda trappsystem mellan våningarna, den stora, breda trappan från huvudentrén och den smala spiraltrappan närmast köket. Den smala är tjänstefolkets trappa. På den här herrgården håller sig tjänstefolket undan så gott det går. Och har de ärende in måste de använda köksingången. Att gå in genom stora entrén är fullständigt otänkbart. Den är enbart till för herrskap. Arbetsdagarna är långa och tunga – Anna Caisa har ett litet rum i ena flygelbyggnaden. Hon blåser ut talgljuset först vid midnatt …

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