JAVANEN

Om väggar kunde tala

Kategori: Familj (sida 1 av 4)

Strövtåg i Toscana – ett reseminne!

På flygplatsen möts vi av reseledare och via buss färdas vi in mot Roms centrum och resans första övernattning. Vi ska omgående hinna med en stadspromenad i Rom med början vid ”Spanska trappan”. Vi har kort om tid och biljetter till Metro införskaffas ”på orätt sätt”. Lurade blir vi av ett par ynglingar som snabbt säljer ett par begagnade och ogiltiga biljetter till två stressade turister! Vi skyndar förbi biljettkontroll och bordar första bästa vagn. Enligt guiden som möter oss och hör om vår gratisfärd säger att vi haft stor tur som undgått stadens stränga regler vad gäller ogiltig biljett. Det är dyrt att fuska … Hon skyndar vidare med det färggranna paraplyet i högsta hugg. Det gäller för oss besökare att hålla koll på henne!

Pienza

Nu är vi ombord på bussen och Mats Johansson hälsar oss välkomna. Vi ska komma att umgås i många dagar. Det är en tidig majdag och värmen stiger allteftersom dagarna går. Mats kan sin historia. Han bjuder på en gedigen kunskap. Dag efter dag. Plats efter plats.

Efter första dagens färd från Rom tar snart det skönt kuperade toskanska landskapet sin början. Vi anländer till Pienza, som ursprungligen är en bondby och födelseort för påven Pius II (1405-1464). Pienza är ett torg med en stad, inte en stad med ett torg – kanske det mest perfekta och harmoniska exemplet på en sammanhållen stadsmiljö från den tidiga renässansen. Det är inte konstigt att Franco Zefirelli använde torget som miljö för vissa scener i filmen Romeo och Julia. Egentligen var det väl bara ett sommarresidens för påven och hans följe som skulle byggas men det blev något mera. Piazza Pius II är nästan overklig både till format och utförande, som en teaterkuliss.

Men allt är på riktigt, byggt omkring 1460 i ett rasande tempo – det lär bara ha tagit tre år att bygga katedralen och palatsen.

San Gimigniano

Att promenera i San Gimignano, den lilla ”staden med de många tornen”, är att stiga direkt in i medeltiden. Palatsen pryds alla av mäktiga försvarstorn, minnen från ett oroligt tidevarv. Runt dem ligger det vackra toskanska landskapet med sina olivdungar och vinodlingar. Vi tar en paus i den starka värmen och ett svalt glas vitt vin sitter gott. Servitören skakar på huvudet då en av gästerna önskar is i sitt vinglas! Trötta fötter får vila … en stund.

Volterra – stadstur och lunch

På vägen mot Florens utforskar vi också Volterra och San Gimignano. Volterra är en av Toscanas absolut intressantaste städer med anor från etruskerna och romarna. Etruskerna utvecklar den första högkulturen på den Appeninska halvön och många städer byggs upp under deras storhetstid 800-100 f Kr. Likt ett örnnäste ovan molnen och tiden ligger Volterra och ruvar hemlighetsfullt på sina etruskiska anor. Volterra är på sin tid etruskernas mäktiga Velathri, en av tolv mäktiga städer i det etruskiska stadsförbundet.

Vi gör ett besök på det etruskiska museet, där det mesta kretsar kring askurnor, i form av miniatyrsarkofager med motiv hämtade från den klassiska mytologin – eller etruskernas föreställningar om livet efter detta. Volterra är även konstnärernas stad. I museet och överallt i staden ser vi föremål i alabaster, som är en av stadens specialiteter med etruskiska anor. Fantastisk upplevelse! Månkan inhandlar några tallrikar i blått.

Firenze – Florens

Den här regionen är genomsyrad av historia. Både landskapets och konstens skatter är väl mer koncentrerade här än någon annanstans i Toscana. Här finns konstnärliga skatterna i varje kyrka och varje palazzo. Ponte Vecchio, katedralen, Davidstatyn och Palazzo Vecchio är kända världen över. Här trängs mängder av turister. Alla tider på året.

Vårt första möte med staden är Piazza del Duomo där vi tar oss ner till Piazza Signoria och Mats drar iväg oss vidare ner mot Arno och bort till Ponte Vecchio. Här berättar han om gamla tider då det luktade illa här … man slängde t ex kadaver i floden. Vi skyndar vidare.

Lucca

Lucca ligger innesluten av imponerande murar och bastioner, som påminner om bl a den medeltida handelsrepublikens imponerande styrka. En gemensam stadspromenad i denna charmerande stad tar dig bl a till det torg som en gång var en romersk arena, Ilaria del Carettos vackra sarkofag och Guinigitornet. Idag är det hett ute och vi uppsöker minsta lilla fläck av skugga. Endast guiden Mats orkar stå en stund i solen …

Vinci – besök på museum

Sitter på en parkbänk och ser cyklister som strävar uppför de oändliga i backarna mot byn Vinci, som i sig är en hyllning till renässansens universalgeni Leonardo. Här gör vi ett intressant besök på museet. Det finns inte många andra skäl att åka hit än viljan att fördjupa sig i historien om Leonardo da Vinci. Ett ypperligt tillfälle. Här finns Leonardomuseum som mest handlar om Leonardo som uppfinnare och konstruktör. Leonardos födelseby Anchiano ligger 3 km från Vinci, och dit är det en behaglig promenad. Själv är jag upptagen av att bunta ihop sedlar. Någon fick en idé att vi ska köpa ett tack-vin till guiden. Jag får in många sedlar – räcker till riktigt fint Brunellovin!

