Många är de cirkustält som gästat Heden och bjudit göteborgarna på spänning och roande underhållning. När jag tänker Heden är det i första hand det tegelröda Exercishuset i norra hörnet av Heden, byggt 1867 efter ritning av arkitekten A Heilborn. Där övade en gång den frivilliga skarpskyttekåren. Byggnaden användes också som gymnastiklokal för närbelägna skolor. Vasa högre allmänna läroverk, numera Schillerska gymnasiet, hade gymnastiklektioner där fortfarande en bit in på 1960-talet.
Exercishuset har till och med använts som konsertlokal då kung Karl XV besökte Göteborg i juni 1869 i samband en utställning.
Nu rör vi oss tillbaka i tid och åt det nordvästra hörnet av Heden – där ligger det med dubbla torn försedda Göteborgs konserthus. En egen plats för det göteborgska musiklivet har länge varit ett önskemål i staden. När så arkitekten E Krüger på initiativ av bankdirektören H Mannheimer och borgmästaren P Ramberg lägger ett förslag till en provisorisk träbyggnad för ändamålet visar det sig att intresset så stort att man dels med donationsmedel, dels med ett nybildat aktiebolag kan uppföra ett för sin tid ganska storslaget konserthus på Heden. Visserligen är det endast uppfört i trä, men har ett mycket tilltalande yttre med sina två rundade torn och mjukt linjerade takbyggnad.
Initiativet till Göteborgs orkesterkassa tas redan 1900 en konserthuskommitté med handlanden George Murray som ordförande och bland andra bankdirektören Herman Mannheimer och Peter Lamberg som ledamöter. Kommunen ställer tomt och alla kostnader förknippade med mark- och vägröjning, avlopp med mera till förfogande. Huset grundläggs i juli 1904 och i slutet av januari 1905 står huset står i det närmaste klart. Ingen maskinell utrustning finns till hands under byggnationen.
Det är den 11 februari år 1905 och dags för invigning med en festkonsert under ledning av dirigenten Tor Aulin (1866-1914).
Under de följande åren är byggnaden även upplåten för större möten och utställningar och liknande. Konserthuset fungerade till och med som biograf och visade vid ett par tillfällen den tidens kvinnotjusare Rudolph Valentino på den vita duken. Det kan tilläggas att Konserthuset vid Heden då var landets största lokal för musikalisk verksamhet – även stumfilmen ackompanjerades ju på den tiden av en större orkester på biograferna, så också i Konserthuset.
Om vi uppehåller oss ett slag vid invigningen och lyssnar till Filharmoniska sällskapets kör samt en femtiofem man stor orkester under ledning av Tor Aulin, sitter vi i sällskap med drygt tusentalet personer. Vi tittar upp mot på balkongen i fonden och där sitter närmare tvåhundra personer och på den mindre läktaren ett hundratal. Konserthuset är, som jag tidigare nämnt, ritat av arkitekten Ernst Krüger och är helt igenom av trä. Vi sitter i Sveriges största musiklokal! Om ett par år kommer Wilhelm Stenhammar (1907-1922) att vara konserthusets ledande profil och ett antal gästande kompositörer som Jean Sibelius, Carl Nielsen och Christian Sinding kommer att avnjutas.
Vid tioårsjubileet 1915 räknar man in över en miljon besökare, fördelat på över niohundra konserter, drygt hundra möten och föredrag samt dryga sjuttiotalet tillställningar av annat slag. Inte illa!
Tor Aulin är tidens ledande svenska violinist – konsertmästare, solist, kammarmusiker och pedagog – men verkar också som dirigent och tonsättare. Hans mångsidiga insats gör honom utan konkurrens till en central gestalt i Göteborgs musikliv.
Under årens gång diskuteras motgångar och framgångar – i synnerhet om kapellmästare och konsertmästares roller och byten. Ett hett önskemål är att få Wilhelm Stenhammar att återkomma till Göteborg och Orkesterföreningen. Några av stadens entusiaster och djupt involverade i verksamheten åker till Florens för att tala med Stenhammar om engagemang i Göteborg och det ser ut att lyckas. Han blir dirigent och ledare tillsammans med Tor Aulin.
Om man ska göra en sammanfattning av Orkesterföreningens historia vid Heden kan vi med gott samvete konstatera att staden fick en möjlighet till hög nivå av klassisk musik och att orkestern får en central plats i vår musikala historia som väl kan jämföras med den som fanns utanför landets gränser.
Wilhelm Stenhammar stannar som chefsdirigent för Göteborgs orkesterförening under åren 1907-22. Under hans tid spelar orkestern ofta musik av hans personliga vänner Jean Sibelius och Carl Nielsen. Stenhammar får ge namn åt Stenhammarsalen – den mindre konsertsalen i Göteborgs nuvarande konserthus vid Götaplatsen.
