Om väggar kunde tala

Kategori: Familj, relationer (Sida 1 av 3)

Här kan ni få en inblick om hur livet kan se ut i min familj – inte bara min närmaste kära – utan också de som varit före mig, de som gett mig min historia som sträcker sig långt tillbaka. Jag hade förmånen att ha kvar min mamma i 94 år. Hon är därför värd en egen plats – hon har förmedlat så många berättelser och jag har genom släktforskning funnit en historia som fick mig att verkligen att vilja följa fotspåren – bakåt i tiden! Min historia!

Minnet av Kalle!

Karl Bernhard Karlsson – Kålle från Grundsund

Jag har tidigare skrivit om Ingemar Johansson och hans karriär som boxare. I synnerhet om matchen 1959.  När jag skrev den tänkte jag på den unge Ingemar som tillsammans med bröderna Henry och Rolf hjälpte en morbror med flytten från Landala till Guldheden. Hur Ingemar slängde upp mig i luften med bara en hand och hur han lyfte det tunga symaskinsbordet på sin ena axel, gick ner till gården och den väntande bilen på Holtermansgatan. Det var kring Lucia och det var lite mörkt och kallt den dagen. Jag minns än idag siluetten av Ingemar där i portgången. Raskt tömdes lägenheten som mina föräldrars bästa vänner bott i under många år. Nu skulle vi bli grannar i Guldheden.

Under hela min uppväxt umgicks vi med Kalle & Märta. Så snart mamma var ledig från sitt jobb fanns Märta i köket och det blev mycket kaffe och smörgås. Jag kunde känna redan i farstun att hon var på besök. Storrökare. När jag kom från skolan satt hon där med ena benet på en pall. Ibland ringde hon sina söner och berättade att mamma bakat bröd och att smöret smälter gott på smörgåsarna. Kanellängder vankades också. Killarna kom.

Senare på eftermiddagen kom Kalle hem. De första åren cyklade han från sitt jobb med gripen på pakethållaren. Han kom ursprungligen från Grundsund i Bohuslän och var stuveriarbetare i vår hamn. ”På kajen” betydde ”på jobbet”. Så småningom införskaffades en moped och Kalle svängde iväg till Näset där han hade ett litet skjul för sig själv. Fiskade var ledig stund och när han stekt sin makrill – och han åt upp ALLT. Inga ben rensade bort. Jag kunde sitta i timmar och titta på honom. Älskade Kalle. Han rakade sig framför en liten spegel i köket som han alltid gjort i Landala. Även då studerade jag honom noga. Han kunde vända sig om o placera lite raklödder på min näsa… he, he skrattade han och blinkade åt mig. Kanske önskade han att han hade en dotter. Jag önskade att jag hade en sådan pappa…

En kväll hittar jag ett foto på Kalle. Han sitter på en bänk i närheten av Vasaparken. Min pappa tog fotot, enligt mammas utsago! Huset på Holtermansgatan står kvar, idag studentboende.

Älskade Kalle.

Han var Ingos morbror, nästan exakt ett år äldre än Ingemars mamma Ebba Johansson. Kalle avled 1987, bara 75 år gammal.

Oväntade möten … osynliga trådar!

Gripsholms slott, Mariefred

Det är tidig höst. Vi, två unga tjejer, har kollat in ett erbjudande om båtresa med hytt för två personer från Göteborg till Kiel i Tyskland. Bussfärd till Hamburg och övernattning på hotell.

Biljettpriset är totalt 69 kronor. En nysatsning från Stena line.

Min väninna och jag ser med spänning fram emot resan. Inser redan i kön vid ombordstigning att det finns gott om unga män och kvinnor. Efter att ha gjort oss hemmastadda i vår hytt är det läge att se oss omkring på båten. Mängder av barer, restauranger, butiker …. och ett dansgolv.

Vi blir snabbt uppbjudna och ser inte av varandra så mycket mer den kvällen. Medan jag dansar ser jag plötsligt en ung man gå runt dansgolvet och han söker min ögonkontakt. Han släpper inte blicken.

När jag återvänder till vårt bord är den unge mannen snabbt framme och bjuder upp.

Det blir ingen annan danspartner den kvällen. Vi har en trevlig kväll och det känns som vi varit bekanta länge … Han berättar om sitt liv. Värnpliktig i Eksjö. Ingenjörstrupperna. Han är i sällskap med en vän. De hade ingen hytt att vila ut i så de får följa med väninnan och mig. Natten är kort och det bli inget sova.

Väl framme i Kiel tar en bussresa vid och slutligen kommer vi fram till ett hotell i Hamburg.

Väninnan och jag rör oss försiktigt kring de närmaste kvarteren då vi inte alls känner till Hamburgs gatuliv. Några vykort skrivs hem till Sverige. Vi är ju trots allt utomlands! Under kvällen gör vi åter de två unga männen sällskap och väljer ett pizzeria för att mätta våra magar.  Vi skrattar gott åt långa sega osttrådar som verkar vara svåra att fånga upp … pizza är vi inte vana vid så här alldeles vid skiftet mellan 60-talet och 70-talet.  I Göteborg finns endast ett fåtal restauranger som erbjuder pizza.

Helgen går fort. Snart står vi i Göteborgs hamn och tar adjö. Vi byter telefonnummer och inser att vi bor alltför långt ifrån varandra för att kunna umgås.

