Min morfar i Ångermanland
Mina historiska källor bekräftar att Pehr Philander fick sex barn, och att en släktgren – barnbarnet Johan Eric med hustru Maria Sofia Svanström – senare rörde sig uppåt i landet mot Ångermanland och därmed visar på historiens episka båge: från en tropisk ö i Indonesien, via den globala oceanhandeln och Upplands samt Sörmlands herrgårdar, till de norrländska skogarna och älvarna.
Den dramatiska historien börjar med pojken som slits från Nias, friköps i Kanton av kapten Ekeberg och döps i Tensta kyrka i Uppland. Här tas efternamnet Philander – och kampen för att bli godkänd som en fri människa och svensk samhällsmedborgare. Han heter nu Johan Pehr Gustaf Philander och han tar tjänst som trädgårdsarbetare på många gårdar, lever vidare som torpare i Uppland/Mälardalen. Han avlider i sitt torp ”Java” 1811, i Strängnästrakten. Först under 1849 söker sig ett barnbarn norrut – Ångermanland
Jag tror inte att någon av barnbarnen bär vidare berättelsen om slavskeppet. Den blir sannolikt en tyst familjehemlighet.
Året var 1849 och mörkret hade lagt sig över det sörmländska landskapet, men i stugan var ingen av dem i säng. På bordet mellan dem ligger en liten, sliten trälåda. Hustrun drog sin sjal tätare om axlarna och såg på de packade kistorna som stod uppradade mot timmerväggen.
”Är du helt säker på detta?” frågade hon, och hennes röst var knappt mer än en viskning. ”Nätra ligger så långt norrut att folk säger att snön ligger kvar till midsommar. Vi lämnar allt vi känner till. Tryggheten. Jorden.”
Mjölnaren Johan Eric rörde sig inte. Hans blick var fäst vid trälådan. När han öppnade locket skymtade det mörka, stela läderbandet – det som hans farfar, Pehr Philander, burit runt halsen den där ödesdigra dagen på stranden i Nias.
”Trygghet är en illusion, min kära”, säger han lågt och lyfter försiktigt upp bandet. ”Min farfar lade sina händer i den sörmländska jorden och tämjde den. Han byggde ett liv här som trädgårdsmästare efter att ha överlevt slavskepp, stormar och hovets intriger. Men han lärde mig också en sak: man får inte bli stående när världen rör på sig.”
De packade vagnen. Beslutet att lämna Sörmland är inte enkelt, men ryktet om Ångermanlands outtömda krafter har nått ända till Mälardalen. Norrland lockar. Där fanns timmer, nya sågverk, och framför allt strida vattendrag som behövde erfarna händer för att tämjas.
Det gamla läderbandet – arvet efter den indonesiske pojken Pehr Philander – låg tryggt i en låda. Det har färdats över världshaven, legat på Altomta gård, och ska nu korsa gränsen till ett landskap av berg, djupa skogar och is.
Den norrländska grenen har härmed etablerats. När familjen når målet möts de av en helt annan värld. Kontrasten mot det tysta, sörmländska landskapet är total. Här skär Nätraån genom terrängen, och vid platser som Bjästa kvarn dånar vattnet mot skovlarna dygnet runt.
Dånet hördes långt innan de ser byggnaden. Det är ett tungt, rytmiskt muller som skakar marken under vagnshjulen – Nätraåns kalla, skummande mörka vatten som kastade sig utför klipporna. De drar in den skarpa, norrländska luften. Den doftar av fuktigt timmer, kåda och nymalt mjöl.
I Sörmland hade jorden varit tyst och tämjd, men här uppe i Nätra var naturen vild. När Johan Eric kliver in i kvarnen, där allt är täckt av ett fint, vitt damm, inser han att han kommit till en ny tid. Vattnet som en gång hade stulit hans farfar från en strand på Nias, var nu den kraft som skulle driva hans kvarnstenar och ge bröd åt hans barn.
Min morfar Nils Axel Sundberg föds in i det ångermanländska landskapet. Han rör sig ständigt längs den mäktiga Ångermanlandsälven. Skogen fälls, och timret flottas på älven ner till sågverken. Cirkeln sluts: vår anfader kommer till Sverige på ett träskepp – min morfar lever av att hugga och bearbeta skogen längs Norrlands mäktigaste älv.
Morfar är nöjd med slitet i skogen och det fria livet som torpare. En tidig, frostig vintermorgon drar han timmersvansen genom en grov tall, snön yr. På våren skiftar arbetet till sågverket, där timret från skogen möter älvens strömmar och förvandlas till plank. Morfar lever ett klassiskt svenskt arbetarliv.