Fredagen den 13 januari 1928 hörs andra toner från Heden i Göteborg. Toner som först sprids över staden och som rör sig bort mot Heden – klockan är en halvtimma efter midnatt och brandlurarna ekar genom gatorna. När morgonen gryr den 14 januari kan göteborgarna läsa i GP:
KONSERTHUSBRANDEN 1928: Byggnaden var oviktig när Konserthuset på Heden brann. För att rädda noterna riskerade basunisten Lohengrin Cremonese och hans kolleger livet.
”Efter repetitionens slut hade emellertid ett par av musikerna dröjt sig kvar något och dessa observerade strax före kl. halv 1 att röklukt trängde in och vid en undersökning av anledningen funno de genast att det glödde i närheten av ett värmeelement. — Men när man väl fått upp takluckan visade det sig, att eldhärden icke var så obetydlig som man antagit. Elden, som spritt sig genom värmetrumman, hade antänt hela vinden i flygeln och lågorna slogo upp genom luckan.”
Basunisten Lohengrin Cremonese berättar långt senare och i samband med Konserthusets 50-årsjubileum år 1985, om den märkliga fredagen den 13 januari 1928. Efter förmiddagens repetition går han och kontrabasisten Schultze till Exercishuset för att spela tennis. Plötsligt kommer en vaktmästare springande och skriker att elden är lös i Konserthuset. Cremonese och Schultze rusar tillbaka och in i konserthusets bibliotek. De turas om att stå på varandras axlar och river febrilt ner noterna och kastar ut dessa genom ett fönster. Därefter slår de sönder skåpen och kastar ut instrumenten!
Röklukten sprids och snart står en jättepublik och betraktar en fullständigt absurd syn. Lågor slår upp genom trätaket, noter singlar ner – musiker och andra jagar notblad i ösregnet – allt i en enda röra och lervälling! Brandmännen sliter och kämpar.
Vi kan väl tänka oss synen av Cremonese och Schultze i sina en gång vita tennisbyxor!
”I det längsta arbetades på att rädda vad som räddas kunde, men när faran för liv och lem blev allt för stor måste polisbefälet ingripa och förhindra vidare bärgningsarbete i den brinnande byggnaden. Hela södra flygeln stod då i ljusan låga, väldiga rökmoln svepte ut över Heden och flammorna stego högt. Taket i mittelpartiet var nu också övertänt och plötsligt störtade partiet över podiet samman med ett brak. Hela konsertsalen fylldes med ett gnistregn som tvang brandmännen att retirera bit för bit.”
Utanför Konserthuset samlas stora folkskaror och snart är Heden förvandlad till ett hav av orädda och närgångna åskådare som kliver omkring. De som står i vindriktningen blir omringade av väldiga rökmoln som bolmar ut från byggnaden. Tanken slår mig att bränder vid den här tiden är en form av folknöje. Tidningarnas skildring av branden ger grund för detta:
”Det inträffar onekligen ytterst sällan att en eldsvåda ligger så väl till ur åskådarsynpunkt. Ett storslaget skådespel, skrämmande men ståtligt och brandfolkets kamp var spännande att åse.”
Några år före konserthuset tillblivelse på Heden, närmare bestämt den 2 augusti 1914, bryter första världskriget ut.
Landstormen har då funnits sedan 1885, vars uppgift är att försvara lokalområdet och skydda fältarméns mobilisering. Manskapet är uppenbarligen av de äldre årsklasserna av vapenföra män. Befälen är frivilliga och till stor del civilister som är organiserade i Göteborgs Landstormsbefälsförening. När kriget kommer och mobiliseringen äger rum på Heden utbryter mer eller mindre ett kaos, men man löser problemen och får fram utrustning som saknas och nödvändig befälsutbildning genomförs. Landstormen i Göteborgare har trots allt ett gott rykte. Heden blir centrum för samling.
Under jubileumssommaren 1923, hålls utställningsdelen av den Internationella Luftfartsutställningen i Göteborg (ILUG) på Heden. Flygtävlingarna sker däremot vid Torslanda flyghamn.
Ljudet från demonstrationer är återkommande på Heden. Rop och stoj från idrottsutövare, fotbollsspelare och åskådare är för de flesta göteborgare bekanta tongångar. Vi hör ungdomar tala språk från olika länder – denna söndag i juni – de tävlar på såväl grus- som gräsplaner. Cirkuspublikens jubel kommer säkerligen åter att höras genom tältduk …
Måtte tonerna från Heden aldrig upphöra!
Första fotbollsmatchen mellan två svenska lag med moderna regler spelades på Heden i Göteborg den 22 maj 1892, då Örgryte IS mötte IS Lyckans Soldater.
Källa:
Musiken på Heden – Konserthus och Orkesterförening i Göteborg 1905, M Fritz, J Ling, 2013
www.arkivnamnden.org
www.brandmuseet-storgoteborg.se