Min nya bekantskap kommer redan inom en vecka. Kör från Eksjö en fredagkväll för att hämta mig och köra tillbaka till Eksjö! Där umgås vi med hans bedårande föräldrar, syskon och om lördagkvällen far vi till Grytan i Nässjö för att dansa. Disco.

Dagtid fikar vi hos Lennart på stadens torg. En match i handboll hinner vi också med. Min vän hade just avslutat en längre relation och ovetande om ex-flickvännens utseende har jag inte tagit notis om att hon stundtals befinner sig i min omedelbara närhet. I en småstad känner de flesta varandra och skvaller går knappast att undvika.

Vi besöker varandra. Han gör besök i Göteborg och vi dansar vidare på Klubb Karl och Mûnchhausen … disco, disco. Vi shoppar på stan och har en mycket trevlig samvaro.

Oundvikligt blir det allt längre mellan våra träffar och snart står det klart att min vän återupptagit relationen med sin förra flickvän. Utbildning och utveckling är viktigt och denna flickvän har goda band till högre befäl som kan underlätta för vår unge man att förkovra sig och få en hyfsad bra placering inom vårt försvar. Hans goda fysiska uthållighet och självdisciplin är två egenskaper man tar till vara. Eksjö överges till förmån för Sörmländ – där förutsättningar finns för en bättre framtid. Kanske är närheten till huvudstaden också en källa till framgång. En liten familj bildas och en son föds. Vad som händer sedan är för mig okänt.

Sporadiska kontakter per telefon upphör.

Själv bildadar jag också familj och har slutligen tre barn, heltidsarbete och åren fylls med familjeliv, barnuppfostran, skolgång och en hel del resor med familjen. Både inom Sverige och till medelhavsländerna.

Ett oväntat telefonsamtal kommer långt om länge från den unge mannen, som nu har ny kvinna, är gift och har två fina döttrar. Livet fungerar väl. Nu arbetar han för kungliga hovets säkerhet, i anslutning till Drottningholms slott. 

Men samtalen ebbar ut igen. Livet tar många nya vändningar. För min del blir både skrivande och släktforskning en stor källa till glädje, ”blod, svett och tårar”. Fynd i släktforskning kan ställa saker och ting på ända. Idel överraskningar.

T ex att min anfader är kommen med ett svenskt skepp till Göteborg, ursprungligen från Nias/Sumatra, och att den lille friköpte gossen kommer till Altomta i Uppsalatrakten Att han döps till Johan Pehr Gustav efter två år i Sverige, flyttar runt en del mellan Uppland och Sörmland för att slutligen bosätta sig utanför Strängnäs i ett torp, kallat Java. Det blir hans sista boplats. Jag gör ett antal besök i hans fotspår och tillbringar en hel del i Mariefred. Fascinerad av Gripsholms slott, och stadens historia. Finner starka kopplingar med släkt i Strängnäs – Åkers Styckebruk – Mariefed – torpet Java.

Det är år 2020, och efter femtio år och många, många års tystnad ringer mobilen och jag hör hans röst. Det är han.

Berättar att han bor i Mariefred! Han har läst mina inlägg i bloggen som handlar om Åkers Styckebruk och torpet Java. Ger intressant information om en ägare till brukets Herrgård, Gripsholms Värdshus i Mariefred mm. Förundrad över att vi gått på samma gator och torg utan att någonsin ha stött på varandra … eller kanske vi inte skulle känna igen varandra längre?

Majornas Tandhälsovård och Berzelii Tandhälsovård

Leg Tandläkare Johan Nislander

Majornas Tandhälsovård

Tandläkarmottagning ansluten till Praktikertjänst. Erbjuder modern tandvård till vuxna och barn. Tandimplantat och estetisk tandvård utförs på plats. 

Modern tandklinik för vuxna och barn. Vi erbjuder all typ av tandvård med de senaste materialen och utrustningen. Ligger beläget i fräscha och nyrenoverade lokaler i gatuplan med närhet till spårvagn och busskommunikation. Egna kundparkeringar i direkt anslutning till kliniken.

Vill du boka en tid hos oss gör du det på telefon 031-14 95 90, online tidsbokning, e-post mth@ptj.se eller så kommer du in till oss så hjälper vi dig i receptionen.

Mariagatan 11B
41471 Göteborg

Berzelii tandhälsovård

Tandläkare Martha Wedenmarks fina klinik på Berzeliigatan 14 kommer från och med 1/7 byta namn till Lorensbergs Tandhälsovård och tillsammans med sin systerklinik Majornas Tandhälsovård drivas av tandläkare Johan Nislander. Inriktningen kommer vara allmän tandvård till barn och vuxna med kvalitet och personlig service som viktig värdegrund. Tidsbokning kommer inom kort vara möjligt online, e-post lth@ptj.se eller telefon 031-204462. 
Varmt välkomna!

Johan med personal

En oktoberdag i mitt liv

Landala Långgatan 19

Väckarklockan ringer halv åtta. Hinner värma vatten till mitt kaffe. Intages med några skorpor med smör på. Prick åtta står jag i tvättstugan. En maskin för vitt, en maskin för kulört. Tar åter hissen från källaren och har nu en timmas respit till nästa besök i tvättstugan. Eller ”brygghus” som jag ofta hörde som barn.