Vintrarna i Ångermanland är obarmhärtigt kalla, men för morfar finns det inget vackrare. Han är en son av skogen och vattnet.
En kväll, när frosten biter i timmerväggarna och norrskenet flammar i grönt och lila över grantopparna, sitter morfar på en pall framför spisen i köket. Elden sprakar och kastar långa, dansande skuggor över det enkla köksgolvet i torpet.
I hans knä ligger den nötta lilla trälådan. Han har sett sin morfar, den gamle mjölnaren från Nätra, plocka fram den vid sällsynta tillfällen, men nu är det hans tur att hålla i den.
Med andakt lyfter han på locket. Där ligger det. Läderbandet. Det är stelt, mörkt och doftade svagt av gammalt trä och något annat – en främmande, salt doft som inte hör hemma i de ångermanländska skogarna.
Min morfars morfars farfar Pehr Philander, bar det runt halsen när han var en liten parvel. Han fångades i ett nät på en strand där solen alltid bränner och havet är varmt. Han spikades fast vid en kista på ett slavskepp, men en svensk kapten köpte honom fri för arton tusen kopparmynt.
Morfar ser ut genom köksfönstret, där snön yr i mörkret. Han försöker föreställa sig en strand där det aldrig snöar, ett hav som inte fryser till tjock is. Det känns som en saga …
Varför flyttade vi hit upp, där det är så kallt? frågade han sig själv. Hans morfars morfars farfar Pehr tämjde jorden i Sörmland. Hans morfar tämjde forsen i Nätra för att mala böndernas säd. Och hans egen far arbetade som dräng och torpare – jag … arbetar i skogarna längs Ångermanlandsälven, och bygger vår trygghet.
Timmersvansen sjöng sin sträva sång genom den grova barken. Morfar drog och sköt, drog och sköt, tills stammen gav vika med ett dovt, svischande dån som fick snön att yra från grantopparna. När trädet låg ner var det dags för nästa tunga moment. Han torkade svetten ur pannan med en iskall vante och visslade lågt.
Direkt lystrade nordsvensken Pontus. Hästen tog spjärn med sina kraftiga ben i snömassorna, broddarna bet i underlaget så att gnistorna slog mot stenhällarna under snön. Tillsammans baxade de jätteklubbar till timmerdoningen. Det var ett livsfarligt samspel; ett felsteg av Pontus eller en fellastad stock kunde krossa ett ben på en sekund.
”Bra så, pojken”, mumlade morfar och klappade Pontus över den svettiga, ångande halsen. Stockarna skulle fram till älvbrinken. När våren kom och isen gick upp i Ångermanlandsälven skulle detta timmar av slit bäras iväg av strömmarna, ner till det dånande sågverket där plankorna till det nya Sverige sågades till.
Några mil därifrån, i det lilla torpet vid skogsbrynet i Kläpp finns ingen tid för vila. Mormor Anna är uppe långt innan solen ens överväger att gå upp.
Stugvärmen försvann fort så fort elden slocknade i spisen. Mormor drog på sig sjalen och såg till de minsta barnen som låg tätt ihopbäddade under fällarna för att hålla värmen. Hon bar med sig en hink ut i det bitande mörkret. Hönsen kacklade sömnigt när hon kastade ut lite säd, och i kätten bökade grisen otåligt. Men det var inne hos kossan Duva som lugnet fanns. Mormor lutade sin panna mot Duvas varma flank medan de vana fingrarna drog mjölken ner i stävan. Det rytmiska ljudet – stril, stril – mot plåten var det enda som bröt morgonstillheten. Duva tuggade sakta på sitt hö, och hennes varma andedräkt spred en doft av sommaräng i det kalla fähuset.
Mormor var ensam med ansvaret. Om ett barn blev sjukt eller om grisen bröt sig ut var det upp till henne att lösa. Men när hon bar in den skummande mjölken till barnen och såg den lilla trälådan stå på hyllan – den som bar på minnet av Pehr Philander – visste hon att detta släkte var gjort för att uthärda. De hade överlevt oceaner, de skulle överleva den här vintern också.
Vintern lägger sitt tunga, tysta täcke över Ångermanland. För min morfar innebär det månader av hårt arbete långt hemifrån, djupt inne i timmerskogarna. För min mormor innebär det att hålla liv i torpet, barnen och djuren helt på egen hand.
Våren kommer till Ångermanland som en befrielse. Isen på älven spricker upp med dån som påminner om kanonskott, och det mörka vintervattnet fylls genast av tusentals timmerstockar. Vårflottningen är igång. Det är tecknet på att vinterns arbete i skogskojorna är över.