Sienna

Få städer i världen kan väl göra anspråk på att i sin helhet betraktas som konstverk, Siena måste vara en av dem. Florens överträffar sannolikt i konstnärlig rikedom, men i Sienas fall är det framförallt den arkitektoniska helheten – i den medeltida innerstaden – som är slående. Det unik husen är uppförda i tegel som är slaget av den speciella rödbruna lera från trakten, som gjort att denna färgnyans kallas just Sienarött. Vi inleder promenaden vid det snäckformade torget Piazza del Campo, som helt domineras av rådhuset. Vi strövar längs ringlande gator förbi senmedeltida palats och patricierhus och beundrar även domkyrkan, som av många anses vara en av Italiens absolut vackraste. Vi betraktar alla dessa små kvartersflaggor som hänger utmed fasader. Det råder konkurrens mellan kvarteren, på största allvar.

På kvällen smiter vi från gruppen och äter fantastisk middag på La Taverna di San Giuseppe. Till vår förskräckelse upptäcker vi att våra Eurocard blivit kvar på hotellet, men med lite tur skramlar vi ihop tillräckligt många Euro … men när notan kommer inser vi att vi har ingen anledning att oroa oss!

Greve in Chianti – besök på vingården Terreno samt återresa till Rom – avskedslunch i Arezzo

Längs med den slingrande Chiantigianavägen mellan Florens och Siena i hjärtat av Toskana, straxt utanför den lilla byn Greve in Chianti, ligger vingården Terreno. Sedan 1988 äger och driver den svenska familjen Ruhne, gården. En familjemedlem visar oss runt på gården.

Gården Terreno består av 150 hektar böljande ek – och kastanjeskogar, olivlundar, vinfält och macchia. Man vet att det förekommit vin- och olivodling här redan på romartiden.

Huvudbyggnaden är till stora delar från 1500-talet. Egendomen är dock betydligt äldre. Romaren Lignanus gravsten, daterad till 46 e.Kr., har hittats vid ett av gårdens hus uppe i bergen. Huset, liksom ett av vinerna, heter Lignanello efter den gamle romaren.
Här på vingården Terreno arbetar sammanlagt femton personer av olika nationaliteter, en levande, spännande och mycket gemytlig gård.

Till Arezzo kommer vi slutligen för att se Piero della Francescas fantastiska målningar i kyrkan San Francesco. Men det finns anledning att besöka staden också av andra skäl, t ex för att utforska byarna längs Arnos dalgång, på Apenninernas sluttningar och söderut i den bördiga Val di Chiana. En trevlig lunch och tacktal av Hjördis. La professoressa di Stoccolma.

Vårt strövtåg i Toscana är till ända och vi återvänder till Rom för att påföljande dag ta flyget hem till Sverige och Göteborg. Dagar av oförglömliga upplevelser – både i vår resegrupp och på alla de platser vi besökt. Vår guide Mats Johansson var helt enastående. Tack! Och tack Månkan – Monica Lilja – för dagar i ditt sällskap – fyllda av glädje. Du finns för alltid i mitt minne…

Vår heliga Birgitta i Rom

Heliga Birgitta i sitt vita hustrudok.
Bild från altarsåpet i Skellefteå kyrka från 1400-talet.

Är på ett novemberbesök i Rom. Det rustas för jul och glittrande girlanger monteras högt över våra huvud. Under ett oväntat ösregn springer vi in i en port för att söka skydd. Det visar sig snart att vi står vid porten till en kyrka. Sankta Birgittas hus och kyrka! Vi tar oss försiktigt in och en högmässa är strax påbörjad. Blickarna dras till en fantastisk arkitektur. Santa Brigida tillhör församlingen San Lorenzo in Damaso i Rom.

Historien berättar att en av Birgittas vänner i Rom var Fancisca Papazura. Hon gav Birgitta rum i sitt hus vid Campo de Fiori. Under större delen av sina år i Rom bodde Birgitta i detta hus vid Piazza Farnese. Det var här hon dog den 23 juli 1373.
Huset skänktes efter hennes död till Vadstena kloster, som gjorde det till ett härbärge för svenska pilgrimer. Sedan 1931 disponeras huset, Casa di Brigida, åter av Birgittasystrarna som driver ett ekumeniskt gästhem här.

Efter mässan tar vi oss åter ut på Piazza Farnese och regnet tycks ha upphört. Det är läge för en värmande cappuccini…

I Dick Harrison publikation i Sv D den 26 augusti 2015 får vi följa den heliga Birgittas återfärd från Rom till Sverige och Vadstena:

”När Birgitta avled den 23 juli 1373 var sonen Birger och dottern Katarina närvarande i Rom. Dessa fick ansvar för att hennes kroppsliga kvarlevor erhöll en god begravning. Till en början, den 27 juli, förde man kroppen till kyrkan San Lorenzo in Panisperna, där den lades i en träkista som förseglades och sattes i en gammal romersk marmorsarkofag. Meningen var att Birgittas lik därefter skulle föras hem till klostret i Vadstena.

När kistan öppnades visade det sig – enligt ett vittnesmål i kanonisationsakterna – att allt det döda köttet på Birgitta hade försvunnit utan förruttnelse. Endast benen återstod efter miraklet, varför man inte behövde genomföra en skelettering, det vill säga koka liket i vatten med välluktande örter i syfte att skilja kött från ben. Vad som verkligen hade inträffat lär vi aldrig få veta, men ytterst få forskare tror i dag något annat än att det mirakulösa fyndet hade föregåtts av just skelettering.