Minns doften av nytvättat. Har tidigare haft egen tvättmaskin. Idag är ”min tid” bokad i husets gemensamma tvättstuga – nere på källarplanet. Mellan klockan 8 och 12.

Under timman av väntan funderar jag över begreppet ”brygghus”. Skriver ner några rader i en facebookgrupp, med inriktning på stadens historia. Det kommer att handla om Landala och andra gamla kvarter där det fanns brygghus i källare eller i särskilt hus på gården. Mitt minne om hur tant Annie, som bodde kvar länge på Landala Långgatan, gick omkring i gummistövlar när det var hennes dag att koka tvätten i stort kar. Rörde runt med en stor trästav. Dörren till brygghuset stod öppen och det ångade ut på gården. Det doftade såpa. Tvätten hängdes över långa linor på innergården. Soptunnor stod intill. Min mamma hjälpte henne ibland.

Mamma tog själv alltid på sig bottiner när hon gick till tvättstugan i det moderna Guldheden. Kanske av gammal vana. De första åren vi bodde där var det stora tvättkaret eluppvärmt. Men samma procedur som i Landala. Sköljde i stort kar med iskallt vatten som hon spolade ur en slang.

Efter många år blev det tvättmaskiner. Vilken lyx! Jag har tillgång till bostadshusets två maskiner i källaren och inte en droppe vatten kräver bottiner eller stövlar. Torktumlare och torkrum underlättar en hel del. Minns än idag doften av nytvättade lakan och handdukar. Inget syntetiskt sköljmedel!

Plockar fram en bild från Landala Långgatan 19. Där är jag född. Yngst av tre syskon. Då fanns en pappa med. När vi flyttar till Guldheden är mamma ensamstående med oss barn.

Nu är det dags för mig att slänga in lakan och handdukar i torktumlaren. Andra plagg hängs upp på linor i torkrummet. På väggen vrids ett tidur för värmefläkten och ytterligare en timma läggs till tvättproceduren.

Eftermiddagen förbereds och ett möte i Haga väntar. Åker i god tid i mot Linnégatan. Hoppar på spårvagn 1 – den vita vagnen – och går av vid Prinsgatan. Genar över spårvägen och tittar in på Emmaus. Älskar denna butik som erbjuder retro, modern, gammalmodigt, antikt, böcker, porslin, pryttlar och kläder. Kläder i massor. Dagens fynd blev små kakelplattor. Motiven är bl a ostindiska skepp, väderkvarnar, ryttare. Associerar omgående till Svenska Ostindiska Kompaniet och ”Javanen”. Plattorna är förpackade som chokladpraliner i en ask!

Går vidare in i Haga. Passerar Mellangatan 9, uppfört år 1864 och som en gång inrymde ungkarlshotellet Labor. Ett hus som undkom rivningarna i Haga, idag renoverat och ombyggt till fina bostäder. Kommenterar förundrad, inför en kvinna som kommer ut porten – om sättningar som böjer träfasaden utan att spricka. Kvinnan väser dock: ”Jag är brevbärare här och skiter i hur huset ser ut!”

Antalet lunchgäster i Haga börjar avta och jag slår mig ner vid en uteservering. Hinner studera det intilliggande tegelhuset som förvaltas av Robert Dicksonska stiftelsen. Arbetarebostäder i kv Fänriken, ritade av arkitekt A W Edelsvärd och ståd inflyttningsklara i oktober 1860. Ett önskeboende.

Noterar några rader på baksidan av ett kvitto och hör en vänlig röst: ”Är du Maya?” Ett par timmars trevlig samvaro – med mycket prat och skratt – till kaffe och kärleksmums avslutas en eftermiddag som jag aldrig kommer att glömma. Mycket av mitt liv har passerat revy denna lördag i oktober 2018. Hoppas Nenne Jacobson Granath gör ett bra urval!

Det ska bli ett inslag i G-P.

Sagan om ugglan…

Lilla Emma är mellan ett och två år. Hennes föräldrar berättar att hon varje morgon frågar efter ”Dutt” och ”Ugglan”. Ingen dag kan börja utan att hon gått genom proceduren med att försäkra sig om att grannen ”Dutt” bor kvar och att det sitter en ”uggla” på samme grannes tak! Att det är undertecknad som fixar hennes bad i badkar eller pool, startar gökuret i köket vid varje halv- och heltimma, för att roa henne – tillsammans med en tallrik med havrefras – kommenteras sällan.

Emmas mamma förstår inte vad som berättas när dottern kommer hem. Emma smyger mellan husens staket och vi får rapporter om ”när pappa är arg” och naturligtvis lämnar denna lilla varelse rapporter hemma i sitt om hur grannen har det.

Vi älskar Emma. Hon växer upp och besöken blir allt glesare. Hon tar studenten och snart är hon vuxen, kör egen bil och tittar inte längre in till oss…Men visst är det märkligt med den där ugglan. När Emma inte längre slänger sina blickar mot vårt tak och ugglan tar jag ner den.

Ugglan – eller rättare sagt duvhöken – har tjänat ut sin roll som duvskrämmare! Bakgrunden är att gamla duvslag är rivna i Hagen och svärmar av duvor söker sig till nytillkomna hus – vårt tak. Miljöförvaltningen rekommenderar avskjutning inom tomten för vårt hus, men det hjälper inte. Duvorna kommer inte när skytten sitter på plats! Grannar försöker själva avhjälpa duvattackerna medelst luftgevär… inte heller det ger något resultat.


