JAVANEN

Om väggar kunde tala

Kategori: Familj (sida 1 av 4)

Himlaporten – dopet av en hedning den 15 oktober 1769

Sommarens grönska är på väg att övergå i gult och brunt – och byvägarna är eländigt leriga efter allt regnande.

Gårdsfolket hjälps åt att skörda både säd och köksväxter. Trädgårdslandet bakom huset är visserligen fortfarande fyllt av kål, och i drivhusbänkarna har Philandor odlat allehanda grönsaker. 

En del äpplen hänger ännu kvar i sina träd. De är av en sort som kan plockas sent i oktober och ibland ända till jul. 

Tenstas kyrkklockor ringer till Gudstjänst.  ”Till dig kommer alla människor för att bekänna sina synder”, läser församlingen.  

Philandor vill komma i god tid till Thensta prästgård. Solen står så lågt över horisonten att jordkokorna kastar långa skuggor och luften är klar. Han har prövat vägen mellan Altomta och prästgården – och vidare till kyrkan. Gång på gång. Det öppna landskapet han följer från Altomta till kyrkan är vackrare än någonsin. Utsikten, när han just passerat , gör honom stundom andlös och kyrkan är snart inom synhåll. Väl inne i prästgården väntar föräldrar och faddrar och det är dags att dra en lång vit kåpa över honom. 

Han har sovit oroligt hela natten eftersom alla tänkbara frågor kring kristendomskunskap och trosbekännelse snurrar runt i huvudet. Läser högt för sig själv, ideligen.  Frukosten intar han under tystnad och fru Hedvig lägger sin hand på hans axel som för att lugna honom. Alla är på benen. Matsalen är redan dukad för att ta emot många gäster.                    

Herrskapet Ekeberg far snart iväg i den blå övertäckta vagnen – för att ta emot gäster och faddrar, som undan för undan kommer resande till prästgården. Själv går Philandor till fots.

Det är dagen D – som i dopdagen. Sedan ankomsten till Altomta herrgård, hösten 1767, har Philandor och systern Hedvig Charlotta tillbringat mycken tid med familjens informator, tillika socknens skolmästare och kyrkoherde. Omsider är han skickad att få ta emot detta sakrament. Ekebergs barn är döpta som nyfödda och undslipper därmed att bli rannsakade om kristendomskunskaperna..

I almanackan skrivs den 15 oktober 1769.   Om en stund ska Philandor högtidligen vandra genom Himlaporten och som electus – ”den utvalde” – bli upptagen i den kristna församlingen.  Nu skall han äntligen få tillträde till kyrkan som han hittills bara fått beskåda från utsidan. När han går ut kommer han inte längre vara en hedning. Enligt prästen föds alla barn som hedningar och är öppna rov för den onde. En osäker tillvaro alltså.

Klockan elva, vid tiden för högmässan, ska inträdet ske i kyrkan som ligger i förnäm avskildhet i den uppländska bygden. Precis som Altomta gård. Precis som Salsta slott, där en av hans faddrar bor, den drygt tjugoårige greven Per Brahe. Dopet är en avgörande händelse för hela familjen Ekeberg och alla sockenbor har kommit till kyrkan för att beskåda denna uppseendeväckande tilldragelse. 

Föregående söndag kungjordes dopet och prästen talade särskilt om sockengemenskapen som kommer att stärkas ytterligare, efter denna unika akt i deras kyrka. En storslagen tillställning som ska upptecknas och beskrivas i sockenstämmoprotokollet. För att visas upp för eftervärlden. 

Oktobervinden tar tag i Philandors vita kåpa – alban – och som om han har vingar bärs han fram under sin vandring från prästgårdens södra gärde, samtidigt som kyrkklockorna börjar ringa samman. En mörk ängel i vita kläder. 

Väl framme vid kyrkporten leder landshövdingens huspräst fram honom till vapenhuset, där blir han stående inför alla faddrar. 

Han har knappt någon saliv kvar att få ner i sin strupe och söker oroligt ögonkontakt med äldsta systern Anna Catharina, som långt om länge blinkar tröstande till honom. 

I vapenhuset välkomnas alla faddrar av socknens präster; kyrkoherden magister Martin Forsswall och komminister Olof Broman. Därefter går prästerna i bredd framåt i altargången medan Philandor och de fjorton faddrarna följs åt ända fram till koret. 

Prästerna vänder sig om, anvisar de kvinnliga faddrarna till sina platser i klockarebänken och de manliga faddrarna i främsta bänken på manfolkssidan, medan ”den utvalde” placeras på en stol framme i koret. Mässan förrättas som alla andra högtidsdagar. Philandors fingrar dras ofrivilligt till ena örsnibben, som liksom resten av kroppen, är het av ångest.  Församlingen sjunger psalmerna; 

”O Herre Gud av himmelrik! Giv oss nåd att prisa dig” 

samt

”Hela världen fröjdes Herran Tidigt och av hjärtans grund.”

Kyrkoherde Forsswall bestiger därefter predikstolen och talar med utgångspunkt från profeten Jesaja om ”Guds fördolda underliga råd, dem han går härliga igenom till vårt bästa”.  Han tillägger att denna söndags predikan är särskilt tillägnad Philandor och ger församlingen den historiska berättelsen; 

… en hedning ungefär 12 år gammal född i Landskapet Nias på Sumatra wäst Coust, hemförd till Sverige tillika med 2ne [andra] hed[niske] gåssar år 1767 på Swänska ostindiska compagniets skepp kallat Stockholms Slott af Capitaine Leutnanten kongl. Amiralitetet i Carlskrona och Capitain wid ostindiska compagniet Hr. Carl Gustav Ekeberg Ägare och boende på Altomta Rusthåll.

Tacksägelsen till fosterföräldrarna avslutas med att den utvalde gossen förmanas att vörda denna Guds nåd att frälsa honom från hedendom, vilket alltså har skett med hjälp av kapten Ekeberg och hans hustru Hedvig. De båda nickar instämmande till kyrkoherdens yttrande. Församlingen sjunger åter en psalm medan kyrkoherden skrider fram till koret och inleder förhöret om Philandors kunskaper i kristendom. 

Pojken vill inte längre kallas en hedning, så med stadig röst svarar han på alla de etthundraåttiotre frågorna som prästen ställer. Han möter fosterföräldrarnas stolta blickar och kan äntligen njuta av svalkan innanför de metertjocka kyrkväggarna. Den vita kåpan klibbar runt kroppen.