Klarissystrarna i San Lorenzo in Panisperna fick behålla några reliker av skelettet, bland annat ett lårben och en ryggkota. Sedan respass ordnats inleddes färden mot hemlandet den 2 december 1373 under ledning av Birger och Katarina. I sällskapet fanns ett tjugotal människor.

Resan tog hela sju månader att genomföra. Orsaken till att det gick så långsamt var att det snarare rörde sig om en noggrant planerad procession än om en enkel vandring. Färden avbröts ständigt av uppehåll på orter där folkskaror, såväl lekmän som präster och munkar, önskade komma den ryktbara kvinnan nära.

Var processionen än anlände tog följets medlemmar tillfället i akt att berätta om Birgittas liv, läsa texter hon författat och fira mässor. Birgittas kvarlevor, vilka i egenskap av stöldbegärliga reliker måste noga bevakas under hela resan, låstes in i en järnbeslagen kista som ännu kan beskådas på klostermuseet i Vadstena.

Från Rom färdades följet tvärs över Apenninerna till Ancona, Rimini och Ravenna. I mars 1374 korsade följet Alperna och fortsatte genom Österrike, Mähren, Schlesien, Polen och Västpreussen. I maj var de framme i Danzig, varifrån färden gick vidare över havet.

Den första plats Sverige som skeppet med Birgittas kvarlevor lade till vid var Sikavarp på Ölands östkust, idag känt som Kapelludden. Hit anlände följet den 28 maj.

Därefter bars kistan tvärs över Öland och längs västkusten söderut till Kyrkhamn. Uppenbarligen gjorde följet en stor omväg istället för att fortsätta direkt till Söderköping. Det senare hade varit det självklara valet om man önskade ta sig fram fort, men syftet var snarare att täcka så stora delar av Linköpings biskopsdöme som möjligt. Alltså fick det ta tid.

Från Kyrkhamn for Birgittaföljet över Kalmarsund och fortsatte med båtar norrut längs den svenska östkusten. Förmodligen lade man till i hamnar om nätterna, bland annat i Kalmar, varvid kistan fördes in i närmaste kyrka för temporär förvaring.

Slutligen nåddes Stegeborg vid Slätbaken och staden Söderköping, där Birgittas kvarlevor troligen vilade en tid i Sankt Laurentii kyrka. Relikerna fördes därefter vidare genom Linköping och Skänninge till Vadstena, som nåddes den 4 juli 1374.”

I mitt minne hör jag hennes bön: Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den …

En oktoberdag i mitt liv

Landala Långgatan 19

Väckarklockan ringer halv åtta. Hinner värma vatten till mitt kaffe. Intages med några skorpor med smör på. Prick åtta står jag i tvättstugan. En maskin för vitt, en maskin för kulört. Tar åter hissen från källaren och har nu en timmas respit till nästa besök i tvättstugan. Eller ”brygghus” som jag ofta hörde som barn.

Minns doften av nytvättat. Har tidigare haft egen tvättmaskin. Idag är ”min tid” bokad i husets gemensamma tvättstuga – nere på källarplanet. Mellan klockan 8 och 12.

Under timman av väntan funderar jag över begreppet ”brygghus”. Skriver ner några rader i en facebookgrupp, med inriktning på stadens historia. Det kommer att handla om Landala och andra gamla kvarter där det fanns brygghus i källare eller i särskilt hus på gården. Mitt minne om hur tant Annie, som bodde kvar länge på Landala Långgatan, gick omkring i gummistövlar när det var hennes dag att koka tvätten i stort kar. Rörde runt med en stor trästav. Dörren till brygghuset stod öppen och det ångade ut på gården. Det doftade såpa. Tvätten hängdes över långa linor på innergården. Soptunnor stod intill. Min mamma hjälpte henne ibland.

Mamma tog själv alltid på sig bottiner när hon gick till tvättstugan i det moderna Guldheden. Kanske av gammal vana. De första åren vi bodde där var det stora tvättkaret eluppvärmt. Men samma procedur som i Landala. Sköljde i stort kar med iskallt vatten som hon spolade ur en slang.

Efter många år blev det tvättmaskiner. Vilken lyx! Jag har tillgång till bostadshusets två maskiner i källaren och inte en droppe vatten kräver bottiner eller stövlar. Torktumlare och torkrum underlättar en hel del. Minns än idag doften av nytvättade lakan och handdukar. Inget syntetiskt sköljmedel!

Plockar fram en bild från Landala Långgatan 19. Där är jag född. Yngst av tre syskon. Då fanns en pappa med. När vi flyttar till Guldheden är mamma ensamstående med oss barn.

Nu är det dags för mig att slänga in lakan och handdukar i torktumlaren. Andra plagg hängs upp på linor i torkrummet. På väggen vrids ett tidur för värmefläkten och ytterligare en timma läggs till tvättproceduren.

Eftermiddagen förbereds och ett möte i Haga väntar. Åker i god tid i mot Linnégatan. Hoppar på spårvagn 1 – den vita vagnen – och går av vid Prinsgatan. Genar över spårvägen och tittar in på Emmaus. Älskar denna butik som erbjuder retro, modern, gammalmodigt, antikt, böcker, porslin, pryttlar och kläder. Kläder i massor. Dagens fynd blev små kakelplattor. Motiven är bl a ostindiska skepp, väderkvarnar, ryttare. Associerar omgående till Svenska Ostindiska Kompaniet och ”Javanen”. Plattorna är förpackade som chokladpraliner i en ask!

Går vidare in i Haga. Passerar Mellangatan 9, uppfört år 1864 och som en gång inrymde ungkarlshotellet Labor. Ett hus som undkom rivningarna i Haga, idag renoverat och ombyggt till fina bostäder. Kommenterar förundrad, inför en kvinna som kommer ut porten – om sättningar som böjer träfasaden utan att spricka. Kvinnan väser dock: ”Jag är brevbärare här och skiter i hur huset ser ut!”

