Det gick att ha tatuering som yrke. Men ofta kombinerade tatueraren sitt jobb med att själv ibland jobba på fartyg som sjöman. Eller ha kafé eller krog i hamn. Tatuerar-Kalle var en svensk tatuerare som föddes 1888 och gick till sjöss redan som fjortonåring. Hans tatueringsförlagor finns i arkiv.
Han hette egentligen Carl Gustafsson, var från Västkusten och byggnadsarbetare, fabriksarbetare och sjöman. Under 1910- och -20-talet utövade han tatueringskonsten ombord på fartygen. 1923 gick han i land för gott och blev snart välkänd som Tatuerar-Kalle. 1926 öppnade han en sjömansekipering tillsammans med sin fru. Ett litet varuhus med en kundkrets som mest bestod av sjöfolk.
Butiken låg mittemot dåvarande kajplats 21, på Andrégatan i närheten av Järntorget och Lagerhuset, ett område där mängder av sjömän rörde sig. Han var troligen också verksam under 30- och 40-talen.
I Kalles butik kunde kunderna studera tatueringsförlagor, välja ut någon och bli tatuerad i rummet intill. Kalle verkade tycka att tatueringar hör ihop med stereotypen ”manlighet”, alltså att vara modig, stark och kunna uthärda, eftersom han skriver i ett brev att ”jazzgossar och andra feminina män tatuerar sig inte, kanske de är för känsliga mot smärta”.
Tatuerar-Kalle avled 1975.
(foto: Sjöfartsmuseet Akvariet Gbg)
Till ovanstående inlägg, får jag en kommentarer från bl a Niklas J. Lehmann, Johny Seger och Robert Möller:
Min morfar föddes i Göteborg 1898 och gick till sjöss som sextonnåring. Mamman hade redan dött i barnsäng och pappan var upptagen med att supa ihjäl sig, vilket han strax därpå också lyckades med. Morfar gick i land först som pensionär, 1964. Han tatuerade sig aldrig (själv har jag fyra) för han föddes i djup fattigdom och alkoholism som han inte ville bli förknippad med. Sådant var stigmat på den tiden! Hans klassresa, från däckspojk till befälhavare, var enastående. Han var en underbar människa och blev min fadersgestalt under min uppväxt som skillsmässobarn.
Tack Niklas, en av de finaste historier jag läst. Kort, men också kärleksfull, känslosam och insiktsfull. Jag känner mig privilegierad att få din historia i mitt inlägg/tråd.
Niklas fortsätter: här är min örn från en källare på Nyhavn, lite suddig numera…
När jag gick till sjöss som femtonårig, fick jag rådet av mina systrar att aldrig tatuera mig, ty då får du äta på restaurang hela livet för du blir aldrig gift, sådäså. Dom hade fel. Ankaret i Köpenhamn 1959, treudd Honolulu, det andra i Yokohama, men de fyra kines tecknen i Hongkong. På frågan vad tecknen betyder, kom jag så småningom på att man kunde svara vad som helst. På baren exempelvis?? Jo dom betyder att du frågat och skall därför bjuda på en öl.
Här har du en !! 1974, som nybliven 18 åring, vinglade jag och kompisen in i Nyhavn för att leta reda på just Tattoo Jack. Styrkta av div. Danska öl, typ Elefant, Påskbrygd och Dynamit, stegade vi med något ostadiga ben, men desto stadigare självförtroende rakt in in i Tattoon’s heliga Mecka. Well…det kändes så iaf, för vad som mötte oss var en hel radda av tatueringsstudions. Det Var Tattoo-Bob…Tattoo-Ole…Tattoo-Kaj Tattoo-Andy m.fl. Samt då också Tattoo-Jack…där vi ”ramlade” in nerför några trappsteg in i källarateljén, och hamnade rakt framför en vägg fullt med häftigt snygga motiv. Valde en orm som med öppen mun och blottade huggtänder, ringlade sig mellan två ”rosor” ! -”Den ska jag ha”! sa jag lite halvhögt, och jag fick ta plats i stolen direkt. 
1 tim. senare var den klar, och den väckte stor uppståndelse hemmavid, och bland kompisar i synnerhet. Till råga på allt, så hade jag också köpt mig en tung MC. En Triumph Bonneville 68:a. en 650cc. Strax efter det skaffade jag egen lght, och sen var festen igång. Bifogar en bild på en ”Old School” gjord på Tattoo-Jack’s studio 1974. Dock inte av Jack him self. 
( OBS*** Eden*** tillkom många år senare, i samband med en restauration av själva gaddningen )