Prästen hänger på sig mässhaken och tecknar han åt Philandor att resa sig och upp och tillsammans med faddrarna gå fram till dopfunten. 

Den änglaklädde Philandor kliver upp på fotpallen och böjer sig över dopfunten av utsirad granit.  Prästen öser vatten över det svarta håret – i den treeniga Gudens namn – Fadern, Sonen och den Helige Anden. 

Rännilar av kallt vatten söker sig utmed ryggen när pojken reser sitt huvud. Hedningens tid är förbi och fram kliver den kristnade; 

Johan Pehr Gustav

Han föräras namn efter de förnämsta faddrarna – landshövdingen i Uppsala, riddaren och baronen Johan Funck, löjtnanten greve Pehr Brahe på Salsta och sin fosterfar, kapten Carl Gustav Ekeberg. Akten avslutas med att några gossar i koret tonar upp i en psalm på den nydöptes vägnar;

Nu love Herren all den hednaskara,

och prise Gud allt folk. Som månd´ vara:

Ty Herrans nåd och sanning vitt och brett

Är väldig över oss i evighet. Halleluja”!

Äntligen återgår de till sina bänkar. Den nyss namngivne Pehrs blick nuddar alla murala målningar på tak och väggar. Tittar de ner på just honom? Han hör inte längre kyrkoherdens tal eller församlingens psalmsång. 

Han har fastnat vid målningen av ynglingen som sitter högt uppe i ett träd. Under ynglingen står döden och sågar av trädet med orden; ”Du spred pengar och guld och tänkte inte på dödens stund”.

Vad mycket pengar har inte spridits i denna församling? tänker Pehr och låter blicken vandra vidare till det gyllene altarskåpet. Få barn i denna samling måtte väl veta så mycket om livets lidande som han? Men nu är han Pehr, och han har förts genom Triumfbågen – mot det heliga koret – och lämnat svar på kyrkoherdens alla frågor. Har han då inte förtjänat att få ta del av sakramentet som lovat honom att åter bli friköpt? 

Friköpt genom syndernas förlåtelse. Det som skall frälsa från döden och djävulen och ge evig salighet. Det lovade ju prästen. I gengäld lovade Pehr sin tro och gav sin bekännelse.  Hela kyrkans församling är idag vittne till hans inträde i deras gemenskap. Kommer han att duga nu?  

Och faddrarna. De fjorton faddrarna som ska ta hand om barnet utifall föräldrarna dör under uppfostringstiden. Vad tänker de på just i detta ögonblick? Smickrade över att ha blivit tillfrågade av kapten Ekeberg? Eller tänker de på den rikliga undfägnaden som väntar på Altomta? 

Där bjuds det på kalvstek, kalkon, glaserad skinka, aladåb, kronärtskockor, gröna bönor. Plättar och pannkakor med vispad grädde och goda pajer. Men Pehr känner ingen hunger. Vill bara andas ut, alldeles för sig själv. I rummet på andra våningen. Ännu kan han höra prästen tacka församlingsborna för att de inte ställt till oväsen vid anblicken av honom! Att de skött sig väl.

Ur sitt gömme tar han fram det lilla läderbandet med amuletterna.  Jag är ”friköpt” tänker han … för vilken gång i ordningen? Med lätta steg hade han vandrat från kyrkan – åter till Altomta gård. 

Pehrs trygga hem på jorden.

Två bröder och en kusin … i Vänersborg!

Här finns Calle, Torsten o Maya

Västtrafiks tåg mot Vänerborg avgår från Göteborg denna lördag kl 11.00 – prick! Under tiden jag väntar på kusin Torsten visar tågvärdinnan hur jag ska stämpla och hälsar även min kusin välkommen då han kommer.

Vi intar bekväma platser och nu väntar ca 45 minuters tågresa fram till byte i Öxnered. En buss tar oss sista vägen in till Vänersborg.

Vi ser honom på långt håll. Den röda kepsen är något av ett signum. Calle sitter utanför lunchrestaurangen och väntar på oss. Lite frusen då vår resa blivit något fördröjd p g a spårarbete.

Koppargrillen erbjuder dagens lunch och det smakar gott.

Lokalerna fylls på med hungriga gäster och snart är det fullsatt. Detta måste vara Calles alldeles ”eget kök” då han rör sig och talar som vore han hemma. Vi får höra roliga historier och gamla minnen väcks till liv så snart vi satt oss vid bordet. Det är inte tu tal om annat än att dessa två herrar är syskon. Den äldre tar kommandot över lillebror, som påminner om att han är till växten längre än storebror!

Vi talar mycket om det vi har gemensamt. Vår mormor och morfar. Jag frågar om Calles minne av våra mammors yngste bror Yngve. Han som så olyckligt omkom vid endast 31 års ålder. Han var endast fyra år äldre än sin systerson Calle och de lekte tillsammans vid besöken i Lökom.

– Heter huset eller gården något, frågar Calle.

– Ja, ”Sundbergs” säger de närboende, men det finns väl en fastighetsbeteckning typ Kläpp xx någonting…

Tänk vilka umbäranden för mormor Anna att hålla huset varmt, ungarna varma, skor till alla, skotta meterhög snö, se till att de kom till skolan… och morfar var borta under veckor. Långt borta med skogsavverkning. Yxa och såg. Bodde i koja under nätter för att så småningom, med hjälp av hästen Pontus, kunna dra timmerstockarna ner mot älven. Ångermanlandsälven.

Där kommer det kalla vattnet igen. Ångermanälvens kalla vatten. Och slumpens sekundsnabba ögonblick då vår kusin Sören i Södertälje befinner sig på resa i Frankrike och fäller en kommentar om en pools kalla vatten. Som i Ångermanälven, och en kvinnlig medresenär snappar upp hans kommentar. På några timmar har en del av livet hunnit ikapp kusinen.

Kusinen Sören Sundberg, skriver ett hjärtkramande meddelande till mig och frågar om sin pappa Yngve. Yngve som lekte med Calle. Dessa ögonblick som borrar sig fast i våra minnen, hjärtan. Torsten har skrivit ut ”Det gick rakt in i hjärtat” (ur Javanen) åt Calle.