Antalet lunchgäster i Haga börjar avta och jag slår mig ner vid en uteservering. Hinner studera det intilliggande tegelhuset som förvaltas av Robert Dicksonska stiftelsen. Arbetarebostäder i kv Fänriken, ritade av arkitekt A W Edelsvärd och ståd inflyttningsklara i oktober 1860. Ett önskeboende.

Noterar några rader på baksidan av ett kvitto och hör en vänlig röst: ”Är du Maya?” Ett par timmars trevlig samvaro – med mycket prat och skratt – till kaffe och kärleksmums avslutas en eftermiddag som jag aldrig kommer att glömma. Mycket av mitt liv har passerat revy denna lördag i oktober 2018. Hoppas Nenne Jacobson Granath gör ett bra urval!

Det ska bli ett inslag i G-P.

Det gick rakt in i hjärtat…

Yngve Sundberg

Helt otroligt. Det är någon mening med att jag som göteborgare hoppar in i en grupp för Sollefteå, gör ett inlägg och får en respons långt över förväntan… men detta var nog det roligaste, trevligaste och mest överraskande!

Hej Maya!

Du känner inte mig, men jag kände ett behov att höra av mig.

Hör här:

För några veckor sedan var jag på en gruppresa till Frankrike. Vi var 24 st personer (till en början okända för varandra) som cyklade runt i Provence och besökte vingårdar och annat. Cykelturerna tog oss genom vinodlingar från by till by. Hade vi tur så fanns det pool vid hotellen vi stannade vid. Vid ett ställe samlades alla vid poolen för ett eftermiddagsdopp. Jag satte ned foten i vattnet och konstaterade högt att det var ”fan lika kallt som i Ångermanälven”. Sen dök jag i. En i cykelgänget ville veta mer om min kommentar om älven så jag berättade att farsan kom därifrån och jag själv bott och tillbringat delar av min barndom i Sollefteå. Det finns väl ingen som vet var Kläpp i Lökom är för något eller vart det ligger tänkte jag, men det visade sig att hennes pappa också var därifrån. Så jag berättade lite om min farfar och farmor som bodde i torpet en bit upp i backen från röda ladan. Hon ringde senare på kvällen upp sin mamma som kunde berätta att hon kom ihåg den gamla gumman som bodde där. – Hur stor är sannolikheten för att man ska träffa på någon som härstammar från Kläpp på en vinodling i Provence?

Vi beslöt att hålla kontakten ifall något nytt skulle dyka upp eftersom jag inte vet så mycket den här sidan av min släkt.

Idag messade hon mig din berättelse om Kläpp så jag skaffade mig ett Facebook-konto, som jag tidigare försökt att hålla mig ifrån, för att kunna läsa vidare vad du skriver. Hon heter förresten Siv Vestman och hennes pappa bodde på andra sidan landsvägen.

Fantastiska och målande skildringar och berättelser som jag helt fängslas av och lever mig in i. Jag känner inte till så mycket om Axel och Anna Sundberg som är min farfar och farmor. Jag vet ännu mindre om alla deras äldre barn – fastrar och farbröder. Axel har jag egentligen inte alls något minne av – kanske att han låg på kökssoffan och vilade. Själv var jag möjligtvis 4-5 år. Vet inte heller riktigt när han gick bort. Farmor träffade jag däremot fler gånger. Sista gången var när hon bodde på ålderdomshemmet. Hon gick bort kort därefter vill jag minnas. Dessförinnan kom hon vid några tillfällen till min faster och farbror som hade kollo vid Nipvallen i Sollefteå. Jag tillbringade många somrar där med dem. Iris och Arnold Magnusson. När pappa gick bort blev de som mina extra föräldrar. De hade ju inga egna barn. Jag har också träffat min faster Agnes vid några tillfällen. Hon bodde inte så långt därifrån. Även min kusin Bert Andersson, backhopparen, har jag träffat. Han var dock så pass mycket äldre än jag så det fanns inget incitament för att hålla kontakten. Han hade ju redan familj och barn som var några år yngre än jag. Själv var jag kanske 13 år vid det tillfället.

Vi bodde ett tag i Nyland där vi hyrde ett hus av en bror till pappa. Kommer inte riktigt ihåg hans namn men han var gift med en P (hon var visst inte så snäll mot min mamma).

Min bror föddes i det huset 1957 medans jag stod i spjälsängen och sög på tummen.

Det var ju tuffa tider där vid senare hälften av 50-talet.

Pappa var arbetslös långa perioder och vi hade det knapert.

Han fick dock till slut jobb hos Skånska Cementgjuteriet och fick bygga broar runt om i landet. Familjen flyttade med till varje brobygge.

1963 flyttade vi till Södertälje när motorvägsbron över kanalen skulle byggas. Pappa var Verkmästare på det bygget men han fick aldrig se bron bli klar då han omkom vid en olycka på arbetsplatsen.

Min pappa hette Yngve och han blev endast 32 år. Själv hade jag precis börjat 1:a klass och förstod egentligen inte riktigt vad som hade hänt. Mitt minne av honom börjar också blekna. Familjen blev kvar i Södertälje efter det.

Ja, det här blev kanske lite långt och mycket på en gång.

Min mamma har släktforskat på sin sida så där vet jag en hel del. Däremot finns alltför många blanka sidor om Sundbergs i Kläpp.

Men som jag förstår så är du och jag kusiner. Har alltid undrat hur många som finns kvar i släkten.