Ugglan tas alltså ner. Men en sen eftermiddag kommer en ung man och ringer på vår dörr.
- Hmmm, jo, ursäkta, men kan ni vara snälla och sätta upp ugglan igen!
- Jaha, varför det då?
- Jo, ni förstår, våra barn kan inte sova om vi inte nattar dem med ugglans hjälp! Vi kör upp och ner här i backen med bilen för att se ugglan. Och nu är den borta! Varför? Barnen kan inte sova om de inte får se ugglan, så…

Kära nån, jag klättrar omgående upp på taket och monterar duvhöken. Tänk att den plastfiguren betydde så mycket för små barn.

Pang i lagårn… sommarbarn!

Befinner mig på bondgården i Sjöhult, Norra Vi. Byn ligger vid sjön Sommen, och jag åker med hundratals barn från Göteborgs centralstation. Vi har namnlappar på oss så de vuxna kan sortera oss till rätt familj vid ankomsten vid stationen i småländska Tranås. Sedan väntar någon timmas bussresa på dammig landsväg fram till gården. Bussföraren vet att jag ska till familjen Samuelsson och han stannar vid vägrenen. Strax intill mjölkbordet där lastbilen kommer var morgon och hämtar mjölkkannorna.

Jag vet precis vad som förväntas av mig även denna sommar. Hårt arbete. Min sommarmamma Sigrid är ofta ensam på gården då maken Albin mår dåligt och ligger på Linköpings lasarett. Han med ”svea i magen” som jag först som vuxen förstod var magsår… sveda i magen!

Han kommer hem ibland och jag följer honom som en kyckling följer sin hönsmamma… tätt i hälarna.

Apropå höns. En sommar ägnar jag åt att gräva ur hönshuset och kalkar dess väggar och tak. Jag når cementgolvet med spaden först efter 30-40 centimeter. Hyvar ut lager efter lager. Sedan är det till att ta fram pallen och kliva upp med burken, fylld av kalk. Osläckt kalk, och när jag tagit en mängd ur säcken, hällt på vatten så är den rätt ilsken att hantera, som lut ungefär. Först efter andra strykningen blir det vitt. När det är dags för taket måste jag ha solglasögon på mig eftersom det svider rejält om en droppe hamnar i ansiktet och inte minst i ögonen!

Sigrid kallar mig skämtsamt för ”sketmadam” denna sommar.

Med Albin går jag vid tillfälle ut i kohagen för att se efter den där dräktiga kon. Han vet att det är dags att ta in henne i lagårn då det är läge för kalvning. Vi hittar henne inte bland de andra djuren uppe vid hagen. Vi går mot inhägnaden av taggtråd som ser något nedtrampad ut. Blodspår leder oss långt in i skogen.

Kon har dragit sig undan för att kalva och det är uppenbart att hon tagit sig över taggtråden för att söka enskildhet.

Skogen är tät av granar och vi kliver över snåriga berg ner mot sjön. Under en jättegran ligger kon som just har kalvat. Hon blöder ymnigt från juvren. Albin fäster en grimma på kon och föser upp henne. Bär den kladdiga kalven mot gården och lagårn. Nu återstår ett samtal till veterinären som snabbt är på plats.

Kon får spiltan närmast lagårdsdörren som står på vid gavel. I solljuset dansar flugor samt spår av hö och halm. Det råder viss nervositet bland både människor och djur på gården. Spenars revor sys ihop och allt ser ut att gå väl. Men efter några dagar är det åter dags för ett besök av veterinären. Kon som nyss kalvat mår inte bra, hon ser ut att ha fått en infektion och det är risk att hon inte återhämtar sig. Man bestämmer sig för att avliva henne då hon sannolikt inte kommer att kunna producera mjölk, vare sig till kalven eller för framtiden.

När slaktbilen anländer ombeds jag att hålla en slags tång i ett rep. Tången kläms fast i nosen på kon. Desto mer jag drar, desto mer blir kon distraherad från smärta – eller är det rädsla?

Jag är bara 12-13 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag är sommarbarn och kommer från Göteborg. Men jag följer instruktionen som ges mig och jag tar spjärn med ena foten och drar på signal från en vuxen. En bred rygg vänds mot mig, men jag hinner notera en slags pistol och efter ett kraftigt, men ändå dovt ljud, faller kon till golvet. Hennes ben rycker några gången och jag hör en lång utandning. Snart fylls hinkar med blod från hennes hals och jag vacklar omtumlad bort mot kätten där den lilla kalven ligger.

När det är dags för kalven att få sitt första mål, stoppar Sigrid ner sin hand i en hink med mjölk. Tar tag om kalvens nos och låter tummen fungera som en spene. Kalven lär sig på så sätt att dricka mjölk och snart är hon på benen. Växer och blir stark. Nästa sommar är hon redo att ta sina första språng ut i hagen.

Kanske kommer jag då åter med tåg från Göteborg och får lära mig ett och annat nytt på gården…

När änglarna vänder ryggen till – Landala i Göteborg

Majken bodde högst upp i huset. I en vindslägenhet. Ett rum och kök. Med dass på gården. Här bodde Majken ensam med sin pappa och deras hund. Majken var CP- skadad och levde i en obeskrivlig social misär. Mamman hade redan vid Majkens födsel lämnat henne åt sitt öde. Ett grymt öde.