Morfar låter hästen Pontus gå i lugnt tempo längs den leriga skogsvägen på väg hem mot torpet. Han är tärd, skägget är vildvuxet och kläderna stinker av kåda, hästsvett och rök – men blicken är ljus.
Från torpets kammarfönster har mormor hållit utkik i dagar. Barnen leker på den fläckvis bara marken utanför fähuset, där kossan Duva sträcker ut halsen mot vårsolen och råmar lågt efter det första färska gräset. Hönsen sprätter i jorden och griskultingen bökar belåtet i sin utefålla. Allt har överlevt vintern. Hon har klarat det.
Så hörs det välbekanta ljudet. Pontus hovar mot de tinade stenarna och det tunga gnisslandet från vagnen.
”Pappa är hemma!” skriker den äldsta pojken.
Dörrar flyger upp och barnen springer i en klunga mot skogsbrynet. Morfars grova skogsarbetarhänder sluter sig om deras små axlar. När han leder Pontus till stallet står mormor kvar på bron. Hon torkar händerna på förklädet, och i hennes ögon syns den lättnad som bara en kvinna som burit ett helt hem ensam, genom norrländska vinterveckor, kan känna.
De säger inte mycket när de möts. Det behövs inte. Han lägger sin hand mot hennes kind, och doften av skogen möter doften av nybakt bröd från stugan.
Senare på kvällen, när barnen äntligen somnat tätt ihop och Pontus står mätt och ryktad i stallet, sitter de två vid köksbordet. På spisen stod en panna kaffe och puttrar. Morfar tar fram den lilla, slitna trälådan från hyllan, öppnar locket och lät sina fingrar vila mot Pehr Philanders gamla läderband.
”Timret ligger i älven nu”, säger han lågt. ”Det dansar på strömmen ner mot sågverket. Det blev ett bra vinterdrag i år.”
Mormor lägger sin hand över hans. ”Duva har givit bra med mjölk hela vintern. Vi har mat så det räcker. Vi klarade oss i år också.”
Morfar ser på bandet i lådan, sedan på sin hustru och det trygga hem de byggt tillsammans här i skogens utkant. Den pojke som en gång fångats i ett nät på Nias strand hade berövats allt – sitt namn, sitt hem och sin familj. Men här, generationer senare, djupt inne i de norrländska skogarna, finns det ingen som kunde ta ifrån dem vad de hade skapat. Cirkeln är sluten. De är fria torpare under den norrländska vårhimmeln.
Motorsågarna har börjat dundra i skogarna och traktorerna har ersatt hästarna. Morfars trogne följeslagare Pontus är sedan länge borta, och nu sviktar även morfars egna krafter. Kroppen, som formats av decennier av slit med timmersvans och yxa, har gjort sitt.
Vintern 1958 låg tystnaden djupare än vanligt runt det lilla röda torpet. Nu hördes inte längre morfars tunga, fasta steg. Han låg på kökssoffan. Mormor satt vid hans sida, hennes hand var lika sträv och livserfaren som hans.
Pojken från Nias, lantbruks- och trädgårdsarbetarna i Sörmland, mjölnaren i Nätra – de fanns alla där i rummet. Han hade förvaltat deras frihet i de ångermanländska skogarna. När morfar drog sitt sista andetag i stugan den vintern, tog han med sig en hel era av timmerflottning, hästsläpor och kroppsarbete i graven. Men rötterna han lämnade efter sig stod stadiga som den gamla tallen nere vid vägen …
Mormor lever vidare i stugan i ytterligare femton år. Världen utanför förändras i en rasande fart – människan landar på månen och bilarna fyller vägarna – men i stugan lever mormor kvar med sina minnen. Kossan Duva är borta, men mormor bär på historien om hur de tillsammans tämjde vintern.
Året var 1973 när det sista ljuset släcktes i fönstret stugan i byn Kläpp. Mormor hade levt ett långt och strävsamt liv, och under femton år som änka. Hon mindes varenda unge – inalles tio – hon burit genom de kalla vintrarna, varenda liter mjölk hon dragit ur kossan Duva medan morfar slet djupt inne i skogarna.
Det lilla torpet i skogen lämnades tomt, men det var inte övergivet. Det stod kvar som ett monument över en otrolig resa. Från en tropisk strand på Nias där en pojke fångades i ett nät, via herrgårdarna i Uppland samt Sörmland och kvarnen i Nätra, till ett strävsamt och fritt torparliv vid Ångermanlandsälven.
Blodet hade överlevt allt, men något läderband återfanns aldrig …