Calle berättar att Yngve hade fixat en liten cykelverkstad i en litet trähus som en gång varit lekstuga. Han var uppenbarligen både händig och tekniskt begåvad. Och inte minst musikalisk. De hade mycket roligt ihop. Yngve hade kompisar som var duktiga på att gå på lina.

Yngve spände upp en lina mellan två björkar hemmavid och blev själv duktig på balansgången! Calle avstod. Däremot lär några grannpojkar ha samma intresse.

Av en tillfällighet kommer jag in på ett arkiv. Kanske är det någon vi känner igen – foton från Sundsvalls museum/Norrlandsbilden; Bildtexten till ett flertal foton är ”Reportagebilder av lindansaren Sture Källman, alias Max Morris, som gör ett avklädningsnummer på slak lina uppe på Multråberget i Sollefteå. 1950”

Jag väljer ut några bilder som känns relevanta för mig. Morbror Yngve finns med i allra högsta grad!

Max Morris/Sture Källman tränar Yngve
en kaka till …
Nu ska det ske en uppvisning, vid Multråberget
Sista förberedelserna
Voilà! Yngve assisterar. Publiken på plats

En helt ny värld öppnar sig i samband med lindansarna kring Lökom i Ångermanland.

Efter lunchen går vi till Calles bostad som ligger i samma kvarter. Lite svalkande dricka. Fotoböcker och pussel från 50-talet får jag i gåva. Bröderna provar två gamla militärmössor som ser ut att härstamma från slutet av 1800-talet. Vi talar om Calles konstutövande.

På golvet susar en medhjälpare omkring och efter avslutat städskift struttar den iväg till laddningsstationen i hallen. Calle berättar om sin tid i FN:s tjänst. Jag nämner artikeln från 2017 – om veteraner som samlats i Stockholm. Nu har Calles basker, medaljer m m överlämnats till museum.

Vi avslutar dagen och skyndar iväg mot anslutningsbussen och tåg mot Göteborg. På tåget samlar vi tankar kring bl a kvalitetssäkring, framför allt inom den offentliga sektorn. Torsten har under lång tid arbetat för och utbildat i ”kvalitetstänk” inom ledningen för kommunen. Något som vi båda har erfarenhet av. Ett utvecklingsarbete som alltid måste föras.

En trevlig dag med kusiner är till ända. Tack för lunch, böcker, pussel och rolig samvaro! Allt ska förmedlas till vår kusin Sören i Södertälje den äldste sonen till vår yngste morbror Yngve.

Strövtåg i Toscana – ett reseminne!

På flygplatsen möts vi av reseledare och via buss färdas vi in mot Roms centrum och resans första övernattning. Vi ska omgående hinna med en stadspromenad i Rom med början vid ”Spanska trappan”. Vi har kort om tid och biljetter till Metro införskaffas ”på orätt sätt”. Lurade blir vi av ett par ynglingar som snabbt säljer ett par begagnade och ogiltiga biljetter till två stressade turister! Vi skyndar förbi biljettkontroll och bordar första bästa vagn. Enligt guiden som möter oss och hör om vår gratisfärd säger att vi haft stor tur som undgått stadens stränga regler vad gäller ogiltig biljett. Det är dyrt att fuska …

Hon skyndar vidare med det färggranna paraplyet i högsta hugg. Det gäller för oss besökare att hålla koll på henne!

Pienza

Nu är vi ombord på bussen och Mats Johansson hälsar oss välkomna. Vi ska komma att umgås i många dagar. Det är en sen majdag och värmen stiger allteftersom dagarna går.

Mats kan sin historia. Han bjuder på en gedigen kunskap. Dag efter dag. Plats efter plats.

Efter första dagens färd från Rom tar snart det skönt kuperade toskanska landskapet sin början. Vi anländer till Pienza, som ursprungligen är en bondby och födelseort för påven Pius II (1405-1464). Pienza är ett torg med en stad, inte en stad med ett torg – kanske det mest perfekta och harmoniska exemplet på en sammanhållen stadsmiljö från den tidiga renässansen. Det är inte konstigt att Franco Zefirelli använde torget som miljö för vissa scener i filmen Romeo och Julia. Egentligen var det väl bara ett sommarresidens för påven och hans följe som skulle byggas men det blev något mera. Piazza Pius II är nästan overklig både till format och utförande, som en teaterkuliss.

Men allt är på riktigt, byggt omkring 1460 i ett rasande tempo – det lär bara ha tagit tre år att bygga katedralen och palatsen.

San Gimigniano

Att promenera i San Gimignano, den lilla ”staden med de många tornen”, är att stiga direkt in i medeltiden. Palatsen pryds alla av mäktiga försvarstorn, minnen från ett oroligt tidevarv. Runt dem ligger det vackra toskanska landskapet med sina olivdungar och vinodlingar. Vi tar en paus i den starka värmen och ett svalt glas vitt vin sitter gott. Servitören skakar på huvudet då en av gästerna önskar is i sitt vinglas! Trötta fötter får vila … en stund.

Volterra – stadstur och lunch

På vägen mot Florens utforskar vi också Volterra och San Gimignano. Volterra är en av Toscanas absolut intressantaste städer med anor från etruskerna och romarna. Etruskerna utvecklar den första högkulturen på den Appeninska halvön och många städer byggs upp under deras storhetstid 800-100 f Kr.

Likt ett örnnäste ovan molnen och tiden ligger Volterra och ruvar hemlighetsfullt på sina etruskiska anor. Volterra är på sin tid etruskernas mäktiga Velathri, en av tolv mäktiga städer i det etruskiska stadsförbundet.

Vi gör ett besök på det etruskiska museet, där det mesta kretsar kring askurnor, i form av miniatyrsarkofager med motiv hämtade från den klassiska mytologin – eller etruskernas föreställningar om livet efter detta. Volterra är även konstnärernas stad. I museet och överallt i staden ser vi föremål i alabaster, som är en av stadens specialiteter med etruskiska anor. Fantastisk upplevelse! På torget inhandlar Månkan några tallrikar i blått.

Firenze – Florens

Den här regionen är genomsyrad av historia. Både landskapets och konstens skatter är väl mer koncentrerade här än någon annanstans i Toscana. Här finns konstnärliga skatterna i varje kyrka och varje palazzo. Ponte Vecchio, katedralen, Davidstatyn och Palazzo Vecchio är kända världen över. Här trängs mängder av turister. Alla tider på året.