Jag minns Majken mycket väl. Hennes utseende kunde te sig mycket skrämmande för en liten flicka som jag. Fullständigt förvriden i sin lilla ynkliga kropp. Jag kunde inte förstå ett enda ord av vad hon sa och jag var livrädd för hennes hund. Mamma gick ofta till Majken långt efter det att vi flyttat från detta hus där hon bodde.Hunden skällde så snart vi närmade oss ytterdörren i den slitna och mörka trappuppgången. Var inte rädd, sa mamma, den är bara glad att vi kommer och hälsar på, försökte hon lugna mig. Men det gick inte att lugna mig. Hundens mun var i höjd med min egen mun och jag tyckte inte om när hundens mun öppnades. Jag såg vassa tänder och hörde ett evigt skällande – rakt i ansiktet på mig! Majken fick därför alltid stänga in hunden i lägenhetens enda rum. Till hundens stora sorg och min lättnad.

Mamma hjälpte Majken med att sy lakan. Lakansväv klipptes i lämpliga längder och så tog mamma fram den gamla symaskinen, trampade och sydde alla kanter och Majken blev alldeles till sig av glädje. Nu blev det äntligen nya rena lakan i sängen.Ibland sydde mamma på något plagg som tillhörde Majkens pappa. Det kändes alltid obehagligt när han var i närheten. Visste inte varför.

Kanske hade jag trots allt ett minne av att mamma en gång berättat för vår pappa att hon varit nere i källaren för att hämta koks. Man eldade i spisen och kakelugnen med koks i det här huset. När hon kommit ner i den mörka källaren och som vanligt trevade efter ljusknappen, kände hon ingen knapp där den brukade vara. Hon kände ett ansikte! Skrek till av skräck och kände att någon försökte ta i henne, samtidigt som hon hörde en mansröst säga; ”Seså det är inget farligt, det är bara jag!” Mamma sprang upp ur källaren så fort hon kunde. Det var Majkens pappa som stod där nere i källarmörkret och lurpassade. I hopp om att någon av de unga fruarna i huset skulle ha ett ärende till sina källarförråd.Min mamma tyckte inte om Majkens pappa efter detta. Och det gjorde inte jag heller.

Majken såg inte riktigtigt ut som vi andra. Hon hade inga skenor i skorna som stöttade upp hennes förvridna ben och inte några kryckor att hålla sig i. Hon släpade sig fram längs husväggarna på gården och på gatorna i Landala.När min äldre syster fyllde 7 år fick Majken komma på hennes kalas. Saft och bulle vankades. Men Majken skakade så mycket att hon inte kunde föra saftglaset till munnen, så hon lät bli. Hon var överlycklig att bara få sitta med de andra barnen och dagen till ära hade hon köpt en liten vacker barnservis i porslin – som födelsedagspresent till min syster.

Mamma har berättat hur hon sett Majken kämpa sig fram till Kapellplatsen och till affären för husgeråd. Där köpte hon servisen med två små koppar och fat, liten gräddkanna och sockerskål samt en kaffekanna.När vår familj utökades med ett tredje barn – jag själv – gick hon åter till affären och beställde en extra kopp med fat. Det kallar jag för omtänksamhet!

Min syster började första klass i Landalaskolan, något som aldrig blev aktuellt för Majken. Många teckningar ritades både i skolan och hemma, och ofta sprang min syster upp till Majken för att överlämna ett alster.

När vi barn lekte på gården satt Majken ofta i köksfönstret för att titta på, och kanske låtsades att just hon var med och hoppade hage, hängde i klätterträdet eller hoppade rep.

Om man sprang upp i bergen mot Norra Guldheden kunde man ana hennes lilla ansikte i köksfönstret. Högst upp under takets kant skymtade man hennes ena ansiktshalva. Den delen av ansiktet var inte så vitt som den andra ansiktshalvan var.En strimma sol och dagsljus hade fått huden, på vänster sidan av ansiktet, att anta lite färg. Men i övrigt fick hennes lilla kropp varken salta bad eller sol.
Aldrig någonsin fick hon sitta ute på vår filt när vi gjorde utflykter till berget intill gården. Aldrig någonsin hade hon lekt med andra barn. Aldrig någonsin hade hon fått vara barn. Bara en liten ”vanförd” flicka som for illa.

Men alla grannar i huset förstod. Förstod att Majken inte orkade längre. Inte orkade leva med en pappa som …

När ambulanspersonalen hittade henne satt hon hopsjunken vid köksbordet. Desperat hade hon druckit sig redlös och förmodligen kvävts av sina egna spyor. Ingen hörde hennes sista andetag. Kanske hunden?

Hon hade varit död i flera timmar när pappan slutligen kallade på ambulans.Ingen ställdes till svars.

Missförhållanden som ledde fram till hennes död avslöjades aldrig.I en vindslägenhet eller källare – i hus som är idylliskt inbäddade med lummiga gator och trädgårdar. I en bedräglig gemytlighet kan änglarna – eller är det vi vuxna – plötsligt vända ryggen till – och små barn råkar illa ut…

De svarta hästarna i Stjärnarp!

Jag är sommarbarn i Sjöhult. Familjens enda dotter tar med mig på bröllop och som seden bjuder vill många se brudparet komma ut på gården och ta emot grannars, vänners lyckönskningar.