Hoppas du har orkat ta dig igenom allt detta. Vore roligt att få höra av dig. Hälsningar S

Är det inte ett mirakel… så säg. Så knöts då äntligen de trådar ihop som vi båda haft tilltorpet i Kläpp, Lökom. Våra föräldrar var syskon och det känns som att brevet jag skrev till mormor och som jag publicerade här för ett tag sedan nu äntligen har fått ett slags gensvar. Pusselbitar faller på plats i våra liv.

Sagan om ugglan…

Lilla Emma är mellan ett och två år. Hennes föräldrar berättar att hon varje morgon frågar efter ”Dutt” och ”Ugglan”. Ingen dag kan börja utan att hon gått genom proceduren med att försäkra sig om att grannen ”Dutt” bor kvar och att det sitter en ”uggla” på samme grannes tak! Att det är undertecknad som fixar hennes bad i badkar eller pool, startar gökuret i köket vid varje halv- och heltimma, för att roa henne – tillsammans med en tallrik med havrefras – kommenteras sällan.

Emmas mamma förstår inte vad som berättas när dottern kommer hem. Emma smyger mellan husens staket och vi får rapporter om ”när pappa är arg” och naturligtvis lämnar denna lilla varelse rapporter hemma i sitt om hur grannen har det.

Vi älskar Emma. Hon växer upp och besöken blir allt glesare. Hon tar studenten och snart är hon vuxen, kör egen bil och tittar inte längre in till oss…Men visst är det märkligt med den där ugglan. När Emma inte längre slänger sina blickar mot vårt tak och ugglan tar jag ner den.

Ugglan – eller rättare sagt duvhöken – har tjänat ut sin roll som duvskrämmare! Bakgrunden är att gamla duvslag är rivna i Hagen och svärmar av duvor söker sig till nytillkomna hus – vårt tak. Miljöförvaltningen rekommenderar avskjutning inom tomten för vårt hus, men det hjälper inte. Duvorna kommer inte när skytten sitter på plats! Grannar försöker själva avhjälpa duvattackerna medelst luftgevär… inte heller det ger något resultat.


Ugglan tas alltså ner. Men en sen eftermiddag kommer en ung man och ringer på vår dörr.
- Hmmm, jo, ursäkta, men kan ni vara snälla och sätta upp ugglan igen!
- Jaha, varför det då?
- Jo, ni förstår, våra barn kan inte sova om vi inte nattar dem med ugglans hjälp! Vi kör upp och ner här i backen med bilen för att se ugglan. Och nu är den borta! Varför? Barnen kan inte sova om de inte får se ugglan, så…

Kära nån, jag klättrar omgående upp på taket och monterar duvhöken. Tänk att den plastfiguren betydde så mycket för små barn.

Göteborgs-Posten 2019 Maya vandrar vidare på jakt efter nya historier

Maya Hedberg skriver på ett kafé i Haga i Göteborg. Bild: Nenne Jacobson Granath

Maya Hedberg har ett passionerat förhållande till sin hemstad, sin historia och det gamla Göteborg. När man lyfter blicken kan man lägga sitt eget livspussel menar Maya, som inspireras av bilder och promenader i staden.

Hon kan sin stad och har satt ner sina fötter i de flesta stadsdelar. De första åren tillbringade hon i Landala och har sedan bott på många adresser runt om i Göteborg; i Guldheden, Bergsjön, Linnéområdet, Hagen, Torslanda, Järnbrott och ute på Hönö.

Att vandra över den historiska gatstenen i kvarteren i Haga är en favoritsyssla för Maya Hedberg. Bild: Nenne Jacobson Granath

– Göteborg har den perfekta blandningen mellan storstad och småstad. Jag älskar att se Avenyn med sin puls, närheten till natur, kultur, museer, konserter, shopping och gastronomi – allt inom räckhåll. Kan tjôta med Poseidon i vintertomma vattenkaret…han ler inåtvänt, men ändå! Att sitta på balkongen längs det ombyggda stadsbiblioteket, att knô på bokmässan och kolla in kända och okända författare, åka spårvagn till någon av våra förorter och mötas av människor och myller, allt detta älskar jag!

Får fart på digitala trådar

För er som följer Facebook-gruppen Det gamla Göteborg är Maya ett välbekant namn. Att skapa en levande dialog är det som driver henne att skriva sina inlägg. I gruppen kallas hon för ”konversationsstartare” och är bra på att få fart i de digitala trådarna och skapa nya berättelser som kommer fram när man öppnar dörrarna till minnets kammare.

– Jag tycker att det är viktigt att man har en strategi för sin Facebook-grupp och att man uppmuntrar sina medlemmar att interagera, det skapar större intresse och trovärdighet.

Under yrkeskarriären fanns det inte lika mycket utrymme att skriva, i alla fall inte egna texter. Dagarna fylldes av familjeliv och lönearbetet med researcharbete, rapporter och möten. Det hann bli 40 år i sjukvårdens tjänst, bland annat som mentalskötare på Lillhagens sjukhus, men de flesta åren jobbade Maya inom det administrativa fältet.

När Mayas mamma gick bort 2013 tog det egna skrivandet fart.

– Man kan säga att jag begravde mig i mitt skrivande och sedan har det bara fortsatt. Jag skriver ofta lika många timmar som en vanlig arbetsdag varade förr.

Skrivarkursen på skånska slätten blev en kreativ vändpunkt i Mayas utveckling.

– Ja, det var där jag hittade min egen berättarröst. Min lärare, journalisten och författaren Anders Sundelin, har kommit att bli en stor förebild för mig.