Vårt första möte med staden är Piazza del Duomo där vi tar oss ner till Piazza Signoria och Mats drar iväg oss vidare ner mot Arno och bort till Ponte Vecchio. Här berättar han om gamla tider då det luktade illa här … man slängde t ex kadaver i floden. Vi skyndar vidare.

Lucca

Lucca ligger innesluten av imponerande murar och bastioner, som påminner om bl a den medeltida handelsrepublikens imponerande styrka. En stadspromenad tar oss bl a till det torg som en gång var en romersk arena, Ilaria del Carettos vackra sarkofag och Guinigitornet. Solen kastar korta skuggor och vi uppsöker första bästa skydd för solen. Långt från torgets mitt och guiden Mats som är den ende som härdar ut.

Vinci – besök på museum

Sitter på en parkbänk och ser cyklister som strävar uppför de oändliga i backarna mot byn Vinci, som i sig är en hyllning till renässansens universalgeni Leonardo. Här gör vi ett intressant besök på museet. Det finns inte många andra skäl att åka hit än viljan att fördjupa sig i historien om Leonardo da Vinci. Här finns Leonardomuseum som mest handlar om Leonardo som uppfinnare och konstruktör. Leonardos födelseby Anchiano ligger 3 km från Vinci, och dit är det en behaglig promenad. Själv är jag upptagen av att bunta ihop sedlar. Någon fick en idé att vi ska köpa ett tack-vin till guiden. Jag får in många sedlar – räcker till riktigt fint Brunellovin!

Sienna

Få städer i världen kan väl göra anspråk på att i sin helhet betraktas som konstverk, Siena måste vara en av dem. Florens överträffar sannolikt i konstnärlig rikedom, men i Sienas fall är det framförallt den arkitektoniska helheten – i den medeltida innerstaden – som är slående. Det unik husen är uppförda i tegel som är slaget av den speciella rödbruna lera från trakten, som gjort att denna färgnyans kallas just Sienarött. Vi inleder promenaden vid det snäckformade torget Piazza del Campo, som helt domineras av rådhuset. Vi strövar längs ringlande gator förbi senmedeltida palats och patricierhus och beundrar även domkyrkan, som av många anses vara en av Italiens absolut vackraste. Vi betraktar alla dessa små kvartersflaggor som hänger utmed fasader. Det råder konkurrens mellan kvarteren, på största allvar.

På kvällen smiter vi från gruppen och äter fantastisk middag på La Taverna di San Giuseppe. Till vår förskräckelse upptäcker vi att våra Eurocard blivit kvar på hotellet, men med lite tur skramlar vi ihop tillräckligt många Euro … men när notan kommer inser vi att vi har ingen anledning att oroa oss!

Greve in Chianti – besök på vingården Terreno samt återresa till Rom – avskedslunch i Arezzo

Längs med den slingrande Chiantigianavägen mellan Florens och Siena i hjärtat av Toscana, strax utanför den lilla byn Greve in Chianti, ligger vingården Terreno. Sedan 1988 äger och driver den svenska familjen Ruhne, gården. En familjemedlem visar oss runt på gården.

Gården Terreno består av 150 hektar böljande ek – och kastanjeskogar, olivlundar, vinfält och macchia. Man vet att det förekommit vin- och olivodling här redan på romartiden.

Huvudbyggnaden är till stora delar från 1500-talet. Egendomen är dock betydligt äldre. Romaren Lignanus gravsten, daterad till 46 e.Kr., har hittats vid ett av gårdens hus uppe i bergen. Huset, liksom ett av vinerna, heter Lignanello efter den gamle romaren.
Här på vingården Terreno arbetar sammanlagt femton personer av olika nationaliteter, en levande, spännande och mycket gemytlig gård.

Till Arezzo kommer vi slutligen för att se Piero della Francescas fantastiska målningar i kyrkan San Francesco. Men det finns anledning att besöka staden också av andra skäl, t ex för att utforska byarna längs Arnos dalgång, på Apenninernas sluttningar och söderut i den bördiga Val di Chiana.

En sista gemensam lunch och ett tacktal hålles av Hjördis. La professoressa di Stoccolma.

Vårt strövtåg i Toscana är till ända och vi återvänder till Rom för att påföljande dag ta flyget hem till Sverige och Göteborg. Dagar av oförglömliga upplevelser – både i vår resegrupp och på alla de platser vi besökt. Vår guide Mats Johansson var helt enastående. Tack! Och tack Månkan – Monica Lilja – för dagar i ditt sällskap – fyllda av glädje. Du finns för alltid i mitt minne…

Vår heliga Birgitta i Rom

Heliga Birgitta i sitt vita hustrudok.
Bild från altarsåpet i Skellefteå kyrka från 1400-talet.

Är på ett novemberbesök i Rom. Det rustas för jul och glittrande girlanger monteras högt över våra huvud. Under ett oväntat ösregn springer vi in i en port för att söka skydd. Det visar sig snart att vi står vid porten till en kyrka. Sankta Birgittas hus och kyrka! Vi tar oss försiktigt in och en högmässa är strax påbörjad. Blickarna dras till en fantastisk arkitektur. Santa Brigida tillhör församlingen San Lorenzo in Damaso i Rom.

Historien berättar att en av Birgittas vänner i Rom var Fancisca Papazura. Hon gav Birgitta rum i sitt hus vid Campo de Fiori. Under större delen av sina år i Rom bodde Birgitta i detta hus vid Piazza Farnese. Det var här hon dog den 23 juli 1373.
Huset skänktes efter hennes död till Vadstena kloster, som gjorde det till ett härbärge för svenska pilgrimer. Sedan 1931 disponeras huset, Casa di Brigida, åter av Birgittasystrarna som driver ett ekumeniskt gästhem här.

Efter mässan tar vi oss åter ut på Piazza Farnese och regnet tycks ha upphört. Det är läge för en värmande cappuccini…

I Dick Harrison publikation i Sv D den 26 augusti 2015 får vi följa den heliga Birgittas återfärd från Rom till Sverige och Vadstena:

”När Birgitta avled den 23 juli 1373 var sonen Birger och dottern Katarina närvarande i Rom. Dessa fick ansvar för att hennes kroppsliga kvarlevor erhöll en god begravning. Till en början, den 27 juli, förde man kroppen till kyrkan San Lorenzo in Panisperna, där den lades i en träkista som förseglades och sattes i en gammal romersk marmorsarkofag. Meningen var att Birgittas lik därefter skulle föras hem till klostret i Vadstena.