Spännande att se en riktig brud! Vi är i tolvårsåldern och vi har cyklat några kilometer för att se brudparet komma från kyrkan i Norra Vi, hem till gården där bröllopsmiddag hålls för många inbjudna. Vi är inte inbjudna, bara nyfikna på brudparet. Den vita långa klänningen, brudkronan och slöjan… som en prinsessa i våra ögon. När det närmar sig midnatt är jag trött på att stå och vänta på ännu ett framträdande vid gårdshusets farstu, jag vill hem. Hem till bostaden där jag tillbringat några somrar och kommer att tillbringa ytterligare några.
I detta hem trivs jag. Mina sommarföräldrar heter Sigrid och Albin, dottern Ethel. Hon kommer och möter mig när jag anländer till Tranås station. Har åkt tåg från Göteborg. Många barn från Göteborg skickas med tåg till Småland. Många små barn med namnlappar fastsatta i jackan så att eskorterande personal kan hålla reda på oss och mottagande familjer kan sortera ut sina små ”sommarflickor” och ”sommarpojkar”.

Första gången, som sommarbarn, kommer jag till en familj i närheten av Tranås och dit kommer jag inte tillbaka. Kanske bäst så. Som vuxen får jag veta av min äldre bror att han varit där flera år och en av familjens söner begått brott mot honom. Men vem lyssnar på oss barn? Skuld och skam håller oss tysta. Väl uträknat av de vuxna som gör oss illa.

Mamma finner snart en annan familj. Den ”nya” familjens bondgård ligger precis innanför gränsen av Östergötland. Men tåget stannar i Tranås och därifrån tar vi buss som stannar precis där Ethel ber bussföraren att stanna – vid Sjöhult.

Jag blir välkomnad av hennes mamma Sigrid – min sommarmamma. Tant Sigrid, som jag kallar henne, talar oavbrutet och jag förstår först inte vad hon säger. Vilken dialekt talar hon? Hon visar runt i huset och på gården. Jag får ett eget rum på andra våningen. På samma våningsplan finns sängkammare för de vuxna, ett mellanrum för dottern där tapeter och möbler är ljusa, vitmålade och rosenmönster. På golvet står en stor vackert målad låda. Brudkista, säger tant Sigrid. Lyfter på locket och där ligger små rullar av spets och annat vackert. Jag öppnar av respekt aldrig den lådan. Rummet jag ska disponera är stort, har två sängar, en soffa och en stor mörk chiffonjé. Ibland tittar jag i någon av alla de små lådorna med vita knoppar och i en ligger något avlångt och svart, ett ting jag aldrig tidigare sett. Rakkniv, upplyser Ethel när jag frågar. Hon fäller ut ett sylvasst föremål och jag backar. Hon skrattar åt min rädsla och berättar att den tillhört hennes farfar.

Genom fönstret kan jag se bort mot landsvägen, mjölkbordet, drängstugan, ladan och om jag vrider huvudet åt höger kan jag se trädgårdens berså med syrener och mängder av rosenbuskar, dahlior och ett litet grönsaksland. Tant Sigrid har en trädgård som liknar ett botaniskt underverk. Varje dag stannar förbipasserande bilar och människor står vid staketet för att beundra hennes blomsterhav. I synnerhet minns jag de små rosenträden som flankerar den välkrattade sandgången mot ”finingången” – den som bara används vid festligare tillfällen. Till vardags används ingången vid ena gaveln. Bakom huset växer ett stort bigarråträd, och där står också en hundkoja. Drevertiken Heja skäller var gång man närmar sig. Hon är Albins jakthund, men eftersom han är sjuklig  vistas han under perioder på sjukhus. Emellanåt är han hemma och tala om sin ”svea” i magen, jobbar hårt och tar en vila då och då på en säng i köket. Han reser sig snabbt och spottar ut sitt snus i vedlåren! Jag följer honom tätt och han berättar om när rågen, vetet och havren är klar att skördas. Han sticker ett strå i mellan tänderna tuggar, på så sätt känner han mognaden hos sädesslagen.

Jag får jobba hårt tillsammans med Sigrid. Vi är ensamma och sköter jordbruket med de tiotal korna, kalvarna, kvigorna, hästen, hönsen – och med allt vad det innebär. Hässjargäng samlas för att hjälpa henne. Jag kommer med kaffe och bullar ut på ängar och åkrar. Sigrid hinner också laga middag till dessa starka män som lojalt ställer upp för henne och familjen. Hästen drar ett antal hölass upp till logen. Jag trampar hö med gummistövlar jag vuxit ur för längesedan. Mamma prövade dem inte innan jag for iväg! Med vikta tår, stövlar som fylls av stickiga strån från höet kämpar jag vidare.