Inspirerad av Frank

En annan inspirationskälla är radioprofilen Frank Gunnarsson, som gick runt på stan och tjôtade med folk. Intresset för historia får hon tacka sin lärare Ralph Scander för, han tog till en annorlunda metod för att fånga elevens intresse.

– Han kastade en krita på mig, det funkade för jag vaknade till och upptäckte att han hade mycket spännande att berätta. Utsikten från skolsalen på Kvarnberget väckte många drömmar och bilder. Man såg bort över hamnen och jag minns dofterna kring skolan som om det var i går, lukten av nymalet kaffe, pilsner, fotogen, choklad och tobak.

Bild och doftintryck är en viktig ingång i Mayas skrivande. Hon hämtar ofta inspiration från ett fotografi som väcker nyfikenhet att utforska mer.

– Faktarummet på Göteborgs stadsmuseum är en guldgruva, de har också ett trevligt berättarkafé. Jag läser mycket böcker, letar på internet och ringer runt för att hitta fakta. Sedan bygger jag vidare med egna ord och anekdoter.

Startar med kaffe och skorpor

Morgonrutinerna startar med kaffe och fyra skorpor med smör på. Därefter läser hon mejl och händelser i gruppen och åker sedan ut för att ”andas stadsluft”, som hon själv uttrycker det.

– Jag tar dagen som den kommer. Ofta leder en association till en annan och så är jag igång. Häromdagen när jag var i tvättstugan kom jag att tänka på barndomens brygghus. Doften av grön såpa och mina inre bilder av tant Annie i stora gummistövlar, tvättlinor och ångan från brygghuset satte igång mitt skrivande den dagen. Jag ger mig ut på stan i stort sett varje dag. Ibland kliver jag på vagnen och ser vart den bär iväg. Hoppar av när lusten faller på, går runt och spanar och så plötsligt uppenbarar sig ett spännande kvarter eller en detalj som jag vill veta mer om.

Inläggen är personliga och får många kommentarer. Intresset för historiska Facebook-grupper växer så det knakar. Det gamla Göteborg samlar närmare 42 000 medlemmar. SVT uppmärksammade nyligen fenomenet och spekulerade i varför intresset för att dela gamla bilder, minnen och berättelser har ökat och lett till att storstadsnostalgin växer som aldrig förr.

”Handlar om något djupt mänskligt”

Maya Hedberg har sin egen teori.

– Det är väl vi 40-talister som måste ha något att göra, skrattar hon. Egentligen tror jag att det handlar om något djupt mänskligt. Att känna sig delaktig och ingå i en gemenskap. Ha ett mål och en mening med sin tillvaro, känna att det man gör betyder något för en annan.

Onekligen väcker nostalgin många minnen till liv. Varje människa, varje hus och varje gata har en egen historia att berätta, för att citera Olle Adolphsons finstämda sångrad ”det flyter guld ur var fönsterram”.

– Det blir som ett korsord, man kan inte sluta. Man hittar nya vägar och nya pusselbitar. Vår stad har en oändlig brunn att ösa ur. 

Bor: lägenhet i Järnbrott. Familj: tre barn, Anna, Åsa och Johan och deras fem barn, exmaken Kurt.

Aktuell: konversationsstartare i Facebook-gruppen Det Gamla Göteborg och med den egna bloggen javanen.se

Nenne Jacobson Granath

namn@gp.se


Vad har min pappa och Denninghoffska huset ihop?

”Denninghoffska huset” Östra Hamngatan, Göteborg (Carlotta)

År 1899 är Göteborg Sveriges största exportstad med en befolkning på 130 000 invånare, som besöks av ett växande antal turister. Man efterlyser fler affärer. Bolander får med sig några andra prominenta göteborgare disponenten G. D Kennedy och grosshandlaren Christan Röhss. De bildar aktiebolag, får byggnadsnämnden med på noterna, anlitar arkitekten Louis Enders och entreprenören byggnadsfirman J Dähn för att realisera ”ett av de vackraste affärspalatsen i Skandinavien”. 

Emellertid räcker pengarna bara till halva, den östra delen, av projektet. Överglasningen kommer aldrig till stånd eftersom den västra delen, som är en förutsättning för att bära takvalvet, aldrig byggs. När Arkaden rivs 1972 är det många som ondgör sig och sörjer den pittoreska gatstumpen. Minst lika högt protesteras när man 1898 river för att uppföra den ursprungliga Arkaden. Då ligger på samma plats det vackra ”Denninghoffska huset”, som omfattar hörnet Östra Hamngatan/Drottninggatan och som bara blir 16 år gammalt! 

Wilhelm Denninghoff startar och gör sig en förmögenhet på järnmanufaktur. 1889 köper han Gunnebo slott i Mölndal och ger i bröllopsgåva till sin dotter friherrinnan Hilda Sparre. Huset i hörnet av Drottninggatan och Östra Hamngatan anses vara ett av Göteborgs vackraste, inte desto mindre klagar man 1903 över att västra delen av kvarteret står kvar och att arkadidén inte fullföljts. Det ursprungliga konsortiet har stora ekonomiska svårigheter och räddas 1909 från konkurs av grosshandlare J A Hertz. Inom tre år har han vänt förlusten till vinst. 

Genom släktforskning har jag funnit ännu en nära släktning. Keith, som är son till en dotter min pappa fått långt innan jag själv föddes. Jag är alltså Keiths moster och han skriver om foton som är tagna vid en firmafest där min pappa finns med… och även hans egen pappa.

Alltså maken till min äldre syster!