När kistan öppnades visade det sig – enligt ett vittnesmål i kanonisationsakterna – att allt det döda köttet på Birgitta hade försvunnit utan förruttnelse. Endast benen återstod efter miraklet, varför man inte behövde genomföra en skelettering, det vill säga koka liket i vatten med välluktande örter i syfte att skilja kött från ben. Vad som verkligen hade inträffat lär vi aldrig få veta, men ytterst få forskare tror i dag något annat än att det mirakulösa fyndet hade föregåtts av just skelettering.

Klarissystrarna i San Lorenzo in Panisperna fick behålla några reliker av skelettet, bland annat ett lårben och en ryggkota. Sedan respass ordnats inleddes färden mot hemlandet den 2 december 1373 under ledning av Birger och Katarina. I sällskapet fanns ett tjugotal människor.

Resan tog hela sju månader att genomföra. Orsaken till att det gick så långsamt var att det snarare rörde sig om en noggrant planerad procession än om en enkel vandring. Färden avbröts ständigt av uppehåll på orter där folkskaror, såväl lekmän som präster och munkar, önskade komma den ryktbara kvinnan nära.

Var processionen än anlände tog följets medlemmar tillfället i akt att berätta om Birgittas liv, läsa texter hon författat och fira mässor. Birgittas kvarlevor, vilka i egenskap av stöldbegärliga reliker måste noga bevakas under hela resan, låstes in i en järnbeslagen kista som ännu kan beskådas på klostermuseet i Vadstena.

Från Rom färdades följet tvärs över Apenninerna till Ancona, Rimini och Ravenna. I mars 1374 korsade följet Alperna och fortsatte genom Österrike, Mähren, Schlesien, Polen och Västpreussen. I maj var de framme i Danzig, varifrån färden gick vidare över havet.

Den första plats Sverige som skeppet med Birgittas kvarlevor lade till vid var Sikavarp på Ölands östkust, idag känt som Kapelludden. Hit anlände följet den 28 maj.

Därefter bars kistan tvärs över Öland och längs västkusten söderut till Kyrkhamn. Uppenbarligen gjorde följet en stor omväg istället för att fortsätta direkt till Söderköping. Det senare hade varit det självklara valet om man önskade ta sig fram fort, men syftet var snarare att täcka så stora delar av Linköpings biskopsdöme som möjligt. Alltså fick det ta tid.

Från Kyrkhamn for Birgittaföljet över Kalmarsund och fortsatte med båtar norrut längs den svenska östkusten. Förmodligen lade man till i hamnar om nätterna, bland annat i Kalmar, varvid kistan fördes in i närmaste kyrka för temporär förvaring.

Slutligen nåddes Stegeborg vid Slätbaken och staden Söderköping, där Birgittas kvarlevor troligen vilade en tid i Sankt Laurentii kyrka. Relikerna fördes därefter vidare genom Linköping och Skänninge till Vadstena, som nåddes den 4 juli 1374.”

I mitt minne hör jag hennes bön: Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den …

En oktoberdag i mitt liv

Landala Långgatan 19

Väckarklockan ringer halv åtta. Hinner värma vatten till mitt kaffe. Intages med några skorpor med smör på. Prick åtta står jag i tvättstugan. En maskin för vitt, en maskin för kulört. Tar åter hissen från källaren och har nu en timmas respit till nästa besök i tvättstugan. Eller ”brygghus” som jag ofta hörde som barn.

Minns doften av nytvättat. Har tidigare haft egen tvättmaskin. Idag är ”min tid” bokad i husets gemensamma tvättstuga – nere på källarplanet. Mellan klockan 8 och 12.

Under timman av väntan funderar jag över begreppet ”brygghus”. Skriver ner några rader i en facebookgrupp, med inriktning på stadens historia. Det kommer att handla om Landala och andra gamla kvarter där det fanns brygghus i källare eller i särskilt hus på gården. Mitt minne om hur tant Annie, som bodde kvar länge på Landala Långgatan, gick omkring i gummistövlar när det var hennes dag att koka tvätten i stort kar. Rörde runt med en stor trästav. Dörren till brygghuset stod öppen och det ångade ut på gården. Det doftade såpa. Tvätten hängdes över långa linor på innergården. Soptunnor stod intill. Min mamma hjälpte henne ibland.

Mamma tog själv alltid på sig bottiner när hon gick till tvättstugan i det moderna Guldheden. Kanske av gammal vana. De första åren vi bodde där var det stora tvättkaret eluppvärmt. Men samma procedur som i Landala. Sköljde i stort kar med iskallt vatten som hon spolade ur en slang.

Efter många år blev det tvättmaskiner. Vilken lyx! Jag har tillgång till bostadshusets två maskiner i källaren och inte en droppe vatten kräver bottiner eller stövlar. Torktumlare och torkrum underlättar en hel del. Minns än idag doften av nytvättade lakan och handdukar. Inget syntetiskt sköljmedel!

Plockar fram en bild från Landala Långgatan 19. Där är jag född. Yngst av tre syskon. Då fanns en pappa med. När vi flyttar till Guldheden är mamma ensamstående med oss barn.

Nu är det dags för mig att slänga in lakan och handdukar i torktumlaren. Andra plagg hängs upp på linor i torkrummet. På väggen vrids ett tidur för värmefläkten och ytterligare en timma läggs till tvättproceduren.

Eftermiddagen förbereds och ett möte i Haga väntar. Åker i god tid i mot Linnégatan. Hoppar på spårvagn 1 – den vita vagnen – och går av vid Prinsgatan. Genar över spårvägen och tittar in på Emmaus. Älskar denna butik som erbjuder retro, modern, gammalmodigt, antikt, böcker, porslin, pryttlar och kläder. Kläder i massor. Dagens fynd blev små kakelplattor. Motiven är bl a ostindiska skepp, väderkvarnar, ryttare. Associerar omgående till Svenska Ostindiska Kompaniet och ”Javanen”. Plattorna är förpackade som chokladpraliner i en ask!

Går vidare in i Haga. Passerar Mellangatan 9, uppfört år 1864 och som en gång inrymde ungkarlshotellet Labor. Ett hus som undkom rivningarna i Haga, idag renoverat och ombyggt till fina bostäder. Kommenterar förundrad, inför en kvinna som kommer ut porten – om sättningar som böjer träfasaden utan att spricka. Kvinnan väser dock: ”Jag är brevbärare här och skiter i hur huset ser ut!”