Varje kväll tackar Sigrid för mitt arbete och hon ger mycket beröm. Tycker jag alltid är glad och leende. Dottern Ethel är under flera veckor hos släktingar i Oskarshamn eller i Stockholm. Jag leker emellanåt med barn som kommer till granngårdar och nästan varje dag cyklar jag till badplatsen i Norra Vi, handlar i bageriet eller hos Astors i Tullerum och söker kattungar i höet hos grannen Linus. Hans hushållerska, tant Annie, har en vuxen son som ligger i kökssoffan hela dagarna. Jag förstår inte varför, men Sigrid berättar att han kallas för ”Larsson” och att han följt Annie hela sitt liv, från gård till gård. Och ligger ständigt och vilar! Tant Annie lagar mat åt honom och Linus. Och åt katterna. Det kryllar av katter kring huset. Linus lada, boningshus är inte så väl underhållen som de byggnader som Sigrid och Albin har. Linus lada ligger alldeles intill vägen och den ser ut att kunna rasa samma när som helst. Han delar boningshus med en äldre kvinna som inte har jordbruk. Tror hon heter Elsa. Och hon har telefon. Nummer 63b. Sigrid och Albin har telefonnummer 63a. Hemma hos Astors i Tullerum sitter hustrun och sköter traktens telefonväxel. En signal 63a, två ringsignaler 63b … man lär sig snabbt att lyssna rätt!

Vid tillfälle, när Albin hemma, ska en ko snart kalva. Han håller ett öga på henne i hagen och en dag är hon borta. Jag följer med honom ut för att leta. Vi ser snart var hon har trampat genom taggtråd och stängsel. Taggtråden är blodig. Vi går runt bland skog, mark samt längs bergen vid sjön Sommen. Vid en bergsklippa ligger något oväntat. En hatt och ett par skor, eller galoscher?
Titta inte ner i vattnet, varnar Albin medan han föser mig åt sidan. Men jag hinner se. En man står i vattnet och hans håret flyter upp mot vattenytan.
Vi tar oss därifrån och Albin tar kontakt med en granngård. Någon ville inte längre vara med oss, säger han sammanbiten.
Kon, som smitit iväg för att föda kalven i skogen, kommer tillrätta. Juvret är skadat av taggtråden. Stora blodiga revor som kräver veterinärbesök och stygn. Jag får hålla en slags tång med rep som fäst i kons nos, när jag drar i repet kläms tången åt och kon blir distraherad från smärtan då juvret ska lagas med nål och tråd.

Hon återhämtar sig inte och efter en tid måste ett nytt besök beställas. Slaktbilen.

En ny ko införskaffas vid en djurauktion och tant Sigrid kommer gående längs landsvägen med nyförvärvet. Glad i hågen för hon mjölkproducenten till de andra nyfikna vännerna i hagen. Nya kalvar föds och kvigor blir till mjölkstinna kor.

Nu åter till sommarbröllopet. Under den korta tid vi tillbringar tillsammans – Ethel och jag – hittar hon på en massa idéer. Vi cyklar miltals för att handla på större orter och hon säger att hon inte vill bli bondhustru. Nej, hon vill bo i stan! Vackra klänningar sys upp av byns sömmerska till både Ethel och Sigrid. Här finns inte tillgång till affärer som jag ser i Göteborg. Varje tillfälle tas till att fira bröllop, födelsedagar, dop och vackra klänningar beundras.

Brudparet kommer ut i mörkret och hälsar ännu en gång på ”publiken” i trädgården.
Nu bestämmer jag mig för att ta cykeln och fara hem. Ethel vill inte följa med, så hon stannar. Hela byn tycks vara på fötter och firar.
Herrcykeln står vid ett staket och jag häver mig upp på sadeln. Den är stor och tung att manövrera. Någon ljuslykta finns inte, det blir till att treva sig fram längs den slingrande grusvägen med hög granskog på ömse sidor. Stjärnklar himmel anas långt ovanför mig.

Mot ljuset som letar sig fram mot vägen ser jag ett par stora mörka skuggor. Kommer närmare och urskiljer två stora svarta hästar. Deras frustande hörs tydligt. Funderar över varifrån dessa hästar kan ha rymt. Vet att här finns ingen gård utan de måste ha kommit långväga. Kränger ena bena över stången på cykeln och hoppar av. Hästarna ser inte ut att flytta på sig för mig. De står kvar och frustar med kastande huvud. Jag tar mig ner i diket med cykeln och rundar dem. Får en förnimmelse av kyla bakom min rygg och snabbt hoppar jag på cykeln för att trampa upp för den långa backen jag har framför mig. Sedan är det någon kilometer kvar till jag når hemmet. Andfådd springer jag snabbt upp till andra våningen. Möter Albin som undrar var dottern Ethel tagit vägen. Hon ville inte komma med, hon ville se brudparet en gång till. Men jag såg två svarta hästar nere vid vägen, de har säkert rymt och de ville inte flytta på sig – så jag fick gå ner i diket med cykeln och skynda mig hem.
Albin stirrade på mig.
Svarta hästar, upprepar han.
Ja? De var stora och svarta. Nere vid Stjärnarp ungefär.
Gå och lägg dig, säger han med en röst jag inte känner igen.
Han sätter sig på översta trappsteget och inväntar Ethel. Jag hinner somna och väcks av ett himla liv. Denna natt får Albins dotter både stryk och ovett. Något som aldrig hänt tidigare. Han bannar henne för att ha lämnat mig ensam på vägen hem. Att hon ”lämnat flickan åt spökena” – ingen av oss förstår. Chockade somnar vi till slut.

Nästa dag berättar Albin att det är känt att dessa hästar ibland ”syns” – under mörka kvällar och att det en gång lär ha skett något i samband med begravning. Hästarna drog en likvagn.
Husen vid Stjärnarp står tomma. Ingen vill bo där. Därför kallas platsen ”Spökarp”. Det har jag visserligen hört, men inte förstått varför. Nu vågar jag knappt titta åt det hållet, ens under dagtid. Trampar extra fort när jag passerar. Och aldrig någonsin mer tar jag vägen förbi under kvälls- eller nattetid.