Keith skriver i ett mejl;

”Jag har tagit reda på en del om det företag där din pappa och min pappa arbetade tillsammans en gång i tiden. Företaget hette ”Wilhelm Denninghoff AB” och var en grossistfirma i järnvarubranschen. Verksamheten startade redan 1873 och blev mycket framgångsrik. Från och med år 1931 låg firman på Spannmålsgatan i dåvarande östra Nordstan. Detta var pappas arbetsplats så länge jag minns. Där var han lagerarbetare på en avdelning som kallades ”packsal – returavdelningen”. Din pappa arbetade på en avdelning som kallades ”magasinet-holmen”. Detta framgår av informationsblad över personalen på företaget daterat år 1951, som jag har en suddig kopia av. Med största säkerhet ägde personalfesten i fråga rum på Henriksbergs festvåning på Stigbergsliden någon gång i början av 1950-talet. År 1974 blev företaget blev en del av HDF-bolagen och verksamheten flyttade till Lackarebäcks industriområde i Mölndal och detta blev också pappas nya arbetsplats. Där arbetade han fram till 1983 då verksamheten flyttade till Halmstad, samma år som pappa fyllde 63 år.”

Visst är världen liten? Och Göteborg ännu mindre!

1+2= 3… en gammal räknebok från 1927 – Kläpp, Lökom

Mamma Astrid börjar skolan i Kläpp, Lökom – en by söder om Sollefteå, vid Ångermanälven… Den skolan köps för många år sedan av en familj från Norrtälje och de bestämmer sig – efter några år som sommarbostad – för att montera ned den och ta den med sig till Norrtälje! När skolan läggs ner och skåp tas bort hittas en liten bok. Min mammas räknebok från klass 2, från år 1927!! Mamma föddes 1919 och avlider 2013, 94 år gammal och hon ger mig boken som ett minne… även gamla skolfoto fick jag med! Hon brukar besöka skolan vid varje besök i hemtrakterna. Sätter sig på trappan och minns… Berättar att lärarna vid skolan heter magister Melander och fröken Stattin.

Astrids räknebok

Nils Holgerssons resa pryder omslaget och öppnar jag boken är den fylld av räkneövningar…

Boken är helt intakt!

Skolan, blir efter nedläggning, först privatbostad och som jag nämner ovan monteras huset ner – och timras upp igen i Sonö ovanför Norrtälje!!

Vem vill inte bo i detta fina hus…

Mamma faller ut ur bussen!

Det är en varm sommar.  Är med mamma i Sollefteå, Ångermanland. Där finns mormor och morfar på sin lilla gård vid älven. I Övergård bor moster. Ser fotografier på hennes linneskåp. Hennes barn, mina kusiner – men de finns inte hemma. Moster är sjuk, säger mamma. Barnen bor någon annan stans. Hör ordet ”barnhem”. Vi måste hjälpa henne, säger mamma. Moster är på Österåsens sanatorium. Hon har svårt att andas…

Ur Österåsens historia;

”Den gamla sanatoriebehandlingen bestod i en sträng och regelbunden regim med vila i horisontalläge, närande föda, promenader och massor av frisk luft. Det senare föranledde att fönstren i sjuksalarna skulle stå öppna dygnet runt, helst också året runt… Före detta patienter vittnar om hur vattnet frös i handkannorna och hur doktorerna måste ha vantar på händerna för att klara de iskalla dörrhandtagen vid ronderna.

Vaknar tidigt en morgon i mosters kök. Lyfter lite på rullgardinen. Därute marscherar soldater… På köksbordet ligger en present. En röd väska i galon. Till mig. Ska snart fylla år. 7 år.

Vi klär på oss och ger oss av till busstationen. Nu väntar en kort busstur till byn där mormor och morfar bor. Grusvägen upp mot dem är lång och det dammar grus i mina ögon från en bil som kommer emot oss. Den stannar och mamma växlar några ord med föraren.

– Jo, visst är morsan och farsan hemma.

Bilen kör vidare.

Vi tar oss vidare och snart är vi framme hos mormor och morfar. Kaffepannan är på och snart sitter vi kring köksbordet. Tycker de talar lite konstigt – och de tycker jag talar fort. Du talar så fort som ”geten skiter på näver”, säger mormor. Mamma skrattar.

Vi ska sova här. Morfar flyttar ut till ”boa” – och jag sover under fint täcke som mormor sytt – lapptäcke! Precis som alla mattor i huset är vävda av mormor har hon också sytt alla täcken. En del tygremsor känner jag igen. Mamma skickar tygremsor, nystade som bollar,  till mormor under många år.

En dag ska vi hälsa på ”barnhemmet”. Jag förstår inte vad det är. Bor inte alla barn hemma?

Moster har permission från sjukhemmet. Vi möts inne i Sollefteå och gemensamt ska vi ut på en busstur. Det är stekhett ombord på bussen. Galonklädda, hårda stolar bränner mot mina ben. Vi är bara ett fåtal på bussen som far omkring på slingriga grusvägar. Genom ändlöst skogslandskap.

Nu visar moster att det är dags att stiga av, men jag ser ingen antydan till busshållplats. Mamma reser sig upp från sätet. Bussdörrar öppnas och som i töcken ser jag mamma vackla framåt. Minns hennes rutiga kjol mot min kind. Den känns sträv när den sveper förbi. Mamma faller framstupa ner i ett virrvarr av buskar, nässlor och stenar. Är i det ögonblicket övertygad om att hon nu försvinner ifrån mig. Att hon dör.

Jag står kvar på översta trappsteget och hör vuxna ropa på hjälp. Mamma rör sig inte.

Rusande panik inom mig. Ropar ingenting. Om jag är tyst är jag ”snäll tös”. Därför skriker jag inte ut min rädsla.