Antalet lunchgäster i Haga börjar avta och jag slår mig ner vid en uteservering. Hinner studera det intilliggande tegelhuset som förvaltas av Robert Dicksonska stiftelsen. Arbetarebostäder i kv Fänriken, ritade av arkitekt A W Edelsvärd och ståd inflyttningsklara i oktober 1860. Ett önskeboende.

Noterar några rader på baksidan av ett kvitto och hör en vänlig röst: ”Är du Maya?” Ett par timmars trevlig samvaro – med mycket prat och skratt – till kaffe och kärleksmums avslutas en eftermiddag som jag aldrig kommer att glömma. Mycket av mitt liv har passerat revy denna lördag i oktober 2018. Hoppas Nenne Jacobson Granath gör ett bra urval!

Det ska bli ett inslag i G-P.

Det gick rakt in i hjärtat…

Yngve Sundberg

Helt otroligt. Det är någon mening med att jag som göteborgare hoppar in i en grupp för Sollefteå, gör ett inlägg och får en respons långt över förväntan… men detta var nog det roligaste, trevligaste och mest överraskande!

Hej Maya!

Du känner inte mig, men jag kände ett behov att höra av mig.

Hör här:

För några veckor sedan var jag på en gruppresa till Frankrike. Vi var 24 st personer (till en början okända för varandra) som cyklade runt i Provence och besökte vingårdar och annat. Cykelturerna tog oss genom vinodlingar från by till by. Hade vi tur så fanns det pool vid hotellen vi stannade vid. Vid ett ställe samlades alla vid poolen för ett eftermiddagsdopp. Jag satte ned foten i vattnet och konstaterade högt att det var ”fan lika kallt som i Ångermanälven”. Sen dök jag i. En i cykelgänget ville veta mer om min kommentar om älven så jag berättade att farsan kom därifrån och jag själv bott och tillbringat delar av min barndom i Sollefteå. Det finns väl ingen som vet var Kläpp i Lökom är för något eller vart det ligger tänkte jag, men det visade sig att hennes pappa också var därifrån. Så jag berättade lite om min farfar och farmor som bodde i torpet en bit upp i backen från röda ladan. Hon ringde senare på kvällen upp sin mamma som kunde berätta att hon kom ihåg den gamla gumman som bodde där. – Hur stor är sannolikheten för att man ska träffa på någon som härstammar från Kläpp på en vinodling i Provence?

Vi beslöt att hålla kontakten ifall något nytt skulle dyka upp eftersom jag inte vet så mycket den här sidan av min släkt.

Idag messade hon mig din berättelse om Kläpp så jag skaffade mig ett Facebook-konto, som jag tidigare försökt att hålla mig ifrån, för att kunna läsa vidare vad du skriver. Hon heter förresten Siv Vestman och hennes pappa bodde på andra sidan landsvägen.

Fantastiska och målande skildringar och berättelser som jag helt fängslas av och lever mig in i. Jag känner inte till så mycket om Axel och Anna Sundberg som är min farfar och farmor. Jag vet ännu mindre om alla deras äldre barn – fastrar och farbröder. Axel har jag egentligen inte alls något minne av – kanske att han låg på kökssoffan och vilade. Själv var jag möjligtvis 4-5 år. Vet inte heller riktigt när han gick bort. Farmor träffade jag däremot fler gånger. Sista gången var när hon bodde på ålderdomshemmet. Hon gick bort kort därefter vill jag minnas. Dessförinnan kom hon vid några tillfällen till min faster och farbror som hade kollo vid Nipvallen i Sollefteå. Jag tillbringade många somrar där med dem. Iris och Arnold Magnusson. När pappa gick bort blev de som mina extra föräldrar. De hade ju inga egna barn. Jag har också träffat min faster Agnes vid några tillfällen. Hon bodde inte så långt därifrån. Även min kusin Bert Andersson, backhopparen, har jag träffat. Han var dock så pass mycket äldre än jag så det fanns inget incitament för att hålla kontakten. Han hade ju redan familj och barn som var några år yngre än jag. Själv var jag kanske 13 år vid det tillfället.

Vi bodde ett tag i Nyland där vi hyrde ett hus av en bror till pappa. Kommer inte riktigt ihåg hans namn men han var gift med en P (hon var visst inte så snäll mot min mamma).

Min bror föddes i det huset 1957 medans jag stod i spjälsängen och sög på tummen.

Det var ju tuffa tider där vid senare hälften av 50-talet.

Pappa var arbetslös långa perioder och vi hade det knapert.

Han fick dock till slut jobb hos Skånska Cementgjuteriet och fick bygga broar runt om i landet. Familjen flyttade med till varje brobygge.

1963 flyttade vi till Södertälje när motorvägsbron över kanalen skulle byggas. Pappa var Verkmästare på det bygget men han fick aldrig se bron bli klar då han omkom vid en olycka på arbetsplatsen.

Min pappa hette Yngve och han blev endast 32 år. Själv hade jag precis börjat 1:a klass och förstod egentligen inte riktigt vad som hade hänt. Mitt minne av honom börjar också blekna. Familjen blev kvar i Södertälje efter det.

Ja, det här blev kanske lite långt och mycket på en gång.

Min mamma har släktforskat på sin sida så där vet jag en hel del. Däremot finns alltför många blanka sidor om Sundbergs i Kläpp.

Men som jag förstår så är du och jag kusiner. Har alltid undrat hur många som finns kvar i släkten.

Hoppas du har orkat ta dig igenom allt detta. Vore roligt att få höra av dig. Hälsningar S

Är det inte ett mirakel… så säg. Så knöts då äntligen de trådar ihop som vi båda haft till torpet i Kläpp, Lökom. Våra föräldrar var syskon och det känns som att brevet jag skrev till mormor, och som jag publicerade här för ett tag sedan, nu äntligen har fått ett slags gensvar. Pusselbitar faller på plats i våra liv.

Sagan om ugglan…

Lilla Emma är mellan ett och två år. Hennes föräldrar berättar att hon varje morgon frågar efter ”Dutt” och ”Ugglan”. Ingen dag kan börja utan att hon gått genom proceduren med att försäkra sig om att grannen ”Dutt” bor kvar och att det sitter en ”uggla” på samme grannes tak! Att det är undertecknad som fixar hennes bad i badkar eller pool, startar gökuret i köket vid varje halv- och heltimma, för att roa henne – tillsammans med en tallrik med havrefras – kommenteras sällan.

