Som berättelser om Göteborgs garnisonskyrkogård … om gravarna.
I Göteborgs-Posten den 19 juni 2013 kunde vi läsa:
Riksantikvarieämbetet gräver nu upp alla kvarlevor som finns på platsen där NCC bygger ett nytt kontorshus, vid Ernst Fontells plats. Tillsammans med byggmaskiner och grävskopor trängs kyrkogården, som klassas som en fornlämning.
– De får inte börja bygga innan vi har fått rätt på gravarna, då gräver de sönder och skövlar allting, säger Carina Bramstång Plura, projektledare.
Utgrävningen började den 15 maj. Sedan dess har ungefär 130 skelett grävts upp. Innan arbetet är färdigt i juli räknar de med att finna över 200 stycken.
– Det är hela familjer som är begravda här, som tillhörde garnisonens församling, säger Carina Bramstång Plura.
Garnisonskyrkogården togs i bruk på 1700-talet, även om det finns uppgifter som tyder på att den kan ha använts även i slutet av 1600-talet. De som begravdes där var i första hand soldater och deras familjer. Exakt hur många gravar som finns är okänt.
– Det finns tusentals i alla fall, säger Carina Bramstång Plura. När koleran dödade en tiondel av Göteborgs befolkning 1834 hamnade många av offren på den gamla garnisonskyrkogården, enligt Bramstång Plura. Efter det togs den ur bruk. Koleraoffren är framför allt begravda i den gamla kyrkogårdens norra del, och det syns tydligt på gravarna att de har fallit offer för en epidemi.
– De är begravda samtidigt och ligger tre-fyra på varandra, säger Petra Nordin, grävledare. En kvinna med barn i famnen, en man som gravsatts med pipan i munnen och en engelsman vars ursprung avslöjades av en sällsynt bensjukdom. Det är några exempel på människoöden som arkeologerna har funnit på kyrkogården. När kvarlevorna har grävts upp undersöker osteologer deras ålder, kön, sjukdomar, benbrott och eventuella skottskador. De gravar som inte hotas av nybyggen får ligga kvar.
– Vårt uppdrag är egentligen att försöka spara så mycket som möjligt, säger Carina Bramstång Plura
Tidigare har andra delar av kyrkogården grävts upp, bland annat för att ge plats åt tingsrätten. Det arbetet påbörjades 2007. Trots att experterna kan analysera kvarlevorna från de omärkta gravarna och på så sätt få reda på vad människorna dog av, var de kom i från och hur de levt, så går det aldrig att veta vilka de var.
– Man vet vilka som är begravda på garnisonskyrkogården, men aldrig var, säger Carina Bramstång Plura.
Tar fram en bok ur min bokhylla och läser åter avsnittet ”De kommer så nära”:
”Även den mest härdade arkeolog tror jag har svårt att inte röras inför den omsorg med vilken barngraven iordningställts. En liten skinnmössa med spänne på och håret en gång mellanblont men nu färgat rödlätt av jordens kemi. Vilken tragik ligger inte bakom händelsen som dödade treåringen som kommit i vägen för en hagelkula. För att inte tala om spädbarnsgraven med flera små tunna gravnålar som hållit ihop svepningen om den lilla och det fina rödfärgade mönstret som dekorerat kistans kanter. Jag tänker på kvinnan vars armar ser ut att moderligt hålla om ett litet tvåårigt barn i famnen, gravlagda trösterikt tillsammans.”
Under en tioårsperiod har Riksantikvarieämbetet – från 2015 Arkeologerna, Statens historiska museer – utfört flera arkeologiska delundersökningar i samband med husbyggnationer, anläggandet av brandgator, gångvägar, lyktstolpar och trädplanteringar inom fornlämningen Garnisonskyrkogården Göteborg 436 (L1960:6020). Begravningsplatsen är idag belägen under marken i parken invid Polishuset i centrala Göteborg. Från slutet av 1600-talet och fram till 1834 användes kyrkogården som begravningsplats för Göteborgs garnison och den civila befolkningen i Kronhusets församling.
Under perioden 2007 till 2016 undersöktes 634 gravar inom Garnisonskyrkogården. De flesta av individerna som låg begravda i de arkeologiska schakten var vuxna män, men längs den östra kyrkogårdsmuren fanns många barngravar.
Bokens baksidestext:
”Det var i april 1784 och dags att värva nya soldater. Värvaren Nils Bagge var på väg till Mariestad. Minst 13 nya rekryter måste han och hans tre kamrater värva. Nils tittade ut över skaran av män. En av männen som var huvudet högre än de andra trängde sig fram i folkhopen. Han såg ut att vara ordentligt fattig. Kläderna hängde i trasor, håret var tovigt och ansiktet fullt av ärr. Nils synade honom, Karl hette han. Var han en man att lita på. Nils vände sig mot kronolänsman. Jo, han kände honom, det var en bra karl men en fattig stackare.”
En sensommardag år 2007 blir jag och en kollega utsända att gräva små förundersökningsschakt på Garnisonens övergivna, för gemene man okända, gravplats mitt i Göteborg. Ett stort intryck på mig gör den välbevarade kistan med en kraftigt byggd medelålders man med armarna brett isär ut från kroppen som tecken på en viss rondör. Efter mer än tvåhundra år så doftar han fortfarande av snus och instängd smuts. Jag kommer också att tänka på mannen som begravts med sin kritpipa kvar i munnen. Jag tänker på kvinnan vars armar ser ut att moderligt hålla om ett litet tvåårigt barn i famnen, gravlagda trösterikt tillsammans.