Mamma kommer åter på fötter. Upp på den bruna grusvägen. Hennes vita blus med korta ärmar har blivit smutsig och hon rättar till sin klädsel.

Vi ser bussens dammiga bakdel försvinna. Moster säger att vi ska vänta där vi står. Att hon ensam ska gå mot det vita, låga huset. Barnhemmet. Hör jag inte barns skratt?

Mamma och jag står kvar. Min rädsla har inte lagt sig. Så nära att förlora min mamma.

Om hon skulle dö, har jag ingen kvar. Pappa finns inte längre hos oss. Nu är det bara mamma och jag.

Hon blir mormor och farmor. Och samma rädsla fanns alltid hos mig. Att hon ska lämna oss. Ibland säger hon att det vore bättre att inte leva. Då frågar jag om hon inte vill ha mig. Inget svar…

Jag måste vara en ”snäll tös” – så att hon vill ha mig.

Jag är ”snäll tös”. Länge. Hon blir 94 år. Under en kort stund tar jag paus från fyra dagars vakande på stora sjukhuset. När jag återvänder till hennes säng blir jag i ett ögonblick lika panikslagen som på bussen. Då hon trillar huvudstupa ner i diket. Samma känsla. Men nu reste hon sig aldrig igen.

Pang i lagårn… sommarbarn!

Befinner mig på bondgården i Sjöhult, Norra Vi. Byn ligger vid sjön Sommen, och jag åker med hundratals barn från Göteborgs centralstation. Vi har namnlappar på oss så de vuxna kan sortera oss till rätt familj vid ankomsten vid stationen i småländska Tranås. Sedan väntar någon timmas bussresa på dammig landsväg fram till gården. Bussföraren vet att jag ska till familjen Samuelsson och han stannar vid vägrenen. Strax intill mjölkbordet där lastbilen kommer var morgon och hämtar mjölkkannorna.

Jag vet precis vad som förväntas av mig även denna sommar. Hårt arbete. Min sommarmamma Sigrid är ofta ensam på gården då maken Albin mår dåligt och ligger på Linköpings lasarett. Han med ”svea i magen” som jag först som vuxen förstod var magsår… sveda i magen!

Han kommer hem ibland och jag följer honom som en kyckling följer sin hönsmamma… tätt i hälarna.

Apropå höns. En sommar ägnar jag åt att gräva ur hönshuset och kalkar dess väggar och tak. Jag når cementgolvet med spaden först efter 30-40 centimeter. Hyvar ut lager efter lager. Sedan är det till att ta fram pallen och kliva upp med burken, fylld av kalk. Osläckt kalk, och när jag tagit en mängd ur säcken, hällt på vatten så är den rätt ilsken att hantera, som lut ungefär. Först efter andra strykningen blir det vitt. När det är dags för taket måste jag ha solglasögon på mig eftersom det svider rejält om en droppe hamnar i ansiktet och inte minst i ögonen!

Sigrid kallar mig skämtsamt för ”sketmadam” denna sommar.

Med Albin går jag vid tillfälle ut i kohagen för att se efter den där dräktiga kon. Han vet att det är dags att ta in henne i lagårn då det är läge för kalvning. Vi hittar henne inte bland de andra djuren uppe vid hagen. Vi går mot inhägnaden av taggtråd som ser något nedtrampad ut. Blodspår leder oss långt in i skogen.

Kon har dragit sig undan för att kalva och det är uppenbart att hon tagit sig över taggtråden för att söka enskildhet.

Skogen är tät av granar och vi kliver över snåriga berg ner mot sjön. Under en jättegran ligger kon som just har kalvat. Hon blöder ymnigt från juvren. Albin fäster en grimma på kon och föser upp henne. Bär den kladdiga kalven mot gården och lagårn. Nu återstår ett samtal till veterinären som snabbt är på plats.

Kon får spiltan närmast lagårdsdörren som står på vid gavel. I solljuset dansar flugor samt spår av hö och halm. Det råder viss nervositet bland både människor och djur på gården. Spenars revor sys ihop och allt ser ut att gå väl. Men efter några dagar är det åter dags för ett besök av veterinären. Kon som nyss kalvat mår inte bra, hon ser ut att ha fått en infektion och det är risk att hon inte återhämtar sig. Man bestämmer sig för att avliva henne då hon sannolikt inte kommer att kunna producera mjölk, vare sig till kalven eller för framtiden.

När slaktbilen anländer ombeds jag att hålla en slags tång i ett rep. Tången kläms fast i nosen på kon. Desto mer jag drar, desto mer blir kon distraherad från smärta – eller är det rädsla?

Jag är bara 12-13 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag är sommarbarn och kommer från Göteborg. Men jag följer instruktionen som ges mig och jag tar spjärn med ena foten och drar på signal från en vuxen. En bred rygg vänds mot mig, men jag hinner notera en slags pistol och efter ett kraftigt, men ändå dovt ljud, faller kon till golvet. Hennes ben rycker några gången och jag hör en lång utandning. Snart fylls hinkar med blod från hennes hals och jag vacklar omtumlad bort mot kätten där den lilla kalven ligger.

När det är dags för kalven att få sitt första mål, stoppar Sigrid ner sin hand i en hink med mjölk. Tar tag om kalvens nos och låter tummen fungera som en spene. Kalven lär sig på så sätt att dricka mjölk och snart är hon på benen. Växer och blir stark. Nästa sommar är hon redo att ta sina första språng ut i hagen.

Kanske kommer jag då åter med tåg från Göteborg och får lära mig ett och annat nytt på gården…

« Äldre inlägg

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