Emmas mamma förstår inte vad som berättas när dottern kommer hem. Emma smyger mellan husens staket och vi får rapporter om ”när pappa är arg” och naturligtvis lämnar denna lilla varelse rapporter hemma i sitt om hur grannen har det.

Vi älskar Emma. Hon växer upp och besöken blir allt glesare. Hon tar studenten och snart är hon vuxen, kör egen bil och tittar inte längre in till oss…Men visst är det märkligt med den där ugglan. När Emma inte längre slänger sina blickar mot vårt tak och ugglan tar jag ner den.

Ugglan – eller rättare sagt duvhöken – har tjänat ut sin roll som duvskrämmare! Bakgrunden är att gamla duvslag är rivna i Hagen och svärmar av duvor söker sig till nytillkomna hus – vårt tak. Miljöförvaltningen rekommenderar avskjutning inom tomten för vårt hus, men det hjälper inte. Duvorna kommer inte när skytten sitter på plats! Grannar försöker själva avhjälpa duvattackerna medelst luftgevär… inte heller det ger något resultat.


Ugglan tas alltså ner. Men en sen eftermiddag kommer en ung man och ringer på vår dörr.
- Hmmm, jo, ursäkta, men kan ni vara snälla och sätta upp ugglan igen!
- Jaha, varför det då?
- Jo, ni förstår, våra barn kan inte sova om vi inte nattar dem med ugglans hjälp! Vi kör upp och ner här i backen med bilen för att se ugglan. Och nu är den borta! Varför? Barnen kan inte sova om de inte får se ugglan, så…

Kära nån, jag klättrar omgående upp på taket och monterar duvhöken. Tänk att den plastfiguren betydde så mycket för små barn.

Göteborgs-Posten 2019 Maya vandrar vidare på jakt efter nya historier

Maya Hedberg skriver på ett kafé i Haga i Göteborg. Bild: Nenne Jacobson Granath

Maya Hedberg har ett passionerat förhållande till sin hemstad, sin historia och det gamla Göteborg. När man lyfter blicken kan man lägga sitt eget livspussel menar Maya, som inspireras av bilder och promenader i staden.

Hon kan sin stad och har satt ner sina fötter i de flesta stadsdelar. De första åren tillbringade hon i Landala och har sedan bott på många adresser runt om i Göteborg; i Guldheden, Bergsjön, Linnéområdet, Hagen, Torslanda, Järnbrott och ute på Hönö.

Att vandra över den historiska gatstenen i kvarteren i Haga är en favoritsyssla för Maya Hedberg. Bild: Nenne Jacobson Granath

– Göteborg har den perfekta blandningen mellan storstad och småstad. Jag älskar att se Avenyn med sin puls, närheten till natur, kultur, museer, konserter, shopping och gastronomi – allt inom räckhåll. Kan tjôta med Poseidon i vintertomma vattenkaret…han ler inåtvänt, men ändå! Att sitta på balkongen längs det ombyggda stadsbiblioteket, att knô på bokmässan och kolla in kända och okända författare, åka spårvagn till någon av våra förorter och mötas av människor och myller, allt detta älskar jag!

Får fart på digitala trådar

För er som följer Facebook-gruppen Det gamla Göteborg är Maya ett välbekant namn. Att skapa en levande dialog är det som driver henne att skriva sina inlägg. I gruppen kallas hon för ”konversationsstartare” och är bra på att få fart i de digitala trådarna och skapa nya berättelser som kommer fram när man öppnar dörrarna till minnets kammare.

– Jag tycker att det är viktigt att man har en strategi för sin Facebook-grupp och att man uppmuntrar sina medlemmar att interagera, det skapar större intresse och trovärdighet.

Under yrkeskarriären fanns det inte lika mycket utrymme att skriva, i alla fall inte egna texter. Dagarna fylldes av familjeliv och lönearbetet med researcharbete, rapporter och möten. Det hann bli 40 år i sjukvårdens tjänst, bland annat som mentalskötare på Lillhagens sjukhus, men de flesta åren jobbade Maya inom det administrativa fältet.

När Mayas mamma gick bort 2013 tog det egna skrivandet fart.

– Man kan säga att jag begravde mig i mitt skrivande och sedan har det bara fortsatt. Jag skriver ofta lika många timmar som en vanlig arbetsdag varade förr.

Skrivarkursen på skånska slätten blev en kreativ vändpunkt i Mayas utveckling.

– Ja, det var där jag hittade min egen berättarröst. Min lärare, journalisten och författaren Anders Sundelin, har kommit att bli en stor förebild för mig.

Inspirerad av Frank

En annan inspirationskälla är radioprofilen Frank Gunnarsson, som gick runt på stan och tjôtade med folk. Intresset för historia får hon tacka sin lärare Ralph Scander för, han tog till en annorlunda metod för att fånga elevens intresse.

– Han kastade en krita på mig, det funkade för jag vaknade till och upptäckte att han hade mycket spännande att berätta. Utsikten från skolsalen på Kvarnberget väckte många drömmar och bilder. Man såg bort över hamnen och jag minns dofterna kring skolan som om det var i går, lukten av nymalet kaffe, pilsner, fotogen, choklad och tobak.

Bild och doftintryck är en viktig ingång i Mayas skrivande. Hon hämtar ofta inspiration från ett fotografi som väcker nyfikenhet att utforska mer.

– Faktarummet på Göteborgs stadsmuseum är en guldgruva, de har också ett trevligt berättarkafé. Jag läser mycket böcker, letar på internet och ringer runt för att hitta fakta. Sedan bygger jag vidare med egna ord och anekdoter.

Startar med kaffe och skorpor

Morgonrutinerna startar med kaffe och fyra skorpor med smör på. Därefter läser hon mejl och händelser i gruppen och åker sedan ut för att ”andas stadsluft”, som hon själv uttrycker det.