Händelsen etsar sig fast i mitt minne. Skräcken i Albins ögon glömmer jag aldrig. Inga ursäkter i världen hjälper när han klår upp sin dotter.
Något vi aldrig glömmer!

Insikter jag vill minnas…hos Bruno

Bruno Pandolfini

Jag har timmar att låta tankarna gå. En smal strimma mellan liv och död. Snart ska han lämna detta liv. Gå till en annan dimension. Tänker tillbaka. Det första mötet med mannen jag nu håller i handen. Jag är bara sjutton år. En tonåring som inte vet så mycket om världen, eller om livet. Spelar på hans skivspelare. Sapore di sale…
Förstår inte hans modersmål. Vi talar svenska med varandra.

Nu håller jag hans hand för sista gången och talar italienska med honom. Sjunger några gamla strofer. Han är lugn. Andas lugnt. Så vacker han är, tänker jag. Fortfarande har han det klassiska utseende som påminner om ett konstverk från Firenze – Florens. Nobla ansiktsdrag. Slät hy. Ålderslös. Han har ett vackert inre också.

Funderar i timmar över ödets nyckfullhet – att jag efter många, många år mött honom igen. Gång på gång hör jag telefonsamtalet inom mig: ”Du står som närmast anhörig, det är snart slut… kan du komma?”

Skyndar dit, sitter vid sängen och bestämmer mig för att bli kvar, följa honom hela vägen. Tills han möter ljuset. Och under tiden far mitt liv förbi i repris. Vad är viktigt i livet? Minns hur vi tillsammans reflekterat över händelser.

I korridoren utanför rummet rör sig personal och boende precis som vanligt. Över gården genar människor, precis som vanligt. Mörkret lägger sig och utomhusbelysning tänds. Konditoriet stänger. Konsum på torget har öppet till sen timma. Där på torget står en mamma. I brons och med ett barn på armen och ett barn som står och håller mammas kjol. Rest av tacksamhet till en Mor.

Mannen jag håller i handen hade också en mor. Älskade han henne? Älskade hon honom? Trots att han lämnade sitt land, moderns land. Han tillbringade långa tider både i Sverige och långt borta i Sydostasien. Älskade en man. Med humor berättade han om deras likheter och olikheter. Om ett liv som är så annorlunda från livet i Göteborg, på Volvo som nykommen till landet, senare inom förskolan som pedagog. Vi talade mycket om ordning och reda. Lämnade aldrig smulor eller odiskat porslin i köket. Ville vara prydlig när han gick till den gemensamma matsalen. Tog god tid på sig att fixa sin hygien. Alltid så fräsch att möta.

Sitter ensam med mina tankar tills jag får sällskap en stund och hinner springa till affären och köpa något drick- och ätbart. Här har jag sprungit så många gånger. Min mamma bodde i samma hus. När hon plötsligt dog ville jag inte tillbaka till huset. Nu är jag här igen. Försonas med situationen, inser att vi inte kan styra allt som händer i livet. Cirklar öppnas och sluts. Allt har en mening.

Handen jag håller blir allt kallare. Ingen personal kommer in och frågar hur det går. Här finns bara han och jag. Ute i ”världen” firas påsk… i en annan värld går en man mot sitt slut. Vi går tillsammans vägen mot Golgata. Frid. Bara frid känns i rummet denna natt.

Tack för din vänskap, Bruno och tack för de insikter som kommer till mig – tillsammans med dig.
Året som snart har gått fylldes med glädje och sorg. Precis som livet är.
Glömmer dig aldrig.

Historien om hur vi fann varandra!

Det hela började med att jag läser en efterlysning på en släktforskningssida från den 21 april 2001, den är insänd från Bohuslän:

Söker upplysning om Carl Erik Eriksson, f. 1/5 1898 (övrig informationer om honom okända). Hade ett s.k. trolovningsbarn med Signe Christensson, som bodde på Stampgatan  i Göteborg. Vid barnets födelse (5/7 1923) uppgavs Carl Erik varit chaufför. Signe dog 19/5 1924. Varifrån kom och var bodde han? I Sveriges Dödsbok finns inga data om honom. Bodde han kvar i Göteborg och hade han familj?

Lille Erik

Det har då gått många år sedan efterlysning gjordes och den person som söker upplysning visar sig vara död sedan tio år tillbaka! Däremot får jag kontakt med en person som säger sig känna till Bror Eric och hon skickar en familjebild på Bror Eric eller ”lille-Eric” som hon säger att han kallas – jag returnerar bilder på min pappa. Likheten mellan personerna är slående!

Från Uppsala kommer i samma veva ett mejl med en förfrågan om jag är släkt med Carl Edvard Eriksson och hans son Carl Erik Eriksson. Det är en kvinnlig släkting som forskar och hon har hittat min berättelse om min farfar här i Göteborg!

Från register i Stockholm får jag uppgifter som stärker kopplingarna oss emellan. Vi är släkt. Både med familjen i Bohuslän och familjen i Uppsala!

Farfar Carl Edvard och farmor Anna Ingeborg som unga …

Cirkeln är sluten!

« Äldre inlägg

© 2021 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