– Jag tar dagen som den kommer. Ofta leder en association till en annan och så är jag igång. Häromdagen när jag var i tvättstugan kom jag att tänka på barndomens brygghus. Doften av grön såpa och mina inre bilder av tant Annie i stora gummistövlar, tvättlinor och ångan från brygghuset satte igång mitt skrivande den dagen. Jag ger mig ut på stan i stort sett varje dag. Ibland kliver jag på vagnen och ser vart den bär iväg. Hoppar av när lusten faller på, går runt och spanar och så plötsligt uppenbarar sig ett spännande kvarter eller en detalj som jag vill veta mer om.

Inläggen är personliga och får många kommentarer. Intresset för historiska Facebook-grupper växer så det knakar. Det gamla Göteborg samlar närmare 42 000 medlemmar. SVT uppmärksammade nyligen fenomenet och spekulerade i varför intresset för att dela gamla bilder, minnen och berättelser har ökat och lett till att storstadsnostalgin växer som aldrig förr.

”Handlar om något djupt mänskligt”

Maya Hedberg har sin egen teori.

– Det är väl vi 40-talister som måste ha något att göra, skrattar hon. Egentligen tror jag att det handlar om något djupt mänskligt. Att känna sig delaktig och ingå i en gemenskap. Ha ett mål och en mening med sin tillvaro, känna att det man gör betyder något för en annan.

Onekligen väcker nostalgin många minnen till liv. Varje människa, varje hus och varje gata har en egen historia att berätta, för att citera Olle Adolphsons finstämda sångrad ”det flyter guld ur var fönsterram”.

– Det blir som ett korsord, man kan inte sluta. Man hittar nya vägar och nya pusselbitar. Vår stad har en oändlig brunn att ösa ur. 

Bor: lägenhet i Järnbrott. Familj: tre barn, Anna, Åsa och Johan och deras fem barn, exmaken Kurt.

Aktuell: konversationsstartare i Facebook-gruppen Det Gamla Göteborg och med den egna bloggen javanen.se

Nenne Jacobson Granath

namn@gp.se


Vad har min pappa och Denninghoffska huset ihop?

”Denninghoffska huset” Östra Hamngatan, Göteborg (Carlotta)

År 1899 är Göteborg Sveriges största exportstad med en befolkning på 130 000 invånare, som besöks av ett växande antal turister. Man efterlyser fler affärer. Bolander får med sig några andra prominenta göteborgare disponenten G. D Kennedy och grosshandlaren Christan Röhss. De bildar aktiebolag, får byggnadsnämnden med på noterna, anlitar arkitekten Louis Enders och entreprenören byggnadsfirman J Dähn för att realisera ”ett av de vackraste affärspalatsen i Skandinavien”. 

Emellertid räcker pengarna bara till halva, den östra delen, av projektet. Överglasningen kommer aldrig till stånd eftersom den västra delen, som är en förutsättning för att bära takvalvet, aldrig byggs. När Arkaden rivs 1972 är det många som ondgör sig och sörjer den pittoreska gatstumpen. Minst lika högt protesteras när man 1898 river för att uppföra den ursprungliga Arkaden. Då ligger på samma plats det vackra ”Denninghoffska huset”, som omfattar hörnet Östra Hamngatan/Drottninggatan och som bara blir 16 år gammalt! 

Wilhelm Denninghoff startar och gör sig en förmögenhet på järnmanufaktur. 1889 köper han Gunnebo slott i Mölndal och ger i bröllopsgåva till sin dotter friherrinnan Hilda Sparre. Huset i hörnet av Drottninggatan och Östra Hamngatan anses vara ett av Göteborgs vackraste, inte desto mindre klagar man 1903 över att västra delen av kvarteret står kvar och att arkadidén inte fullföljts. Det ursprungliga konsortiet har stora ekonomiska svårigheter och räddas 1909 från konkurs av grosshandlare J A Hertz. Inom tre år har han vänt förlusten till vinst. 

Genom släktforskning har jag funnit ännu en nära släktning. Keith, som är son till en dotter min pappa fått långt innan jag själv föddes. Jag är alltså Keiths moster och han skriver om foton som är tagna vid en firmafest där min pappa finns med… och även hans egen pappa.

Alltså maken till min äldre syster!

Keith skriver i ett mejl;

”Jag har tagit reda på en del om det företag där din pappa och min pappa arbetade tillsammans en gång i tiden. Företaget hette ”Wilhelm Denninghoff AB” och var en grossistfirma i järnvarubranschen. Verksamheten startade redan 1873 och blev mycket framgångsrik. Från och med år 1931 låg firman på Spannmålsgatan i dåvarande östra Nordstan. Detta var pappas arbetsplats så länge jag minns. Där var han lagerarbetare på en avdelning som kallades ”packsal – returavdelningen”. Din pappa arbetade på en avdelning som kallades ”magasinet-holmen”. Detta framgår av informationsblad över personalen på företaget daterat år 1951, som jag har en suddig kopia av. Med största säkerhet ägde personalfesten i fråga rum på Henriksbergs festvåning på Stigbergsliden någon gång i början av 1950-talet. År 1974 blev företaget blev en del av HDF-bolagen och verksamheten flyttade till Lackarebäcks industriområde i Mölndal och detta blev också pappas nya arbetsplats. Där arbetade han fram till 1983 då verksamheten flyttade till Halmstad, samma år som pappa fyllde 63 år.”

Visst är världen liten? Och Göteborg ännu mindre!

1+2= 3… en gammal räknebok från 1927 – Kläpp, Lökom

Mamma Astrid börjar skolan i Kläpp, Lökom – en by söder om Sollefteå, vid Ångermanälven… Den skolan köps för många år sedan av en familj från Norrtälje och de bestämmer sig – efter några år som sommarbostad – för att montera ned den och ta den med sig till Norrtälje! När skolan läggs ner och skåp tas bort hittas en liten bok. Min mammas räknebok från klass 2, från år 1927!! Mamma föddes 1919 och avlider 2013, 94 år gammal och hon ger mig boken som ett minne… även gamla skolfoto fick jag med! Hon brukar besöka skolan vid varje besök i hemtrakterna. Sätter sig på trappan och minns… Berättar att lärarna vid skolan heter magister Melander och fröken Stattin.

Astrids räknebok

Nils Holgerssons resa pryder omslaget och öppnar jag boken är den fylld av räkneövningar…

Boken är helt intakt!

Skolan, blir efter nedläggning, först privatbostad och som jag nämner ovan monteras huset ner – och timras upp igen i Sonö ovanför Norrtälje!!

Vem vill inte bo i detta fina hus…

« Äldre inlägg

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